Hej! Jag är en lärare som arbetar med ett antal elever med as. Jag skulle vilja ha tips från er om vad ni tycker är viktigt att lägga fokus på i skolan samt tips på bra litteratur.
Tack på förhand, Anna

Hej Anna!

Jag hade mycket problematik under min uppväxt, och senare i arbetslivet också. I skolan satt jag mesta tiden och "längtade bort", längtade ut i skogen, till djuren där. Detta började när jag gick i fjärde klass, och de flesta anställningar inom arbetslivet var på gränsen till outhärdliga för mig. Min uppväxt och tiden jag hade inom arbetslivet (jag har heltids förtidspension sedan drygt tio år på grund av mina "funktionshinder") präglades mycker mera av "mitt DAMP light" än av Aspergers syndrom, men jag lyckades lära mig att "balansera" mitt DAMP med mitt Aspergers syndrom.

Men sedan jag fick diagnosen Aspergers syndrom med inslag av DAMP (i mitten/slutet av 1990-talet), och genom att jag för sju år sedan flyttade till en stad i Bergslagen mår jag påtagligt bättre. Det enda jag fortfarande "lider" av av de självdiagnostiserade symtom jag kännde av innan jag flyttade selektiv mutism och "bakvänd" överkännslighet mot ljud och mot fysisk beröring.

Här http://www.lul.se/templates/page____1119.aspx finns en lista med ett litet urval av böcker om Aspergers syndrom. Och så finns det en (i mitt tycke) välgjord dramafilm om en liten autistisk flicka, och om flickans mammas kamp för att försöka få hjälp med sin dotters autism. "House of Cards" heter den. Kathleen Turner spelar mamman,och Tommy Lee Jones spelar psykologen som tar sig an att utreda flickan. Stark och sevärd film, tycker jag.

Vidare kan jag rekommendera boken "Barn med autism och Asperger syndrom. Praktiska erfarenheter från vardagsarbetet", skriven av Wanda Waclaw, Ulla Aldenrud och Stefan Ilstedt. Den är utgiven på Förlaget Futurum 1999.

Tips om att hålla fokus på i skolan: hur samverkar barnen med AS med sina klasskamrater och med lärare och andra vuxna? Uttrycker de barnen sig (ofta) i bilder och med liknelser, oftare än så kallade "normala" barn? Har de "udda" eller avvikande intressen som tar upp mycket av deras tankar och tid?

Jag hoppas mitt svar gav dig några ledtrådar för arbetet med barnen. Och undrar du något mera så är du välkommen att kontakta mig via pm här på forumet, via knappen "pm" under min "understreckare".

Mvh/geocache

Till att börja med bör ni lärare sluta be eleverna själva dela upp sig två och två. Sunt förnuft. Skapa inte situationer där eleverna sorterar varandra.

Rekommenderar "Flugornas herre" av William Golding. Den borde ingå i lärarhögskolans kurslitteratur.

annatord skrev:Hej! Jag är en lärare som arbetar med ett antal elever med as. Jag skulle vilja ha tips från er om vad ni tycker är viktigt att lägga fokus på i skolan samt tips på bra litteratur.
Tack på förhand, Anna

Underbart att en lärare tittar in!

Visst, vi har ju bara subjektiva synpunkter att ge men det kan väl ändå anses litet konstigt att jag inte sett till någon lärare här förut. Så länge och frekvent som jag hängt här.

Krigarsjäl har naturligtvis rätt om sorteringskapande.

För mig själv gick allt ganska väl i klassrummet t.o.m. högstadiet men ämnen där förkunskaper och sociala nätverk inverkade på resultatet (främmande språk, idrott, ämnen med många grupparbeten) klarade jag långt under min förmåga.

Sånt skulle jag kanske inte ens gå iland med idag, det är mest med smått udda människor som seriösa ämnen går smidigt att avhandla nu ett liv senare. Med folk i allmänhet funkar pararbete ibland, i grupper har folk dock mer sällan tålamod med mig för annat än lättsamt samtal.

Jag borde kanske vara tacksam mot den SO-lärare vars pedagogik bestod i att läsa upp vad han ville vi skulle stryka under i böckerna...

Jag nöjer mig så i mitt första inlägg i tråden. Har du tur eller otur blir det fler.

/ J

Mina bästa boktips följer:

Gunilla Brattbergs "Guide i helvetet- personlig ordbok om livet med AS" samt "Enastående" som hon också skrivit.

Torbjörn Andersson har skrivit en jätte-jättebra och lättläst bok "Aspergers syndrom och liknande autismtillstånd hos vuxna – grundboken"som jag verkligen rekommenderar! Han brukar även föreläsa o har eget företag/hemsida: www.andet.se (här hittar du en hel del info med AS-anknytning).

Tack för era svar!

geocache: Jag ska titta på den hemsidan du skrev om och filmen verkar mycket intressant. Boken "Barn med autism och Asperger syndrom. Praktiska erfarenheter från vardagsarbetet" har jag inte hört talas om innan, ska se om inte jag kan få biblioteket att köpa in den.

KrigarSjäl: Det är aldrig bra att låta barn dela upp sig två och två själva, det skapar bara en osäkerhet hos många (AS eller inte). Det är nästan lika illa som att låta barn välja lag på gympan själva..

jonsch:"...ämnen där förkunskaper och sociala nätverk inverkade på resultatet (främmande språk, idrott, ämnen med många grupparbeten) klarade jag långt under min förmåga."
Detta är väl vanliga svårigheter hos människor med AS? Jag har upplevt det som att idrott är ett ämne många tycker är jobbig, dels vad gäller omklädning och att delta i lagsporter. Tips på hur man kan underlätta detta?
Vad var din svårighet gällande grupparbeten?

Flinta: Tack för boktipsen!Ska kolla upp dem.

Är det någon av er (eller någon annan) som läst boken "Tänk om, en bok om autism, as, adhd och andra förmågor"? Era åsikter om den i så fall?

En sista fråga: Hur fungerade det för er i skolan då ni fick uppgifter som handlade om att hitta på en berättelse eller skriva en längre löpande text om något ämne ni själva inte valt?

annatord skrev:Tack för era svar!

...

jonsch:"...ämnen där förkunskaper och sociala nätverk inverkade på resultatet (främmande språk, idrott, ämnen med många grupparbeten) klarade jag långt under min förmåga."
Detta är väl vanliga svårigheter hos människor med AS? Jag har upplevt det som att idrott är ett ämne många tycker är jobbig, dels vad gäller omklädning och att delta i lagsporter. Tips på hur man kan underlätta detta?
Vad var din svårighet gällande grupparbeten?

Ingen orsak. Och svårigheten var densamma som den är nu. Nu tar jag den korta beskrivningen - medtar endast sånt som behövs för att undvika alla missförstånd jag kommer att tänka på. Om jag säger att jag gärna gör likadant när jag har grupparbeten så får du kanske en dubbel bild av var samarbetet brukar spricka...

-------------------------------------

Något förenklat så vill jag göra saker så bra som de någonsin kan göras, och är beredd att lägga ner den ansträngning som krävs. Få andra är beredda att göra den ansträngningen, eftersom de inte behöver;

det är bara om jag lägger ner den ansträngningen som jag är precis lika produktiv som andra med min begåvingsprofil. De flesta med min - och de flesta med andra - begåvningsprofil/er/ kan pröva sig fram och lägga till förklaring i efterhand till varför saker funkar så som de visar sig funka. Medan min hjärna inte lagrar informationen förrän det står ganska klart hur olika bitar hänger ihop med varandra.

Så de flersta andra människor tycker att mina lösningsförslag kommer för sent och är för komplexa. Och om du orkar så läs nästa stycke också!

Jag är lika produktiv som andra med min begåvningsprofil endast om jag i högre grad tänker efter först och lägger in en karta över helheten, i huvet eller på typ papper. Fördelen, vill jag påpeka, är ju att jag inte torde köra fast så ofta, rent praktiskt. Det blir mindre efterarbete med typ sandpapper om jag får härja fritt och färre försök i papperskorgen. Och inte minst blir det större, komplexare resultat om jag får härja än vad enskilda personer brukar kunna sätta ihop.

Men ingen aspergare (eller annan) jag kommer på är lika extrem i att lägga upp en karta först som jag! Somliga här på forumet gör tvärtom korstecknet mot mina analysförsök! Så anpassa ingen undervisning efter mig! Men låt väldigt gärna också min sort frodas i skolan, om möjligt!

---------------------

Hur min sort skulle kunna fås att frodas i skolan? Jo, låt oss binda ihop kunskaper! Låt oss försöka binda ihop olika kunskaper innan ni lärare ens anser att vi lärt oss grunderna i någon av dem!

Det är kanske inte förenligt med skolplanen. Men såhär då:

Låt oss få veta vilka sammanhang som kunskaper och saker ni lär oss om har betydelse, och vad för betydelse de har där! Alltså: om vi inte får binda samman kunskaper (och saker ni lär ut om) själva så låt oss se hur andra och samhälle och naturen i allmänhet har bundit samman dem!

Där använde jag flitigt ordet "oss" även om jag inte är någon grundskoleelev längre, och hoppas att det inte stör något positvt intryck.

--------------------

Vad gäller idrott så var mina problem att jag inte var nån medlem i tävlingsinriktade gäng, p.g.a. att jag även i idrott vill/behöver binda ihop och länge söka efter lösningar, och att jag (därför) inte lärt mig många färdigheter. Det enda som kunde ha hjälpt mig i idrott hade varit att helt individualisera uppgifterna - eller att trolla fram en klass vars ledande gäng bestod av idel öppensinnade och tålmodiga människor.

Kan du åstadkomma något av det utan att trampa på andra mänskosorter än min, så är du en hjälte!!

annatord skrev:En sista fråga: Hur fungerade det för er i skolan då ni fick uppgifter som handlade om att hitta på en berättelse eller skriva en längre löpande text om något ämne ni själva inte valt?

Det var för min skull som vår lärare satte en maxgräns för hur lång en berättelse fick vara, inte bara en minimigräns. Så jag lärde mig skriva väldigt smått, tätt och halvt oläsligt istället. Jag älskade just det, att skriva om olika saker oavsett om vi skulle hitta på eller skulle skriva faktauppsatser om murmelsdjur (eller vad det nu kunde vara). Fantasiutläggningarna skiljde sig mot faktaberättelserna så tillvida att de sistnämda krävde ett långt besök i min favoritlokal biblioteket

Tydligt uppställda regler är nödvändigt för en sån som mig, som inte kan sluta skriva. Antal sidor är en dålig idé eftersom det går att använda stora papper och skriva fruktansvärt smått och tätt - det blir fortfarande en massa massa läsning för läraren. Max antal tecken fungerar bättre.

Däremot fungerade det inte alls att göra liknande uppgifter tillsammans med andra. Jag trivdes bäst om jag fick jobba själv, och när jag faktiskt fick det också blev jag glad. Tyvärr fick jag inte det så ofta som jag hade velat, utan tvingades in i olika konstiga grupparbeten som jag fullständigt hatade.

Vad de skulle vara bra för begriper jag fortfarande inte, det var bara ett onödigt lidande för mig. Jag hade, även då, hellre jobbat ensam.

Om det är meningen att grupparbeten ska lära ut hur man jobbar i grupp och är social med andra människor kan man avskaffa det från skolplanen direkt, eftersom det i alla fall i mitt fall är en omöjlighet. Förr eller senare skiter det sig, och då råkar jag illa ut.

Nu skriver jag som om jag vore skolelev fortfarande när jag är närmast 40, men jag minns det som igår och delar av skolgången var fasansfull...

Inga gruppuppgifter.

roto skrev:Inga gruppuppgifter.

Exakt. Bästa betyg når jag med större sannolikhet när jag "får köra mitt eget race".

Allanna skrev:Om det är meningen att grupparbeten ska lära ut hur man jobbar i grupp och är social med andra människor kan man avskaffa det från skolplanen direkt, eftersom det i alla fall i mitt fall är en omöjlighet. Förr eller senare skiter det sig, och då råkar jag illa ut.

Jag blev mest utbränd av kraven på att vara social o jobba i grupp på gymnasiet. Den utbrändheten har varit svår att tillfriskna från. Hade jag fått "köra mitt eget race" i större utsträckning och fått slippa grupparbeten hade jag förmodligen lyckats få ännu högre betyg eftersom jag hade haft möjligheten "att visa framfötterna" ytterligare.

Sen e det givetvis en fördel om man kan fortsätta sina studier på högskolan med individanpassat studieupplägg (utan grupparbeten) och/eller med ett arbete utan krav på social kompetens..

Flinta skrev:

Allanna skrev:Om det är meningen att grupparbeten ska lära ut hur man jobbar i grupp och är social med andra människor kan man avskaffa det från skolplanen direkt, eftersom det i alla fall i mitt fall är en omöjlighet. Förr eller senare skiter det sig, och då råkar jag illa ut.

Jag blev mest utbränd av kraven på att vara social o jobba i grupp på gymnasiet. Den utbrändheten har varit svår att tillfriskna från. Hade jag fått "köra mitt eget race" i större utsträckning och fått slippa grupparbeten hade jag förmodligen lyckats få ännu högre betyg eftersom jag hade haft möjligheten "att visa framfötterna" ytterligare.

Sen e det givetvis en fördel om man kan fortsätta sina studier på högskolan med individanpassat studieupplägg (utan grupparbeten) och/eller med ett arbete utan krav på social kompetens..

Jaaa, hur ska det gå till att orka med studier också är hela ens kapacitet går åt att försöka hänga med i de sociala turerna? Åtminstone var det just det som blev mitt problem.

I gymnasiet slutade det med att jag skolkade från de lektioner där det var störst risk för grupparbeten, vilket berodde på vilken lärare man hade och inte ämnet. (Gympan undantaget, där skolkade jag alltid. Hatade förödmjukelsen att alltid vara den som kom sist, orkade minst och inte klarade av saker som alla andra kunde. Fy faan rent ut sagt vilken tortyr det var!)

Inte så bra för betyget att skolka, men bättre för mig och min mentala hälsa - och jag hade 3,0 i snitt ändå trots kanonhög frånvaro hela gymnasietiden.

Inte ens kuratorn hade förståelse för min problematik däremot utan kom med klämkäcka hurtigheter som att "det är bara att rycka upp sig" och "ash, det löser sig, slappna av lite". Detta var runt '90 iofs så det kanske har blivit bättre nu?

Jag var så där aspigt laglydig och skolkade aldrig vad jag kan minnas iaf. Men va e ett snitt på 18,2 av 20,0 värt när man blivit sjuk av miljön man behövt vara i och de sociala situationer man utsatts för?

Jag är fortfarande slut av min laglydighet och innehar ett bra snitt på slutbetyget - men va e det värt liksom när jag inte klarar av vidare studier eller arbete och det var många år sen jag gick ut gymnasiet...

Flinta skrev:Jag var så där aspigt laglydig och skolkade aldrig vad jag kan minnas iaf. Men va e ett snitt på 18,2 av 20,0 värt när man blivit sjuk av miljön man behövt vara i och de sociala situationer man utsatts för?

Jag är fortfarande slut av min laglydighet och innehar ett bra snitt på slutbetyget - men va e det värt liksom när jag inte klarar av vidare studier eller arbete och det var många år sen jag gick ut gymnasiet...

Jag förstår precis vad du menar. Jag gick ut i arbetslivet och gjorde exakt den grejen, för det gick ju inte att skolka från jobbet!

Något jag önskade i skolan var att mer saker var verklighetsförankrade, jag ville kunna räkna på riktiga saker istället för bara rena siffror.
Å andra sidan fanns det andra som gillade dem, faktiskt de flesta, jag hade en väldig hastighet genom lästalen och hade sällan bekymmer med dem.
En lärare tyckte detta var förvånansvärt, en annan sade att jag med jämna mellanrum blixtrade till av brilljans och klarsynthet, han önskade att jag kunde göra det hela tiden för det skulle ta mig så långt, längre än han själv klarat.

Längre texter utan eget valt ämne minns jag inte riktigt att jag gjort men det kan ha o göra med att jag tyckt att det varit tråkigt, det jag brukar minnas är det jag tyckt varit roligt.
Saker jag inte tyckt haft någon synlig nytta har jag per automatik tyckt varit tråkigt ända tills jag hittat nytta för det, det har ibland men inte alltid kunnat få mig att tycka det varit roligt.

Fantasi har jag gott om så många lärare har gillat o läsa mina ganska fantasifulla berättelser.

Jag tror det kommer att kommma en diagnos som kommer att betyda "extremt intressestyrd hjärna" den skulle nog jag få då.

@Anna: Jag vet inte vilka sätt som e bra att jobba på när man undervisar barn, ungdomar o vuxna med AS. Iaf inte så att jag känner att jag kan utveckla det mer än just detta att minimera/avskaffa grupparbeten. Men..

Nyligen skrev jag in "aspergerklass" som sökord i sökordsrutan (se i vänsterspalten) och fick många träffar. Om du tar kontakt med lärare i några av de AS-klasser som finns kanske du kan få veta mer om hur dom lägger upp sina lektioner? Ännu bättre är om du hittar elever med AS som gått/går i dessa klasser och som kan komma med positiv o negativ kritik på undervisningen.

Jag går på gymnasiet nu, och en sak som ställer till det en hel del för mig är otydligheten. När jag frågar vad som kommer på ett prov vill jag inte ha svaret "allt". Jag vill att läraren ska säga vilka kapitel och avsnitt som kommer på provet. Annars händer det att jag bara sitter och pluggar in minsta lilla detalj, och slösar alldeles för mycket tid, eller pluggar på fel saker.

Även tydligheten i själva provet är viktigt, då jag tenderar till att bokstavstolka texter, och lätt blir osäker på vad som menas. Har hänt att jag förlorat poäng pga såna otydligheter, otroligt frustrerande

Men annars är det viktigt att vara lyhörd och försöka vara anpassa sig till individerna så mycket som möjligt.

Bra initiativ att skriva här förresten!

Jag tycker också att man bör slopa det här med grupparbeten när det gäller aspergare i skolan.
Ja även högre upp för den delen. Vi är helt enkelt inte skapta för att arbeta i grupp, en del av oss kan inte alls jobba i grupp och andra klarar av det men under stora mödor. Det finns ingen terapi eller käck reformpedagogik som kan ändra detta vårt grundläggande sätt att fungera på, systemet måste anpassa sig till oss.

Mja, KrigarSjäl, jag jobbar faktistk utmärkt i grupp och lider om jag inte har nån att leva och verka i. Och hur ludigt eller smalt man än definierar "aspergare" så hör jag till skaran. Tricket jag måste klara är bara att hitta/skapa grupper av toleranta och öppensinnade människor och/eller av människor som liknar mig själv.

Det är faktiskt just avsiktligt samarbete, i motsats till tävling eller famlande sökande efter konsensus, som är min specialitet och som de flesta har så svårt att stå ut med.

Men i skolan är det i praktiken som du skriver att grupparbeten bör undvikas för att ge apisar (av din och min typ) samma chans som andra har.

Känner mig tvungen att infoga något. En litet bitter kommentar, ursäkta men jag kan inte låta bli.

jonsch skrev:Det är faktiskt just avsiktligt samarbete, i motsats till tävling eller famlande sökande efter konsensus...

... eller famlande/strävan efter andras/eget ledarskap (det sysslar de flesta med hellre än samarbetar)

jonsch skrev:, som är min specialitet och som de flesta har så svårt att stå ut med.

NoteToSelf skrev:Jag går på gymnasiet nu, och en sak som ställer till det en hel del för mig är otydligheten. När jag frågar vad som kommer på ett prov vill jag inte ha svaret "allt". Jag vill att läraren ska säga vilka kapitel och avsnitt som kommer på provet. Annars händer det att jag bara sitter och pluggar in minsta lilla detalj, och slösar alldeles för mycket tid, eller pluggar på fel saker.

Även tydligheten i själva provet är viktigt, då jag tenderar till att bokstavstolka texter, och lätt blir osäker på vad som menas. Har hänt att jag förlorat poäng pga såna otydligheter, otroligt frustrerande

Men annars är det viktigt att vara lyhörd och försöka vara anpassa sig till individerna så mycket som möjligt.

Bra initiativ att skriva här förresten!

Att man är helt på det klara med vad som förväntas av en är viktigt i de flesta situationer, inte minst i skolan och på arbetet. Jag har aldrig haft en lärare som varit att betrakta som övertydlig iaf.

Ja, Krigis kan inte tala för alla aspergare.

Fast för oss som inte klarar grupparbeten är det hopplöst att få höra "Det går bra, bara du anstränger dig lite".

Det känns lika förnuftigt som att be en blind att "Jamen titta noga så syns det!"

Det finns nog problem som är rätt allmänna, men man kan inte bara säga (eller underförstå) "NT gillar grupparbeten och aspergare ska inte ha dem". Så enkelt skulle det inte ha varit på någotdera hållet ens om det hade funnits några skarpa kategorier "NT" och "aspergare". Inte heller beror det bara på grupparbeten som sådana, utan också på hur de läggs upp och hur eleverna redan har (miss-)formats av miljön.