Brukar ni ibland bli så trötta att ni måste stanna hemma från jobb/skola för att vila och helt enkelt inte gå in i väggen?

Själv har jag börjat hitta på anledningar för att kunna smita tidigare eller stanna hemma för att jag ska orka fortsätta utbildningen (som jag tycker är alldeles för bred för jag klarar inte av alla moment) och inte bli alldeles slutkörd. Jag har börjat hitta på saker som att jag ska till tandläkaren, veterinären, vårdcentralen eller att jag har migrän. Just nu är jag helt slut så nu planerar jag att låtsas ha "vinterkräksjukan" för att kunna vara hemma hela nästa vecka, eller åtminstone större delen av den. I själva verket handlar det om att vi har en enorm uppgift som skulle innebära att jag skulle behöva jobba en massa övertid hela nästa vecka (vilket jag inte orkar, vanlig heltid är redan alldeles för mycket), plus hela helgen. Dessutom är uppgiften aptråkig och det gör ju inte det hela bättre eftersom jag har jättesvårt att koncentrera mig på något som jag inte tycker är roligt, intressant eller meningsfullt.

Jag hoppas att det ska bli roligare om två veckor då jag börjar min praktik på ett ställe där jag får jobba kvar om allt funkar.

Känner ni igen er, eller är det bara så att jag är lat?

Jag brukar göra samma sak som du, hitta på anledningar för att kunna stanna hemma. Känner ofta som du att jag inte orkar vissa dagar, hittar på anledningar, ofta att jag eller någon av ungarna är sjuka, eller något annat. Och skäms mycket över detta och känner mig lat och värdelös och har ofta undrat varför jag gör så där och tänker att jag ska inte göra det mer men jag gör det ändå...trivs väldigt bra med att vara hemma, känner mig antagligen trygg här. Jag har t.om. Stannat hemma för att titta på en hel tv serie, jag var bara tvungen att se den i ett...snacka om att känna sig lat och misslyckad!
Så nej, du är inte ensam. Jag har inte diagnos men är under utredning.
Skickar massa med uppmuntran!

Nej, även om jag är trött, blir trött av för mycket sociala intryck, så har jag ett försörjningsansvar...är dessutom fruktansvärt lojal, är aldrig hemma från jobbet, såvida jag inte är väldigt sjuk eller så.

Jag behöver några lediga dagar då och då, orkar inte annars. Väldigt ansträngande att gå i skolan, med massa människor och ljud och allt..

Fast jag har pratat med min mamma om det, så jag slipper ljuga, utan säger bara att jag inte orkar. Har även pratat med kuratorn på skolan och min mentor, så de är med på det. Men det blir ju svårare när man jobbar..

KalleAnka skrev:Nej, även om jag är trött, blir trött av för mycket sociala intryck, så har jag ett försörjningsansvar...är dessutom fruktansvärt lojal, är aldrig hemma från jobbet, såvida jag inte är väldigt sjuk eller så.

Det är vanligt bland aspisar att vara väldigt lojala och t.o.m. gå till arbetet när de är sjuka (så länge de står på benen), men det är tyvärr inte ovanligt att man får betala priset för den lojaliteten med en långvarig sjukdom som i folkmun kallas för 'gå in i väggen'...

Jag har även epilepsi och gick för ca 3 år sedan ner från ca 70 kg till 54 kg på väldigt kort tid, var samtidigt så stressad så jag vid ett tillfälle fick ett anfall i bilen utanför min mammas hus, hann öppna bildörren men flög med näsan före ner i gruset medan bilen fortfarande rullade (jag körde inte, som tur är). Var blå och lila i halva ansiktet ett tag efter det.
Visst vill jag kunna vara lojal men det fungerar liksom inte riktigt så. Kommer försöka byta yrke, något som inte kräver så oerhört mycket av mig (är lärare åk 6-9).

Miche skrev:men det är tyvärr inte ovanligt att man får betala priset för den lojaliteten med en långvarig sjukdom som i folkmun kallas för 'gå in i väggen'...

Och vi vet ju hur samhället tackar en för den lojaliteten.

Anna med fyra skrev:Jag brukar göra samma sak som du, hitta på anledningar för att kunna stanna hemma. Känner ofta som du att jag inte orkar vissa dagar, hittar på anledningar, ofta att jag eller någon av ungarna är sjuka, eller något annat. Och skäms mycket över detta och känner mig lat och värdelös och har ofta undrat varför jag gör så där och tänker att jag ska inte göra det mer men jag gör det ändå...trivs väldigt bra med att vara hemma, känner mig antagligen trygg här. Jag har t.om. Stannat hemma för att titta på en hel tv serie, jag var bara tvungen att se den i ett...snacka om att känna sig lat och misslyckad!
Så nej, du är inte ensam. Jag har inte diagnos men är under utredning.
Skickar massa med uppmuntran!

Tack för den uppmuntran du skickade Det värmde

Jag brukar också säga till mig själv att "detta är sista gången", men sen blir jag ju så trött att jag nästan börjar grina och mitt hem förfaller eftersom jag inte orkar ta tag i disk, tvätt, städning m.m. De perioder jag är som tröttast så grinar jag ibland när jag vaknar på morgonen, tänker "hur ska jag klara av att ta mig upp?" och sen när jag kommer hem så fastnar jag framför datorn eller framför en film för att jag inte orkar göra något annat. Samtidigt som jag då är trött psykiskt så är jag ofta rastlös fysiskt, det är mitt lilla dilemma.

Jag är övertygad om att det hade gått lättare om jag pluggat halvtid istället för heltid, heltid har alltid gjort mig svimfärdig och jag mår skit. Jag vet att det förutsätts att man ska orka med heltid, men jag gör verkligen inte det. Jag hoppas på att få halvtid eller deltid nu på praktiken, så att inte det också faller.

Anna med fyra skrev:Jag har även epilepsi och gick för ca 3 år sedan ner från ca 70 kg till 54 kg på väldigt kort tid, var samtidigt så stressad så jag vid ett tillfälle fick ett anfall i bilen utanför min mammas hus, hann öppna bildörren men flög med näsan före ner i gruset medan bilen fortfarande rullade (jag körde inte, som tur är). Var blå och lila i halva ansiktet ett tag efter det.
Visst vill jag kunna vara lojal men det fungerar liksom inte riktigt så. Kommer försöka byta yrke, något som inte kräver så oerhört mycket av mig (är lärare åk 6-9).

'

Brr, vad läskigt Tur att det gick någorlunda bra iallafall.

Det här känner jag igen. Jag ljuger en del och säger att jag måste plugga/städa/har tvättstugan/ska bort/är sjuk eller liknande för att kunna vara hemma. Som tur är pluggar jag så nu funkar det, bara det sociala livet som blir lidande. Värre blir det sen när jag ska börja jobba, vill inte ens tänka på det. Huga.

NoteToSelf skrev:Jag behöver några lediga dagar då och då, orkar inte annars. Väldigt ansträngande att gå i skolan, med massa människor och ljud och allt..

Fast jag har pratat med min mamma om det, så jag slipper ljuga, utan säger bara att jag inte orkar. Har även pratat med kuratorn på skolan och min mentor, så de är med på det. Men det blir ju svårare när man jobbar..

Jag brukar också prata med min familj angående det. De förstår och stöttar mig vilket känns väldigt bra.

I mitt fall är det inte ljud eller människor som tröttar ut mig, utan arbetsuppgifterna. Visst, många uppgifter är roliga men jag orkar inte hålla på för länge, då blir jag helt slut. Korta dagar, alternativt fler men mindre arbetsuppgifter skulle nog funka bättre för min del.

För mig är det det sociala som blir mig för övermäktigt, jag hänger inte med och feltolkar mycket, tror att folk tycker illa om mig och jag tror att jag inte kan något och är dum i huvudet.
Ibland upplever jag det som att jag inte förstår alls vad som försigår runt omkring mig, det är som om mina kollegor befinner sig i en värld och jag i en annan och det är i deras värld alla svaren finns, på sociala regler och även regler och bestämmelser som rör mitt jobb.Jag mår ofta väldigt dåligt.

Smart yrkesval, lärare åk 6-9, eller hur?!!

Marabou: skönt att du har någon att prata om detta med, det hjälper nog mycket att ha någon som förstår!

Marabou skrev:...
I mitt fall är det inte ljud eller människor som tröttar ut mig, utan arbetsuppgifterna. Visst, många uppgifter är roliga men jag orkar inte hålla på för länge, då blir jag helt slut. Korta dagar, alternativt fler men mindre arbetsuppgifter skulle nog funka bättre för min del.

Tror du du skulle bli lika trött om människorna o ljuden inte fanns där? En mera anpassad arbetsmiljö typ eget rum?

Jag bli inte så väldigt trött av arbete. Problemet är att nästan inga jobb (där andra människor är inblandade) är enkla idag. Lägg därtill att jag måste må bra för att kunna koncentrera mig och jobba någorlunda effektivt. Social ångest som jag ofta får på arbetsplatser gör att jag mår skit.

Äsch...hade inget att tillföra!

Ja det här gjorde jag alltid under skolåren, visst med tröttheten och utbrändheten kom också huvudvärken och magontet men det räckte för mig att bara bli matt så orkade jag inte med någonting. Då hittade jag på olika sjukdomar för att stanna hemma och känna att jag var säker och slapp all stress och oro. Då var det inte ens tanken på att göra en utredning och jag kunde inte sluta gå till skolan bara för att jag var trött. Jag ljög men vila behövde jag. Sen lät jag nog det hela gå lite över gränsen många gånger då jag blev så van vid att sitta hemma hela tiden, det är jag inte så stolt över.

Känner man det här behovet så betyder det så gott som alltid att felet ligger i den situation som tvingar en till det. Glöm inte det. Hur mycket man än är indoktrinerad att tro att det bara är man själv som är lat och moraliskt mindervärdig och hur oförstående omgivning man än har som försöker få en att tro det. (Det finns också gott om vårdfolk som inte förstår det här.)

Varken arbetsliv eller plugg är inrättade för sådana som oss.

Tar man inte det här på allvar i tid och försöker finna den hjälp och de metoder som trots allt finns kan det straffa sig med att man bränner ut sig obotligt litet senare i livet.

Jag brukar säga som det är, att jag inte har sovit något under natten, särskilt natten till måndagen. Nu har jag iof. bara daglig verksamhet som sysselsättning. Tror inte en riktig arbetsgivare skulle acceptera att man gör det ofta.

Fast nu har jag tagit 400 mg Theralen, så jag lär somna snart.

barracuber skrev:
Tror du du skulle bli lika trött om människorna o ljuden inte fanns där? En mera anpassad arbetsmiljö typ eget rum?
.

Jag tror snarare att jag skulle bli ännu tröttare då. Det är människorna som ger mig energi. Hade jag inte haft klasskompisar utan varit helt själv så hade jag nog inte stått ut en dag. Det är långa dagar och för mastiga uppgifter som gör mig trött. Problemet är ju bara att det är normala dagar och normala uppgifter, det är ju bara jag som inte pallar med dem. Alla andra fixar ju det hur bra som helst. Själv får jag slita som ett djur och bli totalt utmattad på kuppen.

Zombie skrev:Känner man det här behovet så betyder det så gott som alltid att felet ligger i den situation som tvingar en till det. Glöm inte det. Hur mycket man än är indoktrinerad att tro att det bara är man själv som är lat och moraliskt mindervärdig och hur oförstående omgivning man än har som försöker få en att tro det. (Det finns också gott om vårdfolk som inte förstår det här.)

Varken arbetsliv eller plugg är inrättade för sådana som oss.

Tar man inte det här på allvar i tid och försöker finna den hjälp och de metoder som trots allt finns kan det straffa sig med att man bränner ut sig obotligt litet senare i livet.

Det här är ju sant. Jag vet ju också det och jag börjar acceptera det mer och mer. Jag ska försöka få halvtid på min kommande praktikplats, om det visar sig efter ett tag att jag inte orkar med heltid.

Anna med fyra skrev:För mig är det det sociala som blir mig för övermäktigt, jag hänger inte med och feltolkar mycket, tror att folk tycker illa om mig och jag tror att jag inte kan något och är dum i huvudet.
Ibland upplever jag det som att jag inte förstår alls vad som försigår runt omkring mig, det är som om mina kollegor befinner sig i en värld och jag i en annan och det är i deras värld alla svaren finns, på sociala regler och även regler och bestämmelser som rör mitt jobb.Jag mår ofta väldigt dåligt.

Smart yrkesval, lärare åk 6-9, eller hur?!!

Marabou: skönt att du har någon att prata om detta med, det hjälper nog mycket att ha någon som förstår!

Vilken jobbig situation! Förstår verkligen att du blir trött av den.

Hur är det med eleverna? Upplever du samma sak där som med kollegorna? Och är det någon på jobbet som vet om dina svårigheter?

Jag fungerar väldigt bra i klassrummet, går in i en roll, vet precis vad jag ska säga och göra. Nästan, i alla fall. Utanför klassrummet fungerar jag inte, raster, utflykter med elever, föräldramöten och liknande är en pina och jag blir väldigt underlägsen mina arbetskollegor.
Nej, ingen känner till mina problem, jag kämpar på med mina svårigheter men många lärare tycker nog jag är konstig, vissa undviker mig, bla läraren jag är klasslärare ihop med (knepigt när vi ska jobba ihop). Jag har ofta flera dåliga dagar i veckan och ibland räcker det med en liten kommentar eller blick från en kollega för att dagen ska bli förstörd. Sen maler och maler jag om det som hänt om och om igen för min stackars tålmodiga man. Så jag vill göra något annat istället.
Så för min del skulle det vara en lättnad om jag skulle få diagnos, att veta varför jag är så underlig i vissa situationer och varför jag inte fungerar på jobbet.
Jag har ju alltid varit så här fast värre, förstås.

Anna med fyra skrev:Jag fungerar väldigt bra i klassrummet, går in i en roll, vet precis vad jag ska säga och göra. Nästan, i alla fall. Utanför klassrummet fungerar jag inte, raster, utflykter med elever, föräldramöten och liknande är en pina och jag blir väldigt underlägsen mina arbetskollegor.
Nej, ingen känner till mina problem, jag kämpar på med mina svårigheter men många lärare tycker nog jag är konstig, vissa undviker mig, bla läraren jag är klasslärare ihop med (knepigt när vi ska jobba ihop). Jag har ofta flera dåliga dagar i veckan och ibland räcker det med en liten kommentar eller blick från en kollega för att dagen ska bli förstörd. Sen maler och maler jag om det som hänt om och om igen för min stackars tålmodiga man. Så jag vill göra något annat istället.
Så för min del skulle det vara en lättnad om jag skulle få diagnos, att veta varför jag är så underlig i vissa situationer och varför jag inte fungerar på jobbet.
Jag har ju alltid varit så här fast värre, förstås.

Usch, den situationen låter både plågsam och nästintill ohållbar.
Håller du på med en utredning just nu? Isåfall kanske det inte dröjer alltför länge tills den är klar och då är det nog en bra idé (även om det är skitjobbigt) att berätta för dina kollegor, åtminstone för din klassföreståndarkollega, hur det ligger till. Du behöver ju inte göra någon stor grej av det, bara säg att du fått reda på att du har den eller den diagnosen och att det innebär att du kan reagera si eller så och att du har en tendens att missuppfatta saker. Kanske kan du även få en psykolog/läkare som efter utredningen vet hur du fungerar som kan komma till din arbetsplats och berätta för dina kollegor, om du eller de önskar det.
Jag hoppas verkligen att det blir bättre för dig!

Förut brukade jag hitta på orsaker, nu säger jag bara som det är: jag är trött och jag är just det, trött på ens hitta på ursäkter.
Eller ens trött för bry mig över vad andra tycker och tänker. Sånt kanske kommer med ålder, vad vet jag.

har börjat skolka lite nu (skulle vara så jävla mycke skönare å studera hemma ) kan inte ringa till skolan själv å säga att jag är sjuk för jag är under 18.. så skolk blir det ^_^