Vidare fundering i självransakningens tecken

De människor som jag har absolut svårast att dra jämnt med är de som själva är tävlingsmänniskor samt gärna vill stå högst i hierarkin, eftersom hela relationen i så fall kommer att utvecklas till en maktkamp mellan två "typ a personligheter".

Jag vet att det inte låter särskilt politiskt korrekt, men jag trivs bäst tillsammans med folk som står på samma nivå-, eller något lägre på statusstegen än vad jag själv gör, men som trivs i den rollen.

Istället för att trampa nedåt och slicka uppåt tenderar jag nog ibland till att (när jag inte lägger band på mina dåliga sidor) totalt omvänt utmana/baktala dom som står över mig i hierarkin, samtidigt som jag är snäll och hygglig mot dom som står under mig i rangordningen och tycker det är kul att se dom växa som personer, så länge de inte blir "bättre" än vad jag är.

Vet inte om det har med en utpräglad tävlingspersonlighet att göra?

Jag fattar inte när jag ska sluta och slutar inte fast jag fattar att jag borde sluta... Sunt förnuft - för veklingar!

3. Nej, aldrig.

(Eller väldigt sällan). Om jag spelar ett spel blir jag såklart glad om jag vinner men jag blir glad även när någon annan vinner. Jag har ingen tävlingsinstinkt så det är nog ganska tråkigt att tävla mot mig.

jonsch skrev:Och är det nån tävlingsinstinkt som får mig att alltid försöka hitta mest filosofiskt möjliga frågeställningar i allting?

Frågan är ofta intressantare än svaret.

ford skrev:De människor som jag har absolut svårast att dra jämnt med är de som själva är tävlingsmänniskor samt gärna vill stå högst i hierarkin, eftersom hela relationen i så fall kommer att utvecklas till en maktkamp mellan två "typ a personligheter".

Mot sådana personer känner jag att jag vinner genom att inte tävla över huvud taget.

[OT] Är du vädur? [/OT]

Björne skrev:Det enda som är tråkigt med att tävla är med icke-tävlingsmänniskor och så vinner man och de blir deprimerade för att de blev besegrade.

Icke-tävlingsmänniskor blir väl knappast deprimerade om de förlorar.

Själv tvekar jag mellan ibland och aldrig.. Är ingen utpräglad tävlingsmänniska. Men jag tycker om att lyckas, och försöker göra mitt bästa, men jag blir inte upprörd om någon annan vinner. Kan däremot bli lätt upprörd över egna misstag, men det går oftast ganska snabbt över. Röstar på ja, ibland...

Jag är alltid en täclingsmänniska men jag försöker att inte visa det direkt någon gång alls. Frågar man någon runt om mig så säger de att jag inte är det men jag har hela tiden i tankarna att jag ska "vinna" och så vidare.

Svarade 2. Ja, ibland.

Jag gillar att tävla i spel och idrott. Det gör det lite mer spännande. Tycker det är kul att vinna, men blir inte sur om jag förlorar och tar det inte så allvarligt. Kan även glädjas när det går bra för någon annan. Övrigt i livet ser jag inte alls som en tävling.

Arkimedes skrev:

jonsch skrev:Och är det nån tävlingsinstinkt som får mig att alltid försöka hitta mest filosofiskt möjliga frågeställningar i allting?

Frågan är ofta intressantare än svaret.

Mja, delvis är det väl så. Svaret brukar liksom vara litet meningslöst utan frågan, tricket är att lösa frågan är att ställa den på rätt sätt - och det intressanta är att hitta svaret. Jag menar det som det gör frågan intressant är att (de olika sätten att ställa den på) kan leda oss till svaret.

Vill du framhålla fler poänger med frågor så får du nog starta en ny tråd, låt mig hoppas att jag kommer undan med den här utflykten från ämnet!

Mår jag dåligt av min övervikt så tar jag tag i det, för att må bättre.

Men när kläderna börjar sitta lösare så tar bristen på tävlingsinstinkt över. Jag mår ju bättre.....