...Och den dagen har kommit.
Förlåt mig att det här blir långt, jag har faktiskt skrivit till ett annat forum men fick inget gensvar. Men det är ett ämne som jag är i stort behov av att ventilera. Kanske därför att jag aldrig, absolut aldrig ville vara som min mamma, men nu visar det sig att jag kan vara mera lik henne än jag någonsin trodde. Och jag är jätterädd att bli en mamma som hon.

Min mamma kan inte längre göra någon utredning eftersom hon inte längre är vid liv... Men jag misstänker starkt att hon hade AS.

Jag har väldigt blandade känslor när det gäller henne, det är hemskt att säga men jag hatade henne för det mesta. Men det är först nu jag kan förstå varför hon var som hon var. Och jag förstår att hon inte hade det lätt... Hon kände också hela livet, att ingen förstod henne, kände sig väldigt ensam med sina problem. Samtidigt har jag svårt att förlåta henne, kanske därför att hon själv aldrig ville erkänna, att hon gjorde något fel och gjorde illa mig på något sätt. Och även om det var så, så "fick jag bara acceptera det, för jag är vuxen och får själv ta ansvar för mitt liv, och hon hade fullt upp med sina egna problem"...

Jag upplevde henne alltid som en väldigt kylig och självcentrerad person. Man kände sig nästan skyldig till att man fanns... Hon sa själv att hon hade problem med att visa sina känslor. Men jag trodde egentligen aldrig att känslorna för mig fanns där inne... Jag har alltid hört ända sedan jag var liten, att hon inte tyckte om barn. Vad fan ska man tro när man är barn själv??... Jag har alltid hört hur svårt det var och hur ont det gjorde att födda mig och att de har gjort mig av misstag på fyllan... Hon rökte hela graviditeten, och hon mådde väldigt bra som gravid, bara man inte behövde födda och uppfostra sedan... Det fanns mycket som ett barn inte skulle ha hört, som jag fick höra varje dag. Att modersinstinkt det är bara skitsnack, på bokhyllan stod en bok synligt med titeln: "Barn svåra att älska"...

Och hon var alltid så stolt över att hon säger sanning och om någon känner sig obekväm med det, då är det den andras problem... Ville inte höra om, att det kunde såra någon... I själva verket var hon specialist på att trampa på folks ömma punkter. Sedan tyckte hon jättesynd om sig själv, att hon var ouppskattad och avvisad.

Det fanns ingenting som hon gjorde fel. Hon kunde inte säga att "det här förstår jag mig inte på", utan "det här är skitdåligt!!!" som om någon var skyldig henne till att hon inte tyckte om musiken, filmen, konsten, modet, maten, livsstilen, eller vad än det var... Hon var så full med förakt mot allt och alla som hon inte förstod och inte tyckte om... Hon som sa sig att inte kunna känna förakt... Allt som hon var missnöjd med var någon annans fel...

Hon själv var så duktig och påläst, de som inte höll måtta intellektuellt och intresserade sig för mer vardagliga saker var bara tråkiga... Men när hon själv hade någonting att säga, brydde hon sig inte om någon ville lyssna eller hängde med, bara pratade på. Lade knappt märke till att hon avbröt någon annan om någon redan pratade. När det till sist hände att hon förstod att ingen lyssnade, blev hon rasande.

Hon trivdes i sådana sammanhang, där hon kunde vara den vise rådgivaren när allt skedde på hennes villkor, men tålde inte när "guru-bubblan" spräcktes. Det var lika de enstaka gångerna hon skulle ha hjälp. Om det inte var på hennes villkor, var det inget värt.

Det var alltid skitigt i vårt hem. Och när jag säger skitigt, då betyder det verkligen skitigt. Ni kan bara föreställa er hur det kändes att inte kunna bjuda hem någon kompis, att få hjärtklappning när någon knackade på dörren, att inte ha några rena kläder på morgonen när man skulle gå till skolan... Jag började lära mig att sköta min hygien själv, först när jag kom upp i tonåren... Vems fel var det?... Såklart pappas. Visst kan jag hålla med till en viss del. Pappas ansvar var lika stort som mammas och det var han som var hemma på förmiddagen. Men hon valde att skita i att intressera sig om allt stod rätt till. Och hon visste hur pappa förhöll sig till sin egen hygien... Pappa var schizofren (fast det visste vi inte då). Pappa var udda. Men jag hade aldrig några tveksamheter om han älskade mig... Hans kärlek var ångestfylld och handikappad på många sätt och påverkade mig både bra och dåligt. Men jag kände mig 100 % trygg med honom. Han var (är) en ängslig människa som knappt klarade av vardagen. Men ändå gav han mig allt han hade...

Och när jag gick igenom terapier och förklarade för de hur min barndom var, sa han ångerfullt: "Förlåt mig, jag förstod inte...", medan mamma var bara jättesur att jag tordes skylla på henne...

När de skildes, fick jag välja vem jag skulle vara med. Jag var 11 då. Då valde jag att vara med mamma. Varför?... Ja, fast jag älskade pappa, så förstod jag, att han ensam inte skulle klara av det som det innebar att vara förälder... Och så höll jag ju på att bli kvinna och desperat saknade en förebild...

Vårt hem var självklart inte renare av att vi bodde utan pappa. Men det var fortfarande hans (och mitt) fel. Sedan han körde resten av våra grejer till oss när han behövde flytta, kunde vi aldrig igen få ordning på lägenheten. Och det var inte konstigt om inget kunde slängas... Jag blev vuxen och nu blev det plötsligt mitt ansvar att sköta om hemmet. Min mamma jobbade, jag var arbetslös. Ja, jag hade all tid i världen. Jag orkade inte prata om mina psykiska problem med henne. Och inte orkade jag ta tag i problemet som alltid hängde över vårt hem. Nu stod jag framför en skräp- och skithög som alltid fanns där och nu skulle jag plötsligt ta hand om det själv!... Visst var jag ilsken och förtvivlad. Tvångssyndromet åt upp det mesta av min tid, jag var specialist på att döda tid, det var jag. Men inte så att jag inte försökte...

Det hände då och då att vi la mycket arbete på för att kunna någon gång öppna dörren och släppa in någon, till exempel någon hantverkare när det var absolut nödvändigt... Då var det bara rengöring på ytan och flyttande från en hög till en annan och stoppande skrotgrejer runt hörnen så att de inte skulle synas.

Men när jag verkligen försökte ta tag i saken, vilket inte var lätt för mig, så fick jag bara skit för det. Det var först när jag flyttade hemifrån som jag förstod, att min mamma var en samlare. Inte så att hon köpte på sig grejer, men hon slängde aldrig någonting. I köket låg hela högar med smutsiga glasburkar som jag någon gång ibland slängde i smyg, och då visste jag att det skulle bli utskällning... Varje gång jag städade mitt rum var det: "vad är det du slänger?..." En gång bestämde jag mig att bli av med alla gamla trasor som inte längre kunde kallas för kläder. Samlade dem i en stor soppåse. När hon såg att jag var på väg till soptunnan, ställde hon sig framför dörren så att jag inte kunde komma ut och blev helt hysterisk. Då fick jag vänta ut henne tills hon gick och la sig för att slänga påsen...

Det var inte rent i vår lägenhet, men det värsta var i hennes rum. Det låg hela högar med skrot, gamla svart-vita tv-apparater, delar till gamla datorer som inte fanns kvar, gamla väskor, kläder, skor, gamla tidningar, gamla kvitton osv... Det var också mitt och alla möjliga omständigheters fel att hon inte kunde få ordning på det.

Hon krävde stöd av mig för att lösa problemet. "Hur tycker du att man skulle göra det här funktionellt?..." När jag sa, att jag inte hade en aning, blev hon irriterad att jag inte brydde mig. "Hur skulle du göra om det var ditt rum då?!..." "Då skulle jag börja med att slänga massor av skräp..." svarade jag. Sedan blev det bara bråk och något konstruktivt samtal var omöjligt.

Jag skulle kunna komma på många fler liknande historier.

Efter hennes död hittade jag planer på lägenheten, hur hon skulle kunna möblera och ställa alla saker och vet ni vad, allt skrot fanns med. Ingenting skulle bort!...

Hon dog bara 60 år gammal av spriden bröstcancer. Tragiskt men det vare inget ovanligt med det... om jag inte fick veta att hon väntade i 6 år ifrån upptäckten innan hon gick till doktorn!... En intelligent påläst kvinna som kunde mycket fakta och kunde sätta två plus två, som hade massa framtidsplaner!... Hur kunde hon tro, att det skulle lyckas???... Inte nog med det, hon gick inte med på att ta bort bröstet, så det blev bara strålning och cellgifter. Och tumören försvann, men hur mycket hjälpte det... Hon valde att tolka fakta på sitt sätt. När det började värka i skelettet och efter röntgenundersökningen fick hon på papper: "skadorna i...(här en lång lista) motsvarar cancerförändringar som spridit sig till skelettet"... så hängde hon upp sig på det här "motsvarar" och blev övertygad att det var hennes benskörhet som blev värre. Ända in i det sista när hon låg halv förlamad i sängen, och alla andra visste att det var slut, var hon bara förbannad att hon inte får rätt neurologisk behandling och ingen kollar upp vad som egentligen är fel med henne!... Det fanns ingen som hade orkat att säga det till henne rakt in i ansiktet: "Vad pratar du om?... Du håller ju på att dö i cancer!..." Och det var ingen som visste om någon verkligen borde göra det... Hon som älskade sanning och ärlighet över allt annat... Tyckte hon i alla fall... Och jag trodde alltid att hon skulle vilja veta...

Jag hann inte träffa henne innan hon dog, bokade flygbiljett några dagar för sent. Samtidigt kände jag tydligt när jag pratade med henne på telefon, att hon inte ville ha mig där... När jag var hos henne två månader tidigare för att hjälpa henne, såg jag att jag inte kunde hjälpa henne mer, för hon inte riktigt ville ta emot den hjälp jag kunde ge... Som vanligt...

Nu när hon är död, vill jag inte längre minnas det dåliga... Men samtidigt behöver jag plocka fram det för att göra upp med det förflutna och ta avsked på riktigt...

Och jag vill kunna lära mig av hennes misstag, hur man inte ska bli även om man är annorlunda och "har sina egna problem"...

Tack, om någon har orkat läsa.

Jag vill jättegärna ta del av andras erfarenheter med närstående vuxna med AS.

Jag känner igen vad du skriver om att frukta att bli som sin mamma. Och visst har hon AS-tendenser, i kombination med mycket annat. Men jag är nog inte bekväm med att skriva mer på ett öppet forum. Ville bara säga att jag känner med dig och önska dig lycka till med din process. Det gör säkerligen ont, men jag tror det är en bra ide. Se upp så det inte blir för tungt bara.

Tack för en intressant text.

Joakoni skrev:Men när jag verkligen försökte ta tag i saken, vilket inte var lätt för mig, så fick jag bara skit för det. Det var först när jag flyttade hemifrån som jag förstod, att min mamma var en samlare. Inte så att hon köpte på sig grejer, men hon slängde aldrig någonting. I köket låg hela högar med smutsiga glasburkar som jag någon gång ibland slängde i smyg, och då visste jag att det skulle bli utskällning... Varje gång jag städade mitt rum var det: "vad är det du slänger?..." En gång bestämde jag mig att bli av med alla gamla trasor som inte längre kunde kallas för kläder. Samlade dem i en stor soppåse. När hon såg att jag var på väg till soptunnan, ställde hon sig framför dörren så att jag inte kunde komma ut och blev helt hysterisk. Då fick jag vänta ut henne tills hon gick och la sig för att slänga påsen...

Aha, en sån där riktig människa. Det ligger i människans natur att spara på grejjer som kan vara bra att ha i framtiden eftersom det har varit en förutsättning många gånger för att kunna överleva och reproducera sig. Slit&släng är visserligen på modet nu för tiden men ska inte uppmuntras bara för att det finns mycket skit som inte är värt att ha imo. De som har det i sin "natur" att slita och slänga och ha det så rent som möjligt hela tiden undrar jag om de inte egentligen är biologiskt avfall, framtiden får visa det.

Sympati!
Vill inte heller jag veckla ut min barndom här, (men beundrar att du vågar). En del känns igen, och jag blev berörd. Tror att du kommer att klara detta, då du har en medvetenhet som din mor verkar ha saknat.
All lycka på vägen.

Instämmer med AFC och emer2.

Tack för era svar Angelic Fruitcake, emer2 och Zombie. De värmer!

Vilken otroligt stark och gripande berättelse, Joakoni!
Jag blev helt tårögd.

Jag tror inte att du behöver oroa dig för att bli som din mamma.
Hon har säkerligen inte bara haft AS utan ett antal andra åkommor också. Det där med samlandet (Compulsive hoarding) var antagligen en del i OCD (tvångssyndrom) som du skriver att du också har/har haft, men du har en helt annan plattform i och med att du inser att det är ett problem och att det finns hjälp att få.

Överhuvudtaget låter det som att din mamma var väldigt annorlunda mot hur du är genom det du skriver och hur du uttrycker dig.

Att hon inte kunde ge dig kärlek eller inte kunde uttrycka sina känslor på ett adekvat sätt har säkerligen satt djupa spår men du skriver även att du har/hade en far som kunde ge dig kärlek och omtanke, även om omsorgen av dig som barn rent praktiskt inte fungerade.
Men den kärlek du fått genom din far har nog räddat dig.
Du törstade efter kärlek och erkännande och du ser idag vilka fel din mamma gjorde i sammanhanget. Det är ett vaccin mot att själv agera likadant.

Du kommer nog inte fungera som din mamma, däremot har du antagligen egna psykiska sår och defekter att arbeta med.
Jag vet, för även jag växte upp i en dysfunktionell tillvaro, dock inte lika sorglig som din.
Men min erfarenhet är att även om man inte blir exakt som sina föräldrar så hamnar man lätt i andra destruktiva spiraler och behöver bearbeta, bearbeta och bearbeta igen för att hitta till en fungerande vuxentillvaro.

Du skrev att du gått i terapi. Jag hoppas att du gör det fortfarande och att det hjälper dig att se dina styrkor och det fina i just dig.

Dessutom har du kanske redan märkt att att ha AS inte behöver vara det samma som att sakna känslor eller att inte kunna uttrycka dem. Tvärtom är många av oss med den diagnosen väldigt kärleksfulla och medkännande. Så även där kan du vara lugn, din mammas eventuella AS behöver inte betyda samma sak för dig även om du också har det.

Välkommen till forumet, bra att du hittade hit.

Zombie skrev:Instämmer med AFC och emer2.

+1

Tack snälla Lillith!
Tack allihopa! Va gott ni gör åt min själ!

Mycket känns igen. Denna envishet din mamma uppvisade, ibland som synes i din berättelse ända in i döden, att inte tumma på det som man ser som sig själv för någon annan. Den man tror sig vara är så upphängd på rent logiska åsikter att man inte vågar släppa in några alternativ som kan blotta ens känslomässigt sargade jag. Jag tror att dessa människor ofta är socialt känsliga som har blivit sårade flertalet gånger tidigare i livet. Asperger och feltolkningar är ord som ligger nära till hands att förklara med om man inte bara vill skylla allt på stygga NT's (neurotypiska, "normala"). Oavsett tror jag inte någon vill vara kall innerst inne. Självklart märkte din mamma att det inte fungerade så bra med andra människor men hon valde sina egna sedan tidigare cementerade negativa förklaringar och kom därför aldrig ifrån sitt beteende som hon antagligen delvis hatade men inte såg lösningarna på eftersom hon vägrade se djupare inom sig själv.

Som för alla människor gäller det att hitta rätt människor i sitt liv för att det ska gå bra samt att ha en egen vilja att jobba med när det gått snett. Ibland finns inte det som behövs där tyvärr.

Tyckte om din text. Lycka till.

DIProgan skrev:Mycket känns igen. Denna envishet din mamma uppvisade, ibland som synes i din berättelse ända in i döden, att inte tumma på det som man ser som sig själv för någon annan.

Ja, tyvärr. Känner väldigt väl igen det där. Vet dock inte om det hör till OCD eller auktoritetstrots. Skulle mera luta åt det senare. Eller så var det helt enkelt hennes sätt att förtränga att hon var dödssjuk.

Jag kan ju misstänka att mina farmor var likadan. Hon togs in på sjukhus och var då dödsjuk och dog under natten. Hon sade t.o.m. mer eller mindre adjö till oss alla precis som om hon visste att det var slut. Innan dess verkade ingen ha en aning om att hon var sjuk.

Tack DIProgan, som sagt, vet att det inte var lätt för henne heller...

Och ja, jag har också ärvt någonting av den rädsla att slänga saker som kan användas någon gång i framtiden, slänga matrester som inte är dåliga än, kan få ångest av det. Men jag kämpar emot då jag vet vart det leder...

Jag har också svårt att hålla rent hemma. Och mitt stora ensamhetsbehov förstör mycket mellan mig och mina barn. Men jag försöker visa dem att de är älskade och önskade även om mamma inte kan leka och behöver vara ifred mer än andra mammor. Jag vet bara inte om jag lyckas med det...

Det finns delar av din text som jag kan koppla till en individ i min närhet som jag växte upp med och som har AS. Sedan finns även den här delen av texten:

Joakoni skrev:Det fanns ingenting som hon gjorde fel....


....Hon trivdes i sådana sammanhang, där hon kunde vara den vise rådgivaren när allt skedde på hennes villkor, men tålde inte när "guru-bubblan" spräcktes. Det var lika de enstaka gångerna hon skulle ha hjälp. Om det inte var på hennes villkor, var det inget värt.

Den delen låter mer som en man jag var dum nog att blanda in i mitt liv under en period. Den mannen visade klara psykopatiska drag som inte har någon koppling till AS alls. Han hade väldigt mycket av det du beskriver ovan.

Som har nämnts tidigare så tror jag att din mamma hade en hel uppsjö av diagnoser/problem (vad man nu vill kalla det eller se det som), jag tror inte det handlade om en enda sak.

Just därför tror jag inte heller att du behöver vara rädd för att "bli din mamma". Något som nästan garanterar att du inte blir din mamma är din insikt och din rädsla för just detsamma.

Var gång jag läser om människors trasiga uppväxt vill jag bara vrida tillbaka klockan och tvinga någon att ta barnet ur situationen som inget barn skulle behöva finna sig i. Du har inget ansvar i hur du blev behandlad och hur dina föräldrar valde att vara föräldrar.

Idag har du däremot ett ansvar mot dig själv att försöka läka och städa upp den skit som de kastat på dig, ett ansvar som du inte borde ha tvingats till, men som ändå finns där. Och du har tagit det. Du vill läka och du jobbar på det. För mig säger det att du redan kommit långt på din alldeles egna väg.

Jag skulle önska dig lycka till men det vore att förutsätta att du behöver lyckönskningar, och det tror jag inte att du gör. Jag tror du kommer att klara det och ta dig igenom det, även när det blåser i motvind.

Tack, tack, tack och tusen gånger till...

Nu har även jag läst. Wow! Att du klarat av en sådan uppväxt!

Håller med det som LILITH och tahlia skrev. Du har ju helt andra förutsättningar att göra saker annorlunda genom att du är medveten om dina OCD-drag och jobbar med dem. Och att du anstränger dig att visa barnen att de är älskade även om du har större ensamhetsbehov än normalt tror jag betyder mycket för att uppväga det du inte orkar göra.

Har du AS-diagnos? Kanske du i så fall skulle kunna få en boendestödjare som hjälper dig hålla ordning hemma? Det är många med AS eller ADHD som får den sortens hjälp.

Tack Inger!
Nej, jag har ingen diagnos, bara starka misstankar. Men jag ska ringa till doktorn. Du vet, den "ska göra" grejen...

Stark och fängslande läsning (och viss igenkänning här också).

Lycka till med allt.

Imponerande att du vågar berätta om det såhär öppet. En dag ska jag också...

Jag tror inte att det finns risk för att du blir som din mamma eftersom du är så observant.

Lycka till!

Tack jorand och Archimedes!
Idag fyller jag 35 och jag är riktigt trött på alla hemligheter i mitt liv...

Grattis!

Mycket symboliskt och bra sätt att fira sin födelsedag. En del menar att det är vid 35 man 'blir sig själv'. Tyckte det stämde in på mig i alla fall.

Här har jag postat en video till dig (vars text jag tyckte kunde passa):
http://www.aspergerforum.se/dedikera-en ... tml#483372

Tack, tack!
Jo, det stämmer jättebra på mig också!
Det får buffra klart, då lyssnar jag

O tack! Jag ryser... Så extremt var det nog inte, hon hade också sina goda sidor...
Jag har hört låten tidigare, den är skitbra!