Tre diagnoser, och många frågor.
3 inlägg
• Sida 1 av 1
Tre diagnoser, och många frågor.
Är i slutfasen av en utredning hos vuxenpsyk, i princip så är det två saker kvar: Jag ska få läsa igenom hennes utlåtande och påpeka om jag anser något vara fel eller missuppfattat, och jag måste välja huruvida jag vill ha alla diagnoser eller inte. Jag är ung så besluten kan ha effekt länge för mig, vill dock inte skriva min exakta ålder.
Kort version: Upplever ni att ni fått mer eller bättre hjälp tack vare AS diagnos, tvärtom, eller ingen skillnad jämfört med vanligt stöd?
Lång version:
De diagnoser jag fått är Antisocial personlighetsstörning och Paranoid personlighetsstörning,och Asperger hänger i luften som ett fritt val(?).
Grejen är väl den att det funnits misstankar om Asperger förut och även om det inte är lika solklart som de andra diagnoserna enligt läkaren så upfyller jag ändå diagnosen tillräckligt för att hon ska kunna ställa diagnos.
Det jag ska fundera på är alltså ifall jag vill ha en AS diagnos. Och jag har inte den blekaste? Vill ha liksom? Det klingar inte bra i mina öron. Jag vill ingenting mer än att skapa en fungerande tillvaro där jag trivs utan att vara allt som man inte ska eller får. Tvivlar starkt på om jag egentligen har någon diagnos alls, jag är den jag är efter erfarenheter och genetik.. Ung är jag också, vem jag är om tjugo år lär skilja sig dramatiskt från vem jag är idag så det känns väldigt osäkert att acceptera någon somhelst fast och stel beskrivning.
Kan inte få ett rakt svar av psykiatrin kring vad för stöd som erbjuds mig om jag accepterar en AS diagnos, så det gör det hela extra komplicerat. Hjälpen jag vill ha måste nog vara ganska individanpassad efter som jag har i princip ett helt liv i spillror, och har aldrig haft ett normalt liv någonsin. Kortvarig och sporadisk skolgång, noll erfarenhet inom arbetslivet. Tonvis med kunskap som är totalt irrelevant inom ramarna för ett såkallat normalt och socialt korrekt liv. Utanför min väldigt avvikande krets så kan jag överhuvudtaget inte existera, går inte ens ihop med mitt eget kött och blod.
Upplever ni att AS diagnosen har hjälpt? Kan man verkligen få sådana insatser att en splittrad tillvaro som aldrig varit hel, kan repareras och en plats i samhället erbjudas? Som det är just nu tror jag inte att man har resurser att hjälpa särskilt många, att det mest är livsuppehållande åtgärder om man får dra en sådan jämförelse. Men jag har ju ingen koll på vad som faktiskt erbjuds.
Tacksam för alla svar som kan ge en bild av hur eventuella insatser kan se ut!
Kort version: Upplever ni att ni fått mer eller bättre hjälp tack vare AS diagnos, tvärtom, eller ingen skillnad jämfört med vanligt stöd?
Lång version:
De diagnoser jag fått är Antisocial personlighetsstörning och Paranoid personlighetsstörning,och Asperger hänger i luften som ett fritt val(?).
Grejen är väl den att det funnits misstankar om Asperger förut och även om det inte är lika solklart som de andra diagnoserna enligt läkaren så upfyller jag ändå diagnosen tillräckligt för att hon ska kunna ställa diagnos.
Det jag ska fundera på är alltså ifall jag vill ha en AS diagnos. Och jag har inte den blekaste? Vill ha liksom? Det klingar inte bra i mina öron. Jag vill ingenting mer än att skapa en fungerande tillvaro där jag trivs utan att vara allt som man inte ska eller får. Tvivlar starkt på om jag egentligen har någon diagnos alls, jag är den jag är efter erfarenheter och genetik.. Ung är jag också, vem jag är om tjugo år lär skilja sig dramatiskt från vem jag är idag så det känns väldigt osäkert att acceptera någon somhelst fast och stel beskrivning.
Kan inte få ett rakt svar av psykiatrin kring vad för stöd som erbjuds mig om jag accepterar en AS diagnos, så det gör det hela extra komplicerat. Hjälpen jag vill ha måste nog vara ganska individanpassad efter som jag har i princip ett helt liv i spillror, och har aldrig haft ett normalt liv någonsin. Kortvarig och sporadisk skolgång, noll erfarenhet inom arbetslivet. Tonvis med kunskap som är totalt irrelevant inom ramarna för ett såkallat normalt och socialt korrekt liv. Utanför min väldigt avvikande krets så kan jag överhuvudtaget inte existera, går inte ens ihop med mitt eget kött och blod.
Upplever ni att AS diagnosen har hjälpt? Kan man verkligen få sådana insatser att en splittrad tillvaro som aldrig varit hel, kan repareras och en plats i samhället erbjudas? Som det är just nu tror jag inte att man har resurser att hjälpa särskilt många, att det mest är livsuppehållande åtgärder om man får dra en sådan jämförelse. Men jag har ju ingen koll på vad som faktiskt erbjuds.
Tacksam för alla svar som kan ge en bild av hur eventuella insatser kan se ut!
Konstigt att de sätter personlighetsstörningsdiagnoser om du är så ung. Fast du kanske är mellan 25 och 30 snarare än 15 och 20?
AS-diagnosen bör ge mer hjälp från myndigheter (LSS mm), men inom vården verkar en del tycka att det är obehandlingsbart eftersom det är en medfödd störning. Kanske finns det bättre terapier för personlighetsstörningar? *gissar bara*
AS-diagnosen bör ge mer hjälp från myndigheter (LSS mm), men inom vården verkar en del tycka att det är obehandlingsbart eftersom det är en medfödd störning. Kanske finns det bättre terapier för personlighetsstörningar? *gissar bara*
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Återgå till Aspergare och vården