Hej!

Vill skriva av mig lite. Jag har, föga förvånande, svårt med sociala relationer. I gymnasiet gick det relativt bra; hade en hel del ytliga vänner och några nära vänner. Allt eftersom tiden gick efter gymnasiet (jag fyller snart 25) så tappade jag kontakten med dem.

"Åh", tänker ni, "men det är ju vanligt"... Men! Jag bryr mig inte om de ytliga bekantskaperna jag hade, men jag har även tappat de som verkligen brydde sig. De som jag umgicks med varje dag och delade mina innersta tankar med. De är fortfarande ett tajt, sammansvetsat gäng, men jag har isolerat mig och sjunkit djupare ned i min ångest. Vill så gärna vara som alla andra och kunna umgås utan problem, samtidigt trivs jag med att vara ensam.

Det började med att alla vänner flyttade utomlands och började plugga. Jag blev inte klar med gymnasiet i tid, då det hände ett antal traumatiska saker under min gymnasietid (dödsfall i familjen, jag själv blev dödssjuk o.s.v.), och när jag såg hur alla gick vidare så mådde jag fruktansvärt dåligt. Har jag inte haft någonting annat så har jag åtminstone haft mitt intellekt, men det hjälpte föga då jag inte hade något slutbetyg. Jag isolerade mig och tackade nej till fester, och till slut blev jag inte bjuden mer. Folk slutade ringa, och där har jag verkligen mig själv att skylla. Men jag kände mig underlägsen, jag ville inte att de skulle sitta och tycka att jag var misslyckad.

En av de gamla vännerna, som jag fortfarande har kvar, berättade för mig att de slutat svara på mina försök till ny kontakt eftersom de tyckte att jag (i ungefärliga ordalag); "Var en skit som inte hörde av mig". Det var jag verkligen, men jag menade aldrig att det skulle bli så. Går tydligen inte att reparera nu.

Jag har en handfull nära vänner i dagsläget, men det är svårt att umgås, då jag tror att de bara umgås med mig för att de tycker synd om mig (fast innerst inne vet jag att det inte är så). Jag har svårt att slappna av, kan inte prata om oviktiga och ytliga saker som man ibland bör. Min sambo och min familj är de enda jag kan vara mig själv med.

Jag undviker Facebook, då jag mår illa av att se hur alla andra klarar av sina liv utan problem. Det är inte självömkan (här är jag ärlig), utan mer en känsla av hopplöshet från min sida; en bekräftelse på att jag inte är normal. Vågar inte skriva någonting i statusen av rädsla för att ingen kommer att kommentera det jag skrivit (jag har ca. 100 vänner varav ca. 90 st är nuvarande/gamla vänner). Rädd för att det skall bli en bekräftelse på mitt utanförskap.

Jag har blivit allt sämre på småprat, och nya bekantskaper ger ångest. Det har blivit så illa att jag till och med gick hem från årets nyårsfest (vi var 30 personer, varav hälften var vänner/bekanta). Jag var där en kvart, fick sedan panikångest och gick hem, grät sedan hela natten.

Hur sjutton skall man övervinna tanken på att alla egentligen inte tycker om en och att man nog bör sluta höra av sig för sitt eget bästa (dåligt självförtroende)? Det blir en självuppfyllande profetia till slut... Hur skall man orka med ljud/ljus och småprat? Hur gör man för att inte bara sitta tyst i en social situation? Hur gör man för att slappna av, så att allt man säger inte låter som att man läser innantill? Det har bara blivit värre med åren!

Det låter ju som att du hamnat lite i en ond cirkel...
Jag kan verkligen förstå din situation och dina känslor;
även om jag själv haft tur i mina relationer kunde jag
precis lika gärna varit där du är nu, tror jag.

Att dina gamla vänner kallar dig för en skit nu när
du hör av dig tycker jag låter väldigt elakt av dem.
Frågan är: tycker de alla likadant på den punkten,
eller är det bara en som har uttryckt sig så?
Det är lätt att tolka en persons kritik som hela världens
hat mot en själv...

Jag funderar också på detta med att du slutade tacka ja
till inbjudningar på fester.
Måste man festa för att umgås? Då förstår jag verkligen
att du tackade nej - vi är många som inte trivs med den
umgängesformen, och det är märkligt att många normala
inte kan tänka utanför sin lilla partylåda och se att man
kan träffas under andra omständigheter.
Min sambo har samma problem (att hans gamla vänner
bara vill ses om de ska ut och festa, vilket han inte trivs
med), och han har ändå inte asperger.

I kontakten med andra människor tror jag det är viktigt
att du förklarar hur du känner; tex att fester inte är det
ultimata för dig, utan att du gärna umgås på andra sätt.
Hur trivs du med att umgås? Många med asperger umgås
ju gärna över internet, i skriven text, vilket förvisso inte
alltid ses som ett riktigt sätt att umgås på av normala.

Facebook är för övrigt ett jävla rövhål. Jag vet många,
normisar, som stör sig på hur perfekta liv andra verkar
ha medan ens egen tillvaro är fylld av skavanker och
problem.
Själv skriver jag ofta filosofiska statusrader, som ingen
jävel bryr sig om att kommentera. Skulle jag däremot
skriva "mys med älsklingen ikväll" kan du ge dig den på
att jag får fem "gilla" från folk jag kanske inte ens känner.
Spelar ingen roll om jag ens har en älskling, eller att jag
ALDRIG skulle uttrycka mig på ett sådant sätt, folk är ju
dumma i huvudet och vill bara se gullegull och normenorm
överallt, annars blir de oroliga och deras tillvaro rubbas
(och de kallar oss konstiga!).

Jag undrar också om du har berättat för någon om din
diagnos (om du har en diagnos? Jag utgick från det
eftersom du skriver här)? Det är kanske inget man
gör utan att blinka eller tänka, men om det är så att folk
har svårt att förstå sig på dig och tycker du beter dig
konstigt, kanske det kunde hjälpa att sätta sig ner med
dem och försöka förklara vad det innebär att ha asperger.

Tyvärr - jag skall inte sticka under stol med det -
kan det hända att folk som hör ordet "asperger" genast
bestämmer sig för att en sån kan man inte umgås med,
det blir för jobbigt (som sagt, allt måste vara som det
alltid har varit för dessa normisar, annars blir de så oroliga
och besvärliga). Man skulle kunna se det som att "då vet
man vilka som är ens riktiga vänner", men det är ju en
klen tröst om alla sticker...

Ge inte upp. Utgå inte från att folk tycker illa om dig eller
umgås med dig av empatiska skäl (sådant umgänge är nog
inte särskilt vanligt). Skulle det ändå vara så, låt inte det
hindra dig. Kanske kan de efterhand lära känna dig och
tycka om att umgås med dig. Och är de för dumma för
att säga som det är så är det deras problem.
(Lite provocerande kanske...)

Mvh
en absolut inte professionell amatörrådgivare

Hej biologic

När jag läste ditt rörande inlägg kom jag att tänka på en scen ur "Djungelboken". Den här:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=bQyREYxTIW4&NR=1[/youtube]

Och som någon skrev... här på forumet tror jag... "vill du inte ha mig som jag är så är det inte mig du vill ha".

Massor av varm omtanke till dig.

Av geocache

Haha, känner igen allt det där.
Det värsta är att detta beteende kvarstår - gjorde det iaf för mig - även när man hittar bra kompisar. För att kompensera för detta så säger jag "ja" till allting som folk vill ha med mig på. Men jag vet inte om det räcker
Jag funderar över att det kanske är bäst - förutsatt att man har hittat bra människor som man tror kan vara goda vänner - att bara berätta rakt ut vad som är fel på en och varför ens sociala ömsesidighet är helt åt helvete, och att det inte beror på att man är ett "svin" eller tycker illa om folk.

Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska lägga fram det för mina kompisar. Känns pinsamt att säga det IRL och jag är så himla rädd för "rejection" - en slags undermedveten rädsla som mer är som en blockad. Även när jag gett mig fan på att berätta så sker det bara inte när den dagen kommer

Mycket av det där liknar mig som yngre, och säkert rätt många flera aspergare.



En väg att komma till rätta med det kan gå genom att först så att säga göra rent hus inom sig och förutsättningslöst titta efter vem man själv är – utan sidoblickar på andra, vare sig tidigare i ens liv eller hur man tror att det måste vara.

Stå för ensamhetsbehov, höga kvalitetskrav på umgänge och vad det nu kan vara.

Vara väldigt noga med att få överblick över sina energiresurser och vad man behöver för att fylla på dem – inte nästan, utan helt och hållet.

Ringa in vad som faktiskt är handikapp, som man måste begära att omgivningen anpassar sig till (efter att man har redogjort för läget på ett juste sätt eller för att man väljer en omgivning som förstår sådant ändå) – dit hör för många av oss att höra av sig och en massa andra turtagnings-, kodförståelse-, omställnings- och igångsättningsproblem.

Förutom då det vanliga, som vad som är viktigt för en själv utan hänsyn till verkliga eller inbillade "sociala förväntningar" och så.



Har man en sådan överblick och självkännedom, och har man skaffat den på grundval av hur man är i stället för på gammal misslyckandesyn och självnedvärdering, så har man åtminstone något att bygga på till nästa steg.

TS den spontana lösning jag ser är att berätta endera för en eller några åt gången eller en massa samtidigt vad som hände, det verkar vara något allvarligt som hände, det är inte helt lätt att själv ta kontakt då, att man får en alldeles verklighetsfrämmande känsla av att änfast de tydligt tar kontakt så tror man att de inte vill ha kontakt mena tt det värmer i efterhand att de försökte så länge de orkade.

Detta enligt min tanke