Tack snälla barracuber! Jag har hängt här ett tag, tog mod till mig att skriva idag. Det kändes bra!

Jag är nog ganska aspig, har fått asp-resultat på diverse nät-tester, även om jag är kritisk till hur frågorna är ställda, de är väldigt tolkningsbara.

@Solitaria

Jo, nättest ska man ju alltid ta med en nypa salt.

Jag gick sent i höstas igenom min egen neuropsykiatriska utredning vilken ledde till tre (eller två) diagnoser (se min signatur). Jag har ännu inte fått hela utredningen skickad till mig - den består av en neuropsykiatrisk och en neuropsykologisk del och jag har bara fått den första ännu (de har haft mycket att göra). Håller fortfarande på att smälta själva utredningen och det den ledde fram till - många vittnar om att det brukar ta väldigt lång tid att komma till freds.

Om du funderar på att utreda dig själv så är en tröst att kötiderna (generellt sett) blivit bättre på senare år mot vad de var tidigare. Men det varierar fortfarande mycket per kommun.

Om du vill utreda dig så kan jag rekommendera det för självinsikt och kunskap om området. Det tar inte så väldigt mycket tid men visst, man måste kunna avsätta några timmar dagtid. Min egen utredning bestod i stort sett av drygt 5 besök på vardera 3 timmar bestående av samtal och tester. För mig gick det ju bra eftersom jag är arbetslös.

Truly skrev:Det är många här som inte har någon AS-diagnos. En del är här ändå, en del väntar på utredning och andra har fått andra diagnoser. Så du är inte ensam.

Och alla vill inte ha diagnos, av olika skäl. Samt, tyvärr, det finns olika skolor och extremt olika kunskapsnivåer bland diagnostikerna, så diagnos eller inte är inte ens jämförbart mellan olika sådana.

Så det är mycket det måste finnas utrymme för, och hittills tycker jag det har gått utmärkt.

Välkommen Solitaria!

Förövrigt verkar de sociala problem du beskriver nästan tagna ur handboken... Var observant på att inte bränna ut dig bara, jag är nästan förvånad över en femtioårig såpass socialt aspig person med jobb och barnfamilj som inte har gjort det än. Men att unna sig att vara sig själv spar förstås en del krafter...

Theone skrev:Det coolasta Aspergaren här.

Mvh

Är det här du Theone? http://www.youtube.com/watch?v=W_eepOSos88&feature=related

Tack för välkomnandet alla!

Zombie skrev:Förövrigt verkar de sociala problem du beskriver nästan tagna ur handboken... Var observant på att inte bränna ut dig bara, jag är nästan förvånad över en femtioårig såpass socialt aspig person med jobb och barnfamilj som inte har gjort det än. Men att unna sig att vara sig själv spar förstås en del krafter...

Det var urjobbigt att ta hand om en familj, lösningen för mig var att inte jobba så mycket eller att plugga intressanta kurser och leva på studielån, samt att bara ha barnen på halvtid. Annars hade det inte gått. En terapeut som jag försökte förklara detta för: "Ja men det är ju jobbigt att ha barn" . Jag har svårt att ha folk inpå mig, även om det är mina egna barn.

Moderator: Rättade så det framgår vem som citeras.

Hej !

Jag är ny här på Aspergerforum så tänkte bara presentera mig lite snabbt.
Har en liten beskrivning av mig själv på min profil här eller även en mer utförlig på Aspie Affection. Mitt användarnamn där är swe91.


Jag har för övrigt blandade och många intressen.

Jag har Aspergers syndrom/högfungerande autism, ångestsyndrom-nånting och depression (alla dessa på papper).

Jag finns i Helsingborg, så om nån ifrån min dagliga verksamhet känner igen mig här skicka gärna ett pm?

ha det bra =)

Har skrivit om mig själv på andra ställen här inne tidigare, men jag gör ett försök till en kort sammanfattande presentation här.

Jag är en tjej, 21 år gammal, från Stockholmsområdet som just nu bor i Umeå (sedan i höstas) tillsammans med min pojkvän och min katt. Jag står i kö för utredning (de misstänker AS, ADHD/ADD, GAD och jag har sedan tidigare diagnosen OCD), prioritet sa de till mig för att jag som psykiatern uttryckte det är "ung och komplicerad i behov av hjälp". Men det tar sin tid. Utredningen ska göras i Stockholm och det tar tid i kö samt att de klantade sig och glömde trycka på rätt knapp eller något när jag skulle upp i kön, så i två månader har det stått att jag "ska stå i kö med prioritet" i journalen men utan faktisk inskrivning. De påstår att det ska gå fort nu när de löst det, men jag är tveksam...

Väntan är jobbig, och jag känner mig mycket rörig mitt i allt. Skolan går dåligt (pluggar komvux på distans, 50-75% med aktivitetsersättning för förlängd skolgång) och det blir ingen ordning någonstans känns det som...

Mina stora intressen är i alla fall min katt (och katter i allmänhet), pojkvännen, film, psykologi, filosofi, politik, historia, språkhistoria, böcker och parafilier.

Så kallade specialintressen är katter, skräck som genre t.ex. film/serier/böcker (inbegriper här mörkare thrillers, psykologiska thrillers, skräck, gore, splatter, extrem och dylikt), film i allmänhet, böcker (jag fastnar med att katalogisera böcker om mina intressen, t.ex. en lista på vilka böcker just "detta" bibliotek har om "det här" ämnet), parafilier, psykologi och inom psykologi området speciellt AS efter att min terapeut bad mig läsa på och jag fastnade...

Jag skulle vilja jobba med film. Filmregi är linjen jag vill läsa. Men enstaka kurser verkar också intressant, och det behövs säkert annat att göra under tiden efter komvux medan jag söker till filmregi (om jag överhuvudtaget kommer in där).

Jag har mycket svårt att ändra sådant jag bestämt mig för, även fast jag vet att man ibland måste... Om jag skulle få välja ett jobb utan vidare utbildning skulle det vara något där man arkiverar eller katalogiserar saker. Att sätta böcker i rätt ordning, redigera texter/"korrläsa", lagerarbete... Något där man är för sig själv mesta delen av tiden och kan fokusera på sortering eller dylikt. Sådant många påstår är tråkigt men av någon anledning är omöjligt att få som jobb i alla fall för de, som mig, som verkligen kan och vill sådant.

Nu blev min korta presentation lite för lång och osammanhängande i alla fall...

Hejsan,

Jag är jätteny, även om jag nu suttit och läst utan att ge mig till känna tidigare. Det är jag säkert inte den enda som gjort

Jag älskar katter i allmänhet och svarta katter i synnerhet. Mina två svarta pälsjönsar är mina ögonstenar och jag möblerar gladeligen om lägenheten för deras bekvämlighet.

Andra intressen är science fiction, fantasy och dark future/future noir i både litteraturens och filmens värld. Jag älskar att springa också, även att jag inte är så bra på det. Skam den som ger sig!

Min sambo är tålamodet personifierat eftersom jag är glömsk och har usel tidsuppfattning, ibland är jag tolerant som en trampmina men för det mesta är jag ganska lik en Treo: Jag brusar upp ganska lätt men så småningom lugnar jag ner mig och allt klarnar igen.

Vad mer skriver man i en sån här presentation? Ålder, snart 40 om det är relevant. Bor i Stockholm, fick sjukersättning beviljad innan FK drog åt tumskruvarna ännu mer och har studsat mellan korta jobb och sysslor mer hela livet utan att passa in. Fick diagnosen sent, innan dess kändes jag mig som den där pusselbiten som alltid fattas i pusslet (utanför, ensam).

Nu har jag säkert glömt något. Det gör jag jämt.

Jag är också ny här. Jag har läst på detta forum av och till i några år, men har inte kommit mig för att registrera mig förrän nu.

Jag har redan skrivit en slags presentation av mig själv som person i den här tråden, så jag länkar helt sonika till den i stället för att upprepa vad jag skrivit här.

Det är trevligt att "träffa er" allihopa!

Välkomna Petronius, Allanna, psykedelisktomte och alla andra nya!

Varmt välkomna ni nya!

Tack

Mycket nytt och nya människor, jag ska försöka att inte skutta jämfota i vartenda klaver

Allanna skrev:skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

I vanliga fall "trampar i klaveret" (alltså gör fel, gör något som man kunde låtit bli) men jag brukar inte bara trampa i klaveret, utan mer ... ja... hoppa jämfota i klaveret

Allanna skrev:

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

I vanliga fall "trampar i klaveret" (alltså gör fel, gör något som man kunde låtit bli) men jag brukar inte bara trampa i klaveret, utan mer ... ja... hoppa jämfota i klaveret

Alltså när man hoppar jämfota i klaveret så gör man extra mycket fel då?

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:

Arkimedes skrev:[quote="Allanna"]skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

I vanliga fall "trampar i klaveret" (alltså gör fel, gör något som man kunde låtit bli) men jag brukar inte bara trampa i klaveret, utan mer ... ja... hoppa jämfota i klaveret

Alltså när man hoppar jämfota i klaveret så gör man extra mycket fel då? [/quote]

Ja ungefär så

Jag är rörig ikväll känner jag, tack för tålamodet!

Allanna skrev:

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:[quote="Arkimedes"][quote="Allanna"]skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

I vanliga fall "trampar i klaveret" (alltså gör fel, gör något som man kunde låtit bli) men jag brukar inte bara trampa i klaveret, utan mer ... ja... hoppa jämfota i klaveret

Alltså när man hoppar jämfota i klaveret så gör man extra mycket fel då? [/quote]

Ja ungefär så

Jag är rörig ikväll känner jag, tack för tålamodet! [/quote]
Det är jag som ska tacka för tålamodet. Nu har jag fått klarhet i detta. Tack.

Ny här! Jag är en kvinna som fyllde 28 år häromveckan. Bor i Haninge söder om Stockholm.

Jag fick min Aspergerdiagnos för en månad sen ungefär, och jag vet ärligt talat inte hur jag känner inför det. Det är så sjukt omvälvande. Jag har aldrig tidigare haft en tanke på att jag skulle kunna ha någon dylik diagnos. Samtidigt känns det så självklart och naturligt, när jag diskuterat diagnosen med psykologen och läkaren som utredde mig så märker jag ju att de förstår så mycket mer av mig än vad någon tidigare har förstått. Och min mamma och min syster, som även de deltog i utredningen, är inte alls överraskade av min Aspergerdiagnos. Mamma sa att det kunde man ju förstått för längesen (!)

Tack vare denna diagnos känns det äntligen som om jag har en chans till ett värdigt liv, som om det kanske finns en väg in till sysselsättning även för mig. (Är sjukskriven sedan några år) Hittills har jag ingen erfarenhet av de hjälpinsatser som finns, men att döma av det psykologen berättat så verkar det lovande. Hoppas bara det stämmer överens med verkligheten.

När jag ser tillbaka på det liv jag levt hittills med den vetskapen jag har nu kan jag känna en sådan sorg. Jag har blivit så missförstådd och själv missförstått så mycket, det har ledit till så mycket smärta. Vad jag önskar att någon sett mig och gjort den här utredningen för längesen. Jag tror livet kunnat bli lättare för mig då.

Jag har försökt jobba och plugga, men vare sig anställningar eller studier har blivit särskilt långvariga. De sociala relationerna och kraven har givit mig sådan panik och rentav ångest. För länge sedan fick jag diagnosen depression, vilket jag egentligen inte alls kände stämde på mig och det jag upplevde. Så småningom diagnostiserades jag med borderline personlighetsstörning, en diagnos jag kände och känner igen mig i. Jag undrar om jag utvecklade mitt "borderline-beteende" som ett resultat av all stress jag kände över mina tillkortakommanden och missförstånd i det sociala, och av att jag försökt tvinga mig att bli någon jag inte är i alla dessa år.

@ Cathy Tråkigt att du ska behöva genomgå nämnda missöden... Du är iaf väldigt välkommen hit och jag hoppas att du kommer känna dig förstådd här!

Välkommen, Cathy!

Hej, jag har varit med ett tag men inte orkat delta. Har haft ett år av utredningar, medicinprovning och problemsökning. Nu är allt det klart- har fått diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom. Jag är 45 år och har genom åren dragit på mig depressioner, smärtproblematik, nedsatt immunförsvar och utmattning m.m men upplever att jag nu fått en förklaring som håller. Jag kan äntligen kanske hitta lösningar som passar mig. Jag har familj- man och två stora barn. Jag har universitetsutbildning (2 st) och har jobbat större delen av mitt vuxna liv- men med jämna mellanrum har jag kraschat. Kämpat och försökt leva ett "normalt" liv och med att uppfylla alla krav! Men nu ska det bli annorlunda annars är risken stor att jag snart är helt slut och inte kan återhämta mig. Har fått bra stöd och hjälp från psykiatrin. Ska nu gå vidare och försöka bli sjukskriven på 50% under en längre tid- få se om jag lyckas med det. Jag har lärt mig mycket av er och känt att jag inte är ensam, tack./ Tant Grön

Välkomna hit alla nya.

Tack för välkomnanden! Känns bra att jag hittat det här forumet och blivit medlem också!

Välkomna!