Varje eftermiddag blir jag nedstämd och negativ. Men jag förstår inte varför. Jag ser bara svart så fort klockan blir runt fyra och framåt blir jag nedstämd, och då menar jag varje eftermiddag. Jag ser bara det negativa. Fast det kanske egentligen hade hänt en positiv sak under dagen, så kan jag inte alltid se det. Det verka som jag bara kommer ihåg det negativa. Så små negativa saker blir enorma för mig. Jag förstår inte riktigt mej själv, varför det blir så. Jag vill så gärna ha närhet och kärlek och kontakt med människor. Jag längtar efter närhet, jag verkar vara sexuellt frustrerad också men jag vet inte. När jag väl är nere blir jag så negativ att jag drar ner mig själv och alla andra och jag söker kontakt för att få bekräftelse när jag är ledsen. Jag förstår bara inte varför jag gör så. Min pappa skrek åt mig när jag var liten, för han förstod mig inte då, han förstår mig inte riktigt nu heller. Mina föräldrar anklagar mig oftast för att jag misstolkar något så fruktansvärt. Vilket gör mig ledsen. Det verkar vara så för mig att antingen så är det allt eller inget, svart eller vitt....
Kan någon känna igen sig?
Eller kan någon hjälpa mig?

Om man anstränger sig mentalt för att spela "spelet" bland folk, så är det inte konstigt att man får en svacka efteråt.
Märker du skillnad i svackorna efter hur mycket människor du träffat under dagen?

ufo skrev:Om man anstränger sig mentalt för att spela "spelet" bland folk, så är det inte konstigt att man får en svacka efteråt.
Märker du skillnad i svackorna efter hur mycket människor du träffat under dagen?

Ja, det kanske kan vara så.
Ja, det kan bli värre ju mer människor jag träffar.

Delfinen skrev:Ja, det kan bli värre ju mer människor jag träffar.

Välkommen till klubben där man väljer mellan det trevliga att umgås med människor, och det trevliga att slippa ångest.

ufo skrev:

Delfinen skrev:Ja, det kan bli värre ju mer människor jag träffar.

Välkommen till klubben där man väljer mellan det trevliga att umgås med människor, och det trevliga att slippa ångest.

Hur menar du?

känner absolut igen mig ...... det är ansträngande med att omgås med andra ..... då kan man lätt landa i en svakka efteråt ...... kram

Ett tips min terapeut gav mig för att undvika såna svackor (mina kommer oftast på kvällen) är att äta regelbundet, så att blodsockret inte dippar. Dvs, förutom frukost, lunch och kvällsmat, 3 lite mindre mellanmål, typ frukt, nötter, mörk choklad (!), macka eller nåt liknande. Jag är ju känslig för såna dippar, så mig hjälper det. Bara nåt litet att försöka tänka på.

De ufo syftar på är att desto 'trevligare' människor du umgås är, desto mindre behöver du anstränga dig att förstå dem, o.s.v. för de görs redan. Nu låter jag generaliserande, men ifall du har träffat andra människor med autism/as, fungerar de ¨på ett annat sätt.

Trevliga=mindre jobbiga. Eller t.o.m energigivande ifall du har tur.

Delfinen skrev:

ufo skrev:

Delfinen skrev:Ja, det kan bli värre ju mer människor jag träffar.

Välkommen till klubben där man väljer mellan det trevliga att umgås med människor, och det trevliga att slippa ångest.

Hur menar du?

Jag har själv problem med att bli nedstämd efter umgänge med människor. Det tar på hjärnans resurser.
Så jag väljer att inte umgås med folk flera dagar i veckan.

Det är som att välja mellan pest o kolera.
*Att vara social o njuta för att bryta ner psyket.
*Eremit o våndas i ensamhet men stabilare psyke.

Sedan är det också som Heishi är inne på. Att vissa människor kräver mer energi än andra.
För mig är det dom man har en roll inför som är jobbigast.
En familjetillställning där man är son, förälder, bror, farbror, kusin och svåger på en o samma gång är för mig riktigt hemskt

Men träffar man andra aspies så verkar detta släppa på något vis. Vi verkar ha en relativt samstämmig kommunikationsstil.

Om jag måste vara med "för många" människor på samma gång blir jag... hmm... stressad, trött, deprimerad, grinig... ... och "för många" kan vara så få som tre, fyra personer...