Gjorde mig nyss medlem här och undrar om jag hamnat rätt, får jag skriva här, har frågor och söker lite tips och råd.

Min 10 åriga dotter ska utredas för Asperger - socialt samspel

Försöker hitta information om just detta och har läst lite nu om neurologiska funktionshinder. Funderar en hel del och vad kan jag som förälder sedan om hon nu får denna diagnos, ställa för krav på tex. skolan, där dottern har mest problem och redan har varit "mobbad"

Där jag också inte har nått förtroende för berörd personal...Vad kan jag som förälder kräva? Har man rätt till hjälp - stöd eller hur funkar detta, då man får en diagnos av sådant slag som Asperger...Menar skillnaden mellan handikapp - synligt [rullstol] tex. Asperger är ju inget som man kan "ta på" Lever själv med en sjukdom som inte heller är synlig och har haft den i över 30 år [Fibromyalgi] och vet alla problem jag stött på bara för att det inte syns på mig att jag har daglig smärta.

Funderar mycket hur det måste nu vara för min lilla flicka, då man klart märker hennes dåliga social kompetens...Att hon alltid hamnar i olika situation och konflikter...bland annat!

Hur kan man hjälpa henne mot olika myndigheter och systemet?

Mvh Stenbock66

I min egen erfarenhet, en skola kan inte göra något vetting överhuvud taget emot mobbande, ens om en elevs betyg sjunker och/eller börjar skolka. Vilket borde visa att sätta tryck på skolan inte fungerar.
Normala skolor kan inte ge en elev med asperger extra stöd, det finns för lite kunskap från deras håll. Lika bra att inte säga någonting.

Det går kanske att fixa att man får ha lektioner i ett avskillt rum ifall det behövs.

Här är du välkommen - vi har tillåmed ett speciellt föräldraforum!

Tackar för välkomnandet, försökte skriva i föräldrarforumet men det gick inte, i tråden om sommarläger 2008 hade info om vars man kunde söka ekonomiskt stöd...

skolan där dottern går har en specialklass för Asperger - barn...Men hon funkar skitbra i sin nuvarande klass, till viss del men jag har ju läst att hon kan ha rätt till stöd, hjälp - mentor eller assistens, det är ju oftast på rasterna problemen uppstår osv.

och jag har redan märkt hur oförstående personalen kan verka...man funderar ju en del...hon älskar skola så sett att lära sig, hon började skriva, läsa och räkna innan hon var 3 år, så hon är väldigt intellegent men hon kan som inte läsa av andra, hon kan inte dom outalade sociala reglerna som finns, hon har aldrig funkat med mer än 1 kompis i taget tidigare, nu kan dom vara 2 + plus hon...Hon har alltid sagt rakt ut vad hon tycker och tänker, liksom inte tänker efter före och kan både såra och göra andra arga...dom uppfattar det annorlunda än vad hon menade...Såna saker som typ händer...

det finns mera men vill vänta på diskutionen med psykologen och läkaren innan jag går in mera på saker och ting...
Läkaren säger att jag inte ska "säga" om Asperger då hon inte har diagnosen ännu men då man läser om det så är det verkligen min dotter i ett nötskal...Hon har tics också!!!

Hur har ni haft det i skolan och har ni fått hjälp och stöd?

Saninaé skrev:I min egen erfarenhet, en skola kan inte göra något vetting överhuvud taget emot mobbande, ens om en elevs betyg sjunker och/eller börjar skolka.

Jo det kan dom visst. Jag blev själv mobbad under flera år och men när det blev värre satte skolan stopp för det. Sen blev jag visserligen utfryst i stället men det var skitskönt! Men detta var på 80-talet och de lade ner väldigt mycket elevvårdsresurser på det...

Om ens barn blir mobbat i skolan tror jag att ett av de viktigaste sakerna man kan göra snabbt är att se till att ungen har en fristad, någon aktivitet eller något sammanhang där han eller hon kan träffa andra på ett sätt där hon blir accepterad utan att riskera att bli sviken och trakasserad. Det är just sådana sammanhang som hjäper till att hålla modet uppe och gör en en starkare i det långa loppet - att man vet av praktisk erfarenhet att det måste inte vara såhär.

Jag har märkt det i vuxen ålder när jag talat med andra personer som blivit mobbade att det är det som är avgörande för hur lång tid det tar att ta sig upp.

Angående Asperger vet jag inte skit. Jag är själv här på grund av en person i min omgivning.

Föräldraforumet får man begära tillstånd till.

Vet inte om det är det bästa sättet eg.. nåja, så är det. Hör av dig till admin så får du tillgång till det.

Bjäbbmonstret skrev:Jag har märkt det i vuxen ålder när jag talat med andra personer som blivit mobbade att det är det som är avgörande för hur lång tid det tar att ta sig upp.

Hur menar du med "ta sig upp"?

Savanten Svante skrev:
Hur menar du med "ta sig upp"?

Jag menar att mobbning tär på självförtroendet och kan skapa en massa problem med relationer tillit och socialt samspel som det tar tid att komma över. Problem som gör en dåligt rustad inför nya sociala situationer och ökar risken att man blir utsatt igen i ett nytt sammanhang just för att man har någon slags bakomliggande förväntan om det. Människor, i varje fall en del av dem ni kallar NT, känner av det på två röda sekunder.

En vän till mig hade oturen att förutom att han blev mobbad i skolan också vara psykad och trakasserad av sina föräldrar. För honom var det mycket värre och har varit mycket tyngre att komma över än för mig. Det märker personligheten och förlamar ens handlingsmöjligheter.

Okej, då hon blev mobbad i ettan så vart det direkt reaktion jag är inte en mamma som håller käften, jag anmälde skolan och gick till högre instans...Det vart EVK osv. men dom höll inte dom åtgärder som dom sagt dom skulle ha och det hela slutade med att vi flyttade och bytte skola...För vi orkade inte längre, varken dottern eller jag - hon drömde mardrömmar och ville inte till skolan...

Nya skolan var det bra på ett tag sen var det 2 flickor som började med tyst mobbing som rektorn sa att det var och då gav jag upp, flyttade igen men tillbaka till dit hon gått 6års och trivdes...*jösses* detta kan se lite galet ut men det finns orsaker till att vi flyttat en del
Den ny [första] skolan funkade det jättebra i hon fick gå i klassen hon tyckte om och hade någon kompis i sedan innan och det funkar skitbra så sett nu då dom bytt skola igen - 4an är på annan skola, det är oftast problem då andra inte förstår henne, som hon själv säger...
jag menade inte så som dom sa att jag sa det...svårt att förklara, mycket krockar på rasterna och tjafs om skitsaker, pulkan och sånt...
Hon får också så ont i magen och huvudet vid stress så det inte är klokt, hon är undersökt för kraftig migrän och massa annat men det är inga fysiska fel på henne...det är stressen som orsakar det!

Skolan nu verkar åtminstone ha resurser så sett och jag har redan meddelat rektor, skolsyster, kurator och frittepersonal och klassfröken med ett brev från läkaren vad som är på gång - uredning av ev. diagnos Asperger - socialt samspel...men Klassfröken har problem att ta in detta och förstå, hon beteer sig som om det är en förkylning som går över, hon säger hela tiden att det ordnar sig hon lär sig och det går över...så fort det är nått och min dotter uppfattar fröken som om hon inte "lyssnar" på henne det blir ofta konflikter där och i veckan som var lyssnade hon inte utan direkt tog musikfrökens parti så min dotter stod inför hela klassen och grät för ingen hörde vad hon sa [förstod] att hon inte ville uppträda på julfesten och dansa och hålla en banan, hon skulle ha klänning och bananen kunde ej få plats någonstans - dom hörde inte utan sa bara åt henne att inga ändringar i numret osv.

Har ni haft likande problem att inte bli HÖRDA...

stenbock66 skrev:Har ni haft likande problem att inte bli HÖRDA...

Jepp. Ibland undrar man om man talar samma språk.

Frågan är då hur och om man kommer över det, och om man vet om man har kommit över det.

Jag fick först långt upp i vuxen ålder reda på att jag hade blivit mobbad i första och andra klass, tydligen ganska allvarligt enligt min lärare. Vi flyttade därefter så jag bytte skola. Tydligen berodde den flytten i alla fall delvis på att jag blev mobbad. Det faktum att jag inte alls kom ihåg att jag blev mobbad, beror det på att de vuxna uppfattade situationen värre än den var och jag aldrig upplevde det som mobbing, eller var det så illa att jag hade förträngt det? Man kan nog misstänka att det handlar om det senare, eftersom jag har bra minne och rimligen borde ha kommit ihåg något om jag inte hade förträngt det. Men om jag hade förträngt det och inte ens visste om det, kunde jag ens komma över det då? Det borde ju ha satt spår som jag inte ens kunde bearbeta för att jag inte var medveten om det. Egentligen har jag ingen aning om och hur mycket detta har påverkat resten av mitt liv. Kanske ingenting, kanske enormt mycket.

Kvasir skrev:Det faktum att jag inte alls kom ihåg att jag blev mobbad, beror det på att de vuxna uppfattade situationen värre än den var och jag aldrig upplevde det som mobbing, eller var det så illa att jag hade förträngt det?

Det beror väl på hur mycket du kommer ihåg av det som var viktigt för dig i övrigtnär du gick i första och andra klass och hur mycket du kommer ihåg av hur det var i skolan över huvud taget.

Bjäbbmonstret skrev:Det beror väl på hur mycket du kommer ihåg av det som var viktigt för dig i övrigtnär du gick i första och andra klass och hur mycket du kommer ihåg av hur det var i skolan över huvud taget.

Jovisst, och det är ju egentligen omöjligt att veta säkert hur det ligger till. Jag kommer ihåg jag fick ett öknamn för att jag tydligen var för duktig, men jag har inget minne av att jag tog så väldigt illa upp av det. Men tydligen blev det till slut så illa att jag knappt umgicks med några alls mera än en tjej i klassen som också var mobbad. I övrigt har jag väl inte massor av minnen från den tiden, men en hel del, så något så allvarligt som mobbing borde jag rimligen ha något minne av.

Kvasir skrev: Jag kommer ihåg jag fick ett öknamn för att jag tydligen var för duktig, men jag har inget minne av att jag tog så väldigt illa upp av det. Men tydligen blev det till slut så illa att jag knappt umgicks med några alls mera än en tjej i klassen som också var mobbad.

Det kanske helt enkelt inte var så viktigt för dig då. Du hade dina intressen på annat håll så det rann av dig?

Bjäbbmonstret skrev:

Kvasir skrev: Jag kommer ihåg jag fick ett öknamn för att jag tydligen var för duktig, men jag har inget minne av att jag tog så väldigt illa upp av det. Men tydligen blev det till slut så illa att jag knappt umgicks med några alls mera än en tjej i klassen som också var mobbad.

Det kanske helt enkelt inte var så viktigt för dig då. Du hade dina intressen på annat håll så det rann av dig?

Det är ju precis det jag inte vet, och inte kan veta. Antingen var det precis som du säger, att jag inte uppfattade det så allvarligt som de vuxna och det egentligen inte satte några spår, eller så mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag förträngde det helt. Tydligen hade min lärare i alla fall sagt till mina föräldrar vid ett senare tillfälle att det var tur att vi flyttade, för det hade bara blivit värre om jag hade gått kvar.

En person jag känner hade väldigt uppenbara svårigheter tidigt. Blev utredd och fick en AS- diagnos vid 7 års ålder.

Då blev han berättigad en assistent i skolan och tack vare det så har han hela tiden varit trygg och haft en positiv tid i grundskolan.

Efter grundskolan gick det sämre.. Han blev placerad i en AS-klass med "speciallärare" på gymnasiet och då funkade det inte alls..

Han blev utsparkad och har varit hemma sen dess..

Thunderchild skrev:En person jag känner hade väldigt uppenbara svårigheter tidigt. Blev utredd och fick en AS- diagnos vid 7 års ålder.

Då blev han berättigad en assistent i skolan och tack vare det så har han hela tiden varit trygg och haft en positiv tid i grundskolan.

Efter grundskolan gick det sämre.. Han blev placerad i en AS-klass med "speciallärare" på gymnasiet och då funkade det inte alls..

Han blev utsparkad och har varit hemma sen dess..

På det sättet verkar ju situationen betydligt bättre idag än förr, att vi idag kan sklija ut vissa diagnoser och därmed sätta in lämpliga åtgärder. Dock förutsätter det att resurserna finns och att diagnosen faktiskt ställs. Så kanske man ska dra lärdomen av ditt exempel att det kan vara ganska individuellt vilken åtgärd som är bäst för en viss person, och att standardlösning 1A för elever med AS kanske inte passar alla.

Jag gissar att det största problemet var att han efter att ha blivit positivt särbehandlad hela grundskoletiden var en lycklig och glad pajas som sedan förväntades sitta tyst och snäll bland dom andra mobbade och nedtryckta ungdomarna i specialklassen..

stenbock66

Hejsan och välkommen till oss!

Jag är inne i svängen du är påväg in i. Min dotter är född -97 och har "nyligen" fått sin AS-diagnos.

Jag kan säga som såhär. Din dotter har rätt till en assistent - inget snack om saken.
Sedan skulle jag vilja säga att, om din dotter verkar funka så pass bra i sin "vanliga" klass som hon ändå verkar göra, så undvik att sätta henne i en AS-klass, eller någon form av "specialklass". Min dotter funkar bra med sina vänner, men skulle man sätta henne i en "specialklass" skulle hon känna sig annorlunda på ett negativt sätt, och jag tror att det är lättare för henne (och din dotter?) att lära sig hur människor utan AS fungerar, om de faktiskt får tillbringa tid med dem, och ta några konflikter.

Vad det gäller läraren så kan jag nämna något som gjordes när min dotter utreddes.
De som ledde diagnosteamet satte då upp ett möte med hennes lärare, dels för att sätta in läraren i hur hon fungerade, men också så att läraren fick en chans att ställa frågor om saker hon undrade över.
Kanske det kunde vara något?

Visst hjälper det att en elev får diagnos, det kan användas som verktyg och påtryckningsmedel. När jag fick min diagnos i åttan slapp jag äntligen friluftsdagarna, jag fick börja i en mindre klass mm.

Hej och Välkommen Stenbock66!

Tillgång att skriva på Föräldraforum får du genom att klicka här: http://www.aspergerforum.se/groupcp.php?g=750

Goda råd kommer du säkert att få många här, som t ex av Thalia här ovanför

Välkommen stenbock66.

Tack för alla svar, tips och råd...Ska genast klicka på länken Panika, tack!
Sedan så kommer jag med all säkerhet begära en assistens - som alltid är med min dotter, för just på rasterna när ingen fröken ser, det är då saker och ting händer, min dotter har också väldigt svårt då det är vikarier, praktikanter osv.
hon har svårt då det händer förändringar i rutinerna...

Kommer ha möte med läkaren, psykologen och skolan då allt är klart. Funderar rent av att ha ett extra föräldrar möte med läkaren, psykologen och skolans kurator och berätta för dom andra föräldrarna hur och vad dom får säga till sina barn, inget om diagnosen till sina barn utan verktyg så dom kan förklara för sina barn då det varit konflikter för just nu så blir det bara tjafs och osämja och några av barnen säger rakt ut till min dotter att dom hatar hennes beteende, då hon tex. svamlar eller går på, då hon är uppstressad...Plus att alla i klassen tagit henne förgiven som bäst i engelskan, hon är det också så dom förväntar sig att hon alltid ska kunna svara och en dag då vart hon osäker och sa inget då hade en klasskompis tyckt att hon svamlade och hatade hennes beteende för det förstörde för alla andra då min dotter inte svarade ens på frågan, under tiden hade min dotter funderat på svaret och blivit osäker, sa inget och sen vart det bara tvärstopp då klasskamraten sa som hon gjorde för att dotterns svar dröjde...Min dotter kom hem och förstod inget alls, varför sa hon så...jag måste väl inte alltid kunna svaret?

Hon har ju alltid kunnat och sagt snabbt och så...detta nu har gjort att min dotter säger sig känna sig annorlunda ibland, att hon inte får svamla som dom andra då säger dom åt henne, larvar sig och sen svamlar dom själva och min dotter frågar då rakt ut men jag fick ju inte varför gör ni då? och då får hon bara retningar tillbaka och överdrivna -förlåt, dåååå!
Hon fattar inte att så här håller barnen på - småretas och driver lite med varann, dom menar inget illa i sig, men min dotter tar allt bokstavligen!

Åter till klassfröken
hon påstod sig läst om Asperger, jag skickade lite länkar ändå till henne och fast jag informerat henne, så hamnade hon och jag dagen efter i diskution, hon lämnade ut min dotter inför hela klassen i korridoren...kom ut och sa till mig så alla hörde att min dotter jobbat så dåligt i matten och varit dum och otrevlig mot fröken, min dotter sa då rakt ut att jag är ju trött, sa ju jag var trött jag orkade inte, en annan klasskompis försvarade min dotter och sa att hon visst är snäll, och berättade nått snällt min dotter sagt/gjort, jag tog med fröken i klassrummet barnen gick ut på rast och jag sa åt henne att så där kan och får hon inte säga, men jag tycker inte om och blir ledsen då hon är otrevlig mot mig...svarade hon då, det handlade bara om hon fröken...
jag sa att min dotter inte är otrevlig med flit utan säger bara vad hon känner och tycker utan att tänka...och att hon dagen innan fått info om Asperger och sagt sig förstå...vi bråkade rent av så jag började nästan grina, så arg var jag och då säger hon jag vill inte bråka med dig jag backar, det ordnar sig och hon lär sig det går över...
Jag blev så arg och sa rakt ut det går inte över, ingen förkylning utan hon får verktyg att lära sig socialt samspel om hon nu får den diagnosen...och att klara inte fröken detta så byter jag fröken...har pratat med kuratorn också...efter detta, känns som om fröken inte vill höra, som om hon inte vill se, inte förstå...
efter detta så har det hänt flera saker och fröken hon bara säger det löser sig eller ordnar sig, hon blir irriterad och arg på min dotter men säger sen överdrivet snällt att hon är sååå duktig i skolan...

läkaren reagerade då fröken skrivit om dotterns skolsituation till henne och skrivit bara lovord hur duktig hon är osv. men sist skrivit att hon hade efter 1 termin snart slutförd 35% frånvaro...???
Då står ju inte allt rätt till...

Huva, vad långt detta blev sorry...Har massor av tankar i huvudet och ingen att riktigt prata med...alla mina nära och vänner fattar men att nå fram till klassfröken är jobbigt...till veckan som kommer ska dottern också få en dag prova på fritte igen, hoppas det ska funka och att hon kan leka lite där...för hon har sällan kompisar hemma!

Mmm.. Ett rejält långt och aspigt inlägg.. Hur var det egentligen när du själv gick i skolan?

stenbock66 skrev:Sedan så kommer jag med all säkerhet begära en assistens - som alltid är med min dotter, för just på rasterna när ingen fröken ser, det är då saker och ting händer, min dotter har också väldigt svårt då det är vikarier, praktikanter osv.
hon har svårt då det händer förändringar i rutinerna...

Kommer ha möte med läkaren, psykologen och skolan då allt är klart. Funderar rent av att ha ett extra föräldrar möte med läkaren, psykologen och skolans kurator och berätta för dom andra föräldrarna hur och vad dom får säga till sina barn, inget om diagnosen till sina barn utan verktyg så dom kan förklara för sina barn då det varit konflikter dröjde...Min dotter kom hem och förstod inget alls, varför sa hon så...jag måste väl inte alltid kunna svaret?

Åter till klassfröken
hon påstod sig läst om Asperger, jag skickade lite länkar ändå till henne och fast jag informerat henne, så hamnade hon och jag dagen efter i diskution, hon lämnade ut min dotter inför hela klassen i korridoren...kom ut och sa till mig så alla hörde att min dotter jobbat så dåligt i matten och varit dum och otrevlig mot fröken, min dotter sa då rakt ut att jag är ju trött, sa ju jag var trött jag orkade inte, en annan klasskompis försvarade min dotter och sa att hon visst är snäll, och berättade nått snällt min dotter sagt/gjort, jag tog med fröken i klassrummet barnen gick ut på rast och jag sa åt henne att så där kan och får hon inte säga, men jag tycker inte om och blir ledsen då hon är otrevlig mot mig...svarade hon då, det handlade bara om hon fröken...
jag sa att min dotter inte är otrevlig med flit utan säger bara vad hon känner och tycker utan att tänka...och att hon dagen innan fått info om Asperger och sagt sig förstå...vi bråkade rent av så jag började nästan grina, så arg var jag och då säger hon jag vill inte bråka med dig jag backar, det ordnar sig och hon lär sig det går över...
Jag blev så arg och sa rakt ut det går inte över, ingen förkylning utan hon får verktyg att lära sig socialt samspel om hon nu får den diagnosen...och att klara inte fröken detta så byter jag fröken...har pratat med kuratorn också...efter detta, känns som om fröken inte vill höra, som om hon inte vill se, inte förstå...
efter detta så har det hänt flera saker och fröken hon bara säger det löser sig eller ordnar sig, hon blir irriterad och arg på min dotter men säger sen överdrivet snällt att hon är sååå duktig i skolan...

läkaren reagerade då fröken skrivit om dotterns skolsituation till henne och skrivit bara lovord hur duktig hon är osv. men sist skrivit att hon hade efter 1 termin snart slutförd 35% frånvaro...???
Då står ju inte allt rätt till...

Fröken verkar inte ha tillräcklig distans till sig själv och sin egen prestige och reagera alldeles för känslomässigt. Låter som hon är det störst hindret här. Om din dotter var hörselskadad, skulle fröken bli arg för att hon inte hör och måste fråga om? Om din dotter gick med kryckor, skulle hon bli arg för att hon inte kunde gå lika snabbt som andra?

Hoppas verkligen "experterna" kan få fröken att förstå att det är hon som måste anpassa sitt beteende efter den som är funktionshindrad, inte tvärtom. Och att säga att dottern varit "dum och otrevlig" så andra barn kan höra, det är oacceptabelt. Hade det varit jag, hade jag klagat hos rektorn.