Jag har hunnit bli 51 år och har haft en plågsam tid framförallt från 18 - 30 års ålder, då helt jag saknade nära vänner. Jag upplevde att jag inte hade någon överhuvudtaget som brydde sig om mig, ända tills jag träffade min livskamrat först vid 30 års ålder. Känner stark ilska mot plågoandar från den tiden. Går på Venlafaxin 225 mg per dag sedan flera år och försöker minska dosen pga något för högt blodtryck. Fick min AS-diagnos först vid 43 års ålder. Har gått i psykodynamisk terapi i många år utan förbättring -slutade 2006. Empati från psykologen räcker inte. Psykolog från Habiliteringen har rekommenderat mig att visualisera att de negativa tankarna/känslorna, som är förknippade med plågsamma minnen är härbärgerade i en utdragslåda, som jag ska spika igen. Det rådet räcker inte. När gruppmentaliteten på jobbet ger sig till känna, rivs ilskan upp mot ungdomens plågoandar och djupa känslor av ensamhet o utanförskap. Vad innebär det egentligen konkret att bearbeta traumatiska minnen? Jag var stökig på en fest för 32 års sedan o kunde inte sitta still och umgås under tystnad/lågintensivt skitprat. Senare den kvällen blev jag brutalt nedklubbad. Har blivit utsatt för en hel del mobbing i arbetslivet. Lider av mångårig depression. Jag sörjer min förlorade ungdom, då jag upplevde ett väldigt fientligt,nonschalant och kränkande bemötande alltför ofta, även från arbetsförmedling, lärare, studievägledare, psykologer m fl. Har aldrig haft förtroende för att prata med mina föräldrar om konflikter. De har alltid tagit motpartens parti. Skidåkning och cykelturer har gjort livet värt att leva. Visst kan intressen ge lindring och kanske möjliggöra en dosminskning. Men en alltför lång period på hösten är det ohälsosamt kallt för cykelturer och inte heller skidföre. Då känner jag tristess. Undviker personer som jag inte gillar. Känner ett starkt hat mot sällskapslivet bland NT-det är bara till för dem som är populära. Vi andra har inget annat än förnedring att vänta oss. Har även prövat KBT utan framgång. Bör jag pröva med en annan KBT- terapeut som har tillräcklig erfarenhet av AS? Eller kan någon annan terapiform vara mer verksam?

Räcker det inte med att mobbare förstörde din ungdom, låt dem inte förstöra ditt nuvarande liv också.

Om du upplever dig lika mobbad nu på arbetet, så fundera på om du ska stanna kvar. Inget jobb är värt ens sinnesfrid och psykiska hälsa. Har du möjlighet att få förtidspension?

Jag kan fortfarande känna bitterhet över att jag tvingades bort från mitt jobb och blev förtidspensionerad. Men jag försöker leva i nuet, göra vad jag vill och orkar. Hellre oavlönat volontärarbete med något jag är intresserad av än ständig stress.

Skickade nyss ett pm.

Jag är mycket nyfiken på om det finns några bra råd. Jag har liknande problem.

Inga psykologer har kunnat hjälpa mig, oavsett vilken inriktning de kör med. Och vad gäller psykologer så tror jag att det viktigaste är att de är duktiga på att läsa individen de har framför sig. Det kan t.o.m. vara så viktigt att terapiformen kommer i andra hand.

På något sätt måste man väl bearbeta det som har hänt, men jag vet inte hur. Även om man ska spika igen det i en kista, så måste det kanske bearbetas innan. Och jag undrar förresten om sådana sätt att hantera saker verkligen kan fungera. Det låter för enkelt, och som terapeuten inte fattar vidden eller har problem med att läsa individen.

Personligen tror jag inte att några psykologer eller terapiformer kommer att kunna erbjuda några lösningar för dig. Dom kan inte göra några underverk, det dom kan göra är att leda dig i rätt riktning. Ge dig råd hur du ska handskas med din ilska och bitterhet. Hur du ska komma dit måste du på nåt sätt komma på själv i ditt inre.


Det låter lite som att du även är bitter på psykiatrin för att dom inte presenterar några lösningar som löser dina problem...

Om man är bitter och allt och alla och upplever att alla andra har ställt till jävelskap, inkl föräldrarna....tja, på nåt plan måste man nog då även granska sig själv och hur man har betett sig. Det är inte alltid så att omvärlden är genomond och man själv är ett helt oskyldigt offer. Man ingår i ett sammanhang. Visst finns det mycket elakhet där ute som man kan drabbas av, det kan ingen förneka...men man kan inte heller skylla allt elände på andra, då sluter man bara som en väldigt bitter människa.


Provat meditation? Kan faktiskt hjälpa för en hel del bekymmer. Jag tror du skulle behöva jobba med dig själv för att lära dig att hantera din bitterhet.

Det enda som jag tror egentligen funkar är det kanske omöjliga att bli så glad att man helt enkelt glömmer varför man var ledsen - jag använder med avsikt något barnsliga ord eftersom det förefaller mig vara en barnslig metod. Som vuxen människa borde man väl på nåt sätt kunna hitta visdom nog inom sig för att exempelvis komma över bitterhet?

Möjligen kan meditation, som Moggy skrev om, leda en till sådan visdom. Annars har jag ingen aning om hur man gör - att "se vuxet på situationen" har inte lyckats mig förrän jag just fått mer utifrån, att glädja mig åt.

Moggy skrev:man kan inte heller skylla allt elände på andra, då slutar man bara som en väldigt bitter människa.

Det däremot, Moggy, är jag inte säker på stämmer. Jag menar, visst måste man nog sluta hata eller vara rasande på folk, sluta att just vara bitter, men det måste nog inte nödvändigtvis ske genom att man letar i sig själv tills man hittar en lika stor skuld där. Men att se andra exempelvis som offer för medfödd och inlärd dumhet o.d. kan vara en användbar tanke - såvida det inte får en att gå från bitterhet till förakt, det är en blindväg jag har steppat ett par steg på, inge bra alls.

Det bästa jag själv lyckades med under mina bittra år var att se vilka flöjlar jag själv och alla andra är för ödets nycker - somliga blir insiktslösa och trampar på folk utan att ens se det, några blir trampade på och genombittra och andra trampade på men helhjärtat förlåtande, etc. etc.. Ingen av oss förtjänar varken sin godhet eller sin ondska eller ö.h.t. sitt öde, har jag lyckats tänka - och verkligen känna, det kan jag inte längre - som bot mot bitterhet, ibland.

Blev nästan tagen själv där. Har jag verkligen varit så vis? Förmodligen inte.

Sinnesfrid och inre lugn är prioritet ett i livet. Det finns inget som kan ersätta sinnesfrid. Bäst är om man själv kan komma på hur man uppnår den. För det kan vara högst individuellt. Kan vara banalt simpelt och just på grund av det så kanske man inte inser det.

matterik skrev:Sinnesfrid och inre lugn är prioritet ett i livet. Det finns inget som kan ersätta sinnesfrid. Bäst är om man själv kan komma på hur man uppnår den. För det kan vara högst individuellt. Kan vara banalt simpelt och just på grund av det så kanske man inte inser det.

Stämmer så väl.

För min egen del känns dock sinnesfrid långt, långt borta.

Innan du somnar på kvällen, tacka för tre saker som har varit bra under dagen, börja med små saker.

Själv så kan jag alltid vara tacksam över att jag har ett hem. Jag arbetar själv med min bittrhet o ska tamefasen lyckas.

Allt gott, mvh, Kattpappa

@Kattpappa, lycka till! Och det menar jag ärligt, är inte sarkastisk eller så.

Jag vill gärna ta mig ur eländet, och försöker med liknande metoder (inte just det här, men jag är aktiv på att försöka ta mig ur eländet i mitt liv).

Jag har åtminstone lyckats sluta med SSRI och sömnmedicin, men sedan är ju måendet kvar, samt somatiska besvär som det senaste har tagit över mitt liv totalt. Hur fan kan det vara möjligt att lyckas få bort mediciner, bli piggare, börja må riktigt bra, och så slår livet till med en rejäl käftsmäll i form av nya somatiska helveten? Det är inte heller särskilt bra för bitterheten eller kämpandet ur depression.

Eva B skrev:Vad innebär det egentligen konkret att bearbeta traumatiska minnen?

Förslag:
* Konfrontera och vänja sig vid tillhörande känslor, bl.a. sorg och kränkningar. Ta förlusterna.
* Förbättra sitt tänkande och sin beskrivning av varje situation (till något som fungerar bättre).

Trevligt att du har jobb Eva B. Och du verkar ha kommit ganska långt i din analys av dina utmaningar.

Psykodynamisk terapi avråder jag från att söka, eftersom de flesta utövarna inte förstår asperger alls. KBT är mer blandat, där finns terapeuter som är bra eller mindre bra för aspergare.

Jag menar dock att klienten/patienten är minst lika viktig som terapeuten vid KBT/kognitiv terapi. Och den faktorn har du dessutom störst möjlighet att påverka.
* Du kan kanske själv analysera dina problem mer detaljerat genom skrivande. Vad är: Sorg, ältande, trauman, depression, olösta sociala problem, brist på mål, ... ?
* Jag skulle sen sätta upp mål för de olika problemen och vad man vill ha istället. Och i den processen ta med vad det finns för vinster med olika problem (Ja, det är skönt för ögonblicket att t.ex. börja älta.) och besluta om man vill vara utan de fördelarna.
* Sen börja med tekniker för att hantera problemen, vilket ju är ett jättestort ämne. Verktyg som jag vill ha i min låda är: Tacksamhet, mindfulness, måttlig motion (promenader, gym), och många fler.

Ifall du därefter väljer att gå till en (KBT-)terapeut kan ni fokusera just på de delproblem som du inte kan lösa själv. Det är kostnadseffektivare. Då går du dessutom in i terapin med en klarare beskrivning av dessa problem. Lycka till med dina framsteg, oavsett hur du gör med ev. terapeut.

Det finns en ny form av kbt där man kombinerar traumabearbetning, mindfulness och kbt.

Den verkar väldigt bra.

Traumabearbetning tror jag kan hjälpa alla, men det är viktigt förstås att psykoterapeuten vet vad asperger är!


Traumabearbetning kan göra så att man orkar känna sina känslor. Man kan prata med terapeuten och steg för steg titta på sina minnen och i en trygg miljö våga känna sina känslor.


Om man till exempel har varit mycket rädd kan det leda till att man tar till olika flyktmekanismer för att slippa risken att känna rädslan igen.

För att slippa sina minnen stäner man av delar av känsloliv.

Tyvärr brukar man då även stänga av känslor som man mår bra av.

Och istället kan man börja drabbas av ångest. Ångesten är alla instängda och avstängda känslor som bubblar upp till ytan.

Man kan också drabbas av uppblossande vrede. Eller sömnlöshet. Eller man kan få fobier.

Man kan lida av posttraumatisk stress i många många år efter händelsen.

kroppen kan också ta stryk eftersom kroppen har gått omkring kanske i många år i kronisk spänning.

Olika platser eller situationer kan trigga igång minnen och då kan man bli rädd att man ska bli lika paniskt rädd en gång till.

Det kan leda till att man börjar undvika vissa platser och situationer. Det i sin tur kan bli handikappande. Man bli låst och ofri.

Om man vågar känna tillsammans med en psykoterapeut av något slag som är skicklig vad gäller just trauman, så kan man våga röra sig på dessa platser och eller vara i dessa situationer igen.

Och man får tillgång till alla sina känsor igen. Och ångesten kan minska. Eller helt upphöra.


Det behöver inte handla om sånt som krig och Tsunamis, det kan handla om mobbning (vilket kan jämföras med tortyr tycker jag med tanke på hur offrets psyke bryts ned av mobbarna och av omgivningen som ofta inte ingriper.

Jag har hört en psykoterapeut berätta att det finns en överrepresentation av personer som varit med om trauman som barn hos personer med psykatriska diagnoser så som psykos, schizofreni.

Och hos kvinnor inskrivna inom psykiatrin finns en överrepresenetation av personer som varit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Hos män inskrivna inom kriminalvården finns en överrepresentation av män som varit utsatta för sexuella övergrepp som barn.

Det jag vill säga är att de trauman man varit med om som inte bearbetas riskerar att "pluppa upp" många år senare i form av psykisk ohälsa.

Men, det kan man få hjälp med!

MEN, det här är ett nytt forskningsområde, det kallas traumaforskning, så det gäller att hitta en psykoterapeut som är bra på det OCH som känner till asperger.

Jag vet inte om den kompetensen finns inom psykiatrin, kanske måste man betala ur egen plånbok till en privat psykoterapeut? Men man kan söka pengar via diakoner och få hjälp från kyrkans olika fonder.

Jag har sökt info på nätet om detta men inte hittat något bra, men lite kan man läsa på dessa länkar:

http://web4health.info/sv/answers/child ... mptoms.htm
http://www.wisemind.se/kurs_pdf/Korsika%20PTSD.pdf

Det finns något som heter Rörelseterapi! Kanske något för dig? Man får mkt hjälp med hur kroppen fungerar & får hjälp med sjukgymnastik som du kan ta till hemma också. Massage hjälper också! Tar upp detta då du verkar vara en person som behöver engagera kroppen mkt. Inte bara sitta och prata. Vet hur det är att sitta & grubbla över sin förlorade ungdom. Även om jag inte hade det på riktigt samma sätt som du.

Men jag säger som Alien..... försök att inte låta det förgångna förstöra ditt nuvarande liv. Lättare sagt än gjort! Jag brukar lyssna mkt på musik. När jag kommer på mig själv att jag hakar upp mig på det förgångna, försöker jag bryta mönstret direkt genom att göra något jag tycker om. Antingen lyssna på favoritmusiken, eller göra något jag tycker är kul. Hoppas du fick lite hjälp av detta. Men rörelseterapi kan jag verkligen rekommendera. Förresten! Om du gillar att röra på kroppen kanske ett gym skulle funka för dig de tider på året som man inte kan vara ute lika mkt. Då får du ju träna fysiken ändå. Simning finns ju också!

Lucinda skrev:Det finns en ny form av kbt där man kombinerar traumabearbetning, mindfulness och kbt.

Den verkar väldigt bra.

Traumabearbetning tror jag kan hjälpa alla, men det är viktigt förstås att psykoterapeuten vet vad asperger är!


Traumabearbetning kan göra så att man orkar känna sina känslor. Man kan prata med terapeuten och steg för steg titta på sina minnen och i en trygg miljö våga känna sina känslor.


Om man till exempel har varit mycket rädd kan det leda till att man tar till olika flyktmekanismer för att slippa risken att känna rädslan igen.

För att slippa sina minnen stäner man av delar av känsloliv.

Tyvärr brukar man då även stänga av känslor som man mår bra av.

Och istället kan man börja drabbas av ångest. Ångesten är alla instängda och avstängda känslor som bubblar upp till ytan.

Man kan också drabbas av uppblossande vrede. Eller sömnlöshet. Eller man kan få fobier.

Man kan lida av posttraumatisk stress i många många år efter händelsen.

kroppen kan också ta stryk eftersom kroppen har gått omkring kanske i många år i kronisk spänning.

Olika platser eller situationer kan trigga igång minnen och då kan man bli rädd att man ska bli lika paniskt rädd en gång till.

Det kan leda till att man börjar undvika vissa platser och situationer. Det i sin tur kan bli handikappande. Man bli låst och ofri.

Om man vågar känna tillsammans med en psykoterapeut av något slag som är skicklig vad gäller just trauman, så kan man våga röra sig på dessa platser och eller vara i dessa situationer igen.

Och man får tillgång till alla sina känsor igen. Och ångesten kan minska. Eller helt upphöra.


Det behöver inte handla om sånt som krig och Tsunamis, det kan handla om mobbning (vilket kan jämföras med tortyr tycker jag med tanke på hur offrets psyke bryts ned av mobbarna och av omgivningen som ofta inte ingriper.

Jag har hört en psykoterapeut berätta att det finns en överrepresentation av personer som varit med om trauman som barn hos personer med psykatriska diagnoser så som psykos, schizofreni.

Och hos kvinnor inskrivna inom psykiatrin finns en överrepresenetation av personer som varit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Hos män inskrivna inom kriminalvården finns en överrepresentation av män som varit utsatta för sexuella övergrepp som barn.

Det jag vill säga är att de trauman man varit med om som inte bearbetas riskerar att "pluppa upp" många år senare i form av psykisk ohälsa.

Men, det kan man få hjälp med!

MEN, det här är ett nytt forskningsområde, det kallas traumaforskning, så det gäller att hitta en psykoterapeut som är bra på det OCH som känner till asperger.

Jag vet inte om den kompetensen finns inom psykiatrin, kanske måste man betala ur egen plånbok till en privat psykoterapeut? Men man kan söka pengar via diakoner och få hjälp från kyrkans olika fonder.

Jag har sökt info på nätet om detta men inte hittat något bra, men lite kan man läsa på dessa länkar:

http://web4health.info/sv/answers/child ... mptoms.htm
http://www.wisemind.se/kurs_pdf/Korsika%20PTSD.pdf

Schematerapi är en form av modern kbt som bearbetar trauman , men då måste ju psykoterapeuten också veta vad AS är, och respektera detta.
http://www.cbti.se/index.php?page=dynam ... iew&did=59