Lucinda skrev:För mig är det nytt att tänka på individer som kopplade till diagnoser (trots att jag en gång i tiden arbetade som mentalskötare, eller kanske därför...)

Men då jag har hört/läst så mycket argument FÖR att använda diagnoser just när det gäller Asperger och ADHD så har jag ödmjukt tänkt om.

Nu tänker jag kanske för fort här, men anledningen till det, KAN vara att många har svårt att tänka tillräckligt individuellt. Att man är så full av hur det ena eller andra bör vara, att man måste ha en diagnos för att förklara.

Som när LSS-handläggare fick bli tillsagd att inte avnända "öppna frågor" till mig (eller andra aspergare heller för den delen). Men hon hade lärt sig att öppna frågor är bäst, men tillade att det kanske inte var det för aspergare då. Nämen, vad sägs om att i stället utbilda i hur man ser hur man kommunicerar med OLIKA typer av personer i stället? Där är det utbildningen det är fel på, för de flesta personer kommer inte att analysera och komma på sådant här, utan behöver få verktyg via utbildning.

Jag menar nu inte att du måste vara sådan, utan att hela tänket inom psykiatri + liknande, utbildningar m.m. genomsyras av att inte lära ut individtänkande utan mest medianexempel (eller ännu värre medelexempel där en sådan individ inte ens behöver existera alls).

Men den lilla erfarenhet jag har säger mig att när jag coachar en person med Asperger så bör vara försiktig med att ställa frågor om vad man känner.

INTE för att jag upplever att personer med Asperger känner mindre. Absolut inte!

Utan för att man kan ha svårt att sätta ord på känslorna. Det kan vara lättare att svara på "Vad tänker du om detta?" eller "Vad tycker du om det här?" Istället för att säga "vad känner du för detta?".

Ja det låter ju faktiskt som att det skulle passa mig bättre än "vad känner du".

Ett problem som jag har stött på genom snart sagt varje psykiatrikontakt (och även coachliknande) är att man drar slutsatser om precis allt, och att det till 95 % blir fel fel fel slutsats. Man har trott att jag "skyddar min pappa - det märks tydligt" eller att jag "var oerhört avundsjuk på min bror när han föddes" eller att mina test för hur lätt en blyertspennspets bryts av, var tecken på en "flicka som mår mycket dåligt och har mycket aggressioner inom sig". Jag har läst alla mina journaler och vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Ofta har, särskilt psykologer, sagt saker som "och då kände du så här: xxx" eller "och då tänkte du så här: yyy". Vilket alltså så gott som alltid varit helt fel. Redan när jag gick i lågstadiet blev jag mycket irriterad över detta, och sade ofta till psykologer att inte dra sådana slutsatser och att det var fel. Tyvärr fick det dem att tro mer på sina slutsatser. Ett problem var förstås de slutsatser de skrev in i journalen utan att konfrontera mig med, som att tolka mitt "NEJ, för sista gången, jag var INTE ETT DUGG avundsjuk på min bror" som att jag verkligen måste ha varit oerhört avundsjuk.

Man förstår hur fel vidare behandling och kontakt blev.

Skillnaden är också, som jag upplever det, att känslorna kan vara svårare att se utifrån genom att enbart titta på ansiktsuttryck.

Jag som coach kunde i början tro att jag sagt något fel då jag inte hos den person som jag coachade kunde se i den personens ögon och ansiktstutryck om den personen tyckte jag sagt något bra eller dumt.

Jag fick klara mig utan bekräftelse på om jag var duktig coach eller inte.

Känner igen problemet från mig själv som patient. Men det gäller att lyssna och tro på personer. Om en NT-person säger en sak, men ser ut som den känner något annat, så kanske man spinner vidare på kroppsuttrycken, men om en aspergare säger en sak utan att visa något, så får man lita på det. Man kan också fråga rakt ut om man är på rätt spår och vad personen tycker. Och blir man osäker p.g.a. uteblivet kroppsspråk, eller att personen har ett kroppsspråk som visar negativ feedback, så kan man ändå fråga, ALDRIG förvänta sig att det man tror sig se måste vara det som rör sig i en annan persons huvud.

Jag vill nästan påstå att det gäller NT-folk också, eftersom inga grupper av individer är homogena helt. Alltså finns det säkert gott om NT-folk eller icke-aspergare som skulle vinna på att inte bli tolkade utan att bli frågade om det stämmer först. Speciellt viktigt hos en psykolog eller coach kan jag tänka mig.

När jag har talat om sådant här med vanligt folk som haft kontakt med psykiatrin, så berättar nästan alla om sådant här. inte i samma grad som aspergare, men problemet verkar finnas hos alla grupper.

Hos en person som inte har asperger brukar det synas i den personens ögon och ansikte om jag är på rätt spår, eller om jag måste ändra infallsvinkel.

Brukar, men ta det inte för givet bara, det är aldrig fel att fråga om man är på rätt spår.

Men jag tror fortfarande att vi alla är individer, så frågan är om detta enbart är de personer som jag har mött både privat i min familj, och professionellt (främst som coach) som har varit så eller om det är typiskt för en person som kallar sig aspie/fått diagnosen Asperger?

Om jag ska jämföra med mig själv, så t.ex. kan jag svara vad jag känner, men det blir kanske inte beskrivet så som den som frågar förväntat sig. Jag kan gå på grundkänslorna direkt (de som terapeuten sedan hade tänkt sig att utreda) och resonerar direkt på orsakerna (vilket terapeuten också hade tänkt sig hjälpa mig att utreda). Sådant har lett till att terapeuter har sagt att jag inte behöver hjälp?!? Den har aldrig fattat att jag har kunskapen om mig själv, men vet inte vad jag ska göra.

Och jag medger att det är inte alltid jag kan svara på vad jag känner. Jag kanske inte känner, utan tänker.

Om terapeuten hade utgått från "vad tänker du om detta" så hade den fått svar som hade hjälpt den att fortare fatta på vilken nivå jag är. Den hade också själv hjälpt sig själv att tänka att den skulle få veta på vilken nivå personen befinner sig.

Lucinda skrev:Här kan man läsa mer om coachutbildningen och ICC

http://www.international-coach.com/disp ... asp?apid=3
http://www.international-coach.com/disp ... asp?apid=5
http://www.international-coach.com/disp ... asp?apid=8

Länkarna går till "Skandinaviska Ledarhögskolan" som trots namnet inte är någon högskola.

Det kan vara intressant att veta.

Det finns en tråd på Forum för vetenskap och folkbildning om skolan.

Lucinda skrev:Vi är individer.
Jag har också gått i terapi blivit totalt feltolkad, och det är oerhört sänkande. Till och med skadligt. Förödande.

Det är ett problem. Det finns alltid personer som inte följer mediannormen man får lära sig i skolan. Diagnos eller ej. Därför är det så viktigt att "att läsa individer" blir en del av (eller en större eller bättre del av, om det redan finns) psykutbildningar.

Lucinda skrev:Ja, det är förstås också viktigt att terapeuten förstår att man kan behöva stöd.

Annars kan man ju hamna i situationen att man bränner ned sitt hus tio gånger till, och drabbas av posttraumatisk stress igen och igen. Och får gå i terapi och bearbetat den i all evighet. Fast man kanske helt enkelt behöver en timer kopplad till spisen. Vilket jag oxå behöver, fast jag inte har adhd eller asperger.

Det är också bra om terapeuter och coacher som coachar personer med adhd, asperger känner till olika praktiska metoder som kan fungera som stöd, ungefär som att personer som arbetar som terapeuter med döva kan teckenspråk. Till exempel tidhjälpmedel.

Känns som att jag upprepar mig något vansinnigt i varje inlägg här nu, men det du beskriver ovan, och som jag har beskrivit liknande, det känns för mig som ett alltför vanligt problem inom psykiatrin eller terapeuteriet.

Men det borde inte vara helt svårt att gräva lite i en individ, innan man sätter in behandling. Eller läsa individen och upptäcka om den är lite annorlunda, eller verkar vara annorlunda till vissa delar. Eller som sagt, kanske har högst relevanta orsaker till beteendet. Det är ju skillnad på spindelfobi för att spindlar verkar äckliga (hos person med totalt normalt liv i övrigt), och spindelfobi efter att man har varit i Australien och nästan förlorat livet efter spindelbett. Eller kanske spindelfobi hos en person som har fobier för det mesta, fler psykiska problem och kanske har en udda personlighet i övrigt.

Bror Duktig skrev:

Lucinda skrev:Vi är individer.
Jag har också gått i terapi blivit totalt feltolkad, och det är oerhört sänkande. Till och med skadligt. Förödande.

Det är ett problem. Det finns alltid personer som inte följer mediannormen man får lära sig i skolan. Diagnos eller ej. Därför är det så viktigt att "att läsa individer" blir en del av (eller en större eller bättre del av, om det redan finns) psykutbildningar.

Och hur många följer den absoluta medianormen?
För ett tag sedan, på en fest, fick jag höra att nämen det måste ju vara ett misstag (diagnosen), jag som var så social!
Och det är jag men det har sitt pris. Samma sak skedde vid en sjukhusvistelse nyligen. Man trodde att man skulle få se och träffa en sorts AS-person men fick träffa en annan. Jag kan tala för mig, det är inte problemet. "Problemet" är rutinerna. Det var svårt att få gehör för det, behovet av att hålla saker så statiska som möjligt, särskilt under tid och i en främmande miljö.

Själv har jag provat såväl KBT som en mer psykodynamisk inriktning. KBT gav mig noll och intet. Man behöver att det finns någon form av problem, tydligt avgränsat. Om man har en fobi mot att åka hiss så kan man träna på att åka just hiss (förenklat). Jag skickades till KBT p g a ångest. Efter två besök enades vi om att avsluta allt för det fanns ingen identifierbar orsak till den ångesten (och det finns det fortfarande inte). KBT är billigt, avgränsat i tid och ska vara effektivt mot allt. Säger man.

För egen del funkade den mer dynamiska inriktningen bättre. Mycket hänger också på terapeuten. Det skar sig fullständigt mellan mig och en terapeut. Nu har jag påbörjat en ny omgång men det blir nog en kort vända, mest för att reda ut en hel oreda med tankar. Jag behöver betänketid och pang-på-kbt;n hade inte funkat i vilket fall som helst.

Coachning. Om det ska till att vara för att etablera rutiner, vardagshantering etc., så kan man få det genom t ex vuxenhab. Det är där jag har fått den hjälpen.

Jag tycker inte så jättebra om ordet coach. Vad gör man som skiljer sig från en terapeut, socionom, specialpedagog? AF har ju haft ett enormt projekt med "jobbcoacher". Och vad jag förstår så har det inte funkat. Alls.

Gerland är bra i vissa sammanhang men hon är väldigt kategorisk. Vad är sanning för henne är sanning för precis alla andra med AS också.

Ja jag kanske vet för lite om vad KBT kan innebär i olika sammanhang, men jag har svårt att förstå hur man med KBT ska komma tillrätta med att hela ens liv har blivit snett eller att det är flera djupa problem som går in i varje del i ens liv, både på många delar i nutid såväl som under långt tid bakåt.

Man kanske vill komma på vem man är, se sig och sitt liv i nya perspektiv, behöver försöka komma på vad som format en och varför.

För mig som är annorlunda och därmed troligen har blivit utsatt för formning och uppfostran m.m. som inte alls passat mig, så är det intressant och viktigt att få lite perspektiv och helhetssyn på detta.

Bror Duktig skrev:Ja jag kanske vet för lite om vad KBT kan innebär i olika sammanhang, men jag har svårt att förstå hur man med KBT ska komma tillrätta med att hela ens liv har blivit snett eller att det är flera djupa problem som går in i varje del i ens liv, både på många delar i nutid såväl som under långt tid bakåt.

KBT är väldigt målinriktat mot att förändra ett beteende specifikt. Sedan finns det en massa blandningar nuförtiden. Ren kbt syftar till att under tio veckor (eller lite mer) få en att ändra sitt tankesätt och därmed sitt beteende. KBT har varit särskilt användbart vid fobier. Och det kan jag se; du är rädd för t ex spindlar och tror att spindlar är dödliga och om en kommer åt dig så dör du. Man bygger upp spärrar för sig själv som bygger på en massa överdrifter. Man bryter ner de där spärrarna och jobbar mot att spindlar inte är farliga. Förenklat.

Jag säger inte att KBT inte kan vara effektivt. Men JAG har inte haft någon hjälp av det och har svårt att se hur det skulle kunna användas rakt av på alla problem. Jag behövde den mer psykodynamiska för det fanns många saker som har format mig genom livet som jag behövde bearbeta. Jag hade alltid sagt att det med att snacka barndom och sånt, det var inget jag tänkte göra. Jag var ändå vuxen nu, men man kan inte veta vart man är på väg om man inte vet var man började.

Jag är nyfiken på det psykodynamiska, men hindras av kostnad och av att det säkert är svårt att hitta en som kan vara tillräckligt individläsande för att klara mig.

Tänkte på det med spindlarna också: ett problem för KBT är om man bortser från vad som har hänt (vilket KBT:are har sagt till mig att man gör, men det får ju stå för dem, så kanske inte alla är). T.ex. att man är allergisk eller har varit med om ett trauma med djuret i fråga.

KBT används också mot tvång, och då är det viktigt att veta om patienten har en orsak i grunden till problemet, eller om den har en personlighet (aspergare t.ex.) som gör att målet aldrig kan bli det som en person utan AS kanske kan ha. Säg spiskollatvång som är vanligt. Är det ett tvång som ska bort, eller ligger det mer bakom? Kanske har man glömt en platta en gång och haft brand, eller kanske har man så mycket ostruktur i sitt liv, att uppbyggande av struktur kring rätt saker skulle lösa problemet automatiskt och utan KBT.

Jag ser många sådana problem och är därför mycket kritisk till KBT om inte terapeuten är skicklig på att läsa människor och känner till olika personligheter och handikapp.

Dagobert skrev:

Lucinda skrev:Här kan man läsa mer om coachutbildningen och ICC

http://www.international-coach.com/disp ... asp?apid=3
http://www.international-coach.com/disp ... asp?apid=5
http://www.international-coach.com/disp ... asp?apid=8

Länkarna går till "Skandinaviska Ledarhögskolan" som trots namnet inte är någon högskola.

Det kan vara intressant att veta.

Det finns en tråd på Forum för vetenskap och folkbildning om skolan.

Ja, det är inte någon högskola, men länkarna går till ICCs etiska regler. Och det är en internationell certifierings organisation

Jag vet inte tillräckligt mcket om OCD för att ha någon åsikt om det men det har gått ett teve-program på TV4 där man får följa två personer när de går i kbt-behandling för sitt tvångsbeteende, oavsett om det handlar om att man tvättar sig för mycket, måste trava saker på varandra, kolla dörrar, fönster, spis, strykjärn. Det handlar bl a om att få ner frekvensen genom att utsätta sig för att inte kolla dörren 16 gånger. Man har byggt upp en föreställning om att något hemskt kommer att hända om jag inte kollar dörren 16 gånger. Och så får man se att inget hemskt händer. Många av dem som var med beskrev det som att de fick tillbaka sina liv.

Så nog kan det hjälpa men jag är emot det att det numera ses som en patentlösning.

Jag var med om en brand. Jag och många andra människor. Sedan dess gillar jag inte t ex tända ljus. Problemen är inte när man kollar en extra gång om man har släckt dem, det är när man måste göra det 20 gånger och det starkt påverkar ens livskvalitet. Men som sagt, det är det att det presenteras som lösningen för alla som stör mig.

Landstinget betalade min första vända med terapi och ska betala också för den andra. Om landstinget inte hade betalat så skulle jag inte ha kunnat genomföra den.

Lucinda skrev:

Dagobert skrev:

Lucinda skrev:Här kan man läsa mer om coachutbildningen och ICC

http://www.international-coach.com/disp ... asp?apid=3
http://www.international-coach.com/disp ... asp?apid=5
http://www.international-coach.com/disp ... asp?apid=8

Länkarna går till "Skandinaviska Ledarhögskolan" som trots namnet inte är någon högskola.

Det kan vara intressant att veta.

Det finns en tråd på Forum för vetenskap och folkbildning om skolan.

Ja, det är inte någon högskola, men länkarna går till ICCs etiska regler. Och det är en internationell certifierings organisation

Länken skrev:INTERNATIONELLT CERTIFIERADE COACHER
ICC - The International Coaching Community, grundades av Joseph O´Connor och Andrea Lages 2001 i syftet att kvalitetssäkra certifieringsutbildningar i coaching enligt en internationell gemensam standard.

ICC representeras i Sverige via Skandinaviska Ledarhögskolan som erbjuder tillhörighet, service och en plattform för certifierade coacher.

Vad är en "internationell certifieringsorganisation"? Det låter fint, men vilka krav ställs på en sån?

jag fixar inte det här med att citera korta stycken! Det blir fel hela tiden. Och nu är jag så stressad för jag ska i väg och coacha snart .

Men det här svar på Bror Duktigs citat se nedan:

Bror Duktig skrev:"Jag menar nu inte att du måste vara sådan, utan att hela tänket inom psykiatri + liknande, utbildningar m.m. genomsyras av att inte lära ut individtänkande utan mest medianexempel (eller ännu värre medelexempel där en sådan individ inte ens behöver existera alls)."

Ja! Och det är ju därför jag inte jobbar kvar inom psykiatrin, och därför jag inte gillar diagnoser. Jag har sett så ofta att människors så kallat sjuka reaktioner ofta är helt logiska reaktioner på sjuk situationer.
Och ingen situation är lik en annan. Alltså reagerar vi alla olika.
Dock finns förstås gemensamma nämnare, så klart. Så vi kan lära av varndra. Och som coach kan jag ta till mig erfarenheter från andra människors livsberättelser när jag möter nya människor i min praktik.


Bror Duktig skrev:

Bror Duktig skrev:
"Ett problem som jag har stött på genom snart sagt varje psykiatrikontakt (och även coachliknande) är att man drar slutsatser om precis allt, och att det till 95 % blir fel fel fel slutsats. Ofta har, särskilt psykologer, sagt saker som "och då kände du så här: xxx" eller "och då tänkte du så här: yyy". Vilket alltså så gott som alltid varit helt fel. Redan när jag gick i lågstadiet blev jag mycket irriterad över detta, och sade ofta till psykologer att inte dra sådana slutsatser och att det var fel. Tyvärr fick det dem att tro mer på sina slutsatser."

Jag tycker det är ett general fel, total fel, att säga så som du beskriver det "och då kände du så här".
Det är kontraindicerat, det kan göra människor förvirrade. Och det kan förstärka den maktobalans som alltid finns där när en person är hjälpsökare och den andre är medhjälpare.

Man kan fråga "hur kände du då?". Eller kanske ännu hellre då när det gäller AS "Hur tänkte du?" "Hur tyckte du?"

Man kan också till exempel säga: "Jag UPPLEVER att du blev ledsen när jag sa xxx. Stämmer det? " eller "Är det möjligt att du då blev arg?"
Men som coach brukar jag inte fråga så mycket om känslor, utan vi är då mer handlingsinriktade, inriktade på att att lösa problem. Personliga eller yrkesmässiga, eller relationsproblem. Jag jobbar med olika övningar, till exempel vid konflikter får man göra perspektivövningar då man får träna sig att se på situationen ur olika personers perspektiv.


Bror Duktig skrev:

Bror Duktig skrev:Känner igen problemet från mig själv som patient. Men det gäller att lyssna och tro på personer. Om en NT-person säger en sak, men ser ut som den känner något annat, så kanske man spinner vidare på kroppsuttrycken, men om en aspergare säger en sak utan att visa något, så får man lita på det.
Man kan också fråga rakt ut om man är på rätt spår och vad personen tycker.

Ja, jag kom på att jag glömde skriva det, jag brukar fråga. Särskilt vid AS. Och så borde terapeuter också göra, fråga.

Kanske är svårigheten vid terapi/coachning och AS att terapeuten/coachen inte får lika stark bekräftelse på att hon/han är på rätt spår då hon/han inte kan läsa av ansiktsuttryck på samma sätt som de är vana vid?? Och det gör dem osäkra. Och om de då har bristande självinsikt kanske de "löser" (ironi) en del det då genom att bli auktoritära och börjar säga åt folk vad de känner??


Bror Duktig skrev:

Bror Duktig skrev:Brukar, men ta det inte för givet bara, det är aldrig fel att fråga om man är på rätt spår.

Håller med!

Moderator mnordgren: lade till citatrutor för tydlighetens skull.

Dagobert skrev:

Lucinda skrev:

Dagobert skrev:
Länkarna går till "Skandinaviska Ledarhögskolan" som trots namnet inte är någon högskola.

Det kan vara intressant att veta.

Det finns en tråd på Forum för vetenskap och folkbildning om skolan.

Ja, det är inte någon högskola, men länkarna går till ICCs etiska regler. Och det är en internationell certifierings organisation

Länken skrev:INTERNATIONELLT CERTIFIERADE COACHER
ICC - The International Coaching Community, grundades av Joseph O´Connor och Andrea Lages 2001 i syftet att kvalitetssäkra certifieringsutbildningar i coaching enligt en internationell gemensam standard.

ICC representeras i Sverige via Skandinaviska Ledarhögskolan som erbjuder tillhörighet, service och en plattform för certifierade coacher.

Vad är en "internationell certifieringsorganisation"? Det låter fint, men vilka krav ställs på en sån?

Bra fråga!
Jag tror man kan jämföra det med en styrelse med vissa stadgar?
Kan inte tillräckligt för att förklara.

Men kanske kan du hitta något på den här länken?

http://www.internationalcoachingcommuni ... page&ID=16

Lucinda skrev:det är ju därför jag inte jobbar kvar inom psykiatrin

Kanske har du nämnt det tidigare, men vad jobbade du som i psykiatrin?

TORatANDET skrev:

Lucinda skrev:[...] Gunilla Gerland alltså. Och det är synd, för hon argumenterar så oerhört starkt mot psykoterapi.

Kan du ge oss något citat som illustrerar det!
Jag tvivlar nämligen på det du påstår, eftersom jag inte själv har läst/hört sådant.

Jag vet däremot (sedan 1996) att Gunilla Gerland är emot psykodynamiska terapeuter som inte inser att AS/autism har biologiska orsaker och att grundpersonligheten skall accepteras.

Näe, jag har inte ett citat. I så fall måste jag googla runt och leta rätt på var jag läste det. Bland annat tror jag det var i någon psykologtidning? Och jag är under tidspress just nu så det hinner jag inte.

Men som jag skriver så är det min egen åsikt. Alltså jag tycker att hon argumenterar starkt mot psykoterapi vid AS, alltså hon har starka argument mot detta. Och jag vill då genom att ställa frågor via detta forum höra vad andra experter på området tycker om detta.

Juddy skrev:Coachning. Om det ska till att vara för att etablera rutiner, vardagshantering etc., så kan man få det genom t ex vuxenhab. Det är där jag har fått den hjälpen.

Jag tycker inte så jättebra om ordet coach. Vad gör man som skiljer sig från en terapeut, socionom, specialpedagog? AF har ju haft ett enormt projekt med "jobbcoacher". Och vad jag förstår så har det inte funkat. Alls.

Ja, så är det coachning är ett slaskbegrepp.
Ett inneord.
Jag har försökt beskriva lite om det i mitt allra första inlägg som startade denna tråd.

Det finns seriösa coacher dock!
Och för att göra en komplicerad historia ännu mer komplicerad så finns det olika skolor inom coachning precis som inom psykoterapi...

Man kan jobba med existensiella frågor, eller med idrott.
Man kan jobba med föräldra - barn relationer.
Med kärleksrelationer.
Med oro och deppighet.
Men det är inte istället för psykoterapi.

Ang det du skriver om kbt så låter det som om det kbt-terapeut du gick hos var av den gamla skolan.
Nu förtiden finns det kbt-terapier som jobbar betydligt mer sofistikerat. Till exempel inom schematerapin som jobbar med trauamabearbetning.

Kanske är det något som kan funka bra vid AS och traumabearbetning?
http://www.cbti.se/index.php?page=dynam ... iew&did=59

Jag kan också rekommendera kbt i kombination med mindfulness, kolla gärna upp psykiatrriker Åsa Nilsonnes verksamhet!!

Jag ägnar mig åt mindfulness men KBT får vara för min del.

Bror Duktig skrev:Man kanske vill komma på vem man är, se sig och sitt liv i nya perspektiv, behöver försöka komma på vad som format en och varför.

För mig som är annorlunda och därmed troligen har blivit utsatt för formning och uppfostran m.m. som inte alls passat mig, så är det intressant och viktigt att få lite perspektiv och helhetssyn på detta.

Ja, det är intressant. Självklart för dig. Men också rent filosofiskt, precis som att tanken att våra ögon, våra synperception fungerar olika, det jag sre som rött i min hjärna kanske en annan person ser som en helt annan sorts röd. Om vi kunde gå in i våra respektive hjärnor skulle det kunna bli en fascinerande upplevse att se och erfara hur olika perspektiv man kan anlägga på samma situation.

Respekten för detta, våra olika perspektiv saknar jag inom vård, omsorg och psykiatri.

Jag har arbetat som lärare, extra jobb, och då förfasats, gråtit inom mig och varit arg, så arg på hur barnen klumpas i hop. Som små robotar. Och de som inte passar in i denna skräpmall diagnosticras, stigmatiseras med små bokstäver typ adhd.

Skolan ska istället anpassa sig efter individen, små grupper. Högst 10 barn i varje grupp, helst 7 barn...då skulle vi inte behöva dessa diagnoser i så hög grad som nu.

Förutsatt att läraren då har kompetensen att anpassa sig efter varje barns behov och förmågor, styrkor och svagheter.

Nu måste jag arbeta och jag kanske inte hinner kan logga in på ett tag för jag har barn och annat som väntar...men jag försvinner inte på riktigt, har bara en mer långsam Internet-vana än många andra kanske har i detta forum. Ska dock inte dröja lika länge som förra gången...

Dagobert skrev:

Lucinda skrev:det är ju därför jag inte jobbar kvar inom psykiatrin

Kanske har du nämnt det tidigare, men vad jobbade du som i psykiatrin?

Jag jobbade som mentalskötare, för många många år sedan.

Bror Duktig skrev:Det är ju skillnad på spindelfobi för att spindlar verkar äckliga (hos person med totalt normalt liv i övrigt), och spindelfobi efter att man har varit i Australien och nästan förlorat livet efter spindelbett.

Så vad du egentligen vill ha sagt är att du skyddar din pappa (det märks tydligt) och att du är avundsjuk (oerhört!) på din bror?

Näh, vad jag egentligen vill ha sagt är +1 angående den senaste högen med inlägg.

Altus skrev:

Bror Duktig skrev:Det är ju skillnad på spindelfobi för att spindlar verkar äckliga (hos person med totalt normalt liv i övrigt), och spindelfobi efter att man har varit i Australien och nästan förlorat livet efter spindelbett.

Så vad du egentligen vill ha sagt är att du skyddar din pappa (det märks tydligt) och att du är avundsjuk (oerhört!) på din bror?

Näh, vad jag egentligen vill ha sagt är +1 angående den senaste högen med inlägg.

Lucinda skrev:Jag tycker det är ett general fel, total fel, att säga så som du beskriver det "och då kände du så här".
Det är kontraindicerat, det kan göra människor förvirrade. Och det kan förstärka den maktobalans som alltid finns där när en person är hjälpsökare och den andre är medhjälpare.

Man kan fråga "hur kände du då?". Eller kanske ännu hellre då när det gäller AS "Hur tänkte du?" "Hur tyckte du?"

Jag brukade argt säga ifrån, och jag minns det som att det enda jag gjorde med de här människorna var att försöka säga att de hade fel, drog fel slutsatser, och att jag tyckte att de hade alldeles för förutfattade meningar och trodde att de förstod sig på mig genom att dra helt fel slutsatser hela tiden. Och jag sade allt detta till dem

Vilket infördes i min journal som bevis på att de hade rätt i vissa misstankar.

Man kan också till exempel säga: "Jag UPPLEVER att du blev ledsen när jag sa xxx. Stämmer det?" eller "Är det möjligt att du då blev arg?"

Javisst, men de frågar inte på det viset, utan i form av retoriska påståenden. Plus att när man säger att de har fel "för ofta", så drar de slutsatsen att jag inte förstår mig på mig själv. Inte att de har stött på en ovanlig person.

Men jag har träffat psykologer från vuxenhab, som INTE säger de där vanliga förutfattade sakerna, men som i stället blir fel av andra anledningar. De har i stället andra föreställningar om hur man är med AS, och allt för ofta så verkar de tro att "upplysning om AS" är vad man behöver.

Och det hjälper ju inte fullt ut om en psykolog hela tiden frågar om den har fattat rätt, men inget har att komma med.

Jag har även träffat sådana som sitter helt tyst och liksom väntar på att patienten ska öppna sig. När inget har hänt efter 15 sådana träffar, så undrar man varför de inte byter metod.

Jag har väldigt svårt att komma igång att prata av mig själv hos psykologer, det blir som blankt i huvudet. Därför behöver jag att psykologen börjar fråga lite konkreta saker (inte "hur är det" eller "vad har du gjort sedan senast") och "får igång" mig..

Kanske är svårigheten vid terapi/coachning och AS att terapeuten/coachen inte får lika stark bekräftelse på att hon/han är på rätt spår då hon/han inte kan läsa av ansiktsuttryck på samma sätt som de är vana vid?? Och det gör dem osäkra. Och om de då har bristande självinsikt kanske de "löser" (ironi) en del det då genom att bli auktoritära och börjar säga åt folk vad det känner??

Men problemet förekommer ju säkert inte helt sällan även vid möten med folk utan AS. Jag är säker på att mer utbildning eller träning och diskussion kring att klara olika typer av individer är viktigt.

Jag tycker också att de flesta som, oavsett diagnos, klagar på en psykologkontakt, verkar ha råkat ut för just att psykologen inte läser individen rätt och inte kan anpassa sig efter individen.

Zombie skrev:... Och nu står det så mycket som verkar vettigt i tråden att en zombie (utan citationstecken eller stor bokstav) fortfarande inte orkar plöja allt. Men en sak jag fick ögonen på:

barracuber skrev:Svårigheter att sätta ord på sina känslor tyder det på att patienten kan vara en aspergare. NT-personer är ofta så översvallade av sina känslor att det blir rena känslofontänen - här är det lättare för terapeuten. I båda fallen kan man dock behöva reda ut vad som hände, hur det kändes då och nu.

Här måste man skilja mellan känslor och verbalitet. En annan myt jag också gärna vill slå hål på är den att aspergare nödvändigtvis skulle ha svagare känslor än "NT". Där vet jag att det lika gärna kan vara tvärtom – eller om inte bokstavligen lika gärna i antalet personer räknat, hur vet man att det inte beror på underdiagnosticering, eftersom den gängse bilden är just att vi har svagare känslor?

Däremot, hur starka känslor man än har är det inte sagt att man kan sätta ord på dem. Där är, enligt min erfarenhet, många psykodynamiska terapeuter inskolade till en tilltro till just det verbala uttryckets makt som jag skulle önska det infördes alternativ till i deras utbildning, som del av en allmän anpassning till neuropsykiatrins rön och överhuvudtaget ett litet bredare klientunderlag.

Kanske också det här kan vara värt att nämna i sammanhanget:
http://www.aspergerforum.se/kat-kittet-1-t14333.html
http://www.aspergerforum.se/kat-kittet-2-t14688.html

Livet kan vara stormigt även om man är sk. "NT" så jag beklagar om jag liksom hoppar in och ut här i diskussionen!

Håller absolut med om att det är vanföreställning att aspies eller personer inom autism spektrat skulle ha svagare känslor.