För tre veckor sedan förändrades plötsligt mitt perspektiv på livet. Jag blev återkallad efter en vanlig generell mammografi-undersökning. Provtagningar och läkarbesök passerade. I övermorgon ligger jag på operationsbordet, ett helt bröst ska bort och lite lymfkörtlar. I februari startar cellgifts- och strålbehandling - 5 månader med illamående, trötthet och håravfall. Prognosen är god, ungefär 4-5 överlever (troligts ännu större chans för mig pga av min ålder).

Jag har pratat och informerat min AS-kille på 11 år så mycket jag kan. Jag har inget stort och tryggt nätverk, men han har en pappa som är OK, dock troligtivs också AS, jag gillar inte tanken att han ska få 100% av vårdnaden om det värsta händer. Ingen i vår släkt kommer ropa "Jojo tar vi hand om" eller ens "Jojo hjälper vi till med".

Lyckades få kuratorn i skolan att träffa honom, hon ska fortsätta träffa honom under våren. Ömsesidigt tycke uppstod klart, det är en stor lättnad.

I morse när jag tog av mig nattlinnet kom han självmant och "sa adjö" till mitt bröst. Jag fick visa precis vad som ska bort. Han sa att han tyckte väldigt illa om att bröstet ska försvinna.

Nu har jag skrivit av mig. Finns det någon med tips eller erfarenheter hur man bäst hjälper ett barn vars mamma blivit sjuk. Något tips till vad en mamma med lite AS-drag men ingen diagnos - fixar sig själv och grabben på ett bra sätt under en tuff tid?

Jag tror att de flesta ungar kan handskas med att sin mor mår dåligt, och att de då sänker kraven på vad du ska klara av som mor. koncentrera dig på att bli frisk i första hand, det hjälper din son mer än att du tillfälligt upprätthåller en fin yttre fasad.

Krya på dig och vi hoppas på det bästa möjliga resultatet för dig och din son!

Fenren skrev:Jag tror att de flesta ungar kan handskas med att sin mor mår dåligt, och att de då sänker kraven på vad du ska klara av som mor. koncentrera dig på att bli frisk i första hand, det hjälper din son mer än att du tillfälligt upprätthåller en fin yttre fasad.

Krya på dig och vi hoppas på det bästa möjliga resultatet för dig och din son!

+1

+1 till.

Och ett väldigt fint och odramatiskt inlägg. Finns ju säkert flera nivåer man reagerar på, men jag tänker att den förmåga som ger ett sådant inlägg bådar gott för annat med.

Zombie skrev:+1 till.

Och ett väldigt fint och odramatiskt inlägg. Finns ju säkert flera nivåer man reagerar på, men jag tänker att den förmåga som ger ett sådant inlägg bådar gott för annat med.

Ja, Du är beundransvärd! Att behålla lugnet så i den storm som seglat upp.

Jag undrar själv hur mitt autistiska barn ska klara sig när jag är borta. Har dock en liten lista på förslag, som sonen själv får ta ställning till, eftersom han är vuxen.

Ibland har jag undrat om han inte rent av har klarat av mina sjukdomar rätt så bra just för att han är autistisk - han lever ju i viss mån i sin egen värld, inte så beroende av andra kanske.

Autism kan ibland vara en funktionstillgång.

Hoppas att allt går bra!

Jag skulle väl säga att det vore bra att vara ärlig och uppriktigt mot honom, oavsett vad som händer. Jag har själv varit med om att min mamma var sjuk under min uppväxt (hon fick utmattningsdepression), och mina föräldrar berättade inget för mig eller mina syskon. De försökte bara gömma det som hände, så när mamma började gråta helt plötsligt eller bara stormade ut ur huset, tog bilen och körde iväg visste jag inte vad som hände.

Så att informera och vara ärlig är viktigt.

Lycka till med allt, hoppas det går bra!

inte ens 48 timmar sen döden kom till min familj och det enda jag kan säga har sagts redan. ÄRLIGHET och INFORMATION. Det var dessa två jag saknade mest. För NT kanske det är nån slags omtanke, eller förnekelse, för mig blev det till lögner. Kanske rent av en idé att ha nån slags veckouppdatering med barnet? (eller annan tidsintervall).

Tack för alla svar. Ni är alla väldigt uppmuntrande och det känns som jag är på ”rätt spår”. Ärlighet och information det är något jag försöker hålla på. Det sa även skolans kurator som ringde mig efter samtal med sonen. Förklara, förklara sa hon. Så jag berättar när det finns någon ny information eller när han frågar.

Min son har ju AS-diagnos och jag är rätt säker att jag ligger nära en. Jag tror att det gör att vi fokuserar rätt mycket på det rent tekniska/faktiska. Lite mindre kring det känslomässiga. Men vi behöver omtanke och förståelse precis som vem som helst. Här på forumet fick jag en dos av det, det känns väldigt bra.

Hej!

Håller tummarna för dig och din son, jojomamma. Håller fullständigt med om att information är bra, fortsätt med det.

Hälsningar

Lilla Gumman

Vill bara skicka en stor kram till jojomamma!!!! Ärlighet o info låter bra tycker jag.

Jag tror barn mår bra av att kunna trösta sina föräldrar ibland. Det minskar nog deras skuldkänslor.
Stor och varm bamsekramiz till Dig!