csharp skrev:om man träffar någon med kanske lika intressen tex har lika musiksmak och man kan prata om det så är det super roligt men det är nog inte alla som är lika intensiva eller orkar prata om saker så ingående heller antar jag

men jag kan i princip bli överlycklig om nån gillar samma låt eller film osv
"dampbarn united - det är inte oss det är fel på"

peace out!

+1

Vet själv hur kul det kan vara att nörda in sig på träd, snuskhumor, sovjetunionen och kärnkraft tillsammans med likasinnade, för att ta ex...

-aspiga specialintressen is the shit!

förstår ska sova nu, men låter intressant Csharp

natti alla.

ford skrev:

KrigarSjäl skrev:När jag träffar aspies som tycker det är roligare med binära tal än att gå på krogen känner jag mig definitivt inte som en likasinnad.
När jag träffar aspies som klär sig som muppar och inte behärskar elementär hygien undrar jag också vad f-n vi skulle ha gemensamt.

Du är över trettio år gammal och supa på krogen gör man normalt när man är runt 20.
I vår ålder skall man tänka på familj, karriär och villa, enligt den norm som inte heller jag förstår varför man måste följa till punkt och pricka om än jag rent tillfälligtvis kanske ligger närmare den än vad du gör.

Jag säger alltså inte detta för att jag egentligen bryr mig om hur andra lever, men därför att du ofta tenderar att använda dig själv som norm och döma ut folk som lever annorlunda, precis som vissa anklagar mig för att göra. Hursomhelst: att vara en förväxt tonåring är inte mer "normalt" än att vara en nörd av ena eller andra slaget.

Så det är bara "förväxta tonåringar" som går på krogen och dricker öl? Isf undrar jag när du var på krogen senast...f.ö går jag mest på ställen med ganska hög medelålder.
Men du kanske menar att en vithårig 60-årig läkare med ölintresse också är en förväxt tonåring?

Men visst, jag är inte särskilt normativ eftersom jag helt vägrar leva det klassiska svenssonlivet med barn, villa, volvo och allt det där. Av den enkla anledningen att jag aldrig känt mig hemma i den världen, jag trivs bättre bland andra udda existenser.

Vad jag ville säga var mest något i stil med "love, peace and understanding" just i detta fall, något som ingen av oss två har har varit särskilt duktiga på enligt forumtraditionen.

Som en liten parantes på ämnet "insikt" kan nämnas att Putte lyckats feltolka saker (eller rättare, tagit saker en aning för bokstavligt) åtminstone två gånger i tråden redan.

Jag säger det inte för att vara elak utan för att trycka på lite på punkten "inte alltid medveten om sin aspighet".

Hehe, jag känner igen båda sidorna av myntet. Jag känner dock att jag själv hamnade i en relativt lätt del på skalan. Sen finns det alltid saker man inte själv ser, som man gör fel. Som du nämnde Ford, och det gäller som bekant alla, NPF som NT.

Uppvuxen och skolad i en NT värld har väl både hjälp och stjälpt, antar jag.

HAR JU sagt att jag har as...så självklart kan även jag misstolka saker

Svårt att hitta likasinnade. Det har ju mycket att göra med intressen också, precis som vänner i andra sammanhang. Att hitta någon med exakt samma as som en själv är nog präktigt svårt. Man får nöja sig med det man hittar, om man gillar det.

Samma sak med intressen.

Det viktigaste vid valet av nära vänner är som jag ser det snarare personkemin, än intressena, däremot kan graden av as ha viss betydelse, men allt står inte och faller med graden av as, en god personkemi kan uppväga även detta.

-Varför?

Jo, för att man har alltid något gemensamt intresse med de allra flesta personer, men det är väldigt svårt att trivas tillsammans med någon som inte matchar/kompletterar ens personlighet på rätt sätt.
Detta gäller såväl vid val av partner, som vid val av bästisar enligt min erfarenhet.

Om man däremot främst vill ha någon att dela ett visst intresse med och inte någon att komma nära inpå livet så är intressena, av naturliga skäl det avgörande. Men det behöver trots detta inte betyda att man vill ha mer än enbart ytlig kontakt med den här personen, om man inte har matchande personligheter.

-Själv vill jag gärna ha både nära och kära (som får ha vilka intressen de vill, bara vi har något gemensamt) och ytliga kontakter att dela mina intressen med.
Skulle man bli riktigt nära vän med någon som även delade ett av ens stora intressen vore detta hursomhelst ett plus i kanten, men ingen förutsättning för nära vänskap, i min värld.

Jo saker är som dem är, och finner jag en som jag anser "passar" mig som kompis in real life? då är det ju toppen. Men orkar nog inte Dra denna tråd till en debatt om hurvida jag har tillräckligt mycket "as" eller tror mig vara helt "nt"....är inget av dem, har as men lindrigt och är i en mellanzon...


sen så stavar man som man gör, och inget man behöver predika om. Och självklart kan jag misstolka eller ta saker bokstavligt...är ju inget undrbarn... har diagnos...

Har mycket stor erfarenhet av folk med asperger syndrom, för är utbildad as mentor och föreläst + gått och går i träffgrupper redan...

Det är lugnt, vi har alla as. som hänger här (med något enstaka undantag).

Skall försöka tänka på att hålla tråden on topic och återkommer när jag har något vettigt att skriva, baserat på din ursprungliga frågeställning.

ok ford

Det här kunde jag ha skrivit!! Har påtalat det själv flera gånger!!

NT = de står på landbacken
AS= de står på ett litet skär därute i arkipelagen
Windfarne = står på ena benet på en liten sten nånstans emellan och tycker jättesynd om sig själv.

Ja, så trodde jag att det var, tills jag förstod att gränserna inte var så tydliga alla gånger. Någonstans inbillade jag mig att AS-gemenskapen var jättetajt och att jag stod utanför den, men nu vet jag att det finns många stenar att stå på.
Och torra land är inte så värst kul alla gånger heller, vad det anbelangar.

Bra skrivet Windfarne! väldigt klokt.

Putte, jag känner precis igen mig i det du beskriver. Jag har deltagit i aspergerträffar m m i hopp om att hitta någon som är mer som jag än vad NT-folk är. Men de flesta jag har träffat har haft andra nivåer än jag i sin aspighet och jag har inte riktigt känt igen mig. Två personer har känts som undantag, men den ena visade sig vara otrevlig och den andra visade sig till slut inte riktigt vara som jag ändå, dessutom blev jag olyckligt kär i henne.

Jag kan sägas ha bevis för att jag är mindre aspig än många andra. Min diagnos är nämligen atypisk autism. Jag uppfyllde inte riktigt alla aspergerkriterier men konstaterades ha ett "autismspektrumtillstånd med aspergerproblematik". Fick diagnosen vid 26 års ålder. Har vuxit upp i tron att jag var en normaling, men en udda sådan.

Jag är social, har vänner och förstår en hel del kroppsspråk, men brister i finliret, och får svårt i många gruppsituationer, att göra och hålla mig delaktig i gruppen på en "lagom" nivå. Har också svårt att fokusera på och "greppa" sammanhang och helheter, i stället har jag sinne för detaljer.

Jag har också diagnosen "aspergerlikande tillstånd"

så ja e nog inte fullt ut asperger? vad vet jag?.

Om du har en rosa hatt och en jävligt fet mustach så är du fullt ut asperger ^____^

Känner igen mig så väl i det Putte skriver!
Jag har AS men har ändå alltid fungerat någorlunda "normalt" i livet, både skola och fritid. Men har ändå alltid känt mig utanför i alla sammanhang man kallar för social gemenskap...
Har funderat mycket på det där, för jag har inte heller tydliga AS/autism-drag. Förstår ironi, tolkar inte saker bokstavligt osv. Tycker bara det kan vara jobbigt ibland med en massa folk omkring mig, har även lite svårt med ögonkontakt ibland. Men det är de enda svårigheterna jag har. Passar inte in nånstans...

Putte, jag står också i ett gränsland.. När jag fick diagnosen, då jag var 16, så kändes det väldigt rätt! Jag var väldigt aspig när jag var yngre men så plötlisgt på gymnasiet så hände något.. Numera uppfattas jag som relativt NT och många blir förvånade när jag berättar att jag har diagnos. Förutom mitt dåliga minne(är det AS?) så upplever jag få problem förutom när det gäller jobb.. Så fort jag kommer till en arbetsplats hatar folk mig och tycker jag är för konstig, men annars är jag mitt emellan!

Tallerger skrev:Jag kan sägas ha bevis för att jag är mindre aspig än många andra. Min diagnos är nämligen atypisk autism. Jag uppfyllde inte riktigt alla aspergerkriterier men konstaterades ha ett "autismspektrumtillstånd med aspergerproblematik".

Oh, jag är också AA:are (wait, har jag inte sett den förkortningen förut? ) och jag känner igen mig i din bild av mötet med personer med AS, det är något som fortfarande skiljer ganska tydligt.

Jag identifierar mig mer med klasskompisar och andra NT än med AS. Men det går ju inte bra i några läger för mig heller.

Carolina: Jo jag vet hur det kan vara där ute bland folkmassorna, man blir ibland lite stirrig och vet inte alltid var man ska fästa blicken. Särskilt uppenbart har det där med ögonkontakt varit för mig då jag sitter på en tunnelbana mitt imot någon....fy fan vad det kan vara jobbigt i dessa situationer ibland!!!


Men alla som känner igen sig i det jag skrivit här, ni ser det finns as personer som har "otydliga" diagnoserinagar...som mitt..."asperger likande tillstånd" och andras......

Men man borde ju känna sig hemma i as lägret, men det gör man inte fullt ut. Inte heller i nt världen helt,men man är mitt imellan de båda lägren och kämpar för att "passa in" även om jag alltid försöker vara mig själv och vara stolt för den man är!!!!


Men men......livet e inte lätt....inte heller e det bättre då läkare skriver ut deppmede och liknande som om det vorre sockerpiller...

kämpa på, så kämpar vi tillsamans alla här:)

Och konstig? snarare personerna runt dig på ditt jobb som lever på 40 talet eller nått i sitt sätt att vara mot personer som inte är "presis" som dem själva är. Omogna, okunniga eller helt ovetande om att dem sårar personer...kanske kan vara så?