Detta är mitt första inlägg... Lite tankar och funderingar bara.


Har nyligen börjat träffa en psykolog sen 2 mån tebax.

Anledningen?

Är 35 år. Är för närvarande i ett förhållande, mitt längsta hittills snart 3 år med ett avbrott på en mån... Har aldrig klarat av att ha ett längre förhållande mer än 2-3 månader innan...
Har alltid retat upp mig, blivit förbannad för att ingen förstår mig..

Min nuvarande tjej fick upp ögonen på mig när hon sa att problemet är du.
Hon började berätta för mig hur jag betedde mig mot henne och plötsligt kom jag på att hon berättade exakt samma sak som mina tidigare tjejer hade berättat.
Bland annat att jag var iskall, provocerande, jag fick dom att känna sig värdelösa....
Samtidigt började jag gå igenom alla "nära" relationer, samma sak kom jag fram till där, jobbpolare och vänner hade uttryckt sig samma sak. Jämt kommit snett med chefer....

Det var inte alls menat från min sida att dom skulle känna sig så.
Utan jag är bara ärlig och rak, och därför har lite problem att formulera och fin lira på ett neutralt diplomatiskt sätt. Antingen är det bra eller dåligt, fint eller fult gott eller äckligt. sjukligt svart eller vitt tänkande i alla situationer...

Vet inte varför men jag började googla på borderline och tyckte det passade in på mig så jag bestämde mig för att min läkare skulle skriva en remiss till öppenpsyk.
Tog bara 3 veckor så fick jag en tid hos en psykolog.

Började berätta om min ilska och plötsliga humör svängningar,
om hur allt och alla verkade vara emot mig,
att ingen såg det självklara som jag såg det,
om mitt svar eller vitt tänkande, problem att förstå underfundiga kommentarer,
ställer folk inte frågan som jag skulle ha ställt den så har jag problem att förstå den, tar allt ordagrant, mitt ointresse för andras tankar och funderingar,min likgiltighet etc etc... Sen började hon fråga om min uppväxt... som inte var det enklaste...

Tillslut efter 3 träffar så fick jag fylla i ett par formulär som jag inte tyckte va rättvis.
Jag brottades hela tiden med personen som jag byggt upp under alla dessa år, personen som försökt dölja sina "problem" för att passa in i ett socialt samhälle, samtidigt som personen med "problemen" gjorde sig påmind hela tiden... Slutsatsen blev drag av asperger.

Grejen är den att jag tycker att psykologen bara har skrapat på ytan. Jag har svårt att själv berätta om hur jag funkar om jag inte får en konkret och rak fråga om det specifika.
Ju mer jag läser om asperger ju mer säkrare blir jag att det inte bara är ett drag...

Vet inte om det är så viktigt att få en diagnos men det känns som jag har hamnat mitt i mellan... Har svårt att acceptera det... antingen har jag asberger eller inte.. vadå drag? Antingen eller liksom...

Hej och välkommen!

Det hjälper inte hur svartvitt du tänker, autismspektrumtillstånd är just ett spektrum och det är inga knivskarpa gränser.

Tänk dig i ena änden lågfungerande autister (Kanners syndrom) som behöver daglig hjälp, sedan högfungerande (Aspergers syndrom), sedan NT med autistiska drag/drag av Aspergers och längst bort i andra änden helt neurotypiska.

Det kan vara ett lotteri vilken diagnos man får el om man får någon alls. Poängen är hur stora svårigheter man har. Tycker du att du har stora svårigheter, kan du vara hjälpt av en formell diagnos. Annars hjälper det mycket att förstå sig själv (och att läsa här).

Har du läst denna tråd: du-vet-att-du-ar-en-aspie-nar-t4401.html