Jag står tråkigt nog inte ut med de som står ut med mig, vilket gör det hela till ett moment 22.

Jag har i princip en riktig vän. Jag skulle gärna ha några fler vänner. Dock inte bara för sakens av sällskapets skull. Då jag verkligen vill bry mig om mina vänner, utan att intala mig något annat. En förutsättning för det, är ju att antalet vänner ändå är begränsat. Då det blir svårt att verkligen bry sig om alla och ge dem den tid de förtjänar annars.

Problemet är att jag i princip avfärdar alla direkt, om de inte mäter upp till min krävande standard. Det kan vara märken på dina kläder eller andra ägodelar, vad du har för kosthållning eller enstaka ord du använder som gör att jag dömer dig på några sekunder och praktiskt taget avskyr dig direkt. Det är riktigt jobbigt och jag vet inte var jag ska börja för att göra något åt det. Men det är så det är iaf...

Bali skrev:Blev tvåan för min del.

Jag har faktiskt inga kompisar/vänner alls som jag umgås med, trots att jag ändå verkligen har försökt att få det.
Jag är kanske en alltför mycket "vara till lags"-person, en "snäll" mes som verkligen försöker förstå och bry mig om, men när den sorts behov av vänskap inte längre finns hos den "behövande" dör det hela liksom alltid ut.

Visst har jag p.g.a. detta känt mig rejält utnyttjad ibland, men främst känner jag en så enorm skam över mig själv, att jag är en så udda och misslyckad person som inte tycks passa in någonstans i "mänskligheten" ... borde kanske fundera på en flytt till månen.

Känner igen mig själv till 100 %.

Skammen är jobbig och bidrar säkert i sig till att det blir svårt att få vänner.
Delvis därför att man själv känner att man inte duger och delvis för att man kanske drar sig för att skaffa vänner eftersom man inte gärna vill berätta för en potentionell vän att man inga vänner har..

Linus_på_linjen skrev:Jag står tråkigt nog inte ut med de som står ut med mig, vilket gör det hela till ett moment 22.

Det är likadant för mig.

Jag hade gärna haft fler vänner men har svårt att upprätthålla långvariga relationer. Är vad jag svarade.

Och som några fler skrev i tråden innan mig så så skulle det nog gå lättare att upprätthålla relationer om jag hade haft lättare för att prata i telefon.

Jag tror även att jag bitvis skrämmer bort en del av de människor jag tycker är intressanta och vill lära känna genom att vara rak på sak med mina intentioner.

Jag är mer mån om mina vänner än vad jag är om mig själv,så det är kanske bra att jag har få vänner(?)

Har typ inga vänner och känner inte att det behövs heller.
Har främst en vän jag umgås mycket med och min flickvän.

Fast nämnbart är väl kanske att min vän också har asperger och min flickvän borderline.

Ibland kan det ju vara så att man saknar att ha vänner som man kan träffa och umgås med men jag känner ändå att jag klarar mig bättre utan för att oftast är det bara en dröm värld jag lever i när det gäller sådant.

Får jag nya vänner så håller vänskapen som högst en månad eller två.
Sen av någon konstig anledning så försvinner vänskapen.

Förutom min vän som har asperger som jag varit vän med sen 2002.
Min flickvän och jag har även hållt 17månader trots mycket stök och bök.

Övriga förhållanden har väl varat en 2månader som max.

Jag har sambo och en riktig vän, det räcker. Det är de två som lyckats vinna mitt förtroende, som blivit kvar länge nog för att jag ska våga släppa dem inpå livet.

Eftersom jag inte saknar vänner om de skulle försvinna och är kass på att höra av mig är det en gåta för mig hur jag lyckats behålla en vän alls.

Solklar 2a!
Det här är ju mitt verkliga problem. Bristen på umgänge är väl det som i första hand fick mig apatisk och kanske deprimerad (”seprimerad” höll jag på att skriva, kan ju vara ett nytt, passande ord) och som sedan fick mig mer motiverad att dra igång AS-utredning.

Jag känner ju (har känt) många och har till på köpet en stor familj, men ingen självklar kompis som man kan umgås med eller prata med om viktiga ting med, eller oviktiga för den delen. Skulle också gärna ha en regelbok för att göra kompisar av bekanta.

Ett fåtal kompisar skulle räcka långt. En kompis skulle räcka långt. Men jag är så dålig på att ta den nödvändiga ”risken”. Och sen är jag bevisat dålig att hålla en relation levande.

Känner också igen det fåniga problemet att man ogärna släpper in nån på livet för att man inte vill att nån ska veta hur få vänner man har eller andra svåra problem.

Är det förresten vanligt att man pga. AS blir fysiskt utmattad av långa samtal? Har själv haft ett par riktigt långa samtal i och med att jag pratade med familjen om min potentiella AS och kände mig ganska matt dagen efter.

Varför ska man riskera nåt med att ha vänner?

nallen skrev:Varför ska man riskera nåt med att ha vänner?

Jag menar att man måste ta en social risk för att få vänner.

effaL skrev:Är det förresten vanligt att man pga. AS blir fysiskt utmattad av långa samtal? Har själv haft ett par riktigt långa samtal i och med att jag pratade med familjen om min potentiella AS och kände mig ganska matt dagen efter.

Jag vet inte om det har med AS att göra (har ingen diagnos själv) men jag kan bli fysiskt trött av långa samtal.

effaL skrev:Jag menar att man måste ta en social risk för att få vänner.

...och jag frågar varför man skulle ta den risken?

Banzai skrev:

effaL skrev:Är det förresten vanligt att man pga. AS blir fysiskt utmattad av långa samtal? Har själv haft ett par riktigt långa samtal i och med att jag pratade med familjen om min potentiella AS och kände mig ganska matt dagen efter.

Jag vet inte om det har med AS att göra (har ingen diagnos själv) men jag kan bli fysiskt trött av långa samtal.

Jag blir verkligen utmattad av långa samtal. Blir trött av att vara social också. Därför är jag ensam mycket. Det tar så mycket energi att vara social att det inte är värt det. Jag vill ändå ha vänner men föredrar att man har mest kontakt via datorn och träffas någon gång ibland.

Arkimedes skrev:

Banzai skrev:

effaL skrev:Är det förresten vanligt att man pga. AS blir fysiskt utmattad av långa samtal? Har själv haft ett par riktigt långa samtal i och med att jag pratade med familjen om min potentiella AS och kände mig ganska matt dagen efter.

Jag vet inte om det har med AS att göra (har ingen diagnos själv) men jag kan bli fysiskt trött av långa samtal.

Jag blir verkligen utmattad av långa samtal. Blir trött av att vara social också. Därför är jag ensam mycket. Det tar så mycket energi att vara social att det inte är värt det. Jag vill ändå ha vänner men föredrar att man har mest kontakt via datorn och träffas någon gång ibland.

Jag vet inte hur utmattad jag blir på en "utmattningsskala", men beroende på vem jag samtalar med och vad samtalet handlar om, så kan jag vara redo att sova efteråt. Samma med sociala situtioner förutom min väninna. Jag vet inte varför, men jag blir inte trött när jag umgås med henne men när jag umgås med alla andra så blir jag det. Märkligt.

Jag blir väldigt trött i huvudet av att umgås med människor. Det räcker att jag sitter på en restaurang t ex, det behöver alltså inte ens vara människor i mitt sällskap. Jag kan inte stänga ute deras röster, utan försöker registrera och katalogisera allihop vilket är dömt att misslyckas men inget jag kan kontrollera. Ibland blir jag så pass trött att det bara surrar i skallen som en bikupa.

Allanna skrev:Jag blir väldigt trött i huvudet av att umgås med människor. Det räcker att jag sitter på en restaurang t ex, det behöver alltså inte ens vara människor i mitt sällskap. Jag kan inte stänga ute deras röster, utan försöker registrera och katalogisera allihop vilket är dömt att misslyckas men inget jag kan kontrollera. Ibland blir jag så pass trött att det bara surrar i skallen som en bikupa.

Jag blir inte trött av det om jag är ensam. Men om jag ska fika/äta ute med någon, så tycker jag det är väldigt jobbigt med människorna runtomkring. Försöker välja ett bord där ingen är i närheten. Om någon pratar vid bordet bredvid blir jag distraherad och kan inte säga det jag ska eller lyssna ordentligt på den jag är med.

När jag är ensam är det inga problem, då kan jag koncentrera mig helhjärtat på det som sägs vid bordet bredvid.

nallen skrev:

effaL skrev:Jag menar att man måste ta en social risk för att få vänner.

...och jag frågar varför man skulle ta den risken?

Aha. Ja för min del blir jag deprimerad av att aldrig träffa någon och känner starkt behov av en eller ett par bra vänskapsrelationer.

effaL skrev:

nallen skrev:

effaL skrev:Jag menar att man måste ta en social risk för att få vänner.

...och jag frågar varför man skulle ta den risken?

Aha. Ja för min del blir jag deprimerad av att aldrig träffa någon och känner starkt behov av en eller ett par bra vänskapsrelationer.

Samma här faktiskt. Men är inte riskerna iom alternativet värre än att vara deprimerad av ensamhet då? Enligt min erfarenhet är det så iaf...

Allanna skrev:Jag blir väldigt trött i huvudet av att umgås med människor. Det räcker att jag sitter på en restaurang t ex, det behöver alltså inte ens vara människor i mitt sällskap. Jag kan inte stänga ute deras röster, utan försöker registrera och katalogisera allihop vilket är dömt att misslyckas men inget jag kan kontrollera. Ibland blir jag så pass trött att det bara surrar i skallen som en bikupa.

Onekligen. Hindrar mig även från att gå på aspergarträffar (!) på en restaurang med skitakustik.

Varför man behöver vänner? Existentiellt ohållbart utan. Förutom det praktiska handikappet (som kan vara rent fysiskt livsavgörande i ett samhälle som är bara aningen hårdare än det vi har haft det senaste halvseklet) fryser man också ihjäl. Men att något är livsnödvändigt gör inte att det funkar. För mig ett av beläggen på att asperger visst kan vara ett rent funktionshinder.

dotxthree skrev:

effaL skrev:Aha. Ja för min del blir jag deprimerad av att aldrig träffa någon och känner starkt behov av en eller ett par bra vänskapsrelationer.

Samma här faktiskt. Men är inte riskerna iom alternativet värre än att vara deprimerad av ensamhet då? Enligt min erfarenhet är det så iaf...

Värre än ensamheten? Beror väl på. Själv har jag bekantat mig på tok för mycket med just ensamheten och vill ha lite omväxling och balans. I min ideella värld skulle jag fortfarande vilja ha möjlighet till ensamhet ibland, egen tid. Det är förmodligen lättare för den som har en stark vänskapsrelation att uppsöka ensamhet ibland än det är för den ensamme att uppsöka en vän emellanåt. Därför vill jag ha en bra kamrat, eller fler, för att kunna leva efter det första alternativet, varför jag försöker förnya gamla vänskapsband nu. Jag tror att det kan vara värt ansträngningen.

Har inga vänner och saknar inga heller, jag umgås med min man och min familj, mer klarar jag liksom inte av, det tar tid från mina vanor här hemma...jag kan heller inte "få" kompisar, vet inte hur man gör, kan prata mycket och ytligt men sen tar det stopp och jag drar mig undan. Ingen verkar vara intresserad av att umgås med mig heller, faktiskt, och om man analyserar det närmre så kan det vara ganska knäckande. Men jag har haft det så hela livet och har lärt mig att acceptera faktum, jag är som jag är och så länge jag har min autismstinna familj så mår jag bra...

Men helt ensam, nej så jobbigt, kanske om jag har riktigt många tv serier att dra igenom i så fall.

Allanna skrev:Jag blir väldigt trött i huvudet av att umgås med människor. Det räcker att jag sitter på en restaurang t ex, det behöver alltså inte ens vara människor i mitt sällskap. Jag kan inte stänga ute deras röster, utan försöker registrera och katalogisera allihop vilket är dömt att misslyckas men inget jag kan kontrollera. Ibland blir jag så pass trött att det bara surrar i skallen som en bikupa.

Det där känner jag igen, jag kan inte lyssna på de jag är där med utan hör bara det allmänna surret, vilket innebär att jag inte kan konversera och blir betraktad som otrevlig eftersom jag bara sitter tyst.

Linus_på_linjen skrev:

Allanna skrev:Jag blir väldigt trött i huvudet av att umgås med människor. Det räcker att jag sitter på en restaurang t ex, det behöver alltså inte ens vara människor i mitt sällskap. Jag kan inte stänga ute deras röster, utan försöker registrera och katalogisera allihop vilket är dömt att misslyckas men inget jag kan kontrollera. Ibland blir jag så pass trött att det bara surrar i skallen som en bikupa.

Det där känner jag igen, jag kan inte lyssna på de jag är där med utan hör bara det allmänna surret, vilket innebär att jag inte kan konversera och blir betraktad som otrevlig eftersom jag bara sitter tyst.

Jag saknar verkligen en Sushi-restaurang som fanns här tidigare, ingen musik och dämpad stillsam atmosfär. Folk talade tyst med varandra, utan att störa. Där kunde jag slappna av och njuta jag med.

Tyvärr ska de bygga om hela kvarteret så restaurangen har lagt ner. Alla andra matställen jag har testat - till och med pizzahak - har högljudda, snattrande gäster och musik som stör. Eller ännu värre: en TV!

Aha, det är väl därför jag också har svårt för stimmiga lokaler. Jag trodde det var bara för att det blir så svårt där att rätt tolka vilka ord man hör folk säga till en men att inte kunna låta bli att lyssna på omgivningen händer mig när ("bättre"?) musik är på eller vilken skit som helst hörs från radio eller TV.

Så det gäller säkert även när jag bara tycker mig uppfatta stim från bakgrunden.

Halvt steg från ämnet - åter dit, ni som kan!