För ett år sedan trodde jag verkligen att kom man bara in på psyket, då fick man hjälp. Vilken idiot jag var! Jag hamnade på psyket själv och tänkte att "äntligen, nu får jag hjälp". Jovisst.
När jag efter två dygns trampande i korridorerna och vegeterande i TV-soffan äntligen fick träffa en läkare, förklarade han (han var f.ö. en idiot som frågade om jag inte "bara kunde sluta med tvångshandlingar") att hjälp, det kunde man bara få inom öppenvården!

Vad är psyket till för, då!? De verkar ju bara kolla att man inte begår självmord, men inte ens där är de speciellt duktiga. De tog ifrån mig iPodsladdar, pins, halsduk, etc., men lämnade mig helt ensam i en korridor med en hårtork och ett oskyddat vägguttag. Nu var jag visserligen inte speciellt suicidal, men de kunde ju inte veta om jag bara spelade...
Man blir inte bättre av att ligga på psyket, man blir bara sämre. Man aktiveras inte ett dugg. Folk sitter håglösa framför vilken skit som än visas på TV, de röker som borstbindare och de ligger invirade i filtar och halvsover. Jag försökte hålla igång hjärnan genom att läsa en bok med spökisar på engelska, skriva i min dagbok eller spela på ett fasligt ostämt gammalt piano. Efter fyra dygn åkte jag hem, för jag fick ingen hjälp. HELT VÄRDELÖST!
Fick folk hjälp på psyket en gång i tiden!? Varför finns slutenvården kvar!? För att vissa inte skall springa ute i samhället och "vara till besvär"!?

Psykiatriska institutioner byggdes i Sverige och närliggande länder samtidigt som det byggdes koncentrationsläger i resten av Europa. Man valde bara att kalla dem för olika saker. Den behandlingspolicy man hade då har väl ändrats, men faktiskt inte så mycket som man vill tro. Tyvärr finns inte den hjälpen att få via staten. För en sak är den samma sedan grunden, dvs att det bara handlar om att man ska förvaras, för att inte synas i samhället.

Jag kan nog inte annat än hålla med...

Jag mådde otroligt bra under den tiden jag låg inne. Men å andra sidan kom jag dit pga. att jag klappade ihop och behövde sova, jag behövde TYSTNAD, ensamhet och sömn. Och att sova det lämpar sig psyket mycket bra för!

Nej, inte är det som jag trodde tydligen. Ser för mig terapisessioner, enskilt och i grupp. Men terapi får man via öppenvården, och det verkar inte ens finnas någon kommunikation mellan sluten- och öppenvården.

De stora psykiatariska sjukhusen har ju avskaffats, folk mår bättre hemma, sa man. Att vara inlagd på psyket i åratal blev man bara hospitaliserad av. Och det stämde kanske, men är öppenvården tillräcklig då?

Nu tror jag att man bllir inlagd för att
- man tros vara suicidal
- man har psykoser och hallucinationer
- man är farlig för andra

Och vad man får är mediciner och övervakning. Men det beror väl en hel del på hur personalen är också, om den är kunnig, medkännade etc.

Truly skrev:Jag mådde otroligt bra under den tiden jag låg inne. Men å andra sidan kom jag dit pga. att jag klappade ihop och behövde sova, jag behövde TYSTNAD, ensamhet och sömn. Och att sova det lämpar sig psyket mycket bra för!

Med tanke på maten inte anpassas efter individen och officiellt är "portionerade för att förse en sängliggande och inaktiv person tillräckligt med näring för att överleva" (ja, fick jag faktiskt bokstavligen förklarat för mig av en matansvarig vårdare), så kanske det är vad det duger till då.

@Alien Tyvärr är ju inte alla "de stora psykiatriska sjukhusen" helt stängda heller. De flesta har ju bara ändrat lokal eller blivit mindre (bl.a. Sidsjön, Vadstena, Lillhagen, Sankt Sigfrids, Eken och Säter). Det finns nog tekniskt fler psykiatriska institutioner i dag, bara att de är avdelningar kopplade till större lasarett.

Kriterierna för att bli inlagd är även de än väldigt vaga. Personligen blev jag inlagd pga att "patienten har konstiga tankar" - utan vidare specifikation, ur min journal.

Jag är inte lika foucaultsk som dotxthree verkar vara, jag tror inte man så ensidigt kan parallellföra fängelser, mentalsjukhus och koncentrationsläger och jag tror det är direkt farligt med romantiska griller om människans psykiska hälsa i något föregivet "naturtillstånd".

Men en sak som alltid har slagit mig är hur man i alla tider, även efter det "rationella" tänkandets genombrott runt artonhundra sådär, har lyckats behålla just psykvården som den o"mänskligaste" vårdformen eller vårdmiljön, när det borde räcka med vanligt bondförnuft för att undra om inte idén att det är vid psykiskt illabefinnande man behöver som mest "mänsklighet" borde vara en väg mer värd att prova.

Det kanske säger en del om... delar av vår mentala utrustning. Hur viktigt det är med rädslor och statusbefästning i förhållande till "mänsklighet". Vad våra innersta rädslor gäller i förhållande till vad som är farligt i världen. Och litet sådant.

Jag fick veta att de fick bättre lussekatter på psyk än i resten av sjukhuset enligt en källa med insyn i lussekatterna

nano har koll på det väsentliga i behandlingen.

Jag tror faktiskt det är en viktig del.
Gillar man det man äter så påverkar det en nog positivt, mycket bättre och viktigare effekt än en hel del piller tror jag.
Däremot tror jag det finns vettiga piller med men inte alla piller, iaf inte om de sätts in av fel orsak.

Jag var inlagd 5 månader 1990 och 3 månader 1995. Det var endast förvaring, och personalen var så oproffsig den kunde bli. De brydde sig enbart om sympatiska gråtande flickor, och roade sig med de sociala som spelade kort och rökte (rökrummet satt många personal i).

Jag frågade min kontaktperson om hon inte tyckte att det var lite jobbigt att bli kallad jävla fitta (av en psykotisk som kom in) och hon svarade att hon var skolad att inte reagera på "sådant som ni vräker ur er". En annan vårdare stod och drog anorexiskämt (samma som beafraskämt) bakom en dörr. Vi var tre stycken med svåra ätstörningar inlagda, och jag hörde alltihop.

Man fick vara helt ensam med sin ångest, och behandlingen var som skapad av en person helt utan empati och inlevelseförmåga (eller sympati eller annat liknande heller för den delen). Jag fick behandling som inlagd andra gången, eftersom jag då var inlagd p.g.a. anorexi och de skulle ha ett "så bra" program. Jag blev riktigt sjuk i ätstörningar efter denna vistelse som jag verkligen ångrar. De spelade oavbrutet på "vi trodde inte du gav upp" och skulle låta mig avsluta behandlingen för att jag konstrade med maten (ville ha gurka i stället för paprika på mackan, vilket ansågs som trixande eftersom vi skulle bestämma maten veckor i förväg).

De kunde inget om att vikten måste vara högre på långa personer som har samma proportion som en kortare, och därför eldade de på ätstörningen genom att säga "inte så farlig" vikt (trots att BMI eller bara att se på mig, lätt kunde visa på att vikten var just farligt låg). De gav mig också mat efter en liten späd person. Jag räknade kalorier, 1300 per dag fick jag, och gick alltså inte upp. De hade inte räknat verkar det som, men de påstod att jag inte kunde räkna ut sådant (hahah, dagens skämt att en anorektiker inte är expert på just det).

När jag fick permission, åkte jag till pappas firma och vrålåt startflingor i oboy, och slutade då gå ned i vikt.

Jag var så hungrig hela tiden jag var där, och utvecklade bulimi FÖRSTÅS. Jag hade ju bestämt mig för att börja äta, och så fick jag lika lite mat som när jag svalt mig.

Mannagrynsgrötportion = en msk gröt, ½ dl mjölk. Betänk...

Utöver deras konstrande med min "behandling" så sket de fullständigt i mig och alla andra som inte var tillräckligt sympatiska och väckte deras omsorg eller var roliga att prata med. Psyket är så meningslöst det kan bli.

Förutom de två gånger jag har varit inlagd, så har jag varit elev också när jag gick vårdlinjen. 1989 var jag på S:t Jörgen som elev, och det var lika illa då. Vårdarna umgicks med de som de gillade eller tyckte synd om (där gulligt utseende är en stor parameter - fula människor väcker tydligen inte sympati).

På ronderna (sådana där morgonronder där personal pratar med varandra, så det var inte inför patienterna) pratade man skrattande om en person med psykos som hade onanerat i korridoren, eller berättade att man inte ville äta med anorektikern som var där, eftersom man var "så jävla trött" på sådana efter den där XXX som man tjatade på hela tiden men som likt en unge vägrade äta.

Spelar ingen roll vad utbildningar säger eller vad riktlinjer säger. Det blir en intern otäck jargong på sådana ställen, och det är patienterna som får betala (om de inte är roliga att umgås med, eller söta [= ett speciellt vårdväckande utseende, inte alla som ser bra ut bara] och sympativäckande).

Jag ångrar så mycket att jag gick med på den där anorexibehandlingen, och att jag lät mig gå på "trodde inte du var en sådan som gav upp". Det hade varit bättre om jag behandlade mig själv i stället. Första inläggningen blev jag inte så aktivt skadad, den var mest totalt menlös.

Vid senare anorektiska svackor har jag hållit vården utanför. och det går hur bra som helst, även då jag aktivt besöker vården. De är så kassa att de inte reagerar på att den tidigare anorektikern plötsligt och raskt tappar 20 kg (från smal och 20 kg tapp). Det är totalt oansvarigt och visar dessutom att de inte på något sätt har koll på hur patientens mående växlar. Om de inte ser en sådan sak, hur ska de då kunna bedöma något så subtilt som om sömnstörningar blir bättre eller sämre, eller dystymi utvecklas till depression (och det stämmer väl med att jag har kunnat vara självmordsbenägen och ändå står det "ingen aktiv depression, inga symptom" i journalen).

Jag vet inte hur du mådde när du blev inlagd, men utifrån det du beskriver så låter det som att du inte skulle ha blivit inlagd utan att du skulle ha fått en remiss till allmänpsykiatrin/öppenvården.

Påsk 2008 var jag inlagd tre veckor på olåst slutenvårdsavdelning, jag tyckte det var jättebra och jag är inte "jättesöt och snygg och stackars liten". Jag var suicidal och deprimerad, de plockade bort alla "farliga" saker, men jag rispade mig med en metallbit av en Atarax-förpackning (blister) samt skruvade ut en skruv bakom soffan som jag också rispade mig med, sen somnade jag bakom soffan. Det blev samtal dagen efter... (Hände massa där, ni får läsa på min Helgondagbok). Speciellt två i personalen, en man och en kvinna, hade jag jättebra kontakt med, dem kunde jag prata med och de tog initiativ till att prata med mig, inte bara när jag låg invirad i en filt som en kåldolme en halv dag "går du inte upp till lunch så rycker (?) vi upp dig!" eller satt maniskt en halv dag hopkurad till en boll, skakade och löste korsord som en blixt:

"Varför sitter du sådär?"
"Annars så går jag i tusen bitar"
"Har du gjort det förut?"
"Neee..."

Nån annan personal var inte bra, som den som tvingade mig att sitta i tv-rummet fastän jag var ljudkänslig extra mycket pga ångesten, hon fattade inte vad perceptionsstörningar var. Men de flesta var jättebra typ jämt, men "personalen är rädda för dig" sa en till mig när jag frågade varför de betedde sig så konstigt. Jag hade tydligen massa likheter med en som mördat ett barn medan han var inlagd på den avdelningen...


Juni 2008 var jag inlagd på akutpsyk (låst avdelning) fyra dagar, där var det kalt och personalen hade inte tillräcklig tid med mig sa de, där var patienterna helkocko (ursäkta), jag som suicidal och enligt personalen psykotisk (ej enligt läkaren) blev inte prioriterad.

@ MsTibbs Det finns tyvärr bara bu eller bä. Det var nog en enskild tillfällighet att du lyckades få ha några människor i närheten som bryr sig.
Sen är ju inte endast det faktum att människor bryr sig den konkreta lösningen på ens problem i längden, bara en förutsättning. Några former av "hjälp", annat än förvaring tills man har lugnat ned sig, finns det ju faktiskt inte. Som topic lyder, vad skulle det var isf? Kan någon ge något specifikt exempel? Jag har då under de många år som jag har spenderat inom psykiatrin i olika former, aldrig hört något iaf...

Jag var tvångsintagen 5 dagar på St Lars i Lund år 1998, tror jag det var.
Jag har full förståelse till syftet att jag blev intagen (en blandning av cipramil och PMS gjorde att jag betedde mig helt galet..).
Men fy fan som det var att vara där, fy fan vilken ångest att vara inlåst. En del idiotisk personal fick man ju också möta.

Det är bara ett förvaringsställe, helt klart. Jag tror att få blir hjälpta av att befinna sig på slutenpsyk, men det kanske inte heller är syftet ?

Någon speciell hjälp tycker jag inte man får av öppenpsyk heller, förutom medicin och ibland samtalskontakt som ofta kan lämna mycket övrigt att önska.

MsTibbs skrev:(Hände massa där, ni får läsa på min Helgondagbok)

Goth-sidan?

Bror Duktig skrev:Jag var inlagd 5 månader 1990 och 3 månader 1995. Det var endast förvaring, och personalen var så oproffsig den kunde bli. De brydde sig enbart om sympatiska gråtande flickor, och roade sig med de sociala som spelade kort och rökte (rökrummet satt många personal i).

Jag frågade min kontaktperson om hon inte tyckte att det var lite jobbigt att bli kallad jävla fitta (av en psykotisk som kom in) och hon svarade att hon var skolad att inte reagera på "sådant som ni vräker ur er". En annan vårdare stod och drog anorexiskämt (samma som beafraskämt) bakom en dörr. Vi var tre stycken med svåra ätstörningar inlagda, och jag hörde alltihop.

Man fick vara helt ensam med sin ångest, och behandlingen var som skapad av en person helt utan empati och inlevelseförmåga (eller sympati eller annat liknande heller för den delen). Jag fick behandling som inlagd andra gången, eftersom jag då var inlagd p.g.a. anorexi och de skulle ha ett "så bra" program. Jag blev riktigt sjuk i ätstörningar efter denna vistelse som jag verkligen ångrar. De spelade oavbrutet på "vi trodde inte du gav upp" och skulle låta mig avsluta behandlingen för att jag konstrade med maten (ville ha gurka i stället för paprika på mackan, vilket ansågs som trixande eftersom vi skulle bestämma maten veckor i förväg).

De kunde inget om att vikten måste vara högre på långa personer som har samma proportion som en kortare, och därför eldade de på ätstörningen genom att säga "inte så farlig" vikt (trots att BMI eller bara att se på mig, lätt kunde visa på att vikten var just farligt låg). De gav mig också mat efter en liten späd person. Jag räknade kalorier, 1300 per dag fick jag, och gick alltså inte upp. De hade inte räknat verkar det som, men de påstod att jag inte kunde räkna ut sådant (hahah, dagens skämt att en anorektiker inte är expert på just det).

När jag fick permission, åkte jag till pappas firma och vrålåt startflingor i oboy, och slutade då gå ned i vikt.

Jag var så hungrig hela tiden jag var där, och utvecklade bulimi FÖRSTÅS. Jag hade ju bestämt mig för att börja äta, och så fick jag lika lite mat som när jag svalt mig.

Mannagrynsgrötportion = en msk gröt, ½ dl mjölk. Betänk...

Utöver deras konstrande med min "behandling" så sket de fullständigt i mig och alla andra som inte var tillräckligt sympatiska och väckte deras omsorg eller var roliga att prata med. Psyket är så meningslöst det kan bli.

Förutom de två gånger jag har varit inlagd, så har jag varit elev också när jag gick vårdlinjen. 1989 var jag på S:t Jörgen som elev, och det var lika illa då. Vårdarna umgicks med de som de gillade eller tyckte synd om (där gulligt utseende är en stor parameter - fula människor väcker tydligen inte sympati).

På ronderna (sådana där morgonronder där personal pratar med varandra, så det var inte inför patienterna) pratade man skrattande om en person med psykos som hade onanerat i korridoren, eller berättade att man inte ville äta med anorektikern som var där, eftersom man var "så jävla trött" på sådana efter den där XXX som man tjatade på hela tiden men som likt en unge vägrade äta.

Spelar ingen roll vad utbildningar säger eller vad riktlinjer säger. Det blir en intern otäck jargong på sådana ställen, och det är patienterna som får betala (om de inte är roliga att umgås med, eller söta [= ett speciellt vårdväckande utseende, inte alla som ser bra ut bara] och sympativäckande).

Jag ångrar så mycket att jag gick med på den där anorexibehandlingen, och att jag lät mig gå på "trodde inte du var en sådan som gav upp". Det hade varit bättre om jag behandlade mig själv i stället. Första inläggningen blev jag inte så aktivt skadad, den var mest totalt menlös.

Vid senare anorektiska svackor har jag hållit vården utanför. och det går hur bra som helst, även då jag aktivt besöker vården. De är så kassa att de inte reagerar på att den tidigare anorektikern plötsligt och raskt tappar 20 kg (från smal och 20 kg tapp). Det är totalt oansvarigt och visar dessutom att de inte på något sätt har koll på hur patientens mående växlar. Om de inte ser en sådan sak, hur ska de då kunna bedöma något så subtilt som om sömnstörningar blir bättre eller sämre, eller dystymi utvecklas till depression (och det stämmer väl med att jag har kunnat vara självmordsbenägen och ändå står det "ingen aktiv depression, inga symptom" i journalen).

Ännu ett BD-inlägg som i lämplig form borde in i debatten och in i läroböcker för vårdutbildningar.

, och jag var inte naiv innan.

@zombie, jag beter mig antagligen osedvanligt osympatiskt, för vårdfolk verkar hata mig.

Har du funderat på om du kan ha asperger?

Att du skulle vara osympatisk törs jag lugnt utesluta. Även om man som ett stycke vårdfolk kan låta sig luras att reagera på (biologiskt) låg nivå i förstone, vad säger det om ens professionalism om man inte kan skärpa sig och se litet längre rätt snart i kontakten? Som du själv påpekar om hur de bemötte dem som såg fel ut (!) eller inte var tillräckligt "roliga" som ena andra tonårskompisar...

Det du ideligen ger oss inblickar i är ju inte heller bara hur de bemöter dig, utan också hur de bemöter andra och deras professionalism i allmänhet.

Och det stämmer med vad många andra kan vittna om. Även om det också på sina håll finns de nerskurna resursernas obelönade (och näst intill oavlönade) hjältar så är det ju ingen nivå som duger. Eller resurstilldelning. Och folk vet det inte, vill inte veta det och vill inte veta att det rätt vad det är drabbar folk som dem själva eller deras egna barn, så det måste tryckas upp i ansiktena på dem i 3D.

Jag klarar inte av att vara inlagd på psyk, eller det är klart att jag gör eftersom jag ju faktiskt varit det under längre perioder, men ändå gör jag likt förbaskat inte det!

Det var väl en snurrig inledning av mitt inlägg som heter duga det!?...bara den borde ge mig kortet "Gå direkt till Psyket, utan att passera Gå"!?

Nej, jag har inte fått ut något av mina inläggningar utöver en allt större ångest och panik, trots att jag (tack "gode gud"!) ändå stött på ett par personer där som sedan har kommit att betyda enormt mycket för mig, genom sin förståelse. (Som mycket går "stick i stäv" med mycket inom psyket då bör tilläggas)

Jag klarar bara inte av alla dessa personer runt omkring mig, den nya miljön, de nya rutinerna, kan inte ligga ner när någon annan finns i närheten (fick senare eget rum, men inte ens det hjälpte helt), kan inte alls stå ut med allt detta "sociala puttinutt" som tydligen ska vara bra, blir mer än frustrerad över att mina funderingar kring det jag kämpar med hos min psykolog ska vara något "man bör lägga ner, bakom sig"...ja, listan kan nog göras hur lång som helst tyvärr, för fasiken vilket behov jag ännu har över en plats där jag ev. skulle kunna få lite möjlighet att samla kraft.

För att överleva mina vistelser på psyket fick jag åka hem på nattpermisioner för att få lite sömn då & då, klarade inte av att sova knappt en minut där utan satt istället uppe och broderade en sjuhelsikes massa tavlor istället ... de pryder väl iofs sin plats hos både mig och andra idag, men ändå.

Nä, nu har jag gnällt mer än lovligt här, sorry, men nog är det önskvärt att psykiatrin vore mer formbar, mer försökte anpassa sig till "allas" behov och inte bara till ett så extremt litet fåtal, som iaf jag anser!?

Kostar väl kanske pengar förstås, men fasiken kostar det inte för de som far illa, men det är ju en annan "budget" det.

AAA skrev:

MsTibbs skrev:(Hände massa där, ni får läsa på min Helgondagbok)

Goth-sidan?

Ja, det är många alternativa där iaf, hårdrockare också, men ja, mycket goth. Jag heter Tibbs bara där.

http://beta.helgon.se/

Zombie skrev:Har du funderat på om du kan ha asperger?

Att du skulle vara osympatisk törs jag lugnt utesluta. Även om man som ett stycke vårdfolk kan låta sig luras att reagera på (biologiskt) låg nivå i förstone, vad säger det om ens professionalism om man inte kan skärpa sig och se litet längre rätt snart i kontakten? Som du själv påpekar om hur de bemötte dem som såg fel ut (!) eller inte var tillräckligt "roliga" som ena andra tonårskompisar...

Det du ideligen ger oss inblickar i är ju inte heller bara hur de bemöter dig, utan också hur de bemöter andra och deras professionalism i allmänhet.

Och det stämmer med vad många andra kan vittna om. Även om det också på sina håll finns de nerskurna resursernas obelönade (och näst intill oavlönade) hjältar så är det ju ingen nivå som duger. Eller resurstilldelning. Och folk vet det inte, vill inte veta det och vill inte veta att det rätt vad det är drabbar folk som dem själva eller deras egna barn, så det måste tryckas upp i ansiktena på dem i 3D.

Ja jag kanske har asperger

En och annan välkänt duktig läkare (kända för att vara just empatiska och individläsande) har varit bra mot mig, annars ingen vad jag vet (jo en, men hon var outbildad ).

Eftersom jag även har varit elev inom mentalvården, så vet jag att de kan vara precis lika kalla som de verkar. De liksom får "skratta av sig" eller "frustrera av sig" om de intagna under möten där patienter inte är med. Man märker ingen empati eller äkta engagemang. Förhoppningsvis är det inte så på alla ställen.

Liksom, hur kan annan personal skratta åt beafraskämt där man bytt ut beafrabarnen mot anorektiker? På psyket där flera sådana är inlagda och hör?

Makt gillar de också att ha. Ska man skämta så får man säga "en stor stark" när man vill ha en hel Stilnoct i stället för en halv. Personalen skrattar med och vet vad man menar (men kollar förstås så att allt blir rätt). Fast nästa gång vill de visa makt och vägrar svara om man inte uttrycker sig ordentligt och de inte vill ha tjafs nu när en viss TV-serie börjar (nattpersonal vill att patienterna ska hålla sig lugna så de kan genomlida natten framför TV:n). Eller så börjar de visa vad de kan, och talar om hur jävla dum man är som äter viss medicin som ger "sämre sömn, det är bevisat". Hur proffsigt är det? Det är ju deras avdelningsläkare som skriver ut skiten.

Ja fy f*n vad knäppa de är.

Kahlokatt, Bror Duktig och MsTibbs: Har ni någonsin surfat in på den här sidan? Den innehåller massor av berättelser liknande era egna, från folk som blivit omänskligt behandlade av inkompetenta personer anställda inom den svenska psykvården. Särskilt de två sidorna som innehåller citat fällda av diverse vårdpersonal är i sammanhanget särskilt intressanta. Tydligen är det inte alls ovanligt att man blir behandlad med samma nonchalans och inkompetens som ni:

X - Men det känns som jag ska svimma, jag fick ju skjuts hit av er för att jag inte kunde ta mig till Huddinge, det tar mig en timme hem och läkaren lovade mig att ni skulle skjutsa hem mig.
Psyk - Ha! Du är ju ung! Du kan fan ta dig hem *Slå igen dörren*
Huddinge sjh psyk

"Vill du komma härifrån, så skärp dig, och låtsas som du mår bra"
Huddinge sjh psyk

"Vi ska ha lunch nu, du kan inte sitta här på mottagningen och gråta. Du får sätta dig i trappen.
Ut med dej nu, vi ska ju äta LUNCH!"
Skärholmen psyk

"- SITT INTE OCH LJUG om vad folk här har sagt till dig!"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"- DU sitter bara och försöker hitta fel på ANDRA."
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

"- Vet du vad du är? Barnslig!"
Årsta-Vantörs Socialpsykiatriska enhet

Jag kan också tipsa om den här sidan, som tar upp missförhållanden inom vården vid en avdelning i Uppsala. Den innehåller utdrag ur historier som på ett obehagligt sätt påminner om era egna upplevelser (nonchalans, aggressivitet å personalens sida, mm.). Tydligen är de erfarenheter av den svenska psykvården som ni själva haft oturen att göra inget ovanligt i Sverige, utan förekommer dessvärre lite varstans. Ni kanske skulle skicka in era egna berättelser?

Själv har jag aldrig varit i kontakt med psykvården (det närmaste jag kommit var då jag blev remitterad till en psykiatriker för min AS-utvärdering 2005), men tydligen är det idag förhållandevis vanligt att patienter blir behandlade på samma sätt som ni, vilket är fruktansvärt tragiskt.