Hej jag är en 21 årig tjej och jag har asperger syndrom. Men jag trivs inte med det. Det gör mig så himla ledsen när jag misstolkar så mycket. Min pappa säger lär dig tolka rätt! Som om det vore mitt fel...
Det går ju inte att bota asperger. Men vad ska jag ta mig till. Jag tittar också för länge på folk. Vilket många stör sig på förstås. Det förstår jag ju. Jag försöker träna bort det, men på nåt sätt glömmer jag bort det emallanåt. Jag har ingen tidsuppfattning. Jag fastnar för vissa ord och meningar. Ibland har jag tagit efter hur andra gör. Ibland verkar det som jag har något mer än bara asperger. Jag har svårt att ta egna beslut, e ofta rädd för att ta han om mig själv eller bli övergiven. Men samtidigt tycker jag om att vara för mig själv ibland. Ofta blir jag inåtvänd, jag tar mediciner för tvångstankar och hallucinationer....
Jag har en tendens att samla på saker....

Någon som känner igen sig?

JAG! Jag äter Zyprexa mot tvångstankar och aggressioner. Känner igen mig men accepterar det som inte går att ändra. Är trött nu så jag tänkte gå och lägga mig, blir dåsig av Zyprexa.

Hoppas någon här kan hjälpa dig!

vallesmamma skrev:JAG! Jag äter Zyprexa mot tvångstankar och aggressioner. Känner igen mig men accepterar det som inte går att ändra. Är trött nu så jag tänkte gå och lägga mig, blir dåsig av Zyprexa.

Hoppas någon här kan hjälpa dig!

Tack så mycket för ditt svar! Nu känner jag mej mindre ensam ^^

Okej. Jag tar Sertralin och Risperidal. De gör mig också lite trött.

Tack!

Välkommen hit !

snuggelhund skrev:Välkommen hit !

Tack!

Jag känner igen mig.

Min pappa är mycket åt det hållet: "ryck upp dig!", som om det är jag som valt att må dåligt.

Jag blir också väldigt ledsen pga mina sociala svårigheter, känner mig otroligt ensam och övergiven. Provar alla tips jag får, med föga resultat. Så otroligt frustrerande.

Om du har nån nära vän skulle du kunna be denna försöka hjälpa dig med det sociala, be den förklara och så. Det kanske hjälper lite. Annars kan du vända dig till habliteringen skulle jag tro.

För övrigt har jag också otroligt dålig tidsuppfattning, och det ställer till massa problem för mig..

Lycka till!

NoteToSelf skrev:Jag känner igen mig.

Min pappa är mycket åt det hållet: "ryck upp dig!", som om det är jag som valt att må dåligt.

Jag blir också väldigt ledsen pga mina sociala svårigheter, känner mig otroligt ensam och övergiven. Provar alla tips jag får, med föga resultat. Så otroligt frustrerande.

Om du har nån nära vän skulle du kunna be denna försöka hjälpa dig med det sociala, be den förklara och så. Det kanske hjälper lite. Annars kan du vända dig till habliteringen skulle jag tro.

För övrigt har jag också otroligt dålig tidsuppfattning, och det ställer till massa problem för mig..

Lycka till!

Skönt, då e man inte ensam! Tack för dina tips. Okej, jag har några vänner, och en nära vän som jag tror kan hjälpa mig. Men de flesta vänner jag har har antingen asperger eller adhd, med mera. Men de vännerna förstår mig ganska bra ändå.
Ja, jag har börjat gå till en kurator som är bra. Så det löser sig nog.
Jag förstår precis hur det känns att inte ha en tidsuppfattning.
Man får hitta några små knep kanske. Jag har alltid med mig mobilen, som jag ställer in tid ibland.
Däremot är mitt minne jättekonstigt. Jag kan inte riktigt komma ihåg vad jag gjorde igår men kommer ihåg saker som hände för flera år sedan som om det vore igår. Där emot har jag bra lokalsinne

Hej Delfinen och varmt välkommen till oss!

Ja, jag känner igen mig. Massor, i allt det du skrev. Utom när det gäller att ta egna beslut, att ta hand om mig själv (det är jag väldigt bra på), att bli övergiven.

Massor av varm omtanke till dig.

Av geocache

Delfinen skrev:

NoteToSelf skrev:Jag känner igen mig.

Min pappa är mycket åt det hållet: "ryck upp dig!", som om det är jag som valt att må dåligt.

Jag blir också väldigt ledsen pga mina sociala svårigheter, känner mig otroligt ensam och övergiven. Provar alla tips jag får, med föga resultat. Så otroligt frustrerande.

Om du har nån nära vän skulle du kunna be denna försöka hjälpa dig med det sociala, be den förklara och så. Det kanske hjälper lite. Annars kan du vända dig till habliteringen skulle jag tro.

För övrigt har jag också otroligt dålig tidsuppfattning, och det ställer till massa problem för mig..

Lycka till!

Skönt, då e man inte ensam! Tack för dina tips. Okej, jag har några vänner, och en nära vän som jag tror kan hjälpa mig. Men de flesta vänner jag har har antingen asperger eller adhd, med mera. Men de vännerna förstår mig ganska bra ändå.
Ja, jag har börjat gå till en kurator som är bra. Så det löser sig nog.
Jag förstår precis hur det känns att inte ha en tidsuppfattning.
Man får hitta några små knep kanske. Jag har alltid med mig mobilen, som jag ställer in tid ibland.
Däremot är mitt minne jättekonstigt. Jag kan inte riktigt komma ihåg vad jag gjorde igår men kommer ihåg saker som hände för flera år sedan som om det vore igår. Där emot har jag bra lokalsinne

Haha ja, det problemet har jag också.. Kommer inte ihåg vad jag gjorde dagen innan, eller ens vad jag gjort under veckan, men kommer ihåg saker från när jag var 3 år gammal Har också hänt att jag, när jag skulle berätta vad jag gjort dagen innan, suttit och beskrivit vad jag gjorde för en vecka sen, i detalj O.o Kan liksom inte avgöra vad som hänt när.
Mitt lokalsinne är inte det bästa, men bättre än min syrras iaf x)

Det låter bra det, att du har någon kompis du kan fråga. Tror det kan bli mer avslappant och "roligare" att jobba med det sociala med än vän, än med en terapeut tex.

geocache skrev:Hej Delfinen och varmt välkommen till oss!

Ja, jag känner igen mig. Massor, i allt det du skrev. Utom när det gäller att ta egna beslut, att ta hand om mig själv (det är jag väldigt bra på), att bli övergiven.

Massor av varm omtanke till dig.

Av geocache

Tack så mycket! detsamma

Åh, då e jag inte ensam!
Jag kan ta hand om mig själv men det är mest bara en liten rädsla.

Jag känner också igen mig i det mesta du skriver.

Nu vet jag ju inte hur gammal du är och hur din livssituation ser ut, men jag tror att det är ganska vanligt med att man känner osäkerhet inför att klara sig själv. Jag hade det själv för ett par år sedan, kände mig omogen till exempel, men sen flyttade jag hemifrån och det var inga problem alls.

Jag tror många gånger att man måste utsätta sig för saker fast man inte vill, så lär man sig hur man måste göra.

gemini skrev:Jag känner också igen mig i det mesta du skriver.

Nu vet jag ju inte hur gammal du är och hur din livssituation ser ut, men jag tror att det är ganska vanligt med att man känner osäkerhet inför att klara sig själv. Jag hade det själv för ett par år sedan, kände mig omogen till exempel, men sen flyttade jag hemifrån och det var inga problem alls.

Jag tror många gånger att man måste utsätta sig för saker fast man inte vill, så lär man sig hur man måste göra.

Tack för ditt tips! Ja, håller med vad du skriver! Jag är 21 år snart 22. Tack du fick mej inse saker jag ska fösöka utgå från dina tips Jag ska snart flytta hemifrån, vilket jag faktiskt ändå längtar till, hoppas det ska gå vägen bara.

Delfinen skrev:Tack för ditt tips! Ja, håller med vad du skriver! Jag är 21 år snart 22. Tack du fick mej inse saker jag ska fösöka utgå från dina tips Jag ska snart flytta hemifrån, vilket jag faktiskt ändå längtar till, hoppas det ska gå vägen bara.

Såg nu att du hade angett din ålder i första inlägget, jag ber om ursäkt.

Det går säkert bra ska du se. Jag var själv 18 år när jag flyttade hemifrån och då är man betydligt mer osäker än vad man är när man är 21.

Jag är själv 89:a förresten.