Eftersom man vill försöka komma ut lite mer på arbetsmarknaden så vill man gärna höra hur andra klarar av sina ev. arbeten eller studier eller något annat som helt enkelt slukar ett x antal timmar varje dag vid fasta tidpunkter.

Så, hur klarar ni som har jobb eller studier av det?

Själv har man enorma problem med att fullfölja saker då jag helt enkelt intalar min hjärna att jag aldrig vill gå dit igen på grund av olika anledningar..
Ibland kan jag t.o.m intala mig att något som faktiskt är ganska roligt, är riktigt jävla tråkigt! Att hantera att komma i tid till saker och ting ska vi inte ens gå in på, total katastrof milt sagt.
Sjukt irriterande, och man inser inte sitt misstag innan det är försent.

Ska jag kanske bara se det för vad det är och inse att jag ev. aldrig kommer klara av vare sig studier eller jobb?

Tips & råd är väldigt välkomna från alla!

Hur klarar jag arbete och studier? Inte alls.
Hymlar inte med att jag är direkt avundsjuk på alla om klarar av det i någon mån. Synd att "vill" inte räcker till.

keyns skrev:Eftersom man vill försöka komma ut lite mer på arbetsmarknaden så vill man gärna höra hur andra klarar av sina ev. arbeten eller studier eller något annat som helt enkelt slukar ett x antal timmar varje dag vid fasta tidpunkter.

Så, hur klarar ni som har jobb eller studier av det?

Själv har man enorma problem med att fullfölja saker då jag helt enkelt intalar min hjärna att jag aldrig vill gå dit igen på grund av olika anledningar..
Ibland kan jag t.o.m intala mig att något som faktiskt är ganska roligt, är riktigt jävla tråkigt! Att hantera att komma i tid till saker och ting ska vi inte ens gå in på, total katastrof milt sagt.
Sjukt irriterande, och man inser inte sitt misstag innan det är försent.

Ska jag kanske bara se det för vad det är och inse att jag ev. aldrig kommer klara av vare sig studier eller jobb?

Tips & råd är väldigt välkomna från alla!

Du borde kunna få en handi. En handi håller koll på tiderna & gör det lättare för, åtminstone komma iväg till saker & göra saker öht. Det finns en tråd om detta, men jag hittar inte på den nu. En handi är en handdator som fungerar bl a som almanacka. Man får den genom habiliteringen! Den hjälper planeringen mkt. Whiteboardtavlor med veckoscheman är också ett bra alternativ.

Du måste försöka innan du ger upp tycker jag! Försöka flera gånger, går det inte försök något annat.

Jag har både Asperger och AD/HD och försöker studera på KTH i stockholm (jävligt jobbigt, men jag VILL och TÄNKER klara det, har hittills lyckats vara kvar en termin även om jag är dödstrött nu inför jul kan erkännas).

Jag vägrar vara ett offer för mina diagnoser... även om jag vet att jag gör det svårare för mig själv.

Aja, detta var bara mina tankar.

Gymnasiet (sam-sam) och två folkhögskolor, bild&form samt polisförberedande klarade jag mycket bra, även 5p kurs på Mälardalens högskola, så även en marknadsföringskurs på eh... Folk... nått... studieförbund iaf. Universitetet sket sig helt då jag inte kunde tyska flytande såsom ALLA andra i klassen (läste Tyska A) kunde tex inte fråga efter vägen till tentasalarna då jag inte visste vad "bla bla institution" mm hette på tyska, började skolka gick sedan inte dit alls... sen fick jag aktivitetsersättning som jag nu haft i ca 2,5 år.

MsTibbs skrev:[...] även en marknadsföringskurs på eh... Folk... nått... studieförbund iaf.

Folkuniversitetet?

Miche skrev:

MsTibbs skrev:[...] även en marknadsföringskurs på eh... Folk... nått... studieförbund iaf.

Folkuniversitetet?

Exactemento! Spanx!

Jag klarar av mitt arbete rätt bra. Men nu på senaste tiden börjar allt kännas svårt och jobbigt. Man känner sig bara i vägen och besvärlig på något sätt. Vilket gör att man bli deprimerad. Allt känns bara så komplicerat och invecklat. Vet inte riktigt hur jag kommer palla igenom det här. Så här är det för mig just nu på mitt jobb. Känner att jag inte hanterar det något vidare bra nu.

Jag har autismliknande störning och nu har jag bytt jobb- rättare sagt jag bytte jobb för ett år sedan. Folk har börjat klaga för att jag ofta är sjuk.På mitt förra jobb klagade ingen.
Jobbar på dagis med städ och har haft 10 förkylninar och 2 halsfluss på ett år.
Jag vill inte jobba när jag är förkyld, då vill jag vara hemma och snora i fred. Men mina arbetskamrater tycker att jag ska jobba.
Jag har lönebidrag och ingen annan hjälp än en kontaktperson en gång i veckan.
Ibland vill jag vara hemma och bara vara för mig själv, och då stannar jag hemma från jobbet. Ja jag vet att man inte ska skolka. Men ibland orkar jag bara inte gå till jobbet.
Hur gör alla andra här inne på forumet???

jag håller med personen där uppe:

se ditt handikap som en utmaning, jag ska klara det 100%! men om du inte tror på det själv kommer det inte gå!
förlåt dig själv när du misslyckas istället för att gräva ner dig, försök istället igen.

försök hitta system som funkar för dig.


ge dig själv tid att ta igen dig också, en utbränd person oavsett AS eller NT, klarar inte av arbete eller studier!

jobba 100%75%50%25%eller10%, vad klarar du utan att leva ett allt för stort "hund liv"?

För mig funkar det i stort sett bra, märker dock att jag lätt tröttnar, är väldigt entusiatisk i början, men sen tappar jag engagemang och allt blir motigare och motigare. Jag börjar då att fundera på att göra ngt helt annat (är även bipolär) för att kanalisera min energi.

Men i perioder är det jättesegt att gå på möten, vill inget annat än att sitta kvar på min plats och "bara vara". Är även lite svajig när det gäller den sociala biten, vissa dagar väldigt social och andra dagar innesluten och väldigt kort i tonen. Det kan kännas jobbigt för jag vill smälta in.

Sen är ju personalfester (kanske lite OT) jättejobbiga, försöker smita iundan i närmaste mån, men eftersom vi är rätt få så är det inte så att man kan försvinna i mängden direkt.

Men överlag så ska jag verkligen inte klaga, jag har klarat mig väldigt bra på det stora hela.

Tror dock att det är viktigt att inte ta vatten över huvudet, att lyssna på sig själv och våga be om hjälp. Tror kanske inte att man (speciellt på en arbetsplats) ska berätta om din diagnos i första hand, det kan nog ligga en lite i fatet framöver.

Lycka till!

att bara vilja funkar inte när det gäller sånthär, iaf inte enligt mig. jag kan omöjligt göra något alls som inte är av relativt intresse, går jag emot det möter jag svåra psykiska besvär, som tillslut även blir fysiska. enda sättet är att hitta det enstaka intresse man har, och jobba med det lr inte alls =)

Jag pluggade i många år och jobbade sedan efteråt i drygt sju år.
Sedan tog en kombination av bipolär sjukdom och AS ut sin rätt.
Trots att det blev så så låter jag inte diverse diagnoser diktera mitt liv. Jag ser det som att jag måste begränsa mig lite, främst över stress, men i övrigt ser jag det som att jag behöver en del anpassningar utifrån mina förutsättningar. I övrigt lever jag normalt.

Enkelt. Plugga något som man verkligen är intresserad av.

Jobba med något som är både kul, stimulerande och givande.

Alla människor är olika så för vissa människor är det givande med att dyka i kloaker

Det har inte gått så bra. Ska börja på komvux i januari och hoppas det blir bättre.

Har turen att få jobba tämligen fritt för det mesta, jag kan välja om jag ska åka till något kontor eller vara hemma o jobba.
Men det är bättre att vara på kontoret men då händer det iofs att på en del ställen ses det som okapabelt att komma till jobbet efter klockan 9, jag kommer glatt klockan 15 och jobbar tills jag blir trött 11 timmar senare med avbrott för mat.
Mitt idealdygn är 25.5 timmar.

Bäst funkar det om man jobbar på två ställen eller säger att man har flera uppdrag men gärna sätter av tid för företaget man ska jobba för.
Det brukar de acceptera, då får man jobba vilka tider man vill oftast.

Iofs har jag det nog lättare än de flesta eftersom jag jobbar med det jag gillar och i en branch som det saknas folk i.

Jag tänker "tänker fan inte bli som "pelle" och vara en samhällsparasit och bo på något ruttet träningsboende". Så går jag förnöjd till jobbet och tjänar egna pengar!

Konsten är, var arg så blir du mer effektiv!

Plugga något du verkligen gillar.
När jag pluggade vissa delar på juristutbildningen; man läser en hel termin med samma ämne och tentar sedan hela kursen vid ett tillfälle. Jag bara sög i mig vissa terminer. Jag tyckte t ex att brottmål var skittråkigt medan civilrätt och förvaltningslag gick helt strålande. Jag har fotografiskt minne, sånär, när jag är intresserad av något.

Jag älskade att jobba men jag slet ut mig. Man måste lära sig att balansera de olika bitarna i sitt liv. När jag hade slitit ut mig, först efter fick jag reda på att jag hade bipolär sjukdom och sedan Asperger så sent som förra året. Hade jag vetat om, särskilt Asperger, så hade livet blivit avsevärt mycket enklare snarare än lämna mig helt utbränd. Nu har jag börjat med mycket småskalig juridisk rådgivning via en rådgivningsbyrå. Jag har roligt men tyvärr klarar jag "bara" två timmar. Det är å andra sidan mer än förra året då jag knappt orkade 20 minuter.

Juddy skrev: Nu har jag börjat med mycket småskalig juridisk rådgivning via en rådgivningsbyrå. Jag har roligt men tyvärr klarar jag "bara" två timmar. Det är å andra sidan mer än förra året då jag knappt orkade 20 minuter.

Rätt tänkt. Babysteps... Grattis till dig. Och det var bra att du skrev det, det är en inspiration för andra som är i liknande sits.

Jag läste först in gymnasiebehörighet på komvux och sedan på högskolan till Socionom. Som Socionom har jag arbetat knappt ett år. Sedan skaffade jag man och barn och har trots försök inte orkat komma tillbaka till mitt yrke. Att jobba med människor och papper tar alldeles för mycket energi av mig. Detta fick jag en förklaring till lång tid efter min utbildning, 42 år gammal. Då fick jag veta att jag har Asperger och specifika inlärningssvårigheter.

Nu har jag precis fått en förlängning av min Utvecklingsanställning som skolvaktmästare på ytterligare 3 år. Jag känner att det är ett jobb som passar mig perfekt, dels så arbetar jag ensamt, i min egen takt och så får jag utlopp för min kreativa ådra. Att snickeri är mitt stora intresse gör inte saken sämre.

tottis1234 skrev:Jag har autismliknande störning och nu har jag bytt jobb- rättare sagt jag bytte jobb för ett år sedan. Folk har börjat klaga för att jag ofta är sjuk.På mitt förra jobb klagade ingen.
Jobbar på dagis med städ och har haft 10 förkylninar och 2 halsfluss på ett år.
Jag vill inte jobba när jag är förkyld, då vill jag vara hemma och snora i fred. Men mina arbetskamrater tycker att jag ska jobba.
Jag har lönebidrag och ingen annan hjälp än en kontaktperson en gång i veckan.
Ibland vill jag vara hemma och bara vara för mig själv, och då stannar jag hemma från jobbet. Ja jag vet att man inte ska skolka. Men ibland orkar jag bara inte gå till jobbet.

Dina arbetskamrater och överordnade är okunniga. Är man autist/aspergare så är det farligt att pressa sig efter att kroppen har sagt ifrån så att man blir sjuk eller måste få vara ensam. Det kan göra en av med krafter som inte går att få igen och som kan visa sig nödvändiga för att alls orka ha ett jobb eller privatliv längre fram. (Eller någon kärlek till mänskligheten för den delen.)

Förstår inte dina överordnade det så behöver de lära sig. Har man redan lönebidrag och inget "riktigt" jobb borde åtminstone inte den saken vara något hinder.

Hur det är i praktiken och hur sådant ska ordnas praktiskt vet jag däremot mindre om. Kanske någon annan vet mer?

Zombie skrev:Är man autist/aspergare så är det farligt att pressa sig efter att kroppen har sagt ifrån så att man blir sjuk eller måste få vara ensam. Det kan göra en av med krafter som inte går att få igen och som kan visa sig nödvändiga för att alls orka ha ett jobb eller privatliv längre fram. (Eller någon kärlek till mänskligheten för den delen.)

Förstår inte dina överordnade det så behöver de lära sig. Har man redan lönebidrag och inget "riktigt" jobb borde åtminstone inte den saken vara något hinder.

Hur det är i praktiken och hur sådant ska ordnas praktiskt vet jag däremot mindre om. Kanske någon annan vet mer?

Du har nog angående att pressa sig. Detta har jag gjort (liksom många av er!!) under många år via studier, mobbing, utanförskap, alla tusentals ouppklarade missförstånd och jobbsökning/jobb tills jag förlorat alla krafter. Mitt mål i livet var att bli klar med allt man tvingas göra, körkort/utbildning/jobb för att inte behöva lida mer.

Jag har ett bra jobb nu (och till och med körkort), men ingen social framtid. Kroniskt trött, kroniskt deprimerad och ingen verkar märka något utanpå förrän jag säger något om det, så därför blir man dessutom ofta 'sparkad på när man ligger ner', bildligt talat.

Mina arbetskamrater och chef har via mina bekanta fått veta om min diagnos vilket lett till lönebidragssanställning. Jag själv har aldrig sagt något om diagnosen och hade velat hålla den för mig själv.

Men jag 'tror mig veta' att mina arbetskamrater i hemlighet bagatelliserar min diagnos och anser saker som att "det är inte på riktigt, han vill säkert bara ha uppmärksamhet" eller "amen alla andra fejkar ju leenden och skratt varje dag, sluta tro att du är speciell" eller "amen det finns ju jättemånga som har svårt att få vänner",...som om det är det som är problemen och allt man lider av.

Eftersom dom inte ser att jag lider fruktansvärt varje dag, och jag dessutom råkat bryta mot det där jävla jantelagshelvetet (låtsades ha bra självförtroende mina första månader på jobbet för att maximera chansen att få behålla det, och för att inte vara obehaglig), så tror jag arbetskamraterna tycker att jag är oförskämd och förtjänar att lida lite till. Jag känner på mig detta. De är snälla arbetskamrater, men dessa tankar gör mig fruktansvärt arg varje dag (vilket inte heller syns...).

Att ha diagnosen aspergers är för övrigt ett starkt brott mot jantelagen i sig, så om man ska jobba måste man välja mellan att lida av den mycket felaktiga bild folk får av en om man håller tyst, eller mot den ännu värre dumpen av sociala-acceptans-poäng man råkar ut för om man berättar. Notera att man förlorar poäng även om det inte är man själv som berättar.

Hur jag klarar själva jobbet? Gick bättre och bättre från början (första månaderna), och nu går det sämre och sämre (ca halvår senare). Drömmer ibland om att få depressionen botad, och under döljer sig ett geni. OJ JANTELAGEN IGEN!!!


/Klar....

Zombie skrev:Är man autist/aspergare så är det farligt att pressa sig efter att kroppen har sagt ifrån så att man blir sjuk eller måste få vara ensam. Det kan göra en av med krafter som inte går att få igen och som kan visa sig nödvändiga för att alls orka ha ett jobb eller privatliv längre fram. (Eller någon kärlek till mänskligheten för den delen.)

Zombie, finns det forskning kring detta eller är det dina egna erfarenheter? Jag upplever det precis som du beskriver det. Jag faller hela tiden djupare och djupare. Har ingen ork att bry mig längre. Jag bryr mig inte om andra människor än mina barn och inte ens de orkar jag vara där för.

Jag har kämpat så jävla länge nu.
Jag har provat säkerligen 15-20 olika arbeten.
När det inte gick provade jag att studera. Orkade 3 år innan jag kraschade, en termin innan examen.
Jag har aldrig varit sjukskriven mer än någon månad eller så.
Jag går på choachning på AF trots att jag avskyr det.
Jag går med på psykologers och läkares många olika förslag för att jag inte vill verka nonchalant eller "lat" men också för att jag inte har några egna lösningar och därför hellre testar än att avfärda något direkt.
Jag har tampats med socialen för att få hjälp med barnen (via SoL - socialtjänstlagen), speciellt den äldsta som är sjukast och kräver mest arbete pga. sin sjukdom.
Jag har även kontaktat Vård och omsorg för att få hjälp med barnen (via LSS - Lagen om stöd och service). Men jag får alltid nej.

Jag har tackat ja till praktikplats via arbetsförmedlingen för några fjuttiga tusenlappar bara för att visa att jag vill, att jag inte är någon "fuskare". Men det höll ju inte många månader. Jag kämpade trots enorm trötthet och uppgivenhet, vilket tillslut ledde till en ny krasch.
Nu i slutet av novembner blev jag sjukskriven av läkare då jag klappade ihop. Jag låg inne på psyket ett tag och igår fick jag brev från Försäkringskassan - jag fick INTE sjukskrivningen beviljad, trots att det bara var deltidssjukskrivning på 50%.

Jag pressar mig så hårt, och har alltid gjort det, men till vilken nytta??? Ja, det är ju pengarna såklart. Jag har inte råd att leva på 50% av 4900kr.
Och tillråga på allt fick jag ju vårdbidraget halverat nu då Aliansen försändrat handledarnas förfarande och regler kring hantering av vårdbidrag.

Den där "eviga sömnen" känns oerhört lockande just nu, igen. Och inte kan jag gråta heller, vilket kan vara skönt för att lätta på trycket och liksom ta sig upp till ytan igen. Men jag sitter i ett tomt skal av likgiltighet. Varför bry sig då den lilla enskilda människan inte har ett skit att sätta emot då det gäller de nya myndigheternas slakt av människors vilja, mod och hopp? Jag vill ju arbeta. Jag orkar bara inte arbeta heltid.

Och det värsta av allt är att jag inte längre är säker på att jag borde vara sjukskriven... Jag är totalt manipulerad av samhällets syn på sjukskrivna och Försäkringskassans trångsynta regelverk som får det att låta som det är självklart att jag ska arbeta heltid samt att jag ska skämmas som vill ha sjukskrivning då jag får vårdbidrag (ett bidrag som inte är särskilt högt med tanke på de enorma utgifter vi har för vår dotter och hennes sjukdom).

Det konstiga är att om man kollar socialstyrelsens "Försäkringsmedicinskt beslutsstöd" som läkare ska kunna stödja sig emot så kan man läsa detta då det gäller en av mina sjukdomar - diabetes:

"Efter många års diabetes kan patienter drabbas av ökad uttröttbarhet. Detta kan leda till permanent nedsatt arbetsförmåga. Sjukskrivning på deltid kan medföra att patienten kan stanna i arbetslivet."
(Länk: http://www.socialstyrelsen.se/riktlinje ... eslutsstod )

Om Ångest, Aspergers syndrom, hög stresskänslighet mm hittar jag ingenting. Men man borde ju kunna förstå att om bara långvarig diabetes leder till ökad uttröttbarhet och deltidssjukskrivning, vad ska då inte kominationen diabetes typ1 (35års duration), ångest, Aspergers syndrom, uppmärksamhetsstörning, återkommande depressioner, utmattninssymdrom och självmordsförsök (+ några andra dignoser jag inte vill gå in på) ge för uttröttbarhet på en skala? Ja, enligt Försäkringskassan - ingen alls... Jag är fullt arbetsför enligt dem.

Jag blir så trött.
Har du någonstns läst eller hört att det är farligt att pressa sig om man är autist? Jag känner igen mig i det om kärlek till mänskligheten. Den finns inte längre. Just nu pratar jag inte ens med min man. Alla är jobbiga och jag vill bara lämnas ifred. Vill inte träffa någon IRL. Sova bort det är jävla skitlivet...

Orkar inte längre jobba heltid, ska försöka med 50%. Blir uttröttad så fort och har lång återhämtningstid. Så mitt råd är att ta det lugnt! Utbilda dig och jobba med det som intresserar dig men gör det utifrån dina förutsättningar.