Pratat mycket med personer som inte har AS och många säger att även de kan ha svårt att tolka sociala samspel.
Hur mycket problem ska man egentligen ha för att det ska blir ett betydande hinder?

Kan ni ge konkret exempel på feltolkningar ni gjort?

Gjorde en riktig klassiker i dag...tolkade ordagrannt som min arbetskompis sa.

Jag missar typ att ta emot blommor och sånt när vi får besök på jobbet. Kan missa en massa artighets regler, kan typ inte sitta "fint" i en soffa.
Blir för ingående i samtal med nya personer.

Det är ju för jäkligt att man ska behöva bli orolig för eventuella misstag man begått, så nånstans där går en gräns ialla fall. Nästa gräns för avsked eller totalt sammanbrott vet jag inte exakt vart den går.

Vad gäller feltolkningar, så tycker jag att vad du nämner med att bli alltför personlig låter bekant.

Jag tror att det är ganska vanligt att Aspergare berättar "för mycket" om sig själv. Efter ett tag finns det liksom inget kvar att tillägga. Sån är jag. Istället för att prata om normala saker så går jag in på mina specialintressen direkt och sen har jag inget kvar att prata om. Det gör att man är i behov av nya kontakter hela tiden.

En person jag fick bra kontakt med på ett forum bad mig berätta lite om mig själv så självklart skrev jag en halv bok om mitt tragiska liv och sedan vart den kontakten uppsagd med orden: "Du är för djup..".

Sen att jag inte kan hålla käften visade sig ju på ett LSS-möte då det kom in en kvinna med niqab i väntrummet och jag sade högt inför min fru, psykologen och alla andra 50 pers att: "HÄR KOMMER JU NINJAN!" Lagom poppis trots många garv..Jag och mänskliga relationer är tydligen inget för mig..

Jag vet inte var gränsen går, balanserar på den hela tiden, tror jag. Är väldigt ärlig och frågar ibland för mycket, samtidigt är min nyfikenhet för andra personligheter, uppväxter och kulturer min främsta tillgång. Jag är verkligen intresserad av de som har andra erfarenheter än mina.

Samma sak för mig, öppnar mig lätt för nya personer. Jag vet inte var gränsen går, misstolkar ofta just för att jag tar allt bokstavligt.

Jag tror att det handlar om någon sorts "blinda fläckar" som man har när det gäller kommunikation.

Min 8-åring påpekar ibland att jag missar saker i konversationer med
andra när hon lyssnar på.
En gång var det en manlig expedit som gjorde någon sorts axelryckning ihop med ansiktsmimik som jag inte förstod mig på men som min dotter menade betydde "Nej, du behöver inte betala."
För henne var det glasklart.
Jag försökte upprepade gånger ge honom pengar men han ville inte ta emot (för ett halsband som minstingen råkade ta sönder i butiken) och såg allt mer besvärad ut. Tillslut säger dottern "Men mamma, du behöver inte betala! Han menar att du inte behöver."
Hur ska man veta när expediten inte talar utan använder sig av någon sorts kroppspråk och grymtande ljud?
Jag fattade inget.

Efter det där har jag börjat undra vad mer jag missar. Det kan ju vara hur mycket som helst utan att jag märker det själv.
Har man en blind kommunikationsfläck så är man knappast medveten om den själv. Den märks indirekt genom att man känner sig missförstådd eller när det blir en konstig besvärad stämning mitt i en konversation, eller oftast i slutet av en, för min del.
Det är alltså något jag missar men vad?

Hur ska man ta reda på vad det är?

LILITH_ skrev:Hur ska man ta reda på vad det är?

Jag tror att det är i det närmaste omöjligt utan en tredje part (såsom din dotter t.ex.), åtminstone i början. Kanske går det att träna upp en sån sak intellektuellt med tiden, men inte instinktivt.

railroad skrev:Jag tror att det är ganska vanligt att Aspergare berättar "för mycket" om sig själv. Efter ett tag finns det liksom inget kvar att tillägga. Sån är jag. Istället för att prata om normala saker så går jag in på mina specialintressen direkt och sen har jag inget kvar att prata om. Det gör att man är i behov av nya kontakter hela tiden.

Detta känner jag igen mig i!! Upplever stark innerlighet i början på vän-relationer, men när allt är sagt...ja då blir det tyvärr mkt plattityder, något jag finner enormt uttråkande och har desvärre svårt att dölja det. Har blivit så att jag är mer och mer ensam, men tycker att det är ok på sina sätt.

God jul från Kattpappa

Sussi: Det är svårt att säga när det gäller aspies. Med oss som har både AS och ADHD är det ju lite speciellt, eftersom ett ADHD-drag kan maskera ett AS-drag utåt, och tvärtom.

Mitt största problem tror jag är att mitt specialintresse är analys av mig själv, kombinerat med att jag tror att folk menar vad de säger.
Ett "hur-é-re?" öpnnar slussarna, och jag pratar sönder folk som bara är lite bekanta. Här i småstan så hälsar ju folk också.....

"Hur er´e?" har jag lärt mig att ignorera med ett "Bra", eller "sådär men det får gå". Tog ju ett tag inna jag fattade att det är något folk säger, då menar jag även kompisar. Men jag lär mig något nytt varje dag.

AAA skrev:Jag vet inte var gränsen går, balanserar på den hela tiden, tror jag. Är väldigt ärlig och frågar ibland för mycket, samtidigt är min nyfikenhet för andra personligheter, uppväxter och kulturer min främsta tillgång. Jag är verkligen intresserad av de som har andra erfarenheter än mina.

Sådan är jag i stora drag, nyfikenheten till människor är en bragd. Dock tillkommer det att jag utöver intressant muntugg/diskussioner kan vara rätt ointresserad att diskutera ämnen som enligt mig har låg betydelse. Därför ser jag till att styra in samtal på det ändå breda sortiment av ämnen jag uppskattar. Och i allmänhet dras man ju till personer som uppskattar att diskutera det man själv finner intressant.

Glimma skrev:Jag läste det nu på morgonen! Trevlig läsning på juldagsmorgon...NOT! De kunde väl ha väntat med denna deprimerande artikel till efter julhelgen iaf. Nu har jag fått rätt mot FK. Men tänk om de ska ändra sig om min situation igen? Tillhör inte dem som blev utförsäkrade första gången så man får väl se. Tänker dock inte gå & oja mig & bäva inför detta faktum förräns det verkligen blir aktuellt. Eller om det blir det! Ingen idé att gå & stressa upp sig i onödan. Men kul är det inte & tänker på alla som är i en sämre situation än jag just nu. God fortsättning!

Mitt svar skulle ha hamnat i tråden Nu blir det bara värre & hamnade istället i Var går gränsen -tråden som jag inte ens läste i. aja! Teknikens under!

Kanske när man inte kan tolka signaler från det motsatta könet?

Själv så har jag aldrig lyckats tolka om en tjej är intresserad, antingen har jag fått reda på det via någon annan efteråt eller så har dem frågat om jag är dum i huvudet alternativt ignorerar dem.

Sen när jag faktiskt trott att en tjej skulle kunna vara intresserad så har det alltid visat sig vara fel.

gemini skrev:Kanske när man inte kan tolka signaler från det motsatta könet?

Själv så har jag aldrig lyckats tolka om en tjej är intresserad, antingen har jag fått reda på det via någon annan efteråt eller så har dem frågat om jag är dum i huvudet alternativt ignorerar dem.

Sen när jag faktiskt trott att en tjej skulle kunna vara intresserad så har det alltid visat sig vara fel.

+1! Sorgligt men sant även för mig. Och alltid uppstår det för att ingenting sagts rakt ut. Dessutom har jag själv svårt för att visa vad jag känner, om det är kärlek dvs, när jag inte vet vad tjejen känner.

prodge64 skrev:

gemini skrev:Kanske när man inte kan tolka signaler från det motsatta könet?

Själv så har jag aldrig lyckats tolka om en tjej är intresserad, antingen har jag fått reda på det via någon annan efteråt eller så har dem frågat om jag är dum i huvudet alternativt ignorerar dem.

Sen när jag faktiskt trott att en tjej skulle kunna vara intresserad så har det alltid visat sig vara fel.

+1! Sorgligt men sant även för mig. Och alltid uppstår det för att ingenting sagts rakt ut. Dessutom har jag själv svårt för att visa vad jag känner, om det är kärlek dvs, när jag inte vet vad tjejen känner.

+1 känner igen mej så jävla mycket i era beskrivningar går runt och fattar inte alls signaler att tjejer kan vara skit intresserade utav mej och jag bara glider runt som ett fån.

Jag har svårt för att upptäcka om någon är intresserad, när jag inte är intresserad själv. Om jag däremot själv är intresserad av någon, så övertolkar jag allting till att det är tecken på intresse från personen.

slackern skrev:

prodge64 skrev:

gemini skrev:Kanske när man inte kan tolka signaler från det motsatta könet?

Själv så har jag aldrig lyckats tolka om en tjej är intresserad, antingen har jag fått reda på det via någon annan efteråt eller så har dem frågat om jag är dum i huvudet alternativt ignorerar dem.

Sen när jag faktiskt trott att en tjej skulle kunna vara intresserad så har det alltid visat sig vara fel.

+1! Sorgligt men sant även för mig. Och alltid uppstår det för att ingenting sagts rakt ut. Dessutom har jag själv svårt för att visa vad jag känner, om det är kärlek dvs, när jag inte vet vad tjejen känner.

+1 känner igen mej så jävla mycket i era beskrivningar går runt och fattar inte alls signaler att tjejer kan vara skit intresserade utav mej och jag bara glider runt som ett fån.

++1 väldigt mycket igenkänning. mina tolkningar är oftast motsatta vad NT arna försöker utstråla, kan efter otroligt lång tid inse att någon är intresserad, då någon som jag knappast lagt märke till. Lika tvärt om kan bi intresserad av person som knappt vet att jag fins.

Arkimedes skrev:Jag har svårt för att upptäcka om någon är intresserad, när jag inte är intresserad själv. Om jag däremot själv är intresserad av någon, så övertolkar jag allting till att det är tecken på intresse från personen.

Japp, man ser iblan det man vill se.

Jag är en sådan person som lyssnar och tar in det folk säger, och tar saker för sanning. Fattar inte alltid dolda budskap eller när folk är snälla för sakens skull. Jag förväntar mig att en person är som när jag lämnade den sist...dvs. har personen klädd sig i en annan "roll" vid nästa möte kan det bli problem för mig. Alltså beter sig på ett annat sätt än vad jag först uppfattat. Kan bli svårt att få kläm på personens identitet.

Sen kan jag ha svårt att byta mitt "sätt" om olika sammanhang skiftar hastigt. Tar tid att ställa om mig på något nytt.

Flia skrev:Sussi: Det är svårt att säga när det gäller aspies. Med oss som har både AS och ADHD är det ju lite speciellt, eftersom ett ADHD-drag kan maskera ett AS-drag utåt, och tvärtom.

Mitt största problem tror jag är att mitt specialintresse är analys av mig själv, kombinerat med att jag tror att folk menar vad de säger.
Ett "hur-é-re?" öpnnar slussarna, och jag pratar sönder folk som bara är lite bekanta. Här i småstan så hälsar ju folk också.....

jag tror vi är ganska lika i det du skriver.
iofs långt ifrån alla människor som intresserar mig men lyckas jag plocka upp en tråd i ett samtal så maler jag på.