Jag har ingen diagnos men misstänkt AS. En sak som jag har funderat väldigt mycket på är att man ofta läser om att personer med AS är väldigt kreativa och tecknar, sysslar med musik mm. För mig är det verkligen precis tvärtom. Jag är totalt icke-kreativ. Jag har bra gehör och spelade piano som yngre, och det gick ju bra så länge jag gick på lektioner och fick läxa. Men att spela annars är helt omöjligt. Hur ska jag kunna veta vad och när jag ska spela? Likaså var jag väldigt duktig på att teckna som yngre (kan förmodligen teckna rätt hyfsat fortfarande trots brist på övning), men att teckna eller rita något nu är liksom helt omöjligt. Jag vet ju inte vad jag ska rita. Vill jag ha en bild så är det ju enklare att köpa en, eller kopiera en.

När jag var liten tyckte omgivningen att jag var så snäll eftersom jag oftast lät min lillasyster styra och ställa när vi lekte. Men jag tror att det berodde till stor del på att jag inte KUNDE leka själv. Jag har inget minne av att jag någonsin lekt ensam. Jag har inte tillräckligt mycket fantasi.

Så där är det med allting. Jag kan vara fantasifull och kreativ - om jag får tydliga ramar. Inte annars. Jag tror att människor ofta uppfattar mig som rolig och fantasifull, och det är jag också - så länge jag har andra som bollplank. På egen hand är jag bara förvirrad. Någon som känner igen det här? Kan man vara sån här när man har en autismspektrum-diagnos eller är ni andra mera kreativa?

Ja visst kan man vara sådan som du beskriver dig att vara.
Vet inte om jag sagt välkommen hit så utifall att..
VÄLKOMMEN HIT Gafsan

Det finns nog lika många kreativa som icke kreativa skulle jag tro. Sedan så kan man ju vara kreativ på olika sätt.

Innan jag fick min diagnos så fick jag höra att det var tvärtom. Att många med As inte är kreativa.Detta stämde ju inte tyckte jag då jag hade träffat några med As förut men inte visste riktigt vad det innebar då. Fyra st för att vara exakt varav två kreativa och två icke kreativa.

Jag räknas nog som kreativ. En nära släkting med autism liknande tillstånd räknas nog som icke kreativ. Det jag vill komma till är att det varierar enligt min egen erfarenhet.

Dock är detta en intressant fråga som jag hoppas du får fler svar på.

Att diskutera kreativitet tycker jag är intressant men svårt. Jag känner igen mig i din beskrivning av musik och teckning. Jag har alltid varit bra på att kopiera/planka/imitera andra. Men att skapa något eget - icke.

Jag märker det även inom programmering som jag jobbat med tidigare. Jag ville gärna ha tydliga ramverk, regler och standarder. Vågade aldrig skriva ett program "från scratch". Nån sorts manískt kontrollbehov vilket hindrade mig från att skapa och leka obehindrat.

Vissa säger att äkta kreativitet bara kan komma ur isolering. De kanske tänker på den "svåra" konstnären typ August Stringberg som är oförmögen att leva ihop med någon annan någon längre period (och vise versa).

Samtidigt det där med bollplank kanske också ligger något i. De flesta av dagens moderna yrken - speciellt tjänsteyrken - är ganska kreativa. Hur kan folk skapa något på dagens ubersociala arbetsplatser om de hela tiden omges av ett gytter av människor från morgon till kväll? Det är få aspergare som fixar detta. Men NT verkar göra det.

Men du kanske menar "äkta" kreativitet? Som att skriva en roman, måla en tavla, skriva dikter, teatermanuskript, skulpturer och annan konst?

Lite osäker på vad som är vad här..

För att vara kreativ behöver man inspiration och idéer kommer oftast inte ur tomma intet. Man kan läsa och höra om något som får en att börja accociera, vilket sätter igång den kreativa tankeverksamheten. Jag kan inte utala mig generellt men så är det för mig.

Thurizas skrev:Ja visst kan man vara sådan som du beskriver dig att vara.
Vet inte om jag sagt välkommen hit så utifall att..
VÄLKOMMEN HIT Gafsan

Tack

Samtidigt har man som nutidsmänniska (och inte minst aspergare) en gräns för hur mycket man orkar ta in utan att spricka.

barracuber skrev:Jag ville gärna ha tydliga ramverk, regler och standarder.

Jag tror att obegränsad frihet kan göra en förlamad pga alla valmöjligheter. En del konstnärer jobbar med teman och för sig själv uppsatta avgränsningar. Ingmar Bergman och Alfred Hitchcock gjorde ju i princip samma film om och om igen.

barracuber skrev:Samtidigt det där med bollplank kanske också ligger något i. De flesta av dagens moderna yrken - speciellt tjänsteyrken - är ganska kreativa. Hur kan folk skapa något på dagens ubersociala arbetsplatser om de hela tiden omges av ett gytter av människor från morgon till kväll? Det är få aspergare som fixar detta. Men NT verkar göra det.

Men du kanske menar "äkta" kreativitet? Som att skriva en roman, måla en tavla, skriva dikter, teatermanuskript, skulpturer och annan konst?

Lite osäker på vad som är vad här..

Jag tycker att du beskriver det bra, det är två helt olika typer av kreativitet! Och det som du beskriver som "äkta" kreativitet, det är nog det som jag så gott som helt saknar. Jag kan bara göra saker som jag förstår poängen med. Jag fattar t.ex. inte varför jag skulle sticka en tröja när jag kan köpa en, eller spela själv när jag lika gärna kan lyssna på någon som gör det bättre. Däremot kan jag (när andan faller på) vara en rätt så kreativ festfixare (för det är ju enda sättet om man vill ha en fest). För att ta ett exempel. Jag är också bra på att laga mat (och det är ju på sitt vis kreativt) men det är ju för att jag vill äta maten.

På jobbet har jag rätt svårt att få något gjort men där handlar det nog mera om att jag har svårt att se sammanhang, och komma igång, och hålla motivationen uppe. Att det finns en massa folk där är bara en fördel. Det är när jag är ensam som jag funkar som sämst. Man kan väl säga att jag är otroligt dålig på att motivera mig själv öht. Om jag väl har bestämt mig för att göra något så kan jag nog vara otroligt viljestark men det verkar som jag har en så himla hög tröskel för att vilja göra saker. Jag glömmer bort vad jag håller på med och tycker bara att det känns totalt meningslöst. Så blir det liksom på en gång när jag försöker göra något som jag inte känner för eller förstår poängen med.

Ibland har jag tänkt att jag skulle funka bäst som slav eller något åt det hållet - att leva i ett samhälle där man själv förväntas motivera sig att göra saker tar definitivt inte fram det bästa hos mig...

Jag är väldigt kreativ i perioder, har gjort en del uppfinningar (tyvärr ingen som jag fått ut i produktion, men det finns en del produkter på marknaden idag som jag visste precis hur de skulle konstrueras långt innan produkten fanns på marknaden).

barracuber skrev:Jag märker det även inom programmering som jag jobbat med tidigare. Jag ville gärna ha tydliga ramverk, regler och standarder. Vågade aldrig skriva ett program "från scratch". Nån sorts manískt kontrollbehov vilket hindrade mig från att skapa och leka obehindrat.

Jag har skrivit många program från scratch, en del på eget initiativ, andra efter önskemål och det är alltid roligast när det blir komplexa problem som kräver att min kreativitet ligger på topp för att lösa.

Jag har fått mycket beröm för mina lösningar och flera har varit imponerade över att det gått att lösa på det sättet som jag gjort (jag har ingen formell utbildning och har därför inga förutfattade meningar om hur det ska lösas). Många gånger har mina lösningar varit både snabbare (effektivare) och krävt mindre kod än de lösningar andra programmerare har skapat.

nisse skrev:

barracuber skrev:Jag ville gärna ha tydliga ramverk, regler och standarder.

Jag tror att obegränsad frihet kan göra en förlamad pga alla valmöjligheter. En del konstnärer jobbar med teman och för sig själv uppsatta avgränsningar. Ingmar Bergman och Alfred Hitchcock gjorde ju i princip samma film om och om igen.

Jo och det kan man ju hitta fler filmexempel på och även se inom mängder med andra konstformer med, som musik och litteratur. (Jag vet inte hur många Dean Koontz-romaner jag läste tills jag kom på att han skrev samma bok om och om igen, då tröttnade jag )

Men att hitta fram till (eller skapa) sin egen form, sitt eget språk, sitt eget uttryck - det måste ju vara det riktigt svåra...och det är nog inte alla förunnat tyvärr..

barracuber skrev:Men att hitta fram till (eller skapa) sin egen form, sitt eget språk, sitt eget uttryck - det måste ju vara det riktigt svåra...och det är nog inte alla förunnat tyvärr..

Nä det är svårt... vädigt svårt!

men dikter finns det mycket regler man kan följa om man vill och de går att ändra på så man hittar en form man gillar.

Jag tror att jag är ganska kreativ. Tycker väldigt mycket om att pyssla med hantverk, allt ifrån bygga möbler till teckna.

Gafsan skrev:...
Däremot kan jag (när andan faller på) vara en rätt så kreativ festfixare (för det är ju enda sättet om man vill ha en fest). För att ta ett exempel.

Det är ju en himla bra talang!

Gafsan skrev:Jag är också bra på att laga mat (och det är ju på sitt vis kreativt) men det är ju för att jag vill äta maten.

Improviserar du runt recepten eller är du "receptbunden"? Jag är det senare utan att våga mig på de minsta lilla avvikelser. Men även rena recept kan ju bli lyckat och jag har faktiskt fått en del beröm. Gillar att ge mig på lite festligare rätter, wok till exempel älskar jag (vardagsmat är jag ganska urusel på).

Gafsan skrev:På jobbet har jag rätt svårt att få något gjort men där handlar det nog mera om att jag har svårt att se sammanhang, och komma igång, och hålla motivationen uppe. Att det finns en massa folk där är bara en fördel. Det är när jag är ensam som jag funkar som sämst.

Jag jobbar helst ensam men inser att ibland måste man bara samarbeta med andra, ställa frågor och jobba ihop, jobbet funkar bara inte annars. Hela arbetslivet har blivit mer och mer socialt. Jag har inga problem att dela med mig av kunskap, däremot kan jag ha problem med att att ta kontakt med andra om personkemin inte känns bra, vilket förvärras av att jag pga aspergern har lätt för att känna lätt social fobi.

Gafsan skrev:Man kan väl säga att jag är otroligt dålig på att motivera mig själv öht.

Nu vet jag inte hur gammal du är. För riktigt längesen långt före din och min tid skulle man ju "sköta sig" och "göra rätt för sig" och allt sånt. Det var liksom "mössan i handen" när man gick till banken osv. Mycket har hänt sedan dess. Samhället har blivit mer individualiserat. Man ska hitta sin egen motivation - inte hämta den från någon annan. (Fast lite ok är det)

Har man asperger eller annan npf har man ytterligare hinder att kämpa emot. Även om man vet vad man vill kanske det inte accepteras av omgivningen osv.

Gafsan skrev: Om jag väl har bestämt mig för att göra något så kan jag nog vara otroligt viljestark men det verkar som jag har en så himla hög tröskel för att vilja göra saker. Jag glömmer bort vad jag håller på med och tycker bara att det känns totalt meningslöst. Så blir det liksom på en gång när jag försöker göra något som jag inte känner för eller förstår poängen med.

Alla aspergare du pratar med kan säkert känna igen sig. Vilsenheten, utanförskapet, missförstånden, ensamheten, konflikterna, undvikanden. När inte ens NT tillåts vara sig själva blir det inte lättare för oss.

Gafsan skrev:Ibland har jag tänkt att jag skulle funka bäst som slav eller något åt det hållet.

Om man kommer på att man totalt saknar talanger kanske slav är den bästa lösningen. Tyvärr ger ju ordet slav lite neggiga vibbar.

Att göra viktiga arbeten utan att tröttna - vad kan vara viktigare än det?

Gafsan skrev: - att leva i ett samhälle där man själv förväntas motivera sig att göra saker tar definitivt inte fram det bästa hos mig...

Men är det inte det individualistiska samhället? (åtminstonen för majoriteten dvs NT).

Jag hör hört att personer med AS ofta har en begränsad kreativitet medan personer med ADHD ofta är väldigt kreativa.

Det här stämmer säkert på en del, men det stämmer såklart också på personer utan NPF-diagnos. Jag är övertygad om att det finns lika många olika personligheter - som alla är olika kreativa - bland oss som bland NT:s. Jag är skeptisk till generaliseringar.

Jag har ännu ingen diagnos men jag ser mig själv som en kreativ själ. Att skriva och att spela teater är två av mina stora intressen.

Marabou skrev:Jag hör hört att personer med AS ofta har en begränsad kreativitet medan personer med ADHD ofta är väldigt kreativa.

njae... jag tror det är en missuppfattning... snarare så att igångsättningsproblematiken döljer kreativiteten

Fenren skrev:

Marabou skrev:Jag hör hört att personer med AS ofta har en begränsad kreativitet medan personer med ADHD ofta är väldigt kreativa.

njae... jag tror det är en missuppfattning... snarare så att igångsättningsproblematiken döljer kreativiteten

Ja, så kan det säkert också vara. Iallafall så tror jag att det är en väldigt grov generalisering. Det är ju samma sak som att säga att "NT:s är si eller så". Det finns ju extremt kreativa NT:s precis som det finns de som inte alls gillar att vara kreativa. Plus alla mellanting.

Fenren skrev:

Marabou skrev:Jag hör hört att personer med AS ofta har en begränsad kreativitet medan personer med ADHD ofta är väldigt kreativa.

njae... jag tror det är en missuppfattning... snarare så att igångsättningsproblematiken döljer kreativiteten

Jaaa! Huvudet på spiken! På egen hand kommer jag inte igång med någonting alls, men med lite "pushning" (behövs inte mycket alls egentligen men helt utan är det omöjligt) från omgivningen så kan jag vara jättekreativ.

Men alltså, ärligt: är inte igångsättningssvårigheter ett ovanligt trist och värdelöst handikapp? Undras ifall jag kan muta utredaren och få något annat, lite roligare, istället?

Gafsan skrev:Jag kan bara göra saker som jag förstår poängen med. Jag fattar t.ex. inte varför jag skulle sticka en tröja när jag kan köpa en, eller spela själv när jag lika gärna kan lyssna på någon som gör det bättre.

Jag är likadan med allting. Varför göra något som inte jag eller någon annan har någon nytta utav? Det finns ju självklart undantag, jag kan ju se en film utan något annat syfte än att fördriva tiden eller underhålla mig själv.

Knepigt det där.

Gafsan skrev:bland har jag tänkt att jag skulle funka bäst som slav eller något åt det hållet - att leva i ett samhälle där man själv förväntas motivera sig att göra saker tar definitivt inte fram det bästa hos mig...

Så där brukar jag också känna ibland. Ibland önskar jag att "allt" skulle vara förbestämt. I alla fall när det gäller något yrke, till exempel att mina föräldrar skulle haft ett familjeföretag som de ville att jag skulle ta över eller något liknande.

Jag är kreativ!!!

Jag har läst igenom alla intressanta inlägg i den här tråden (tack!) och funderat och kommit fram till att kreativitet handlar om att uttrycka sin personlighet och det är nog därför jag inte är kreativ. För det känns ofta som att jag inte har någon personlighet. Inte när jag är ensam i alla fall. Det är som att jag inte riktigt existerar alls utom i relation till andra människor.

Även tillsammans med andra människor är det som att jag måste anstränga mig så otroligt mycket för att hålla ihop bilden av vem jag är. Det är som att jag inte riktigt har en kontinuerlig känsla av att vara samma person hela tiden.

Det här hänger också ihop med att det ofta är svårt för mig att ha åsikter om saker, speciellt så vet jag inte om jag vill göra saker (eller så vet jag att jag INTE vill göra dem...). Det känns som att jag hela tiden måste hålla på och fejka entusiasm för att verka normal. Som att jag är avundsjuk på kollegan som ska åka på solsemester fast jag inte för liv och pina skulle vilja åka själv. Bara för att ta ett exempel.

Det tar så himla mycket kraft att upprätthålla en känsla av vem jag är, och med jämna mellanrum totalkraschar jag och då är det som att jag verkligen inte existerar alls som person. Då håller jag mig undan och är som en robot ungefär och kämpar istället för att hålla ute alla jobbiga intryck och känslor, fast det är ju nästan lika jobbigt som att försöka vara en människa. Så till slut när jag ledsnar på "robot-läget" (eller när verkligheten börjar ställa alltför högljudda krav) tar jag nya friska tag och skrapar ihop resterna av den där spralliga, aktiva, utåtriktade människan och sätter igång att låtsas att jag är en vanlig människa igen, inför mig själv och omvärlden.

Jag måste säga att när jag läser beskrivningar om människor med autism eller AS som har fantasivärldar eller är kreativa i verkligheten, så blir jag så fruktansvärt avundsjuk (på samma sätt som jag är avundsjuk på NT som har en personlighet som är kompatibel med verkligheten) Jag vill också ha en fantasivärld! Men jag kan inte!

Jag har nästan för mycket personlighet och helt klart alldeles för många åsikter - men jag är inte kreativ någonstans.

Jag tror att det du upplever som brist på kreativitet i första hand beror på att du hela tiden blir energitömd. Personligen tror jag att du skulle hitta en hel massa kreativitet i dig om du kunde få pausa från det som agerar energitjuv för dig.

Välkommen Gafsan. Är ditt nick Mumin-relaterat? Mycket bra smak i så fall. Skulle nästan kunna starta en tråd med Vilken muminfigur är du, och varför...

Själv är jag nog en korsning av den ängsliga Filifjonkan, den aspiga Hemulen och det adhd-iga Råddjuret och lite av Mumin-mamma och ett litet korn av Snusmumriken.

alfapetsmamma skrev:Skulle nästan kunna starta en tråd med Vilken muminfigur är du, och varför...

Gör det!

Jag är väldigt kreativ och mitt inre präglas av "outside the box"-tänkande.
Dock så är jag sällan motiverad till att vara kreativ - iaf om man jämför med det som jag anser vara en normal grad av konstnärlighet/kreativitet. Jag är som en författare som släppt 2 bra böcker, men ändå skriver väldigt sällan.

Jag jobbar dock som spelutvecklare så jag gör ju något kreativt om dagarna iaf. Men på fritiden så är jag mest trött och slösurfar, spelar spel eller tittar på TV-serier. Det är väldigt svårt för mig att motivera mig till att vara kreativ på fritiden - eller vara kreativ utan yttre press på mig själv.
Med jobbet - och tidigare skola (inom mitt yrkesområde) - så har/hade jag alltid en yttre press, ett ansvar... och då fungerar det för mig. Men ja, "overall" så är jag jävligt lat för att vara en kreativ typ.