En sak jag oftast gjorde när jag var yngre, var att spela hög musik, helst repetiv, och gå runt runt i rummet och fantisera om en massa saker.

Oftast gjorde jag det när ingen var hemma eftersom mamma blev sur på mig när jag höll på så där. Hon sa att jag hade svårt att lugna ner mig efteråt. Typ att jag var någon "annan".

En gång hade mamma kommit hem tidigare och sett mig genom fönstret (jag hade mitt rum på nedervåningen). Den gången hade hon senare en lång diskussion och härmade min stil. Det såg ut som en dåre som fått fnatt. Knappast jag såg ut så.

Jag blev irriterad på henne eftersom jag ville vara i min "värld" och fantisera.

Numera har jag slutat med det där. På sätt och vis kan jag kanske sakna det lite men man är ju vuxen och bör agera så.

Någon annan här som gjort liknande? Hur reagerade din familj i så fall?

Jag har inte gjort så, men släckt ner alla ljus, dragit för fönstrena, haft svarta kläder och stearinljus och lyssnat görhögt på tex Cradle of filth eller Nightwish. Mor klagade och trodde jag blivit satanist...

Jag har aldrig gjort något liknande så min familj har sett, men jag brukar alltid gå runt i min fantasivärld. Det finns en liknande tråd om detta (inte exakt, men den behandlar ämnet fantasivärldar) om du vill läsa mer:
http://www.aspergerforum.se/har-ni-en-egen-fantasivarld-t18161.html

Jag har gjort så flera gånger, i tonåren, men då enbart i tanken, aldrig "på riktigt". Annars hade säkert släkten undrat vad det var jag sysslade med...

Jag levde mycket i min fantasivärld när jag var liten. Det var drakar och demoner och fanns även saker liksom i min kontakt med verkligheten som jag upplevde.

Det där med repetativ musik tycker jag är bra sätt att vila på. Funkar bra. Dock kan man bli lite slut i huvudet efteråt ibland. När jag jobbar och sedan kommer hem efteråt brukar jag sätta på musik på repeat och bara vila. Det kan vara jätteskönt.

Det där med att gå runt i rummet gör jag av och till. Händer att folk tror att man är knäpp dock när man gör det. Tror det funkar bra när man har ångest.

Den som skrev/ritade serien om professor Baltazar visste precis hur det där funkade.

Jo, jag gillar att gå omkring planlöst när jag tänker. Det funkar helt enkelt väldigt bra. Kan göra detta även som vuxen, men då på ett sätt som folk inte tycker är konstigt.