Jag är också ny här. Jag har läst på detta forum av och till i några år, men har inte kommit mig för att registrera mig förrän nu.

Jag har redan skrivit en slags presentation av mig själv som person i den här tråden, så jag länkar helt sonika till den i stället för att upprepa vad jag skrivit här.

Det är trevligt att "träffa er" allihopa!

Välkomna Petronius, Allanna, psykedelisktomte och alla andra nya!

Varmt välkomna ni nya!

Tack

Mycket nytt och nya människor, jag ska försöka att inte skutta jämfota i vartenda klaver

Allanna skrev:skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

I vanliga fall "trampar i klaveret" (alltså gör fel, gör något som man kunde låtit bli) men jag brukar inte bara trampa i klaveret, utan mer ... ja... hoppa jämfota i klaveret

Allanna skrev:

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

I vanliga fall "trampar i klaveret" (alltså gör fel, gör något som man kunde låtit bli) men jag brukar inte bara trampa i klaveret, utan mer ... ja... hoppa jämfota i klaveret

Alltså när man hoppar jämfota i klaveret så gör man extra mycket fel då?

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:

Arkimedes skrev:[quote="Allanna"]skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

I vanliga fall "trampar i klaveret" (alltså gör fel, gör något som man kunde låtit bli) men jag brukar inte bara trampa i klaveret, utan mer ... ja... hoppa jämfota i klaveret

Alltså när man hoppar jämfota i klaveret så gör man extra mycket fel då? [/quote]

Ja ungefär så

Jag är rörig ikväll känner jag, tack för tålamodet!

Allanna skrev:

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:[quote="Arkimedes"][quote="Allanna"]skutta jämfota i vartenda klaver

Vad betyder det?

I vanliga fall "trampar i klaveret" (alltså gör fel, gör något som man kunde låtit bli) men jag brukar inte bara trampa i klaveret, utan mer ... ja... hoppa jämfota i klaveret

Alltså när man hoppar jämfota i klaveret så gör man extra mycket fel då? [/quote]

Ja ungefär så

Jag är rörig ikväll känner jag, tack för tålamodet! [/quote]
Det är jag som ska tacka för tålamodet. Nu har jag fått klarhet i detta. Tack.

Minns inte om jag skrivit något om mig själv? Jag är 36 år, har son och man, (far till sonen). Vi bor i Luleå där jag fått diagnos och sjukersättning efter många oroliga månader. Jag är extremt stresskänslig. Jag har svårt att ta mig ut själv.

Har en kontaktperson som gör att jag kommer ut lite. Jag tycker om att brodera, det är verkligen mitt specialintresse Jag älskar hästar men är lite osäker då jag kommer dem nära. Jag ska få mer stöd via LSS.

Hejsan på dig! Jag önskar att fler som varit här längre än oss "nykomlingar" kunde skriva lite kort om sig själva också, det skulle vara trevligt att läsa (såvida det inte står i profilen då förstås).

Jag gillar också hästar, otroligt vackra djur, men liksom du så är jag lite rädd för dem.

Ny här! Jag är en kvinna som fyllde 28 år häromveckan. Bor i Haninge söder om Stockholm.

Jag fick min Aspergerdiagnos för en månad sen ungefär, och jag vet ärligt talat inte hur jag känner inför det. Det är så sjukt omvälvande. Jag har aldrig tidigare haft en tanke på att jag skulle kunna ha någon dylik diagnos. Samtidigt känns det så självklart och naturligt, när jag diskuterat diagnosen med psykologen och läkaren som utredde mig så märker jag ju att de förstår så mycket mer av mig än vad någon tidigare har förstått. Och min mamma och min syster, som även de deltog i utredningen, är inte alls överraskade av min Aspergerdiagnos. Mamma sa att det kunde man ju förstått för längesen (!)

Tack vare denna diagnos känns det äntligen som om jag har en chans till ett värdigt liv, som om det kanske finns en väg in till sysselsättning även för mig. (Är sjukskriven sedan några år) Hittills har jag ingen erfarenhet av de hjälpinsatser som finns, men att döma av det psykologen berättat så verkar det lovande. Hoppas bara det stämmer överens med verkligheten.

När jag ser tillbaka på det liv jag levt hittills med den vetskapen jag har nu kan jag känna en sådan sorg. Jag har blivit så missförstådd och själv missförstått så mycket, det har ledit till så mycket smärta. Vad jag önskar att någon sett mig och gjort den här utredningen för längesen. Jag tror livet kunnat bli lättare för mig då.

Jag har försökt jobba och plugga, men vare sig anställningar eller studier har blivit särskilt långvariga. De sociala relationerna och kraven har givit mig sådan panik och rentav ångest. För länge sedan fick jag diagnosen depression, vilket jag egentligen inte alls kände stämde på mig och det jag upplevde. Så småningom diagnostiserades jag med borderline personlighetsstörning, en diagnos jag kände och känner igen mig i. Jag undrar om jag utvecklade mitt "borderline-beteende" som ett resultat av all stress jag kände över mina tillkortakommanden och missförstånd i det sociala, och av att jag försökt tvinga mig att bli någon jag inte är i alla dessa år.

@ Cathy Tråkigt att du ska behöva genomgå nämnda missöden... Du är iaf väldigt välkommen hit och jag hoppas att du kommer känna dig förstådd här!

Välkommen, Cathy!

Hej, jag har varit med ett tag men inte orkat delta. Har haft ett år av utredningar, medicinprovning och problemsökning. Nu är allt det klart- har fått diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom. Jag är 45 år och har genom åren dragit på mig depressioner, smärtproblematik, nedsatt immunförsvar och utmattning m.m men upplever att jag nu fått en förklaring som håller. Jag kan äntligen kanske hitta lösningar som passar mig. Jag har familj- man och två stora barn. Jag har universitetsutbildning (2 st) och har jobbat större delen av mitt vuxna liv- men med jämna mellanrum har jag kraschat. Kämpat och försökt leva ett "normalt" liv och med att uppfylla alla krav! Men nu ska det bli annorlunda annars är risken stor att jag snart är helt slut och inte kan återhämta mig. Har fått bra stöd och hjälp från psykiatrin. Ska nu gå vidare och försöka bli sjukskriven på 50% under en längre tid- få se om jag lyckas med det. Jag har lärt mig mycket av er och känt att jag inte är ensam, tack./ Tant Grön

Välkomna hit alla nya.

Tack för välkomnanden! Känns bra att jag hittat det här forumet och blivit medlem också!

Välkomna!

Ja, välkommen Cathy! Jag själv fick diagnos då jag var 35 år. Jag tror också att mitt liv blivit mycket bättre om jag fått diagnos tidigare.

Howdy.

Tjej, arton år, har Asperger och ADD.
Känner mig väldigt, väldigt ensam, hopplös, missförstådd, nonchalerad och trampad på utav min omvärld..

Registrerade mig här, då jag ville hitta någon eller några, som kanske kan förstå mig, för lite omväxlings skull..
Jag är totalt slut, jag gråter konstant.
Hela världen suger, ärligt talat.
Varför?
För att ingen vill lyssna, ingen förstår, och ingen kan hjälpa..
Jag känner mig som en alien..

Avskyr mig själv. Varenda dag önskar jag att jag vore normal, med normala problem, som massor av människor har haft, så att det finns massor med lösningar som blivit provade..
Samtidigt är jag stolt, över att inte vara en dussinvara, och att ha speciella förmågor..

Men oftast vill jag bara kliva ur mig själv och vara en normal människa..
För att alla bara tycker att man är konstig.. För att man inte klär sig som andra, för att man inte är rädd och ängslig som andra, och för att man har modet att våga vara snäll mot andra okända människor..
Jag hatar det.

Skolan är totalt i kaos. Tredje året på broman, tredje gången jag går ettan, och skolan vägrar hjälpa mig.
Snälla någon, kan någon finnas där för mig?
Jag har varit stark hela mitt liv, men just nu är det ganska slut.. Jag gråter konstant och orkar ingenting.. Jag vill inte kliva upp på morgnarna.. Sitter vaken hela natten för att jag inte vill gå till gymnasiet i morgon..

Denna alien behöver stöd..

Dark Solitude: Jag är i en helt annan livssituation än du, men känner mycket av det du beskriver. Det kanske inte är till någon tröst, för det innebär ju att det inte nödvändigtvis går över med åldern. Men jag ville i alla fall säga att du inte är ensam.

Dark_Solitude

Även jag vill skriva att du på inget sätt är ensam. Det finns nog väldigt många här på forumet som känner igen sig.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än att jag förstår att du har en svår situation och jag skickar mycket cyberstöd till dig.



(Jättesöt avatar btw.)

Dark_Solitude: Jag känner igen mig i det du beskriver. Har känt så själv och gör kanske fortfarande emellanåt. Men, det betyder inte att det alltid kommer att kännas så. Så håll ut! Kram till dig!

Jag är ny på forumet, kul att se vilka andra som finns här! Här är jag:

37 år, kvinna, frånskild med 3 barn (4, 8 och 10 år).

Jag är ingenjör och har hankat mig fram, först under utbildningen och sen i arbetslivet, med avsevärda men svåridentifierbara svårigheter.

Har just genomgått ADHD-utredning som ledde fram till ett konstaterande att jag inte har ADHD utan att utredningen ska drivas vidare med ny inriktning mot Asperger. Även en av mina söner står i kö för Asperger-utredning.

Jag gillar träning, mat, böcker, människor - det mesta helt enkelt. Har beskrivits som "sjukligt positiv" och vet fortfarande inte om det är en komplimang eller en förolämpning.