Med anledning av en annan tråd började jag spekulera i detta.

Hur ser egentligen aspergares situation ut i USA, där det sociala skyddsnätet är väldigt begränsat?

I andra välmående länder i västvärlden, som saknar väl utbyggd, generell välfärd?

Hur stor andel klarar sig i dessa samhällen och hur har "överlevarna" burit sig åt/vad har en aspie för möjligheter att dels överhuvudtaget klara sin försörjning, samt att få ett drägligt liv, men även att "lyckas" och nå drömjobbet, och/eller göra karriär och bli ekonomiskt framgångsrik?

Hur går det för dom som inte lyckas på arbetsmarknaden?

Finns det lönebidrag/motsvrande för arbetsföra med nedsatt prestationsförmåga?

-Mina kunskaper om detta är tämligen begränsade och det är därför jag frågar; det är alltså konkreta fakta jag är ute efter i denna tråd, inte åsikter och värderingar.

ford skrev:Hur ser egentligen aspergares situation ut i USA, där det sociala skyddsnätet är väldigt begränsat?

En bild säger mer än 1000 ord.

Sanningen är säkert mycket mer nyanserad än så här.
Men de som inte får chansen att börja jobba tjäna pengar har heller inte råd med sjukförsäkringar. ( - När kommer det införas i Sverige?)

Michael Moore har ju gjort någon dokumentär som rör amerikaners välfärd i jämförelse med t.ex. Frankrike, jag har dock glömt vad den heter. Men jag minns att någon slags sjukförsäkring saknade täckning ifall patienten hade aspergers (samt en oändlig mängd andra grejer, inte bara NPF-diagnoser).

Filmen heter Sicko, men den går ut på att visa upp att USA har världens mest misslyckade sjukvårdssystem, medan i stort sett övriga världens sjukvård är bättre. I synnerhet Europas...
Sverige tas inte upp i något direkt fall, men jag tror att de som ser filmen och som arbetar med vårdpolitiska frågor inte känner igen sig speciellt mycket i Moores exempel.
Men filmen är gjord för den amerikanska marknaden och ska mer ses som ett inlägg i debatten.

Michael Moores Sicko handlar om dem som har sjukförsäkring men ändå inte får vård.
Om nu nån trodde nåt annat.

Nu pratar vi om det mycket begränsade sociala skyddsnätet, men hur är det med tillgången på jobb för aspergare i USA?

Har aspies någon möjlighet att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden?

Hur är arbetsgivarnas attityd till att anställa folk med as?

Finns det lönebidrag/anpassade jobb där?

Borde inte aspergare åtminstone omfattas av (visserligen förnedrande) workfare programs, för att de åtminstone skall få mat och tak över huvudet?

ford skrev:Nu pratar vi om det mycket begränsade sociala skyddsnätet, men hur är det med tillgången på jobb för aspergare i USA?

Arbete för AS i USA
Jovisst den lilla klick som är högpresterande och har en god portion med tur så går det väl bra.

USA är knappast känt för sin toleranta syn på avvikare

På Wrong Planet är många rädda för att diagnosticeras eftersom de då inte kan få sjukförsäkring öht. Många beskriver även att de avskedats för bristande social kompetens och andra att de lever på socialbidrag eller hos föräldrar eller tidvis på institutioner. Det ska dock finnas viss lagstiftning som stävjar diskriminering, men det varierar nog mellan staterna. På vissa ställen finns resurser att söka för Aspergare. Ni kan nog få bättre info på www.wrongplanet.org

Det här klurar jag också på. Jag skulle gärna vilja bo i USA ett tag, men just sjukförsäkringsfrågan avskräcker mig. *suck*

Kristofer skrev:Det här klurar jag också på. Jag skulle gärna vilja bo i USA ett tag, men just sjukförsäkringsfrågan avskräcker mig. *suck*

Tror du kan flytta över din Svenska sjukersättning om du har det utomlands bäst att du kollar upp med FK.

sen behöver du någon form utav uppehålstilstånd i USA och om du inte har en garanterad ersättning från Sverige och ska leva på deras välfärd tror jag det är garanterat kört.

Sen hur du ska göra för att fixa en sjukförsäkring i USA tror jag det är bäst att du kollar med ambassaden hur det fungerar.

Hade tänkt mig arbete eller studier i så fall så det är en annan sak, men det är inget jag aktivt jobbar på just nu.

Angelic Fruitcake skrev:På Wrong Planet är många rädda för att diagnosticeras eftersom de då inte kan få sjukförsäkring öht. Många beskriver även att de avskedats för bristande social kompetens och andra att de lever på socialbidrag eller hos föräldrar eller tidvis på institutioner. Det ska dock finnas viss lagstiftning som stävjar diskriminering, men det varierar nog mellan staterna. På vissa ställen finns resurser att söka för Aspergare. Ni kan nog få bättre info på www.wrongplanet.org

Ren gissning: mest aspie-vänliga delarna av USA borde vara New York, Chicago, samt New England staterna och Minnesota, möjligtvis också delstaterna Washington och Oregon (Seattle med omland).

-Åtminstone har jag fått för mig att det är dessa delar av USA som har det "vettigaste" systemet och de relativt sett mest humana och toleranta samhällsklimatet "over there".

Kan tänka mig att även Californien har lite av detta, men samtidigt har åtminstone jag fått för mig att där råder ett väldigt kallt, ytligt och "NT-fierat" samhällsklimat i det breda befolkningsunderlaget.

Värst borde det vara i södern, följt av mellanvästern.

-Rätta mig om jag har fel.

http://www.wrongplanet.net/forums.html

är den riktiga länken till www.wrongplanet.org leder bara till en sida full med annonser, där det dessutom står att domänen är till salu.

http://www.wrongplanet.net/ ?

Funkar för mig!

Det stämmer, skall alltså vara .net, inte .org

Jag tror att man i USA har ett fungerande välgörenhetssystem som saknar motsvarighet i Sverige. Om man alltså monterar ned välfärden i Sverige till amerikanska nivåer så blir situatiionen mycket värre här än i USA.

Det bästa sättet att reda ut detta är f.ö. nog att starta en ny tråd på wrongplanet, så får ni säkert svaret på frågan. Fast det är förstås inte alla där som är ifrån USA. Jag skulle gissa att det nog bara är omkring hälften eller nåt sånt.

rdos skrev:Jag tror att man i USA har ett fungerande välgörenhetssystem som saknar motsvarighet i Sverige. Om man alltså monterar ned välfärden i Sverige till amerikanska nivåer så blir situatiionen mycket värre här än i USA.

Jag tänkte också på välgörenhet men jag antar också att välgörenheten mest kommer lågfungerande autistiska människor till del. Asperger är ju ett dolt handikapp (om handikapp är rätt ord men det är en annan fråga). Om vi ska vara lite fördomsfulla har säkert alla amerikanska it-miljardärer asperger och alla amerikanska it-miljardärer ger mycket till välgörenhet. Man kan leka med tanken på att de borde ge till välgörenhetsorganisationer som specialiserar sig på att hjälpa människor med AS.

Varning: Man måste akta sig för att jämställa privat välgörenhet med allmänt trygghetssystem. Vare sig i princip, omfattning, villkor, möjlig behovsanpassning eller hur det känns att ta emot hjälp. (Till det sistnämnda: den som är aspig nog att inte själv begripa hur mycket /ännu/ mer förnedrande det kan kännas att ta emot privat hjälp än offentlig måste inse att det finns många som den skillnaden är en för djävligt påtaglig realitet för.)

Den som tror det finns något exempel på privat trygghetslapptäcke som kan åstadkomma mer än en liten bråkdel av vad offentliga system bevisligen kan, eller att den skillnaden skulle gå att komma runt på något vis, är nog ute och cyklar på ett helt cykelstall.

Därmed inte sagt att man av den anledningen måste avvisa privata initiativ. Men de måste i varje fall inrymmas i det offentliga på så vis att det offentliga alltid garanterar en hög miniminivå, offentlighetsprincip, reklamerbarhet och sådant, vem som än står för den konkreta hjälpen i ett enskilt fall. (Inklusive då att skulle någon privat instans fallera måste det allmänna ha både funktionen och resurserna att ersätta, så att hjälptagarna hålls skadeslösa.) Där är nog i praktiken allt ogjort hos oss.

Håller inte med Zombie ovan. Den hjälp som staten ger kan vara direkt farlig (tänk LVU-omhändertaganden), dessutom så handlar det mesta om hjälp till självhjälp (den hjälpbehövande ska utbildas), och direkt monetär hjälp ifrån soc ges i princip bara om man först sålt alla sina ägodelar. Privat välgörenhet har inga av dessa nackdelar.

Du önsketolkar som vanligt. Den enda jag sa om den hjälp som faktiskt ges i Sverige numera sedan både privatiseringar och NPF-diagnoser har tillkommit var

Zombie skrev:Där är nog i praktiken allt ogjort hos oss.

och det var inte ens om de aspekter du tar upp.

Det soc-krav du nämner är inte bra, i den form det tillämpades redan innan dess, men som om inte saken hade både fler och, faktiskt, ännu viktigare sidor. Och som om soppan i de amerikanska kyrkornas soppkök eller platserna i deras härbärgen skulle räcka ens till dem som faktiskt rent bokstavligt inte har råd med ens det "lilla".

Tror du systemet i USA skulle kunna hjälpa oss (eller någon), mer än några få enstaka som från början är så lagda att de alls kan anpassa sig till de villkoren och som dessutom råkar dra turlotter, så behöver du åka dit och leva under det. Som vanför. Utan rika föräldrar. (Eller för den delen med rika föräldrar, men som ställer oantagliga villkor för hjälp.) Innan dess (eller att du på annat sätt slutar önsketänka) är det nog ingen idé att diskutera sådant här med dig. Synd, för så länge inte någon av alla dina teser skymmer sikten för dig har du ofta vettiga synpunkter.

Allt är förstås inte bättre i USA, men jag tyckte du presenterade en alltför ensidig bild av det hela.

F.ö. kan jag till listan av vad som faktiskt är bättre i USA lägga att man inte kan hamna i "vårdspiralen" lika lätt.

Hej!

Jag har en kompis i USA, han bor i Michigan. Han har autism och ADHD. Han har haft svårt att få jobb (men har haft nåt säsongsbetonat nu i höst) eftersom han lever i en liten ort med få invånare. Efter vad jag förstår så får han en summa från the U.S. government för att han är funktionshindrad. När han får jobb så minskar summan som han får av the U.S. government. Summan han får går att leva på, men det är inte mycket pengar. Reglerna är inte exakt lika från stat till stat.

För övrigt är Michael Moores Sicko full av lögner, precis som hans övriga filmer. Michael Moore är inte objektiv, utan vinklar det hela så att det passar.

Hälsningar

Lilla Gumman

Michael Moore är dokumentärfilmare och dokumentärer är inte journalistik, utan är en filmgenre och därför finns inget krav på objektivitet i hans filmer. Jag tycker att Michael Moore är bra på det han gör, just att driva den linje som han gör, därför ska hans filmer ses som debattinlägg. Men speciellt nyanserade eller sakliga brukar inte hans kritiker vara heller, det finns en scen i en av hans filmer när Moore kritiserar Bush för att ha tagit långa semestrar. Detta illustreras av Bush när han spelar golf tillsammans med Tony Blair. Naturligtvis är bilderna från ett officiellt statsbesök och de är hämtade från en TV-sändning.
"Titta", säger då kritikerna, "Blair är med och det är inte Bush semester."
Nej, eftersom sannolikheten att Bush skulle ha bjudit med Moore på hans semesterresor är tämligen minimal och då får man som dokumentärfilmare använda arkivbilder.