Jag känner alltid sån otrolig ångest i nya/okända miljöer, spec vissa typer av miljöer tål jag inte alls.
Jag har t.o.m. svårt att ta mig till gamla miljöer som jag redan har lämnat, om jag t.ex. åker tillbaka till en ort där jag bott för flera år sedan så får jag otrolig ångest till en början och vill bara "hem" igen. Men efter några veckor så blir det otroligt svårt för mig att lämna och åka tillbaka till det "Nya" igen.

Jag vet inte vad det beror på, men plötsliga förändringar i miljön får mig alltid att komma i sån fruktansvärd obalans, det tar lång tid för min hjärna att ta in allt och vänja sig, men när jag väl ska lämna det jag vant mig vid så drabbas jag av en otrolig separationsångest igen.

Någon som känner igen sig?

Ja, fast inte lika extremt. Men jag blir starkt påverkad av miljöer och behöver ha det vackert och harmoniskt omkring mig för att inte må direkt dåligt.

Nya miljöer är alltid lite jobbiga innan jag vant mig. Vill gärna ha sällskap första gången jag ska någonstans. Var värre när jag var yngre, då kunde jag må illa av nervositet när jag var tvungen att gå något nytt ställe ensam, t ex ett sjukhus, affär eller ny skola. Mest rädd för att inte hitta ingången, gå vilse, inte veta hur jag ska bete mig o s v. Men när jag väl vant mig och fattat galoppen har det inte varit några problem alls. Men det kanske inte riktigt är detsamma som du beskriver.

Däremot känner jag igen det där med att vänja sig vid något och ha tendens att fastna där, det gäller även online.

Inger skrev:Ja, fast inte lika extremt. Men jag blir starkt påverkad av miljöer och behöver ha det vackert och harmoniskt omkring mig för att inte må direkt dåligt.

Nya miljöer är alltid lite jobbiga innan jag vant mig. Vill gärna ha sällskap första gången jag ska någonstans. Var värre när jag var yngre, då kunde jag må illa av nervositet när jag var tvungen att gå något nytt ställe ensam, t ex ett sjukhus, affär eller ny skola. Mest rädd för att inte hitta ingången, gå vilse, inte veta hur jag ska bete mig o s v. Men när jag väl vant mig och fattat galoppen har det inte varit några problem alls. Men det kanske inte riktigt är detsamma som du beskriver.

Däremot känner jag igen det där med att vänja sig vid något och ha tendens att fastna där, det gäller även online.

+1 (känner igen allt du skriver här)

Jag skulle helst ha mamma med mig ända upp i 20-årsåldern.

Tror att jag på utlandsemester inte skulle fungera så bra p.g.a. detta. Jag skulle behöva en "acklimatiseringsperiod" innan jag skulle kunna njuta av någon semester.

Känner igen det på de flesta områden. Geografiska som mentala platser som aktiviteter. Förändringssvårigheter. Som för mig går ihop med igångsättningsproblem och antagligen förstärks av svårigheter att bygga sammanhang och att hålla mig närvarande i huvudet.

Och det är inte min grundpersonlighet, för den är utpräglat både aktiv och nyfiken – det är just något annat, men lika fast rotat i den kropp jag har fått.

Japp, jag känner igen mig.