Lite intresserad hur ni ser på ert sociala umgänge, själv är jag en person som inte har några vänner utanför jobbet, men som inte saknar det heller. Har dock en familj (make och barn) som jag får socialt utbyte av vare sig jag vill eller ej

För mig går det i vågor, men generellt har jag fler vänner än jag har ork och energi att upprätthålla kontakten med.

Jag har alltid haft fler vänner än jag orkar med. Har oftast lätt för att få vänner, folk dras till mig av någon anledning. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte orkar träffa dom. Bäst funkar det med vänner som bor på annan ort, då kan man hålla kontakten på avstånd och träffas när man orkar.

Jag har mycket svårt att relatera till folk som inte delar min livsfilosofi, därför umgås jag bara med speciella utvalda. Det är väldigt få på denna jord men det är guld att de finns.

Mvh

Jag har inga vänner just nu och det är inget jag saknar. Skulle jag träffa någon/några som jag trivs med så skulle det väl vara kul, men som sagt inget jag längtar efter.

"Jag hade gärna haft fler vänner men har svårt att upprätthålla långvariga relationer" , svarade jag. Jag har alltid haft lätt för att få kompisar och vänner, men de flesta vänskapsrelationer som jag har haft har "dött ut" pga av att det krävs mer än vad jag orkar och klarar av för att träffas och umgås och hålla den kontakten som behövs för att upprätthålla en sådan relation.

Owl skrev:"Jag hade gärna haft fler vänner men har svårt att upprätthålla långvariga relationer" , svarade jag. Jag har alltid haft lätt för att få kompisar och vänner, men de flesta vänskapsrelationer som jag har haft har "dött ut" pga av att det krävs mer än vad jag orkar och klarar av för att träffas och umgås och hålla den kontakten som behövs för att upprätthålla en sådan relation.

Jag har också relativt lätt att bli vän med någon, svårare att få till det där naturliga umgänget då jag inte förstår mig på "fika på stan" el liknande.

Dock så saknar jag inte relationerna när de dör ut och jag har därför ingen motivation att försöka upprätthålla dem.

På jobbet är jag dock väldigt social (oftast), så länge det inte handlar om företagsfester, då vill jag helst gömma mig under skrivbordet

Vet att mina kollegor har väldigt svårt att förstå att jag inte umgås med NÅGON på fritiden, går liksom inte ihop med den personen som de träffar på dagarna...men det är väl bra att ge dem en tankeställare att man kan bryta mot normen och ändå vara "normal" i andra sammanhang.

Nr 2 gäller för mig.
Jag har inga vänner alls, de enda jag umgås med är min familj (mamma, pappa och ibland syster).
Jag har nog aldrig haft lätt att få vänner sen jag var barn. Ännu svårare att hålla kontakten.

indra76 skrev:Dock så saknar jag inte relationerna när de dör ut och jag har därför ingen motivation att försöka upprätthålla dem.

Jag saknar inte heller relationerna eller formen för dem, men jag saknar personerna, dvs vännerna mycket, då det är människor som jag tycker väldigt mycket om.
Just nu har jag två vänner som jag håller av väldigt mycket, och som jag kämpar för att fortsätta hålla en relation med. Men jag jobbar på att det inte ska behöva ta så mycket kraft och energi från mig, och kanske, så småningom går det förhoppningsvis lättare och lättare.

Tycker också det är svårt att vårda relationerna. Att skapa kontakter är ganska enkelt, men att upprätthålla dem är svårare, då man ska tolka alla signaler rätt som folk sänder ut med ansiktsuttryck, tonläge och meningsuppbyggnader. Tycker det är oerhört svårt och därför går mycket i vågor hur mycket man umgås med allt och alla man känner.

Tror dock allt skulle gå snäppet lättare/bättre för mig personligen om jag pallade ringa runt och prata mer än jag gör. Blir lätt uppjagad/stressad av telefonsamtal. Obehagligt och hemskt är det.

Blir lätt trött också, vilket gör att det inte känns värt det riktigt ..

Jag är uppenbarligen för dum i huvudet för att ha ett större kontaktnät än det jag har nu! *tummen upp*

Ja, jag ser dock ett behov av att ha vänner. (givetvis(för min del))
Jag ser det som en möjlighet att utvecklas, att ta de jag tycker är bra egenskaper hos de människor runt mig, och kopiera dessa.

Eller..

"Man blir som man umgås".

ninegirl skrev:Blir lätt trött också, vilket gör att det inte känns värt det riktigt ..

Exakt. Känns inte värt det när man måste "återhämta sig" efteråt bara för att man varit social.

Arkimedes skrev:

ninegirl skrev:Blir lätt trött också, vilket gör att det inte känns värt det riktigt ..

Exakt. Känns inte värt det när man måste "återhämta sig" efteråt bara för att man varit social.

En vad jag kan tycka, trist sanning.

Jag har folk jag umgås med, men inte känner något för. Känner inget behov av vänner eller att vara social, utan ett behov av en människa som ska SE mig och bry sig om mig.

Så jag känner inte igen mig i något av alternativen, även om jag har svårt att upprätthålla långvariga relationer. Jag vill inte ha fler vänner, utan mest bara en nära.

Jag har en väldigt bra vän som jag umgås väldigt intensivt med (minst en gång i veckan). Jag har ett behov av att umgås med folk, men inte vilka som helst. Denna person är den enda jag orkar umgås såpass intesivt med och även den enda jag inte behöver "vila" upp mig efter att ha varit hos.

Ibland inbillar jag mig att jag vill ha fler vänner, men jag orkar ju inte så varför försöker jag? Umgås jag med andra än denna vän så brukar det sluta med huvudvärk och i värsta fall migrän.

Jag har inte lätt att få vänner (är tydligen för konstig eller något), men det verkar som en del personer gillar mig och vill bli närmare bekant med mig och där blir det i regel stopp från min sida. Jag gillar dem, men jag orkar inte.

Jag får lätt bekanta, men sällan vänner. Förut försökte jag massor och lyckades då och då. Nu efter lite erfarenhet vet jag att majoriteten av alla människor tråkar ut mig. Jakten på de få intressanta är mer än jag mäktar med, men jag är inte ensam. Har en stor familj, barn, en livspartner och en vän jag träffar varannan vecka ungefär. I skolan är jag antingen helt osocial ellet lite hyperaktivt babblande.

Men den här terminen fick jag helt oväntat en ny vän. När vi lärt känna varann kom jag undan mitt problem med att skilja vänner från bekanta genom att erbjuda min vänskap rakt ut. Han godtog och tyckte min rakhet var uppfriskande .

Jag brukade vilja ha ett gäng vänner. Men jag skulle aldrig ha lust och ork för dem. Och det är ovanligt att jag känner närhet. För de allra flesta känner jag bara främlingsskap, avgrunder och likgiltighet i båda riktningarna. Jag gillar folk bättre i teorin än när jag faktiskt träffar dem, undantaget en fantastisk minoritet.

Angelic Fruitcake skrev:Jag får lätt bekanta, men sällan vänner. Förut försökte jag massor och lyckades då och då. Nu efter lite erfarenhet vet jag att majoriteten av alla människor tråkar ut mig. Jakten på de få intressanta är mer än jag mäktar med, men jag är inte ensam. Har en stor familj, barn, en livspartner och en vän jag träffar varannan vecka ungefär. I skolan är jag antingen helt osocial ellet lite hyperaktivt babblande.

Men den här terminen fick jag helt oväntat en ny vän. När vi lärt känna varann kom jag undan mitt problem med att skilja vänner från bekanta genom att erbjuda min vänskap rakt ut. Han godtog och tyckte min rakhet var uppfriskande .

Jag brukade vilja ha ett gäng vänner. Men jag skulle aldrig ha lust och ork för dem. Och det är ovanligt att jag känner närhet. För de allra flesta känner jag bara främlingsskap, avgrunder och likgiltighet i båda riktningarna. Jag gillar folk bättre i teorin än när jag faktiskt träffar dem, undantaget en fantastisk minoritet.

Känns igen mycket att man känner ett främlinhsskap och likgiltighet.

Jag får också lätt nya bekanta om vi träffas på ett naturligt sätt, kan då bli väldigt personlig snabbt och tycka att personen ifråga är helt underbar, börja planera i huvudet allt som vi kan göra tillsammans.

Denna period är relativt kort och jag börjar snabbt se en massa negativt hos personen som jag stör mig på. Känner du inte alls för att träffa dem utan kan istället ödsla en del energi åt att grotta i allt dumt de gör för att liksom motivera och försvara mitt beslut att inte umgås med dem längre.

Alternativt kan jag fortfarande tycka att personen är OK (inte lika glorifierad som i början dock), men känna ett behov av att dra mig undan. Känna att jag sagt för mycket och att jag nu känner att det blivit för intimt, då drar jag mig hellre ur.

Ja, det är inte lätt inte...

Jag valde alternativ två. För mig handlar det om att jag inte klarar av de flesta människor jag träffar. Jag brukade säga (innan jag kom på att jag har AS) att 99% av alla människor är idioter, nu vet jag dock att det är mig det är fel på.

Visserligen har jag nog haft lite otur med vänner då många av de jag har haft har lurat mig eller svikit när det väl gäller.

Hej!

Jag har många bekanta och få vänner. Jag tror att jag har ungefär så många vänner som jag orkar med. Det är svårt att få till ork och tid att träffas. Men jag pratar lika gärna i telefonen med en vän som att ses på riktigt, så avstånden spelar ingen roll.

Jag har inte röstat. Jag har inte många kompisar. Inte heller skulle jag vilja ha många fler kompisar. Några få vänner räcker för mig, så länge som jag har ett stort kontaktnät i övrigt med släkt och bekanta.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag håller med MsTibbs, Theone, Arkimedes och ninegirl.

Men jag visste inte vilket alternativ jag skulle välja...

ninegirl skrev:Tror dock allt skulle gå snäppet lättare/bättre för mig personligen om jag pallade ringa runt och prata mer än jag gör. Blir lätt uppjagad/stressad av telefonsamtal. Obehagligt och hemskt är det.

Samma här!

Har inga vänner förutom min sambo, och vet inte heller hur jag skulle ha tid eller ork med några, att ha vänner kräver ett engagemang som jag inte kan uppbåda. Vet dessutom inte hur man gör för att gå från "bekant" till "vän", det skulle vara enklare om det fanns en regelbok. Hur gör folk egentligen?

Blev tvåan för min del.

Jag har faktiskt inga kompisar/vänner alls som jag umgås med, trots att jag ändå verkligen har försökt att få det.
Jag är kanske en alltför mycket "vara till lags"-person, en "snäll" mes som verkligen försöker förstå och bry mig om, men när den sorts behov av vänskap inte längre finns hos den "behövande" dör det hela liksom alltid ut.

Visst har jag p.g.a. detta känt mig rejält utnyttjad ibland, men främst känner jag en så enorm skam över mig själv, att jag är en så udda och misslyckad person som inte tycks passa in någonstans i "mänskligheten" ... borde kanske fundera på en flytt till månen.

Solitaria skrev: Vet dessutom inte hur man gör för att gå från "bekant" till "vän", det skulle vara enklare om det fanns en regelbok. Hur gör folk egentligen?

Jag har samma problem. Men sist sa jag rakt ut att om personen ifråga ville ha en vän i Sthlm (han är utomsocknes) så anmälde jag härmed mitt intresse. Det funkade fint. Lite oortodoxt kanske, men han visste då redan om min AS, eftersom jag chansat på förståelse och berättat. Man måste nog ta risker också.