Räknas vänner man aldrig träffat annat än över Internet, för om de räknas har jag ganska många vänner insåg jag nu. Jag svarar på mail och meddelanden när jag orkar, jag hinner välja mina ord och fila på formuleringarna om jag vill och jag kan ändra åsikt både en och två gånger innan jag sllutligen svarar - inget av det där kan jag klara i en social situation i "verkligheten", öga om öga s a s.

Däremot talar jag inte i telefon, om jag inte måste ringa 112 eller nått i den stilen.

Allanna skrev:

Linus_på_linjen skrev:

Allanna skrev:Jag blir väldigt trött i huvudet av att umgås med människor. Det räcker att jag sitter på en restaurang t ex, det behöver alltså inte ens vara människor i mitt sällskap. Jag kan inte stänga ute deras röster, utan försöker registrera och katalogisera allihop vilket är dömt att misslyckas men inget jag kan kontrollera. Ibland blir jag så pass trött att det bara surrar i skallen som en bikupa.

Det där känner jag igen, jag kan inte lyssna på de jag är där med utan hör bara det allmänna surret, vilket innebär att jag inte kan konversera och blir betraktad som otrevlig eftersom jag bara sitter tyst.

Jag saknar verkligen en Sushi-restaurang som fanns här tidigare, ingen musik och dämpad stillsam atmosfär. Folk talade tyst med varandra, utan att störa. Där kunde jag slappna av och njuta jag med.

Tyvärr ska de bygga om hela kvarteret så restaurangen har lagt ner. Alla andra matställen jag har testat - till och med pizzahak - har högljudda, snattrande gäster och musik som stör. Eller ännu värre: en TV!

TV är bra när man köper hämtmat. Då kan man sitta och glo på vad som helst och glömma omgivningen totalt. De brukar säga till när ens mat är klar.

Hade gärna haft vänner om jag kunde bli klok på vilka som är vänner, eller bara vill utnyttja en, tvinga på en sin egen syn på vad man vill.

Nog en del av aspigheten att inte kunna avgöra vilka personer som är ärliga, man vill ju helst tro folk om gott.

lasseivägen skrev:Hade gärna haft vänner om jag kunde bli klok på vilka som är vänner, eller bara vill utnyttja en, tvinga på en sin egen syn på vad man vill.

Nog en del av aspigheten att inte kunna avgöra vilka personer som är ärliga, man vill ju helst tro folk om gott.

Man kanske skulle sträva efter att ha minst en NT-vän som man litar 100% på, som kan säga till huruvida den tror de andra i ens umgänge har en ärlig agenda eller inte.

dotxthree skrev:

lasseivägen skrev:Hade gärna haft vänner om jag kunde bli klok på vilka som är vänner, eller bara vill utnyttja en, tvinga på en sin egen syn på vad man vill.

Nog en del av aspigheten att inte kunna avgöra vilka personer som är ärliga, man vill ju helst tro folk om gott.

Man kanske skulle sträva efter att ha minst en NT-vän som man litar 100% på, som kan säga till huruvida den tror de andra i ens umgänge har en ärlig agenda eller inte.

Men det stupar nog på att man under sitt 63 åriga liv, har gått på för många minor.

Allanna skrev:Räknas vänner man aldrig träffat annat än över Internet, för om de räknas har jag ganska många vänner insåg jag nu.

Jag tycker att de också räknas. Men jag skulle inte slösa tid på att skriva med någon som jag aldrig vill träffa. Det skulle kännas meningslöst. När jag hittar en trevlig person så vill jag träffa honom/henne förr eller senare. Ibland är det svårt om avståndet är långt. Men då vill jag gärna veta att personen vill träffas om det dyker upp ett lämpligt tillfälle.

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:Räknas vänner man aldrig träffat annat än över Internet, för om de räknas har jag ganska många vänner insåg jag nu.

Jag tycker att de också räknas. Men jag skulle inte slösa tid på att skriva med någon som jag aldrig vill träffa. Det skulle kännas meningslöst. När jag hittar en trevlig person så vill jag träffa honom/henne förr eller senare. Ibland är det svårt om avståndet är långt. Men då vill jag gärna veta att personen vill träffas om det dyker upp ett lämpligt tillfälle.

Jag kan inte säga att jag längtar efter att träffa dem, då kanske min bild av dem blir förstörd och kanske med den vänskapen?

Allanna skrev:Jag kan inte säga att jag längtar efter att träffa dem, då kanske min bild av dem blir förstörd och kanske med den vänskapen?

Jag har några sådana online-vänner som jag bara träffat en gång. När jag träffat dem IRL så har jag inte alls synkat med dem. Det hindrar inte mig från att fortsätta ha kontakt med dem via nätet. För mig känns det bra att ha träffat personen åtminstone en gång för att det ska kännas mer verkligt.

Allanna skrev:

Arkimedes skrev:

Allanna skrev:Räknas vänner man aldrig träffat annat än över Internet, för om de räknas har jag ganska många vänner insåg jag nu.

Jag tycker att de också räknas. Men jag skulle inte slösa tid på att skriva med någon som jag aldrig vill träffa. Det skulle kännas meningslöst. När jag hittar en trevlig person så vill jag träffa honom/henne förr eller senare. Ibland är det svårt om avståndet är långt. Men då vill jag gärna veta att personen vill träffas om det dyker upp ett lämpligt tillfälle.

Jag kan inte säga att jag längtar efter att träffa dem, då kanske min bild av dem blir förstörd och kanske med den vänskapen?

+1 Min stora skräck när det gäller internetkontakter. Som tur är så är det typ ingen som vill ha kontakt med mig så jag slipper det problemet.

Jag skulle vilja ha fler vänner men har svårt att balansera det där med att turas om att höra av sig. Blir oftast att den andra personen ringer varje gång och det funkar inte om man vill ha en långvarig kompisrelation...

Är ganska ensam men uppskattar ensamheten också. Har ett fåtal riktiga vänner. Umgås mest med mamma, pappa och syskon.

carolina skrev:Jag skulle vilja ha fler vänner men har svårt att balansera det där med att turas om att höra av sig. Blir oftast att den andra personen ringer varje gång och det funkar inte om man vill ha en långvarig kompisrelation...

Är ganska ensam men uppskattar ensamheten också. Har ett fåtal riktiga vänner. Umgås mest med mamma, pappa och syskon.

Visst är det trevligt med ensamheten också men när det krisar och mamma och pappa inte finns där längre känns det väldigt tomt.

Vill ha en flickvän mer än något annat.
Vill även ha "riktiga" vänner

Men jag har varken det ena eller det andra... och vet egentligen inte om jag har haft det någonsin. Jag har stora problem med relationer nämligen, och dessa karaktäriseras av:
-Ett grundläggande ointresse för andra människor. Jag är mer intresserad av människors idéer än människan bakom idéerna.
-Mycket dålig på att underhålla relationer från min sida. Öppnar mig nästan aldrig till någon - och i då fall aldrig till kompisar.
-Tar aldrig egna initiativ till att socialisera med nya människor.
-En kronisk känsla av att inte vara omtyckt
-Upplevs som antisocial (och asocial) av andra människor
-Vet inte hur man utvecklar relationer från ytliga till djupa
-Orkar inte socialisera i samma grad som andra
-Brist på social och emotionell ömsesidighet
-Jag har fortfarande en "veta-bäst"-attityd (som många aspiebarn har men växer ifrån)
-Jag upplevs ofta gnällig, eftersom jag reflekterar över orättvisor utåt - alla orättvisor.
-Allmänt dåligt sund förnuft i sociala situationer
-Vet inte hur jag ska fixa en partner. Jag vet hur det går till i teorin, men jag kan inte göra någon plan själv som jag exekverar.

Och allt det här gör mig väldigt ledsen. Jag vill inte vara ensam.
Vänner kan jag visserligen leva utan - det har jag så stor erfarenhet utav ändå. Men jag tror inte att jag orkar leva igenom hela livet utan någon som helst erfarenhet på kärleksfronten. Det är inget random antagande jag har utan det är något jag "vet" instinktivt. Jag kommer inte klara av ensamheten i det långa loppet.

Känner mig ensam och isolerad, och skulle gärna vilja en förändring i mitt liv fast blockeras av mig själv oftast då jag ofta tackar nej till fester,evenemang och tillställningar på grund av en rädsla för att göra bort mig eller att alienera mig i något sammanhang.

Har några "vänner" jag pratar dagligen med på skype eftersom vi brukar bara samtala och ofta lira Dota tillsammans, men det är ytterst sällan jag träffar dessa människor i verkligheten, då jag vare sig har mod att fråga eller försöka föreslå något på grund av en rädsla att få ett nej.

Många av punkterna Deadly_Nightshade nämnde stämmer in på mig med.

Jag valde alternativ två.

"Det är inte ovanligt att personer med Aspergers syndrom söker kamrater enbart utifrån en aktivitet de gillar eller ett intresse. Ofta är den typen av relationer utan någon ömsesidighet." - Autismforum.se

Så är det verkligen i mitt fall.
Antar att det är som PelleVångman säger, att det är någon slags underliggande rädsla som håller en (läs: mig) tillbaka.
Fast när jag försöker titta närmare på det där så inser att det inte är rädsla... eller ja inte rädsla för att göra bort mig utan det måste vara någon annan rädsla. Rädsla för att bli "rejected", ignorerad, ej önskvärd, osv - eller att folk ska uppfatta mitt "nya beteende" som avvikande. Och den rädslan - eller vad det är - förstör på andra områden. Jag skulle verkligen behöva något som tar bort hämningarna - iaf under de tillfällen då jag ska socialisera. Men psykiatrin är ju emot att skriva ut bensodiazepiner till någon med en så banal diagnos som Aspergers Syndrom... Och att självmedicinera med alkohol är dumt som fan, och cannabis må fungera det också men är olagligt och går inte ens att få i medicinsk form i det här jävla skitlandet.

Jag skriver inte detta för att på något vis vara pro-droger (även om jag nu är det) utan jag skriver detta för att jag VET att ovan fungerar. Jag är som mest aspig när jag är nykter, och minst när jag är påverkad av alkohol, benso, cannabis eller någon empatogen.

Jaja, slut på gnället nu...

En av de saker som försvårar för mig i umgänge med andra är att jag har så svårt att kompromissa, jag vill helst att saker ska ske på mina villkor. Jag vill inte t ex inte göra en gemensam aktivitet för umgängets skull, utan jag vill vara intresserad av själva aktiviteten också. T ex vill inte gå med någon på bio för att se en film jag själv inte är så intresserad av, och sådana saker om ni förstår vad jag menar. Jag vill inte heller göra saker vid en annan tidpunkt än vad som passar mig. Och samtidigt vill jag inte att någon annan ska behöva kompromissa för min skull. Så då blir det enklare att vara för sig själv istället.

Det där känner jag igen, Solitaria! Fast jag kompromissar numera, jag tror att mitt knep där är att inte längre känna mig tvungen att säga precis vad jag tycker eller tvungen att förklara exakt varför. Nog säger jag vad jag tycker, men efter eftertanke, numera och jag kan hålla tyst helt utan att känna mig falsk.

En annan del av knepet är att vara så god vän med folk att man inte behöver säga något vettigt alls till varandra för att trivas i varandras sällskap - men det där har jag inte lärt mig helt ännu. Riktigt hur väl folk trivs i mitt sällskap och hur mycket de umgås med mig för artighets eller rent sällskapsbehovs skull har jag inte full pejl på. Men det kommer väl.

Tack för påminnelsen! Det är förfärligt lätt att glömma hur man känt och resonerat förut, jag vill inte det.

Solitaria skrev:En av de saker som försvårar för mig i umgänge med andra är att jag har så svårt att kompromissa, jag vill helst att saker ska ske på mina villkor. Jag vill inte t ex inte göra en gemensam aktivitet för umgängets skull, utan jag vill vara intresserad av själva aktiviteten också. T ex vill inte gå med någon på bio för att se en film jag själv inte är så intresserad av, och sådana saker om ni förstår vad jag menar. Jag vill inte heller göra saker vid en annan tidpunkt än vad som passar mig. Och samtidigt vill jag inte att någon annan ska behöva kompromissa för min skull. Så då blir det enklare att vara för sig själv istället.

+1

Påminner smärtsamt om hur jag är, särskilt när jag är trött och nere. Ju sämre jag mår, desto svårare har jag att kompromissa. Jag blir trött på mig själv då allting helst ska ske på mina villkor och då föreställer jag att vara en vuxen människa!

Och jag bör tillägga att jag har blivit bättre, var ännu sämre på detta när jag var yngre.

Solitaria skrev:En av de saker som försvårar för mig i umgänge med andra är att jag har så svårt att kompromissa, jag vill helst att saker ska ske på mina villkor. Jag vill inte t ex inte göra en gemensam aktivitet för umgängets skull, utan jag vill vara intresserad av själva aktiviteten också. T ex vill inte gå med någon på bio för att se en film jag själv inte är så intresserad av, och sådana saker om ni förstår vad jag menar. Jag vill inte heller göra saker vid en annan tidpunkt än vad som passar mig. Och samtidigt vill jag inte att någon annan ska behöva kompromissa för min skull. Så då blir det enklare att vara för sig själv istället.

Jag har också svårt att kompromissa. Om man inte vill se samma film så kan jag lika gärna gå på bio ensam och se den filmen som jag vill se. Man konverserar ändå inte under filmen. Jag skulle inte vilja säga att jag är likgiltig men jag tycker om att gå på bio med vänner men kan lika gärna gå ensam.

Deadly_Nightshade skrev:Vill ha en flickvän mer än något annat.
Vill även ha "riktiga" vänner

Men jag har varken det ena eller det andra... och vet egentligen inte om jag har haft det någonsin. Jag har stora problem med relationer nämligen, och dessa karaktäriseras av:
-Ett grundläggande ointresse för andra människor. Jag är mer intresserad av människors idéer än människan bakom idéerna.
-Mycket dålig på att underhålla relationer från min sida. Öppnar mig nästan aldrig till någon - och i då fall aldrig till kompisar.
-Tar aldrig egna initiativ till att socialisera med nya människor.
-En kronisk känsla av att inte vara omtyckt
-Upplevs som antisocial (och asocial) av andra människor
-Vet inte hur man utvecklar relationer från ytliga till djupa
-Orkar inte socialisera i samma grad som andra
-Brist på social och emotionell ömsesidighet
-Jag har fortfarande en "veta-bäst"-attityd (som många aspiebarn har men växer ifrån)
-Jag upplevs ofta gnällig, eftersom jag reflekterar över orättvisor utåt - alla orättvisor.
-Allmänt dåligt sund förnuft i sociala situationer
-Vet inte hur jag ska fixa en partner. Jag vet hur det går till i teorin, men jag kan inte göra någon plan själv som jag exekverar.

Och allt det här gör mig väldigt ledsen. Jag vill inte vara ensam.
Vänner kan jag visserligen leva utan - det har jag så stor erfarenhet utav ändå. Men jag tror inte att jag orkar leva igenom hela livet utan någon som helst erfarenhet på kärleksfronten. Det är inget random antagande jag har utan det är något jag "vet" instinktivt. Jag kommer inte klara av ensamheten i det långa loppet.

Kunde inte skrivit det bättre själv!

PelleVångman skrev:Känner mig ensam och isolerad, och skulle gärna vilja en förändring i mitt liv fast blockeras av mig själv oftast då jag ofta tackar nej till fester,evenemang och tillställningar på grund av en rädsla för att göra bort mig eller att alienera mig i något sammanhang.

Visst är det bättre att vara ensam när man är själv än att vara det när man är tillsammans med andra.

Okej, nu känner jag för att skriva ett långt inlägg, eftersom detta är något jag tänker på väldigt ofta.

Jag tror inte att det finns något enkelt svar på frågan. Jag tror att det är lite så att så man lever, så blir man till slut. Alltså att om man ofta är ensam så blir man till slut van med det och föredrar då det av vana. Jag tror att det speciellt är så när man har AS, eftersom man då ofta vill ha regelbundna mönster (i alla fall jag). Men då återstår frågan, kan man vara lika lycklig ensam som med andra? Jag tror i alla fall att man kan vara lycklig ensam, men att man kan vara så mycket lyckligARE tillsammans med andra. Anledningen till att jag tror så är att så många fler sinnen kan stimuleras och utvecklas om man fysiskt umgås med andra. Dessutom så slipper man den evigt plågande påminnelsen att man är utanför (även om man faktiskt känner sig utanför när man är med andra. Men man bör nog skilja på att KÄNNA sig utanför och att VARA utanför). För min del är det dock väldigt jobbigt att fysiskt umgås med andra, och jag känner ofta att jag hellre vill slippa. Däremot så tror jag också att det har mycket att göra med VILKA man umgås. För min del är det dock väldigt svårt att hitta och avgöra vilka jag egentligen trivs med. Men för att hitta dessa människor så måste man nog ta sig ut i världen och genomlida alla dessa jobbigheter och jobbiga människor. Dels för att faktiskt lära sig att känna igen vilka människor som inte är rätt för en, och dels för att fysiskt hitta människor man trivs med.

Min slutsats är att man alltid ska försöka hålla en öppen attityd och inte överdriva åt något håll (d.v.s. varken översocialisera eller totalisolera sig). Liksom ta det i den takt man känner att man orkar, men samtidigt försöka att inte fastna i något läge.

Solitaria skrev:En av de saker som försvårar för mig i umgänge med andra är att jag har så svårt att kompromissa, jag vill helst att saker ska ske på mina villkor. Jag vill inte t ex inte göra en gemensam aktivitet för umgängets skull, utan jag vill vara intresserad av själva aktiviteten också. T ex vill inte gå med någon på bio för att se en film jag själv inte är så intresserad av, och sådana saker om ni förstår vad jag menar. Jag vill inte heller göra saker vid en annan tidpunkt än vad som passar mig. Och samtidigt vill jag inte att någon annan ska behöva kompromissa för min skull. Så då blir det enklare att vara för sig själv istället.

Men det är väl självklart, varför skulle man genomlida en film bara för sällskapets skull?

Vill man träffas för att gå på bio ska det förstås vara en film som båda vill se. Iofs har jag ett par gånger tvingat med min dotter på filmer som hon inte varit intresserad av (men det var ju jag som betalade). Men i de fallen så ansåg jag att hon bara var okunnig/fördomsfull, och efteråt har hon sagt att filmerna var bra. Men jag skulle knappast vilja "uppfostra" en annan vuxen människa el bli "uppfostrad" av den.

Vill man bara umgås kan man väl träffas på en fika i stället, tycker jag.

Iofs är det ju möjligt att kompromissa om film också: Jag kanske inte får se den där filmen jag själv är allra mest intresserad av utan den som är nummer 2 el 3 på listan. Men annars jag inte så kompromissvillig heller.

Alien skrev:Vill man träffas för att gå på bio ska det förstås vara en film som båda Iofs är det ju möjligt att kompromissa om film också: Jag kanske inte får se den där filmen jag själv är allra mest intresserad av utan den som är nummer 2 el 3 på listan. Men annars jag inte så kompromissvillig heller.

Får inte jag se den filmen jag vill se den här gången kanske vederbörande följer med mig på en film jag vill se en annan gång.

Jag är ny här på forumet, så det här blir mitt första inlägg. Hej på er!

Jag önskar att jag hade mer vänner.

Det är svårt att finna människor som jag finner det meningsfullt att prata med. Och jag har länge haft stora problem med att fördjupa en bekantskap till vänskap. Jag minns en tjej på gymnasiet som jag tyckte verkade jättetrevlig men jag visste liksom inte hur jag skulle inleda en vänskap med henne. Och än mindre upprätthålla den. (Och då tror jag ändå att hon tyckte att jag var trevlig, jag har för mig att jag var hemma hos henne vid något tillfälle och hon hjälpte mig att flytta).

När jag var liten hade jag en bästis som jag belastade väldigt och hon mig också. Jag träffade inga andra än hon på många år. När hon sedan sa elaka saker till mig så blev jag oroligt sårad och tyckte att det var jättepinsamt att någon som stod mig så nära kunde tycka så om mig. Som ett bevis på att det nog var fel på mig.

Efter det har jag ofta haft en sambo och periodvis inte träffat en enda människa utöver honom. Detta har tyngt mig, för jag vill ha vänner och ett socialt liv. Och skammen i att leva så har också gjort det svårare att skaffa vänner. Jag ville inte gärna vara tvungen att låtsas om att jag var så ensam som jag faktiskt var. Och det är svårt att hitta människor som jag tilltalas av.

Nu på senare tid då jag är singel har jag tvingat mig själv att säga ja till alla sociala inviter jag får. (i princip)

Men det är svårt. När jag är på topp kan jag gå på fest och bete mig som folk och vara pratsam och trevlig, men när jag sen kommit hem så måste jag gå hemma som en zombie i en dag eller två eller fler för att återhämta mig. jag blir oerhört trött av det, matt, kan inte tänka eller dra slutsatser och är väldigt klumpig rent fysiskt. (Och jag menar inte bakfylla).

Jag föredrar att umgås med en människa i taget, men det är inte så lätt att inleda den typen av kontakt med någon man bara är bekant med.

Just nu har jag flera vänner som jag känner att jag kan prata ganska öppet och ärligt med. Men jag skulle inte känna att jag kan ringa till någon av dem om jag var riktigt ledsen. Då hade jag nog ringt till en släkting eller nöjt mig med min katt.

Jag har svårt att "bekräfta" en vänskap. ofta har jag varit den som blir meddragen på saker. Mer sällan jag drar med folk själv. Jag har aldrig fest, nog mycket för att jag inte tror att tillräckligt många skulle komma för att det skulle bli särskilt mycket till fest.

Det är svårt att hitta balansen mellan att höra av sig för mycket och för lite. Och vad kan man ta initiativ till? Jag har aldrig riktigt förstått vilken typ av aktiviteter som är ok att föreslå med vilka folk.

Jag har nog alltid känt mig ganska utanför och längtar nog i alla fall undermedvetet efter att få känna att jag tillhör en grupp. Gemenskap.

Oj vad långt det blev, jag slutar här.