Det handlar inte endast om frustrerad personal, utan även om totalt inkompetent personal. Där jag befann mig så anställde de ungdomar från 16 år med mer problem än patienterna. Det användes som mellanlandningsarbete mellan grundskola och gymnasium. Familjemedlemmar till de som jobbade där kunde få vikariera för dem, utan att behöva gå igenom någon form av bakgrundsundersökning annat än rekommendationen från deras familjemedlem som redan jobbade där. Det fanns mindre kriterier för att arbeta där, än vad det gjorde på den lokala McDonaldsrestaurangen.

En gång anställde de en kille som var kompis med en av patienterna sedan tidigare. Den anställda i fråga var bara inne på den nämnda patientens rum hela arbetsdagarna och gjorde absolut inget annat. Det tog ca 1 månad innan han blev avskedad.

I Göteborg hörde jag att de anställde en man som hade rymt från ett annat psyke. De började misstänka honom först när det började försvinna material ur medicinrummet under hans arbetsskift.
Det här har jag bara hört på ryktesvägar, men skulle inte förvåna mig det minsta om det vore sant.

Bör man inte anställa människor som är riktigt psykiskt stabila och utbildade i ämnet, om det handlar om så känsliga saker som att ta hand om och ha ansvar för människor som är riktigt psykiskt labila?

Dock ett enklare problem att lösa vad det verkar - anställ kompetenta anställare ^^

DIProgan skrev:Färre sjukskrivningar men mer utbildning/personalbehov torde väl bli resultatet rent ekonomiskt. *shrugs* Svårt o säga vad som blir dyrast.

Sant.

Bror D., jag tror inte att utbildning hjälper - det gör den ju inte om DIProgan har rätt och felet heter utmattning och eventuellt förhärdning.

Men chans till förändring finns ju. Sjukvården är ju en organisation med massor av god vilja och goda initiativ, det är egentligen bara att haka på och uppmuntra och att med ytterligare litet mer kraft underifrån förstora de förbättringsansträngningar som helat tiden görs.

Psykiatrisjuksköterskor som inte har svenska som modersmål och/eller med utländsk härkomst verkar ha lättare att få anställning inom psykiatriska slutenvården (läs; på psyk-sjukhus) än på andra ställen.. Finns det någon/något som bekräftar det?

Är en anställning som syrra på avdelning på psyk-sjukhus mindre eftertraktat än arbete i t ex öppenvård och på behandlingshem? Medicindelning är det bra att gilla som syrra på psyk-sjukhus.

I öppenvården har jag för mig att arbetsuppgifterna kan va än mer varierande (t ex terapi, rådgivning, gruppsamtal). Större risk/chans att man får närmre o mer långvarig kontakt med sina patienter lär det iaf va...

Bror Duktig skrev:

Kahlokatt skrev:

Bror Duktig skrev:

Kahlokatt skrev:

dotxthree skrev:Nämnde jag att jag gick omkring med ett krossat knä i 3 år för att man blandade ihop resultaten från röntgen, ingen trodde mig när jag sa att jag hade ont och jag fick inte gör fler sjukhusbesök för läkaren, förens jag fick permissioner hem och kunde gå till sjukhus på eget initiativ? När de väl hittade problemet, så visade det sig vara 4 lösa benbitar stora som 50-öringar i diameter, samlade i en broskboll stor som en 5-krona i diameter. Tack vården!

Jeeesuss.
Själv har jag gått med konstiga fläckar på kroppen och ett gigantiskt, rött ben i flera år, men fått höra "äh, ben kan se ut så där" av två HUDLÄKARE. Och min husläkare sade att benet var rött och svullet för att jag "var för tjock".
När jag till slut fixade ett blodprov via min farbror och faster, som båda är läkare, visade det sig att jag har kroppen full med BORRELIA. Så nu går jag på en lång antibiotikakur och har kanske t.o.m. borrelia i nervbanorna.

Fy fan rent ut sagt, vad arg jag blir av alla borreliahistorier. Jag har exakt samma historia själv, och även min partner.

Men var GLAD att du får en rejäl lååång antibiotikakur. Jag fick en så kort att apoteket fick reagera. Min läkare VÄGRADE erkänna att jag hade symptom, symptom som t.o.m. apoteket såg och reagerade på.

Får jag fråga hur din kur ser ut? Styrka, dosering och längd?

Min partner hade "hälsporre i tåleden (och knäna och armbågarna)" absolut inte borrelia. Och jag hade inbillat mig symptom, och blev rekommenderat att gå till psyket. Och på psyket är de lika kassa och pratade om tvång och hypokondri "duvätt man tenker lett på sykdommar ner man är deprimerad" (men skrev ej symptom på depression i journalen).

Hälsporre..!
Äter Doxyferm, 100 mg, två om dagen. I början var det fyra om dagen. Än har inget hänt, men jag har bara ätit det sedan årsskiftet.
Min morsa fick höra att hon "var för tjock och hade psykosomatiska besvär". Vet ni vad det till slut visade sig vara? MS! Lyckligtvis inte den värsta sorten, men ändå!

Hur många dagar ska du äta doxy?

Vet inte, tills vidare antar jag.

DIProgan skrev:Dock ett enklare problem att lösa vad det verkar - anställ kompetenta anställare ^^

Kanske. Men var är den felande länken i ledet av arbetsgivare? I slutändan handlar det ju egentligen om att man måste ändra inställningen till psykvården i samhället. Vilket inte är lika enkelt.

Kahlokatt skrev:

Bror Duktig skrev:

Kahlokatt skrev:

Bror Duktig skrev:

Kahlokatt skrev:

dotxthree skrev:Nämnde jag att jag gick omkring med ett krossat knä i 3 år för att man blandade ihop resultaten från röntgen, ingen trodde mig när jag sa att jag hade ont och jag fick inte gör fler sjukhusbesök för läkaren, förens jag fick permissioner hem och kunde gå till sjukhus på eget initiativ? När de väl hittade problemet, så visade det sig vara 4 lösa benbitar stora som 50-öringar i diameter, samlade i en broskboll stor som en 5-krona i diameter. Tack vården!

Jeeesuss.
Själv har jag gått med konstiga fläckar på kroppen och ett gigantiskt, rött ben i flera år, men fått höra "äh, ben kan se ut så där" av två HUDLÄKARE. Och min husläkare sade att benet var rött och svullet för att jag "var för tjock".
När jag till slut fixade ett blodprov via min farbror och faster, som båda är läkare, visade det sig att jag har kroppen full med BORRELIA. Så nu går jag på en lång antibiotikakur och har kanske t.o.m. borrelia i nervbanorna.

Fy fan rent ut sagt, vad arg jag blir av alla borreliahistorier. Jag har exakt samma historia själv, och även min partner.

Men var GLAD att du får en rejäl lååång antibiotikakur. Jag fick en så kort att apoteket fick reagera. Min läkare VÄGRADE erkänna att jag hade symptom, symptom som t.o.m. apoteket såg och reagerade på.

Får jag fråga hur din kur ser ut? Styrka, dosering och längd?

Min partner hade "hälsporre i tåleden (och knäna och armbågarna)" absolut inte borrelia. Och jag hade inbillat mig symptom, och blev rekommenderat att gå till psyket. Och på psyket är de lika kassa och pratade om tvång och hypokondri "duvätt man tenker lett på sykdommar ner man är deprimerad" (men skrev ej symptom på depression i journalen).

Hälsporre..!
Äter Doxyferm, 100 mg, två om dagen. I början var det fyra om dagen. Än har inget hänt, men jag har bara ätit det sedan årsskiftet.
Min morsa fick höra att hon "var för tjock och hade psykosomatiska besvär". Vet ni vad det till slut visade sig vara? MS! Lyckligtvis inte den värsta sorten, men ändå!

Hur många dagar ska du äta doxy?

Vet inte, tills vidare antar jag.

Hur mycket har du fått utskrivet då?

Ursäkta att jag frågar så mycket, men jag är nyfiken på om stelbenta Sverige tänker frångå det idiotiska i att 10 dagar alltid botar all borrelia.

Beträffande Borrelia: Sverige är fortfarande ett U-land här.

Beträffande era berättelser: De är regel, inte undantag.
Vården har ju rustats ned till en nivå där man helst inte vill ha någon.

NÄL har anmält sig själv till Socialstyrelsen, personalen alltså. De kan inte bedriva vård, bara vanvård. Det behövs pengar i sjukvården, inte bara i plånboken, men säg den som kan få Rheinfeldt att fatta det!

Jag, som inte är psykotisk, kan bara bli inlagd via IVA eller bårhuset.
Men, trots att jag inte kan beviljas inläggning vid självmordstankar, så säger jag: SKIT SAMMA! För de avdelningar som finns här liknar mest Guantanamofängelset. Hårdbevakat. Galler för fönstren. Ingen rastgård. Ingen vård. Inga samtal. Får ej prata med de andra patienterna. Får ej ha ångestattacker. Får ej regelbundet träffa kontaktperson. Ska hålla käft och titta på TV. Ska vara diskret och smälta in i väggfärgen. Ska svälja fetmabildande piller. FUCK!

Så - när jag ramlar ned i ett svart hål är det bara att betrakta som ren otur (krävs alltså ingen vård).

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000202C0.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

För övrigt: Den grå vardagens meningslösa, monotona gång är bara att acceptera.

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000202C1.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Jag vill tacka psykiatrin för den vishet den har förlänat en enkel jordevarelse!

Debbido skrev:NÄL har anmält sig själv till Socialstyrelsen, personalen alltså.

Hela Norra Älvsborgs länssjukhus alltså? Det var intressant! Måtte det leda till efterföljd bara...

Eller har du redan skrivit om det? Ursäkta i så fall, orkar inte läsa mycket...

Zombie skrev:

Debbido skrev:NÄL har anmält sig själv till Socialstyrelsen, personalen alltså.

Hela Norra Älvsborgs länssjukhus alltså? Det var intressant! Måtte det leda till efterföljd bara...

Eller har du redan skrivit om det? Ursäkta i så fall, orkar inte läsa mycket...

Nej, jag har inget skrivit, bara demonstrerat - mot nedläggningen av Uddevallas akut och klyvningen av sjukhusen. Trollhättans akut ska nu ge service till hela norra Bohuslän + dem där inne i skogen. Men den är inte dimensionerad för det. Alla dessa sjukhuskrig är bara ett bevis på att vi inte har demokrati på riktigt. Allt styrs uppifrån, inte nedifrån.

Man slängde upp en griffeltavla vid flytten där personal kunde klottra ned vilka grejer som fattades. Det var kaos. Personalen håller inte för allt detta. Så de har vänt sig till SOS. Men, jag tror inte det hjälper. Regeringen är inställd på att sänka skatten, till varje pris.

Apropå det eviga ämnet "icke fungerande psykvård" så skriver [WikiSve]Hanna Hellquist[/WikiSve] i dagens DN (Men det var ju akut). Hittar den inte på nätet så därför blir det ett långt citat:

"Jag är duktig för det mesta, äter lydigt mina antidepressiva piller och pratar om mina känslor men det spelar liksom ingen roll, ibland faller jag. Och jag vet det. Jag hur jag blir. Ibland motar jag fan i dörrn och går till vårdcentralen innan det har gått för illa. Men det är helt lönlöst. Att man själv kan formulera att man behöver hjälp tolkar läkarna nästan uteslutande som att man inte behöver det. Så får man gå hem igen. Och känna sig dum för att man var där och störde när det ändå inte var något AKUT.

Sen blir det akut. Riktigt jävla akut, på liv och död liksom. Då får man hjälp direkt, det är jättebra. Sjuksköterskorna är änglar. Alla är snälla och förstående. Nu jävlar ska det bli skillnad! Nu ska vi ta tag i det här en gång för alla! Och man släntrar hem hoppfull, nu är mitt ärende på remiss, nu ska jag snart få träffa någon som kan hjälpa mig. Som kan träffa mig en gång i veckan och reda ut det där trasslet som jag av någon anledning inte kan reda ut själv. Snart får jag träffa någon. Om två veckor, max. Läkaren ska snabba på. Det var ju akut.

Jag går till apoteket ---, varje morgon äter jag mina piller och när jag kommer hem från jobbet går jag igenom posten och letar den där kallelsen. Men den kommer inte.

Så då ringer jag. För att kolla hur lång tid det ska ta. Det var ju akut, säger jag. Nu har det gått fem veckor.
- Remissen är påbörjad, säger kvinnan i luren. Det är nog bara en tidsfråga ser du.
- Ja det vi väl verkligen hoppas, säger jag, annars går jag ju här och väntar på ingenting. Men det är just tiden som är problemet. Jag behöver hjälp nu.
---
Mitt eget tillstånd är ett skämt i jämförelse med hur sjuk den svenska sjukvården är."

Många känner nog igen sig. Det har skrivits spaltmeter om psykvården, men blir det någon förbättring?