Det talas ofta om hur viktigt det är att vara sig själv och att du är bra som du är i olika sammanhang. Att föreställa sig och låtsas vara någon annan vinner ingen på i längden. Det avslöjas förr eller senare.

Hur är det då om man är eftertänksam, blyg och tystlåten? Jag har sökt och läst på nätet om blyghet och min slutsats är att blyghet är något som är fel - något som skall bekämpas. Det jag inte förstår är hur detta går ihop med att vara sig själv. Kan du inte vara dig själv eller vara bra som du är om du är blyg? Jag har ofta fått höra att jag är blyg och tystlåten. Det är en del av den jag är. Men att vara blyg innebär tydligen inte att jag är mig själv eller duger som jag är!

Jag förstår att det finns de som är så blyga att de knappt vågar gå utanför dörren, exempelvis om man lider av social fobi. Då kan jag se nyttan med att försöka behandla blygheten. Min blyghet gör det svårt för mig att ta kontakt med andra människor - speciellt tjejer. Ibland är det lättare, men oftast har det hämmat mig i olika situationer. Den blygheten vill jag lära mig att hantera. Men varför är det fel att vara litet blyg eller försiktig? Förr var blyghet något fint men i vårt sociala samhälle är det något fult - en ondska som skall bekämpas till varje pris.

Jag tycker att blyghet är fint. Det är absolut inget som behöver bekämpas. Alla ska få vara sig själva och det ska inkludera att det är okej att vara blyg. Om man vantrivs med sin blyghet så är det förmodligen för att man inte är blyg innerst inne.

Jag tror att blyghet av många anses vara fult för att de inte kan eller vill förstå den sidan hos andra människor. Det är viktigt att tillåta alla människor att ha sina sidor, annars tillåter man inte dom att utvecklas på sitt sätt utan projicerar en helt annan bild om hur man ska bete sig på andra.

Blygheten kan också växa just på grund av detta tror jag, just för att den som är blyg tas för givet och till slut inte ens tillåts att ta den plats personen egentligen vill ha. Tyvärr är det så samhället ser ut idag. På sätt och vis var det nog bättre förr, där folk hade tid att uppleva sina liv på riktigt. Det fanns ju bara kontakt mellan människor.

När datorer och (mobil)telefoner osv inte fanns så existerade bara en direkt kontakt mellan människor utan olika former av medium som, även om de underlättat kommunikation, samtidigt tar den verkliga kontakten ifrån människor. Jag stannar nog där innan jag börjar snurra in mig i något jag inte kan förklara...

Vi är på samma våglängd silent_wing. Forcera blygheten går ju, men det blir en onaturlig förvandling jag inte kan stå för. Vinsten är dämpandet av den ohälsosamma blygheten - social fobi. Nu känns det bra att luta mig tillbaka en stund och låta den hälsosamma blygheten vara.

Visst ska man vara sig själv - om man är som alla andra. Och nu är idealet "social kompetens", en som kan prata för sig och ta för sig.

Nejra Van Zalk, som är doktor i psykologi vid Örebro universitet, har skrivit en avhandling om just blyghet. Hon har under fem år följt samtliga ungdomar i en mellansvensk kommun och kan konstatera att blyghet har blivit en alltmer skämmig egenskap i en tid när det anses viktigt att kunna visa framfötterna.
– Det är klart att det inte är bra med blyghet om individen själv mår dåligt, men det kanske snarare är andra människors attityder till blyghet som är problemet, säger hon.
Blyghet är en rädsla som gör det svårt att hantera nya sociala situationer.
Ofta följs känslan av fysiska symtom som rodnad och svettningar. Det kan både vara ett tillstånd som alla kan känna igen sig i och ett personlighetsdrag som utmärker vissa personer. Men vi är alla olika och ingen är tillbakadragen med flit, poängterar Nejra Van Zalk. Hon tycker att hetsen kring den ”sociala kompetensen” har fått omåttligt stora proportioner.

http://lararnasnyheter.se/mobbning/2010/02/26/blyghet-kan-vara-mardrom

Alien skrev:http://lararnasnyheter.se/mobbning/2010/02/26/blyghet-kan-vara-mardrom

- Blyghet är ett temperament, men var uppmärksam på att det bakom en tyst elev kan döljas en annan problematik.

Väldigt viktig punkt som måste lyftas fram oftare.

silent_wings skrev:Det talas ofta om hur viktigt det är att vara sig själv och att du är bra som du är i olika sammanhang. Att föreställa sig och låtsas vara någon annan vinner ingen på i längden. Det avslöjas förr eller senare.

Hur är det då om man är eftertänksam, blyg och tystlåten? Jag har sökt och läst på nätet om blyghet och min slutsats är att blyghet är något som är fel - något som skall bekämpas. Det jag inte förstår är hur detta går ihop med att vara sig själv. Kan du inte vara dig själv eller vara bra som du är om du är blyg? Jag har ofta fått höra att jag är blyg och tystlåten. Det är en del av den jag är. Men att vara blyg innebär tydligen inte att jag är mig själv eller duger som jag är!

Jag förstår att det finns de som är så blyga att de knappt vågar gå utanför dörren, exempelvis om man lider av social fobi. Då kan jag se nyttan med att försöka behandla blygheten. Min blyghet gör det svårt för mig att ta kontakt med andra människor - speciellt tjejer. Ibland är det lättare, men oftast har det hämmat mig i olika situationer. Den blygheten vill jag lära mig att hantera. Men varför är det fel att vara litet blyg eller försiktig? Förr var blyghet något fint men i vårt sociala samhälle är det något fult - en ondska som skall bekämpas till varje pris.

Kul att du tog upp något jag tänkte här om dagen.

Angående NT folk skall man vara på ett speciellt sätt för att passa in, gärna vara utåtriktad och ärlig...men ärligt talat, hur många NT folk är egentligen sig själva och ärliga? Alldeles för många NT folk försöker hålla upp en falsk mask, en falsk fasad för att inte själva bli betraktade som konstiga, en sjuk maskerad utan någon riktig mening, det är verkligen ett konstigt beteende - ironin är att detta kallas för normalt.

Jag är själv väldigt kluven på den punkten, är både väldigt utåtriktad och har lätt för att kommunicera med folk (även om jag ofta blir betraktad som weird och aningen skum), på samma gång kan jag vara fasligt blyg för tjejer, eller när det gäller att ta kontakt med tjejer. Om en tjej är blyg för mig blir jag blyg och nervös, är hon utåtriktad och pladdrig, blir jag lugn och inte alls blyg, dock att exempelvis gå ut på krogen och ragga tjejer blir jag nervös och backar för och visar mig istället nonchalant. Gillar inte att gå fram till främmande folk ute om jag inte känner av bra vibbar, men brukar väl ha lätt för att kommunicera när jag känner att folket accepterar mig.

Ett bra sätt är att bete sig som en skådespelare och clown, dvs inte ta sig själv för mycket på allvar och inte heller någon annat för den delen heller, där av kan man lära sig att bli mästare på att improvisera. Att lära sig psykologi och hur psyket fungerar och hur NT folk fungerar kan vara en bra kunskaps källa. Detta är ingenting man lär sig på en dag, utan är ett sätt att leva på, för kan man skratta åt sina svagheter och sin egen blyghet kan man komma långt. Man kan även utsätta sig själv medvetet i olika situationer för att driva med sig själv på ett ganska grovt sätt och utmana sina egna svagheter framför andra personer och få ett gott skratt åt sin egen blyghet och självgodhet.

Dock när det gäller blyghet, jag var grymt blyg för tjejer jag var förtjust i som barn, är även ganska. Själv brukar jag erkänna att jag är blyg rakt i ansiktet, även om jag är knallröd, tror själv att det kan uppfattas som rätt starkt att våga göra det, än att bara vara blyg och titta ner i bordet.

Tycker att litet blyghet är charmigt, bara det inte går till överdrift.

jag är blyg :O och jag vill vara blyg blir irriterad på människor som springer upp till folk och börjar snacka direkt utan att känna personen..

Jag kan vara blyg ibland när det gäller vissa saker. Man får liksom inte fram de orden man vill säga utan allt känns bara jobbigt och frustrerande. Kan vara så ibland när man ska fråga om visa saker. Typ när man vill vara ledig från jobbet så kan det vara lite jobbigt att fråga.

jag är blyg men lärt mig dölja det.SORRY tycker bätttre om mäniskor som vare sig de är blyga eller inte är sig själva PEER GYNT

många tror att man är blyg bara för att man inte har lust att prata med andra och inte är "social"

en del blir till och med irriterade för att man "inte har något att säga"

bara för att jag inte har lust att prata jämt med andra innebär det inte att jag är blyg som många just tror

när jag har jobbat har jag fått spela rollen som "social" och utåtriktad just för att inte alla arbetskollegor ska tycka att jag är sur, ser sur ut eller ointresserad av dem för det drabbar ju mig i slutändan om de börjar tycka illa om mig

man får smörja deras ego för att underlätta sin tillvaro på jobbet
alltså konversera och tex fråga "hur va helgen då?" osv

allt detta har i längden gjort att jag mått dåligt för det är inte den jag är utan jag skulle helst vilja vara mig själv och slippa prata så mycket

Arkimedes skrev: Om man vantrivs med sin blyghet så är det förmodligen för att man inte är blyg innerst inne.

Jag trivdes inte alls med min blyghet då jag enligt papper hade "Social" fobi. (som värst vågade jag inte gå utanför dörren utifall jag skulle råka träffa någon som bara sa hej) För mig fungerade KBT mot just den blygheten som kom efter en lång tids utanförskap.

Nu mer är jag blyg om personen jag träffar är blyg mot mig,svårt att förklara närmare. Eller om jag är riktigt intresserad av en person i ett romantiskt intresse.

Jag är nog rätt blyg egentligen,eller återhållsam snarare om personen jag träffar är det samma mot mig. Blah..nu återupprepar jag mig ju.

Blyg eller inte, jag är i alla fall just MIG oavsett.

Thurizas skrev:Nu mer är jag blyg om personen jag träffar är blyg mot mig,svårt att förklara närmare. Eller om jag är riktigt intresserad av en person i ett romantiskt intresse.

Jag blir också blyg om jag träffar någon som är blyg, eller jag blir snarare osäker, skulle jag säga. Osäker på hur jag ska bete mig mot personen.

känner igen allt det ni säger,

har nästan slutat prata helt nu, och känner faktiskt en viss harmoni i det, men kan dock bli väldigt störd av när folk ställer frågor när man går på gymmet och det är massa folk runtomkring, då man tvingas bryta tystnaden, bryr mig mindre för varje år som går på folks reaktioner och att vara annorlunda, det är nästan en skön känsla att provocera folk genom att inte svara. känns lite som att jag gör det i protest, vet inte varför tror det är för att samhället inte accepterar oss