Ofta när man läser om tjejer/kvinnor med asperger syndrom så läser man mycket om hur pass bra de flesta/många kvinnor med asperger syndrom kan imitera andra människors beteenden.
Själv har jag lärt mig mer och mer att bete mig "normalt" med åren, men samtidigt har det gjort mig utbränd, ångestfylld och jävligt trött på allt och alla. Jag vet oftast hur man ska bete sig, men eftersom jag har en tendens att prata för mycket, säga fel saker och bli flummig i diskussioner med andra så är jag oftast mer passiv utåtsett, bland personer jag inte känner så väl.

Sen undrar jag ibland om jag verkligen har asperger, två psykologer menade det men jag brukar förstå folks beteenden väldigt bra, jag vet hur folk fungerar osv. Även om jag kanske har lite svårt att förstå att inte alla tänker som jag.
Däremot känner jag mig extremt obekväm i sociala situationer, blir trött och utmattad och måste isolera mig en lång tid efteråt, jag känner mig alltid utanför vart jag än kommer, har aldrig känt att jag haft något gemensamt med andra människor, får lätt ångest när jag är i miljöer med mycket människor, pratar antingen för lite eller för mycket och har svårt att hålla mig till ämnet i diskussioner, kan inte kolla folk i ögonen, tenderar att prata mera "till" folk än med folk (dvs pratar bara om sånt som berör mig eller som fångar min uppmärksamhet), har en tendens att upprepa saker flera gånger innan jag får något sagt (dvs jag säger en och samma mening flera gånger fast formulerar om den, även om jag i princip sagt samma sak redan) ... osv ...

Så ja, utåtsett så verkar jag vara relativt "normal" men ändå inte. Folk tror inte jag har asperger eftersom "jag kan ju prata, "vara social", men ändå inte."

Så... Om man nu kan "imitera" folks beteenden, låtsas vara social korta stunder osv... DET GÖR MIG ÄNDÅ INTE NORMAL...
Annars hade jag inte efter varje socialt sammanhang brutit ihop av utmattning och ångest och bara isolerat mig från hela omvärlden i flera veckor..?

Vara ens låtsas? Den frågan ställer jag mig oftast. Ska man gå in i en roll i alla situationer och leka att man är som alla andra, när man ändå inte är det? Inget gör ju mig tillräckligt "normal" ändå.

rejected_doll skrev:Däremot känner jag mig extremt obekväm i sociala situationer, blir trött och utmattad och måste isolera mig en lång tid efteråt.

Den berömda sociala baksmällan. Vanligt efter vad jag förstått, själv brukar jag också behöva isolera mig efter intensivt socialt umgänge pga utmattning. Jag tror det är det som utmärker aspergerdrag hos vuxna mer än ett direkt muppigt beteende, vilket en del sk professionella har missförstått.
Min egen strategi är att välja mitt umgänge och inte bränna ut mig på att låtsas vara någon jag inte är. Det ska isf vara värt det. Jag har ingen lust att börja skådespela varenda gång jag passerar en granne.

Hej, väldigt ny här på forumet så kanske inte den rätta att säga åt dig hur du ska göra, men detta låter ju som något negativt i mina ögon/öron:

Annars hade jag inte efter varje socialt sammanhang brutit ihop av utmattning och ångest och bara isolerat mig från hela omvärlden i flera veckor..?

Tro inte det är så bra att låtsas var någon annan oavsett om du har någon sorts sjukdom eller inte, inte ens skådespelare som har det som jobb kommer alltid helskinnade ifrån det (beroende på vad dom har "spelat" så klart, vissa roller är ju jobbigare att andra att leva sig in i).

För det du gör är ju i princip att ta avstånd från dig själv och säga att du inte duger som du är.

Nu säger jag j inte att man ska göra exakt vad som faller en in i precis alla situationer, inte ens "normala" människor gör det, oftast finns det ju sociala regler man "bör" följa.

Men det får ju vara någon måtta tycker man, inte meningen att man ska klappa ihop i veckor efter att ha varit "social".

Men, och nu bara spånar jag lite, så ta det inte som en absolut sanning (precis som med mitt övriga inlägg ), så verkar du ändå vara lite social och kan klara av det, om det är på dina villkor, och du slipper oroa dig och få ångest över hur du tror att andra ser på dig eller hur de ska tolka dig?

Jag skulle, om det nu vore så enkelt att styra sitt beteende, försökt vara dig själv, försök inte pressa fram ett beteende bara för att du tror att det ät det som förväntas av dig i ett visst sammanhang, och känner du dig pratglad så oro dig inte för att du babblar, kan du ta det lite som en rolig grej att du just råkade upprepa samma sak 5 ggr (jag brukar göra samma sak fast i text) so tror jag att mycket av pressen du känner och sätter på dig själv kanske kan försvinna.

Ingen som förväntar sig att någon annan ska vara perfekt hela tiden, det är bara en grej vi själva gör för att vi ser våra egna fel som enorma och tror att andra människor är så mycket bättre.

Som du märker, jag bara textbabblar nu, nog dags att sluta , har du nytta av något så ta åt dig, resten kan du bara skratta åt från en babblare till en annan.

Ja det är den där sociala baksmällan som gör att jag inte orkar hur länge som helst. I perioder har jag varit tvungen att skådespela hela tiden, t.ex. på arbetsplatser. Vilket även har varit en stor anledning till att jag blivit utbränd och inte orkat hur länge som helst, för eller senare så kommer man in i s.k. "shutdowns" och när man stänger hela världen ute för att man helt enkelt inte orkar mer.
När jag inte har ett jobb så brukar jag ytterst sällan skådespela eller försöka passa in, eftersom jag då inte heller är "tvungen" på samma sätt.

SalkinA skrev:Tro inte det är så bra att låtsas var någon annan oavsett om du har någon sorts sjukdom eller inte, inte ens skådespelare som har det som jobb kommer alltid helskinnade ifrån det (beroende på vad dom har "spelat" så klart, vissa roller är ju jobbigare att andra att leva sig in i).

Precis.
Jag håller på med teater och vet hur ansträngande det är att spela någon annan, även om det i mitt fall är roligt. Jag blir mycket tröttare av att "umgås" med någon iklädd en roll än av att umgås med någon dubbelt så länge, som mig själv. Skådespeleri är ansträngande, oavsett av vilken anledning man skådespelar.

rejected_doll, vad händer om du provar att lägga skådespeleriet åt sidan och försöker att bara vara dig själv?

SalkinA skrev:Hej, väldigt ny här på forumet så kanske inte den rätta att säga åt dig hur du ska göra, men detta låter ju som något negativt i mina ögon/öron:

Annars hade jag inte efter varje socialt sammanhang brutit ihop av utmattning och ångest och bara isolerat mig från hela omvärlden i flera veckor..?

Tro inte det är så bra att låtsas var någon annan oavsett om du har någon sorts sjukdom eller inte, inte ens skådespelare som har det som jobb kommer alltid helskinnade ifrån det (beroende på vad dom har "spelat" så klart, vissa roller är ju jobbigare att andra att leva sig in i).

För det du gör är ju i princip att ta avstånd från dig själv och säga att du inte duger som du är.

Nu säger jag j inte att man ska göra exakt vad som faller en in i precis alla situationer, inte ens "normala" människor gör det, oftast finns det ju sociala regler man "bör" följa.

Men det får ju vara någon måtta tycker man, inte meningen att man ska klappa ihop i veckor efter att ha varit "social".

Men, och nu bara spånar jag lite, så ta det inte som en absolut sanning (precis som med mitt övriga inlägg ), så verkar du ändå vara lite social och kan klara av det, om det är på dina villkor, och du slipper oroa dig och få ångest över hur du tror att andra ser på dig eller hur de ska tolka dig?

Jag skulle, om det nu vore så enkelt att styra sitt beteende, försökt vara dig själv, försök inte pressa fram ett beteende bara för att du tror att det ät det som förväntas av dig i ett visst sammanhang, och känner du dig pratglad så oro dig inte för att du babblar, kan du ta det lite som en rolig grej att du just råkade upprepa samma sak 5 ggr (jag brukar göra samma sak fast i text) so tror jag att mycket av pressen du känner och sätter på dig själv kanske kan försvinna.

Ingen som förväntar sig att någon annan ska vara perfekt hela tiden, det är bara en grej vi själva gör för att vi ser våra egna fel som enorma och tror att andra människor är så mycket bättre.

Som du märker, jag bara textbabblar nu, nog dags att sluta , har du nytta av något så ta åt dig, resten kan du bara skratta åt från en babblare till en annan.

Ja, det är sant mycket av det du säger. Det är egentligen inte så att jag "låtsas" vara någon annan direkt heller när jag använder ordet "skådespela", det kanske är lite fel ordval. Däremot finns det väl vissa situationer i livet där jag faktiskt har skådespelat något extremt, men de senaste åren har jag inte orkat.
Det är bara det att jag inte ens orkar prata med folk annars, så på det viset så "skådespelar" man ju fortfarande. Om jag bara går till en arbetsplats - och är EXAKT den jag är - så skulle jag förmodligen bara hälsa och knappt det, sen gå in i min egen värld och skita i allt o alla.

Men sen, kollar man på "alla andra" så sitter de ju tillsammans på lunchraster och äter sin lunch och småpratar och verkar ha roligt.
Men eftersom jag känner mig så fruktansvärt obekväm och varken kan/orkar skådespela vissa perioder så har det t.o.m. lett till att jag på mitt förra jobb åt min lunch inne på toaletten...

Sen handlar det ju inte endast om att jag är oförskämd och inte orkar, jag har t.ex. svårt att äta bland folk eftersom alla sitter och pratar och då blir jag stressad, får ångest och bara drar mig undan.

Om jag bara är som jag är så pratar jag förmodligen inte med någon, sitter tyst och kollar in i väggen - vilket jag oftast gör eftersom det är enormt ansträngande att försöka spela "social"...

Sen handlar det ju inte endast om att jag är oförskämd och inte orkar, jag har t.ex. svårt att äta bland folk eftersom alla sitter och pratar och då blir jag stressad, får ångest och bara drar mig undan.

Känner igen mig lite i det där, även om det inte är på samma nivå.

Jag brukar alltid läsa tidningen så jag förhoppningsvis slipper få frågor eller välvilliga människor som vill dra in en i sina samtal för att vara snälla.

Man kanske skulle ha en MP3 spelare också, även om det säkert skulle ses som oförskämt av vissa.

SalkinA skrev:Man kanske skulle ha en MP3 spelare också, även om det säkert skulle ses som oförskämt av vissa.

Det är en rätt vanlig strategi (vilket det skrivits om på flera ställen här i forumet), oftast har de hörlurar med kåpor så att det syns att de inte kan höra omgivningen så bra.

Fast man kan ju inte läsa tidningen och lyssna på mp3 på varje lunch och fikarast. Såvida man inte vill bli betraktad som udda. Det är en svår balansgång mellan att vilja vara sig själv och ändå inte bli utanför. Såvida man inte vill bli utanför.

Dagens sociala krav tillåter inte att man kan vara sig själv till 100 %. Om man inte vill bli utanför.

Det idealiska samhället vore om alla tilläts vara sig själva. Men funkar det så??

Jag tror att en stor skillnad mellan aspiesar och vanligt folk är förmågan att utan ansträngning förställa sig. Vanliga människor är inte heller sig själva hela tiden men grejen är att de inte har något emot att inte vara det heller. Jag tror inte att något samhälle någonsin i historien har tillåtit att man är sig själv hela tiden. Tyvärr drunknar alla andra egenskaper när den personliga reklampelaren är dagens religiösa ikon. Huruvida man egentligen är duktig på något är oväsentligt, bara man ger sken av att vara det. Jag undrar dock om det inte är så som människor fungerar naturligt.