Jag är egentligen ganska bra på sport och gillar att ägna mig åt det, men jag var alltid rädd för de andra eleverna just under sådana tillfällen. Jag gillade inte att man grupperades. Dessutom blir jag otroligt röd i ansiktet vid all form av konditionsträning, och det tyckte jag var pinsamt.

Då jag är en tävlingsmänniska och har en sportintresserad pappa hade jag inga större problem med gymnastiken (om det inte gällde något där man inte kunde kompensera för sin dåliga motorik som dans t.ex.). Spelregler har jag förstått mig på på samma sätt som att jag kan reglerna i schack och i lagsporter så visste ingen hur man spelade i lag i skolan i alla fall så man behövde bara använda huvet och ställa sig på rätt plats. Däremot har jag i regel inte funnit att det varit särskilt roligt, men det gäller faktiskt skolan som helhet och är inte.ämnesspecifikt.

Jag var 3e bäst i klassen på konditionstest och på att springa, jobba och hålla ut. Var väldigt vältränad i plugget, tränade styrketräning, sprang flera ggr i veckan och tränade boxning (vilket jag aldrig vart särkilt bra för, kan inte slåss om jag inte är arg, så jag fick bara stryk i ringen, hehe). Däremot har jag aldrig vart särskilt bra på lagsporter. Är inte bra på sammarbete.

Mobbing,omklädningsrum,ointresse av sport och lagsporter.Utfrysning och dålig förmåga att hänga med i andras rörelser.Regler till sporter förstod jag hyfsat men i fotboll föredrog jag att undvika bollen..

Min närvaro på idrotten från 6:an och uppåt var väldigt sporadisk..I gymnasiet fick jag gå promenader med en personlig assistent,utmärkt lösning för min del.Fobierna för omklädningsrum,idrott,lagsport osv är fortfarande ett litet problem..3 gr på 4 år var jag inne i idrottshuset.

Men mobbning är tveklöst främsta orsaken,idrotten gör utfrysning så övertydligt.

Min grabb tvärvägrade gymnastik i ettan i skolan. Han var väldigt obalanserad, ramlade lätt och hatar allt som kan göra ont.

Vi följde med en kompis som börjat på judo och han blev stormförälskad i de vita dräkterna och lovade att börja om han fick en och så blev det. Ganska snart blev balans och koordination bättre. Gympan i skolan började fungera, fast det finns vissa saker han fortfarander avskyr (han går nu på mellanstadiet). Brännboll är en.

Jag var klumpig, hade svårt att koordinera mina rörelser och så hela den sociala biten. Jag blev alltid vald sist och sånt.
Det var först som vuxen, eller som tonåring egentligen, som jag hittade en sport som jag gillade.

Idrott är jobbigt med allt skrik o dyl. Under sommarn började jag dock jogga lite på skoj och det var rätt så kul faktiskt. tror det berodde på att jag slapp alla andra människor och att jag själv bestämde mig för det.

tveskägg skrev:Är det pga situationen i omklädningsrummet? Eller pga att det blir stökigt och uppstår många sinnesintryck när man håller på och idrottar? Eller är det pga svårigheter med motoriken? Eller är det socialt krävande med lagsporter?

Min äldsta son med AS har alltid varit med på idrotten, dock gillar han inte omklädningsrummen något vidare. Han har blivit bättre med åren, när han var yngre så fick han byta om i eget rum för det tog sådan tid innan han var klar. En del av uppgifterna i idrotten är väl inte så himla bra för en som har problem med motoriken.
Lagsporter har han inte några problem med, han spelar innebandy sedan 10 år tillbaka och med bra resultat. Däremot så märks det att han inte är så social, han pratar inte gärna med de andra, eller rättare sagt han börjar inte prata och ta kontakt. Pratar de med honom så svarar han givetvis.

Den andra sonen med AS har inte haft idrott på 5 år ungefär. Han idrottade tills för ett år sedan, var duktig innebandymålvakt men laget upphörde. För honom är det lite som att man kan inte ha idrott som skolämne, det är ju ett fritidsintresse

/Susanne

Jag är nog lite blyg av mig, hade aldrig någon lust att klä av mig naken bland en massa andra killar. Dessutom har jag svårt för lagsporter och andra former av samarbete. Förutom det så tycker jag inte att gymnastiken var kul överhuvudtaget.

"Ååååå, neeeeej, fick vi HENNE i vårt lag?" lät det hela låg- och mellanstadiet.
Bollsporter gick tvärbort i yngre årskurser. Hålla reda både på boll OCH lagkamrater PLUS reglerna???? Glöm det! Men bollsinnet blev faktiskt bättre med åren och i gymnasiet hade jag idrott som extra tillval och var med i volleybollaget (inte lika svårt att hålla reda på vilket lag man tillhör när alla står på samma sida av nätet).
I högstadiet fick de för sig att jag var bra på orientering då vi alltid var i samma skog och jag har lätt att lära mig att hitta. Men när det blev en ny skog så funkade ju inte det lika bra... Inte så att jag sprang bort mig, men sååå fantastisk på att läsa karta var jag inte, jag bara kunde den första skogen utantill och därför var jag snabb där eftersom jag då kunde översätta kartan till minnesbilder av hur det såg ut på de platser kontrollerna satt och så kunde jag springa dit, för jag visste var det var.

Mina barn (två har diagnos, en har det inte) upplevde/upplever samma svårigheter med boll/lagsport som jag. De har också, alla tre, stora besvär av ljudnivån som blir i gymnastiksalar (och matsalar).

Mitt barn (med AS) gillar gympa!

Han har viss klumpighet i rörelserna och är sällsynt stel, men i övrigt är han bl.a. suverän på att simma och badminton.

Dessutom en oväntat bra kondition (redan från start s.a.s.), vilket jag upptäckte en sommar när han ville prova att följa med på joggingrundan.

Han gillar inte omklädningsrummet på skolan, men tydligen är duschen allmänt ofräsch. Jag vet inte om han känner sig skygg inför ombytena.

Själv avskydde jag omklädningsrummet, men i övrig delar jag hans "anlag", förutom simningen; jag är värdelös på just det.

Hej tveskägg!

tveskägg skrev:Är det pga situationen i omklädningsrummet? Eller pga att det blir stökigt och uppstår många sinnesintryck när man håller på och idrottar? Eller är det pga svårigheter med motoriken? Eller är det socialt krävande med lagsporter?

För min del var det alla ovanstående anledningar (hoppas det var ok att jag citerade dig?). De enda gympalektioner jag gillade var när vi hade "skeppsbrott"; då ställde vi ut alla möjliga redskap i gympasalen, att hoppa runt på, och vi fick inte röra golvet med någon kroppsdel alls.

Som tio-tolvåring provade jag både fotboll och tennis. Men det blev aldrig "mina" sporter... jag "fastnade" för "stillsam ensamsport" istället. Kanotpaddling, fjällvandring (men på sådant ska man inte vara ensam!) långfärdsskridsko, skidåkning, både längdåkning och utförsåkning.

Utanför ämnet: jag anar att det egentligen var då jag fick lust att börja med sådant här... jag har för övrigt planer på att sätta igång, så kul ser det ut. Fast armstyrkan och bukomfånget behöver "nog justeras lite" innan ... så i början får jag nog nöja med de enklare "konsterna" .

Jag avskydde gymnastiken under hela grundskoletiden, men värst var det på låg- och mellanstadiet. Jag hade jättetaskig motorik och kunde inte göra saker som att slå kullerbyttor eller hoppa bock. Dessutom var jag långsam och bollrädd så när det kom till lagarbete skrek de andra åt mig och slet i mig som om jag vore nån jävla docka.

Jag gjorde ofta fel eftersom det tog lång tid för mig att förstå reglerna. Det absolut värsta var brännboll. Jag gick i mellanstadiet innan jag förstod reglerna där.

Totalt ointresserad av sport, fortfarande, ser ut som en guldfisk när folk pratar om fotboll.
Två vänsterfötter!
Plus att man var den udda killen som inte var med.

Sockiplast...... .... Lååååång rysning. Vem kan gilla ett sånt matrial?
Som plastplåster på fötterna. Reagerade ungefär som en hund med skor eller kanske som en katt som fått tejp i pälsen.

geocache skrev:De enda gympalektioner jag gillade var när vi hade "skeppsbrott"; då ställde vi ut alla möjliga redskap i gympasalen, att hoppa runt på, och vi fick inte röra golvet med någon kroppsdel alls.

Jaa skeppsbrott, vad kul det var ! Annars avskydde jag det mesta.

Marabou skrev:Jag avskydde gymnastiken under hela grundskoletiden, men värst var det på låg- och mellanstadiet. Jag hade jättetaskig motorik och kunde inte göra saker som att slå kullerbyttor eller hoppa bock. Dessutom var jag långsam och bollrädd så när det kom till lagarbete skrek de andra åt mig och slet i mig som om jag vore nån jävla docka.

Jag gjorde ofta fel eftersom det tog lång tid för mig att förstå reglerna. Det absolut värsta var brännboll. Jag gick i mellanstadiet innan jag förstod reglerna där.

Jag känner igen det där, var också långsam och bollrädd och fattade inte reglerna. Brännboll var klart värst, och dessutom något som lärarna brukade ta till när de ville belöna klassen genom att låta oss göra något roligt . Jag hade ingen lagkänsla heller, så det spelade ingen roll för mig om mitt lag vann eller förlorade. Och så skrek och skällde de andra på mig om jag gjorde fel, och om de skulle heja på mig tyckte jag att de skrek och skällde också.

(Vet inte hur man citerar fler än en i samma inlägg, så jag delade upp det i två).

Solitaria skrev:Jag känner igen det där, var också långsam och bollrädd och fattade inte reglerna. Brännboll var klart värst, och dessutom något som lärarna brukade ta till när de ville belöna klassen genom att låta oss göra något roligt .

Åh gud... så där var det på min skola också. Om läraren sa "idag ska vi göra något ROLIGT" så fick jag ont i magen. Jag visste att det där roliga med största sannolikhet skulle innebära något obehagligt, och ofta var det ju just brännboll. Fruktansvärt.

Marabou skrev:

Solitaria skrev:Jag känner igen det där, var också långsam och bollrädd och fattade inte reglerna. Brännboll var klart värst, och dessutom något som lärarna brukade ta till när de ville belöna klassen genom att låta oss göra något roligt .

Åh gud... så där var det på min skola också. Om läraren sa "idag ska vi göra något ROLIGT" så fick jag ont i magen. Jag visste att det där roliga med största sannolikhet skulle innebära något obehagligt, och ofta var det ju just brännboll. Fruktansvärt.

Ja, det gick så långt att jag började hata våren, för då skulle det ju spelas brännboll .

Jag var klumpig helt enkelt hatade när man skulle hoppa över bocken och sånt där.

Däremot var jag bra på bandy, brännboll och fotboll

Hade däremot inget intresse av fysisk aktivitet, snarare mental aktivitet

Omklädningsrummet var aldrig ett problem, kunde väl bli läskigt när alla fick bröst och hår

Solitaria skrev:Jag känner igen det där, var också långsam och bollrädd och fattade inte reglerna. Brännboll var klart värst, och dessutom något som lärarna brukade ta till när de ville belöna klassen genom att låta oss göra något roligt . Jag hade ingen lagkänsla heller, så det spelade ingen roll för mig om mitt lag vann eller förlorade. Och så skrek och skällde de andra på mig om jag gjorde fel, och om de skulle heja på mig tyckte jag att de skrek och skällde också.

Det där kunde jag ha skrivit!

Men jag var bra på viss redskapsgymnastik. Klart bäst i klassen på att slå volter, hoppa bock osv.

Jag minns bara två roliga idrottslektioner från min skoltid: När jag faktiskt gjorde "mål" i basket och alla jublade, samt när vi var på Fyrishov (stor idrotts/simanläggning i Uppsala) och halva klassen fick hoppa i skumgummigropen medan de andra hoppade studsmatta.

Kahlokatt: Ja, skumgummigropen var rolig! Annars var sällan saker roliga på idrotten. Jag är klumpig, har dåligt bollsinne och är kass på allt idrottsrelaterat. Så idrott är inte kul.

Jag tyckte att det var jobbigt för att det var så oförutsägbart. På de andra lektionerna var det väldigt tydligt var man skulle vara och vad man skulle göra (sitta stilla, det var jag bra på). På gympan var det hela tiden olika, ibland skulle man vara ute, ibland inne, ibland i simhallen och jämt var det olika sporter med olika regler. Det var för mycket, helt enkelt.

Sen tyckte jag att det var väldigt jobbigt att ta sig till sporthallen och byta om, och sen efteråt byta om och så skulle man tillbaka, i värsta fall direkt från gympan till matsalen! Det var helt kaotiskt, jag var alltid rädd för att komma bort från de andra i klassen och inte veta var jag skulle sätta mig i matsalen.

Egentligen gillade jag de flesta sporterna men jag klarade inte av all variation. För mig hade det varit bättre med t.ex. först en termin handboll, sen en termin simning osv. Och någon strukturerad aktivitet efteråt, absolut inte lunchrast direkt efter, det blev liksom två jättejobbiga saker på varandra!

Gafsan skrev:Sen tyckte jag att det var väldigt jobbigt att ta sig till sporthallen och byta om, och sen efteråt byta om och så skulle man tillbaka, i värsta fall direkt från gympan till matsalen! Det var helt kaotiskt, jag var alltid rädd för att komma bort från de andra i klassen och inte veta var jag skulle sätta mig i matsalen.

Känner igen mig exakt. Jag var också rädd för att komma bort och att inte hitta hem. Jag var även väldigt rädd för att inte hitta ut från olika ställen, typ badhuset där jag inte brukade vara annars.