Hur gör man? Hur vet man när det är rätt? Hur hanterar man konflikter som kan uppstå? Hur KÄNNS kärlek?

Jag har själv haft några relationer men får inte ihop det. Känsla- aktivitet- åsikter- beteende... allt blir rörigt. Killar jag träffat beter sig irrationellt så ofta. Inkonsekventa, luddiga, bekräftelsesökande osv.
Jag hävdar själv att det ska vara ENKELT, roligt och avslappnat men inser ganska snabbt att jag "meckar" ganska mycket själv. Men jag är alltid tydlig. Jag kan släppa saker snabbt medan många killar jag dejtat tar upp händelser som hänt för en månad sen ur ingenstans, och det visar sig att han gått och tänkt på och detta skapat problem.

- Hur många här har en relation och hur träffades ni?
- Hur många gånger per vecka är rimligt att ha en krävande diskussion/samtal (snacka allvar) i en relation?

Alla relationer hittils verkar vara så mycket arbete så jag blir heltrött. Det är ju nog att man måste "jobba" på sig själv.

Man vet att det är rätt (person) när man får tvinga sig själv att tänka på annat än denna.

I övrigt tror jag att människors första få relationer är väldigt okomplicerade, men att man med tiden samlar på sig en del tråkigheter från tidigare relationer som kan skapa en del problem längre fram. I vilket fall så är det en väldigt fin balansgång, är allt för rakt och okomplicerat så blir det nästan mekaniskt och tråkigt, medans för mycket "meck" kan ställa till det för att man inte vet vart man har varann.

prodge64 skrev:Man vet att det är rätt (person) när man får tvinga sig själv att tänka på annat än denna.

+1

prodge64 skrev: I vilket fall så är det en väldigt fin balansgång, är allt för rakt och okomplicerat så blir det nästan mekaniskt och tråkigt, medans för mycket "meck" kan ställa till det för att man inte vet vart man har varann.

hmm jag fick tänka till här. Men hela denna "var man har varandra" frågan är för mig ett mysterium. vad rent konkret betyder balans i detta avseende?

När någon säger att "den sista tiden varit mycket osäkerheter" ser jag isolerade händelser som avslutats och man går vidare. Ordväxlingarna i en relation är i min erfarenhet ofta luddiga när det handlar om relationen.

Man skall inte analysera så mycket: är man tillsammans med en annan person och det känns bra, så är det bra, oavsett om allt löper konflikt- och smärtfritt eller ej.

Det är inte ens ett krav att man måste känna blixtförälskelse och "fjärilar i magen" från första stund, huvudsaken är att man har det bra tillsammans, att båda parter är intresserade av ett förhållande med varandra och att man blir glada när man träffas.

Sen måste man nog också inse att inga förhållanden är smärtfria: det du vinner på att ständigt ha en annan människa vid din sida, någon som älskar och ställer upp för dig och som du kan dela allt med, det förlorar du på att han/hon förväntar sig samma uppoffringar från dig, som du förväntar dig från den du är ihop med.
Samtidigt skall du ha klart för dig att förhållande = mindre självständighet, minskad frihet och ett evigt tjafsande/kompromissande om saker som du som singel kan ta enhälliga beslut om.

-Trots detta är min erfarenhet att fördelarna med ett förhållande definitivt uppväger nackdelarna, men du bör ha helt klart för dig att de som får sina förhållanden att vara inte nödvändigtvis är den som träffar "den ende rätte", utan snarare de som ömsesidigt är beredda att jobba på sitt förhållande; ta och ge, samt inte ge upp och dra så fort något blir jobbigt/besvärligt, utan istället (inom rimliga gränser) acceptera vissa dåliga sidor hos sin partner, samt sträva efter att lösa konflikter, istället för att blåsa upp dom, fly från dom, eller sopa dom under mattan. Ett bra förhållande måste även kunna överleva en del gräl och olösta meningsmotsättningar, inom rimliga gränser (du skulle bara veta hur ofta jag och Tess håller på att bildligt talat strypa varandra, trots att vi båda vill leva tillsammans livet ut ).

ford:
kloka ord

daniella skrev:

prodge64 skrev: I vilket fall så är det en väldigt fin balansgång, är allt för rakt och okomplicerat så blir det nästan mekaniskt och tråkigt, medans för mycket "meck" kan ställa till det för att man inte vet vart man har varann.

hmm jag fick tänka till här. Men hela denna "var man har varandra" frågan är för mig ett mysterium. vad rent konkret betyder balans i detta avseende?

När någon säger att "den sista tiden varit mycket osäkerheter" ser jag isolerade händelser som avslutats och man går vidare. Ordväxlingarna i en relation är i min erfarenhet ofta luddiga när det handlar om relationen.

Jag formulerade mig nog lite flummigt. Det jag menade var att det förstås är bra om båda parter är på samma nivå i relationen till varandra, så att inte den ene förväntar sig något den andre inte kan eller vill leva upp till.

daniella skrev:---klipp--
- Hur många här har en relation och hur träffades ni?
- Hur många gånger per vecka är rimligt att ha en krävande diskussion/samtal (snacka allvar) i en relation?

---klipp---.

jag har en fästman (och till sommaren är vi antagligen gifta) som jag träffade på karaten

vi pratar om allt och pratar allvar ifall det behövs (altså tex pratar om saker som irriterar en istället för att klaga för andra som många andra gör)

en viktig sak i ett förhållande är att inte bara lita på "fjärilarna i magen" då det endast är kemikalier som hjärnan skickar ut för att få oss att avla av oss utan det är viktigt (för att stå ut med en i längden) att man är vänner också.

nuförtiden kan vi knappt vara borta från varann i några timmar utan att sakna varann och vi har ändå varit ihop i 6 år.

daniella skrev:Hur gör man? Hur vet man när det är rätt? Hur hanterar man konflikter som kan uppstå? Hur KÄNNS kärlek?

??
Det vet man väl om man upplevt det??

daniella skrev:Jag har själv haft några relationer men får inte ihop det. Känsla- aktivitet- åsikter- beteende... allt blir rörigt. Killar jag träffat beter sig irrationellt så ofta. Inkonsekventa, luddiga, bekräftelsesökande osv.

Låter som fel typ av killar.

daniella skrev:Jag hävdar själv att det ska vara ENKELT, roligt och avslappnat men inser ganska snabbt att jag "meckar" ganska mycket själv. Men jag är alltid tydlig. Jag kan släppa saker snabbt medan många killar jag dejtat tar upp händelser som hänt för en månad sen ur ingenstans och det visar sig att han gått och tänkt på och detta skapat problem.

Det ska vara enkelt och roligt, annars är nåt fel

daniella skrev:- Hur många här har en relation och hur träffades ni?

Träffades 1991 på gammaldans i Norrköping.

daniella skrev:- Hur många gånger per vecka är rimligt att ha en krävande diskussion/samtal (snacka allvar) i en relation?

Exakt 0.

prodge64 skrev:Jag formulerade mig nog lite flummigt. Det jag menade var att det förstås är bra om båda parter är på samma nivå i relationen till varandra, så att inte den ene förväntar sig något den andre inte kan eller vill leva upp till.

eller så läser jag flummigt det är högst sannorlikt. Jag har enormt svårt att greppa denna typ av begrepp överlag (balans, samma nivå, "dra jämt"...)
Jag har svårt att acceptera att vissa saker bara är och vill förstå hur det ligger till och det verkar vara nästintill en omöjlighet när det kommer till relationer. Jag undrar om jag saknar denna "inkännande" förmågan? Eller att jag inte känner igen tecken? Det som gör att man känner att det finns balans osv.

Moderator mordgren: Fixade citatet så det syns vem som citeras.

rdos skrev:

daniella skrev:- Hur många gånger per vecka är rimligt att ha en krävande diskussion/samtal (snacka allvar) i en relation?

Exakt 0.

En relation man inte bråkar i låter ju som en relation som inte är rimlig alls.

daniella skrev:

prodge64 skrev:Jag formulerade mig nog lite flummigt. Det jag menade var att det förstås är bra om båda parter är på samma nivå i relationen till varandra, så att inte den ene förväntar sig något den andre inte kan eller vill leva upp till.

eller så läser jag flummigt det är högst sannorlikt. Jag har enormt svårt att greppa denna typ av begrepp överlag (balans, samma nivå, "dra jämt"...)
Jag har svårt att acceptera att vissa saker bara är och vill förstå hur det ligger till och det verkar vara nästintill en omöjlighet när det kommer till relationer. Jag undrar om jag saknar denna "inkännande" förmågan? Eller att jag inte känner igen tecken? Det som gör att man känner att det finns balans osv.

När du känner att det finns något som du behöver förstå så måste du kunna fråga personen, om du kan göra det utan att det känns dåligt så finns det en bra balans i förhållandet enligt mig. Det gäller även en hel rad andra saker, som att man inte ska behöva känna sig kränkt eller tvingad till något t.ex.

Skulle det vara något som den andra personen är osäker på och undrar över så ligger det faktiskt på dennes ansvar att tala om det, för inte ens NT:s är tankeläsare.

ford skrev:Det är inte ens ett krav att man måste känna blixtförälskelse och "fjärilar i magen" från första stund, huvudsaken är att man har det bra tillsammans, att båda parter är intresserade av ett förhållande med varandra och att man blir glada när man träffas.

Mycket viktigt att nämna, ja. Nu för tiden råder nästan något slags förälskelsekult, där många tror att det bara kan bli kärlek om det börjar med jätte-wow och fysisk åtrå det allra första som hände.

Om det börjar med förälskelse så gäller det att lära känna varann och utveckla den vänskap som i sin tur utvecklas vidare till den verkliga kärleken som behöver finnas där när nyförälskelsen klingar av. Många,, många missar helt klart detta och tror att de "inte älskar" sitt senaste strul längre när förälskelsen klingat av...

Hur många som helst går uppenbart in i och ut ur relationer helt i takt med förälskelser och inget annat, och har ingen koll på att de aldrig har kommit så långt som att älska någon. Och når man aldrig dit via förälskelser är det kanske inte förälskelser man ska låta sig styras av. Då är antagligen förälskelserna många gånger knappt ens förälskelser heller, utan bara renodlad åtrå.

Det falska uttrycket "kärlek vid första ögonkastet" ligger väl till stor del bakom allt detta. Det finns inget sådant. Förälskelse vid första ögonkastet, visst. Men definitivt inte kärlek. Att förväxla just kärlek och förälskelse är själva kvintessensen av det jag talar om.

DIProgan skrev:

rdos skrev:

daniella skrev:- Hur många gånger per vecka är rimligt att ha en krävande diskussion/samtal (snacka allvar) i en relation?

Exakt 0.

En relation man inte bråkar i låter ju som en relation som inte är rimlig alls.

Det är inte samma sak. Man kan bråka massor utan att för den delen behöva "snacka allvar" efteråt. Bästa sättet är att lösa konflikten på direkten, så behöver man inga allvarliga samtal efteråt.

daniella skrev:
- Hur många gånger per vecka är rimligt att ha en krävande diskussion/samtal (snacka allvar) i en relation?

Det beror på vilket skede man är i ett förhållande och vad saken gäller.
Är det så att man har allvarliga problem och relationen inte fungerar så måste man så klart snacka om det. Likaså om man av någon anledning har väldigt svårt att hantera eller förstå något speciellt hos den andre.
Ibland är det saker som går att reda upp eller lära sig leva med. Ibland inte.
Men i normala fall så talar man inte om sådana saker varje vecka.

Pemer skrev:

ford skrev:Det är inte ens ett krav att man måste känna blixtförälskelse och "fjärilar i magen" från första stund, huvudsaken är att man har det bra tillsammans, att båda parter är intresserade av ett förhållande med varandra och att man blir glada när man träffas.

Mycket viktigt att nämna, ja. Nu för tiden råder nästan något slags förälskelsekult, där många tror att det bara kan bli kärlek om det börjar med jätte-wow och fysisk åtrå det allra första som hände.

Om det börjar med förälskelse så gäller det att lära känna varann och utveckla den vänskap som i sin tur utvecklas vidare till den verkliga kärleken som behöver finnas där när nyförälskelsen klingar av. Många,, många missar helt klart detta och tror att de "inte älskar" sitt senaste strul längre när förälskelsen klingat av...

Hur många som helst går uppenbart in i och ut ur relationer helt i takt med förälskelser och inget annat, och har ingen koll på att de aldrig har kommit så långt som att älska någon. Och når man aldrig dit via förälskelser är det kanske inte förälskelser man ska låta sig styras av. Då är antagligen förälskelserna många gånger knappt ens förälskelser heller, utan bara renodlad åtrå.

Det falska uttrycket "kärlek vid första ögonkastet" ligger väl till stor del bakom allt detta. Det finns inget sådant. Förälskelse vid första ögonkastet, visst. Men definitivt inte kärlek. Att förväxla just kärlek och förälskelse är själva kvintessensen av det jag talar om.

Ja, precis. Jag tror att vänskap är en bättre grund en fysisk åtrå eller blixförälskelse. Då har man iaf någon grund att bygga vidare på.

En sak jag kan säga som kan leda till problem i relationen är när det uppstår ett problem och den ena parten inte vill prata om det. Jag hade en sådan relation en gång. Den tog slut efter ett tag.

Jag tycker det verkar vara vanligt att en part är först med att bestämma att "det inte går längre", och bara ser fel hos den andre och inte anser att det finns något att diskutera och således inte vill lyssna. Där kanske den andre parten hade kunnat göra hur mycket som helst för att förbättra allt om den förste hade behagat ta en DIALOG om saker och ting.

Kärlek är ju en fråga om att ge och ta, och behöver hållas levande, men många verkar inte haja det heller och inte ha lust att göra något själv. Och tolkar bara läget som att det är den andra som inte längre har det där man föll för. Tänkte på det när "Anna" valde att lämna "Pontus" i TV-serien "Våra vänners liv", kändes som ett skolboksexempel på det här fenomenet.

Alltså....

Det är ju inte säkert att båda parterna är lika mogna för att ta upp en svår sak vid samma tillfälle. Ibland måste man ge den andre tid.
Och ibland är folks sätt att ta tag i konflikter och svårigheter helt enkelt inkompatibla hur mycket man än tycker om varandra.

Det är också möjligt att prata sönder en relation genom att tala FÖR MYCKET om de problem man ser.