Hej, jag är så trött på min tillvaro just nu att jag blir fysiskt illamående.

Om jag sumerar mina senaste 10 år så blir den korta sammanfatningen:"Vad bidde det då?, det bidde ingenting"

-Arbete: Försökte vidareutbilda mig inom vården, men fick sparken från min utbildningsplats eftersom det inte funkade. Just nu sjukskriven och färdig inom vården, vad har jag att se fram emot? Lönebidragsplatser? Blev sugen på att arbeta med djur dock.

-Musik, min stora passion och bessathet, blev inngenting pga av min ojämna begåvningskurva, har ideer men kan inte förverkliga dessa. Övat som en tok men i skarpt läge så slår min dåliga självkänsla till och jag presterar dåligt. Tappat lusten att öva, hänger kvar i band för umgängets skull just nu.

-Pengar: Min naivitet har kostat mig 100 000 kr, fråga inte hur, skäms som en hund över det. även andra saker som skulle kunnat generera pengar har gått i stöpet.

-Familj: Ingen fast relation, bara stormiga kortvariga affärer. Dålig kontakt med min mor och far pga trasslig uppväxt.

-Vänner: svårt att umgås med NT:s, men kan inte längre hänga med "halvpundare" som bara vill utnytja mig.

Mina NT-vänner har ju gift sig och fått barn och då passar jag ju inte in, tungsint och negativ. "Vi har varit i Kariben, det var sååååå mysigt, vill du se bilder?" Palmer, vita stränder o bikinis, klart. Men vänta, en bild på en fiskrätt, wow!!

Nej, men du kan väl ringa och höra efter hur jag mår någongång? Utan att det skall bokas aktiviteter.

-Min läkare vill ge mig antidepp, jag vill inte ha en massa piller, jag vill ha ett liv, känna att den berömda turen skall hitta mig också, ingen kan säga att jag inte har försökt. Allt jag har gått in i har jag gjort till 1000%, ja lagt 10 ggr mer energi än jag har upplevt att andra har gjort.

Har ingenstans att vända mig då folk bara upprepar, "kämpa på", "du kommer att hitta din kvinna", "du är bara i en fas, du är på väg någon annanstans".

Terapi? Har inte 700 kr i veckan att lägga på det. Är lite klvuven, när man läser böcker om folk som haft det jobbigt, ja då har det ofta funnits en vän eller partner i rätt tid eller ett lycko-kast. Allas framgångsagor är fyllda med "om inte det o det hade hänt så..." Jag orkar inte längre vänta på det magiska ögonblicket som skall vända min väg, förskte först i kyrka/Gud, men det gick ju inte. Upplever mig som ett bottenskrap i samhället, sanrt ringer väl Frdrik Reinfeldt och Anders Borg på min dörr och skickar mig till ätterstupan.

Jag kan verkligen förstå vad som driver en man att bli självmordsbombare, när alla dörrar stängs så kanske det är ett lockande alternativ, GUD har en plan för lilla mig lixom. Men oroa er inte, skulle inte kunna skada en annan människa och jag sympatiserar inte med deras dåd eller livssyn, ok? Men om ni läser om aspergi-banerna så vet ni vem som har varit i farten. Dom håller visst till i Aspergistan har jag hört.

Men förvånas över folks nästan naiva insällning till terrorism, det är ju n kamp mellan dom som har och int har. Men det är en annan diskution.

Så snälla hjälp mig med lite pep, känner mig väldigt egocentrisk som skriver detta, ni skall veta att jag följer befintliga trådar och svarar om jag upplever att jag har något att bidraga med.

Fyller snart 40 så hoppas på en nytändning i tillvaron.

Mina katter och mina bandkompisar är det jag har kvar, men ibland upplever jag att jag får vara med "på nåder" och spela. Jag är givetvis oerhört tacksam över att ha en lägenhet, mat och kläder, tro inget annat.

Vet inte, hoppas det blir bättre efter jul.

Kram till er alla

Jag väntar mig inga supermirakel, inga VD:postér, inga turner och grammisar, inte ett hem med miomöbler, inte ett sagobröllop. Ett liv utan att stånga sig blodig räcker gott.

I mina fantasier så har jag lyckats med någonting, i min fantasi är det någon som ser mig, men har så svårt att ta till mig beröm. Varför skall det vara så komplicerat? Alla vill bli sedda och älskade, men varför känns det som om det bara är jag som utrycker det i min omgivning? Varför är alla så starka och jag så svag?

Reclaim my life!

mvh, Kattpappa

Jag läser, Kattpappa, och jag letar efter pepord som verkligen är uppmuntrande, du skall veta så mycket i alla fall. I övrigt får du kanske inte läsa något som är det minsta pålitligt eller tillämpligt i det här svaret.

Att lova att det blir bättre runt kröken tänker jag inte göra, ibland måste man runt flera krökar innan det kan bli det och det svåra är att veta vilka man ska svänga vart i; för folk som vi är det för många vägar som inte leder till ett vanligt trevligt liv. För oss gäller det att svänga rätt flera gånger på raken.


Jag tror att de flesta välmenande rådgivare lägger för mycket fokus på att "vidga kontaktnätet" och "försöka igen". De har visserligen rätt, tror jag, men för oss som måste svänga särskilt rätt tror jag det är ett lika gott råd att tänka, kanske rentav fantisera ut hur de vägar som är rätt för (den aktuella av) oss skulle kunna se ut.

Missade chanser är nog särskilt vanligt för oss; vi kan nog trampa fel, alltså välja fel väg, även när vi har huvet ovanför labyrintens väggar och kan se ett bra mål. Så en gång till:

Jag tror det är gott råd att tänka, kanske rentav fantisera ut hur de vägar som vore rätt för just en själv skulle kunna se ut.

...

Jag skulle önska att alla hade någon intresserad att berätta för, om just sitt egna letande efter rätt väg. Det blir lättare då att känna att man sysslar med något som är mer konstruktivt än att spela spel mot datorn. Det svåra är att hitta någon som dels förstår det minsta av vad man letar efter och som dels är lagom kritisk. Hittar man en nickedocka kan man ju lika gärna prata med en sådan av tyg men hittar man nån som tror att alltför många av ens idéer är dumheter får man ju inte heller någon hjälp att tänka rätt.

Och om vägen man letar efter är ovanlig är ju risken stor just att alla som vill lyssna säger att ens idéer är dumheter, eftersom de aldrig har hört om något liknande som lyckats. Särskilt har de aldrig hört om någon så stor omväg somlyckats leda någonvart för letar man efter någon särskilt särskild väg måste man ofta ta just en väldig omväg.

...

Hoppas att det här svaret inte är värre än att möjligheterna plötsligt ter sig fler än vad jag har utmålat det som!

Men faktiskt hoppas jag egentligen tvärtom att jag givit en bild av att möjligheterna faktiskt är ganska stora, bra man håller tungan rätt i mun.

/ J

jag vet inte vad jag ska svara vän, men det finns inget annat att göra än att försöka igen, fast annorlunda. tillslut kanske du blir starkare, det kan ju bara gå "bättre bättre" när botten är nåd, right? så du har inget att vara rädd för längre, du kan va stark, på lossas!

Tack för svaren, får ta en kurva i taget, är ju medvtn om att dt int finns så mkt att svara på min monolog, men det är skönt att man inte är ensam om sin frustration.

mvh, Kattpappa

Kattpappa skrev:Tack för svaren, får ta en kurva i taget, är ju medvtn om att dt int finns så mkt att svara på min monolog, men det är skönt att man inte är ensam om sin frustration.

Jag är själv förvirrad, frustrerad och matt just nu men jag kan ju rent intellektuellt se alla saker jag kan jobba på.

Det finns massa att bolla med om du vill djupdyka.
Man kan ju isolera olika aspekter av livet och ta ett område i taget.
Exempel på olika områden både stora och små:
* hemmet- hur ser det ut? är det bekvämt? inspirerande? hur gillar du att bo?
* vård- öppenvården finns terapi för den som behöver. Har du kontakt?
* matvanor- äter du för att du ska äta eller njuter du?
* inkomstbringande sysselsättning? är du intresserad av en?
* musiken- detta är ett stort område och tusentals tillvägagångssätt finns för att utvekla din musikaliska kurva utan att den blir hämmad av begåvningskurvan. Musik är ett hantverk och i min åsikt är begåvningen bara en aspekt som gör arbetet lättare/svårare beroende på hur stor den är.

det finns så många olika bitar av tillvaron man kan titta på och fråga sig hur man egentligen vill ha det. Kanske hittar man något nytt, kanske inte. När det kommer till relationer är jag fast besluten om att man måste börja med sig själv om man vill bygga något långvarigt med en annan. Men det är bara jag.

Vet inte om jag bara blabbar på men hoppas kurvorna går bra. Jag kan skriva bäst jag vill men själv ligger jag i sängen och är mest förlamad just nu. Men en dag kommer jag tillbaka.

Bara en sak. Var inte rädd för mediciner. Jag var det länge, länge och förbannar att jag inte tog emot medicinsk hjälp tidigare. Nu älskar jag mina piller. De räddar mig om och om igen. Kan vara riktigt normal korta stunder med hjälp av dem.

Så även om jag vet väldigt lite om dig, ge medicinerna en chans. Har du tur kanske du kan få vakna en morgon utan kaos i skallen.

Har inga tips eller råd att komma med.
Men jag känner mycket igen mig i det du skriver, det här med att livet bara står stilla och att framtidshoppet börjar ta slut.

När det gäller mediciner så finns det de som blir hjälpta av dem och de som inte blir det. Min egen erfarenhet är att det enda jag får ut av dem är biverkningar, och jag är ytterst tveksam till att de hjälper människor som lider av livsleda och tristess över sin livssituation snarare än av en regelrätt djup depression. Men pröva kan man ju alltid göra om man inte gjort det tidigare...

Ja, terpi, min öppenvårdsmotagning som jag benämner "Tokcentralen" verkar ha hela EU som upptagningsområde med betoning på upptaget!!!

Min läkare pratade om psykolog-kontakt, dom skulle ta det på en konferans är det senaste budet.

Arbeta vill jag, men efter hur mkt jag orkar, skulle vilja arbeta i ett stall eller på saknsen bland aporna.

Snuggelhund, du har så rätt ang mediciner, det är den inställningen jag har, ingen ide att ta en alvedon om man har en yxa i huvudet för att låna en liknelse från en annan forum-medlem, ta först bort yxan, svälg sedan alvedonen.

Idag repade vi och efteråt så åt vi tillsamans, det var mysigt, mina kattr vill leka, verkligen något jag gläds åt.

Tack återigen för svar och Daniella får stava precis som hon vill, reclaim your life!!

Mvh, Kattpappa

Kattpappa skrev:Ja, terpi, min öppenvårdsmotagning som jag benämner "Tokcentralen" verkar ha hela EU som upptagningsområde med betoning på upptaget!!!

Min läkare pratade om psykolog-kontakt, dom skulle ta det på en konferans är det senaste budet.

Arbeta vill jag, men efter hur mkt jag orkar, skulle vilja arbeta i ett stall eller på saknsen bland aporna.

Idag repade vi och efteråt så åt vi tillsamans, det var mysigt, mina kattr vill leka, verkligen något jag gläds åt.

Tack
Jag citerar detta därför att du här räknar upp tre konkreta saker som inte är stillastående.
1. Trots att "Tokcentralen" är så upptagen ska dom prata om det på nästa konferens.
2. Du vet någonting du skulle vilja göra
3. Du har lirat och haft det gött.

Låter bra det.

Ja, livet är inte alltid svart, tack och lov. Jag kommer ur det här på ett eller annat sätt, har ju min envishet som vapen!!

mvh, Kattpappa

Du har haft det kämpigt, det framgår. Jag svarar på det lilla jag kan:

Kattpappa skrev:-Vänner: svårt att umgås med NT:s, men kan inte längre hänga med "halvpundare" som bara vill utnytja mig.

Mina NT-vänner har ju gift sig och fått barn och då passar jag ju inte in, tungsint och negativ. "Vi har varit i Kariben, det var sååååå mysigt, vill du se bilder?" Palmer, vita stränder o bikinis, klart. Men vänta, en bild på en fiskrätt, wow!!

Nej, men du kan väl ringa och höra efter hur jag mår någongång? Utan att det skall bokas aktiviteter.

-Min läkare vill ge mig antidepp, jag vill inte ha en massa piller, jag vill ha ett liv, känna att den berömda turen skall hitta mig också, ingen kan säga att jag inte har försökt.

1. Du kan försöka få fler vänner som har AS/ADHD. Har du varit på någon aspergerträff?

2. Är du inskriven i Vuxenhabiliteringen? Du kanske kan få psykologhjälp därigenom.

3. Enligt LSS har du rätt till stöd, som borde kunna inkludera psykolog:

Insatserna för särskilt stöd och service är
1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder,

4. Medciner kan inte ge en "ett liv" men kanske ork att själv ta itu med saker.

Jag skulle vilja gå på en aspergerträff men har ju inte koll på var och när. Bor dock i Stockholm, men det är inte jättemycket folk?

Jag har alltid funkat med ADHD-folk, det är som att möta en bror. ALrig mött någon med utalad asperger om jag skall vara ärlig. Eller kankse inte tänkt på det?

Psykologkontakten skall jag pucha för, tack för hjälpen.

Bra idag: Njöt av en prommis i yrsnön, då fick jag lite kraft tillbaka.

Tack för att ni finns därute i cyber-space, här kan jag skriva som mig själv, sätter enormt värde på det. På andra forum vågar jag knappt öppna munnen.

Spinn-Spinn från Kattpappa.

Kattpappa skrev:Jag skulle vilja gå på en aspergerträff men har ju inte koll på var och när. Bor dock i Stockholm, men det är inte jättemycket folk?

Jag har alltid funkat med ADHD-folk, det är som att möta en bror. ALrig mött någon med utalad asperger om jag skall vara ärlig. Eller kankse inte tänkt på det?

Kolla i avd Träffar, där brukar diverse aktiviteter och träffar i Stockholm och annorstädes annonseras. Jag tycker det verkar vara rätt mycket i Stockholm.

De flesta som har AS, har också ADHD el ADD. Det gäller dock inte tvärtom, har hört att 30% av dem med ADHD också har AS.

Alien skrev:

Kattpappa skrev:Jag skulle vilja gå på en aspergerträff men har ju inte koll på var och när. Bor dock i Stockholm, men det är inte jättemycket folk?

Jag har alltid funkat med ADHD-folk, det är som att möta en bror. ALrig mött någon med utalad asperger om jag skall vara ärlig. Eller kankse inte tänkt på det?

Kolla i avd Träffar, där brukar diverse aktiviteter och träffar i Stockholm och annorstädes annonseras. Jag tycker det verkar vara rätt mycket i Stockholm.

De flesta som har AS, har också ADHD el ADD. Det gäller dock inte tvärtom, har hört att 30% av dem med ADHD också har AS.

Nix är bara 10% siffran 30% är alla autismspektrumstörningar.

Var tacksam över det du har, sikta inte så långt! Tänk på att du byggt upp mycket livserfarenhet genom att du testat mycket och igenom det uttvecklats och mognad, var glad för den.

Man behöver inte ha så många vänner, bara några nära som förstår en. Aktivera dig på områden som intresserar dig, tex förening med ditt intresse och satsa på de människor du känner att det klickar dem och där du får respons, fokusera på de bra sakerna i ditt liv!!

Lycka till!!

Vänliga häls.

Alien skrev:

Kattpappa skrev:Jag skulle vilja gå på en aspergerträff men har ju inte koll på var och när. Bor dock i Stockholm, men det är inte jättemycket folk?

Jag har alltid funkat med ADHD-folk, det är som att möta en bror. ALrig mött någon med utalad asperger om jag skall vara ärlig. Eller kankse inte tänkt på det?

Kolla i avd Träffar, där brukar diverse aktiviteter och träffar i Stockholm och annorstädes annonseras. Jag tycker det verkar vara rätt mycket i Stockholm.

De flesta som har AS, har också ADHD el ADD. Det gäller dock inte tvärtom, har hört att 30% av dem med ADHD också har AS.

Kanske inte varit så jättemycket träffar nu, men på sommaren brukar det vara mycket i Stockholm, händer nog mest här, och flest som går på träffarna här!

Bäst är nog att gå de privata träffarna och inte diskussionsklubben för där är det svårare att lära känna ngn!

Alien skrev:De flesta som har AS, har också ADHD el ADD.

Är detta vetenskaplig sanning, en teori eller baseras påståendet på statistiska uppgifter ? Gäller det Sverige eller globalt ? Hursomhelst, intressant påstående var det.

Jag tycker att du Kattpappa är väldigt bra på att uttrycka dig i skrift, du verkar dessutom vara ganska klar över vad som du inte är nöjd över i ditt liv, att ha den insikten är första steget för att kunna genomgå en förändring.
Jag känner verkligen igen mig i det som du beskriver, hur andra vänners liv har gått vidare medan man själv inte har utvecklats. Din beskriving av hur de visar upp semesterbilder var mycket träffande.
Däremot så tycker jag inte att du ska utesluta antidepressiva tabletter, det finns inget konstruktivt i att må dåligt. Tabletter är inte den enda lösningen, men de gör att du åtminstone orkar gå upp ur sängen och ger dig en möjlighet att ta tag i ditt liv, för det måste du göra själv.
Eller så var det för mig åtminstone...

Tack, på vilket sätt upplevde du skillnad när du började med antideppresiv medicin? Hur var bivärkningarna? Vilken sort använde du? Mvh, Kattpappa

Jag har ätit flera olika, Zoloft, Remeron, Efexor och Voxra. Men gemensamt är att de minskar nedstämdheten, sedan har de lite olika biverkningsprofiler och exakt vad som skulle fungera för dig är omöjligt att säga. Man får dessvärre pröva sig fram. Men de gjorde att jag orkade ta tag i saker och idag är jag riktigt nöjd med mitt liv, för ett antal år sedan så var mitt liv faktiskt ganska miserabelt.

Just nu äter jag Strattera, den är inte klassad som en antidepressiv tablett, men utvecklades som en sådan men används för behandling av ADHD och det är väl inte otänkbart att den kan påverka stämningsläget.

Kattpappa skrev:Hej, jag är så trött på min tillvaro just nu att jag blir fysiskt illamående.

Om jag sumerar mina senaste 10 år så blir den korta sammanfatningen:"Vad bidde det då?, det bidde ingenting"

-Arbete: Försökte vidareutbilda mig inom vården, men fick sparken från min utbildningsplats eftersom det inte funkade. Just nu sjukskriven och färdig inom vården, vad har jag att se fram emot? Lönebidragsplatser? Blev sugen på att arbeta med djur dock.

-Musik, min stora passion och bessathet, blev inngenting pga av min ojämna begåvningskurva, har ideer men kan inte förverkliga dessa. Övat som en tok men i skarpt läge så slår min dåliga självkänsla till och jag presterar dåligt. Tappat lusten att öva, hänger kvar i band för umgängets skull just nu.

-Pengar: Min naivitet har kostat mig 100 000 kr, fråga inte hur, skäms som en hund över det. även andra saker som skulle kunnat generera pengar har gått i stöpet.

-Familj: Ingen fast relation, bara stormiga kortvariga affärer. Dålig kontakt med min mor och far pga trasslig uppväxt.

-Vänner: svårt att umgås med NT:s, men kan inte längre hänga med "halvpundare" som bara vill utnytja mig.

Mina NT-vänner har ju gift sig och fått barn och då passar jag ju inte in, tungsint och negativ. "Vi har varit i Kariben, det var sååååå mysigt, vill du se bilder?" Palmer, vita stränder o bikinis, klart. Men vänta, en bild på en fiskrätt, wow!!

Nej, men du kan väl ringa och höra efter hur jag mår någongång? Utan att det skall bokas aktiviteter.

-Min läkare vill ge mig antidepp, jag vill inte ha en massa piller, jag vill ha ett liv, känna att den berömda turen skall hitta mig också, ingen kan säga att jag inte har försökt. Allt jag har gått in i har jag gjort till 1000%, ja lagt 10 ggr mer energi än jag har upplevt att andra har gjort.

Har ingenstans att vända mig då folk bara upprepar, "kämpa på", "du kommer att hitta din kvinna", "du är bara i en fas, du är på väg någon annanstans".

Terapi? Har inte 700 kr i veckan att lägga på det. Är lite klvuven, när man läser böcker om folk som haft det jobbigt, ja då har det ofta funnits en vän eller partner i rätt tid eller ett lycko-kast. Allas framgångsagor är fyllda med "om inte det o det hade hänt så..." Jag orkar inte längre vänta på det magiska ögonblicket som skall vända min väg, förskte först i kyrka/Gud, men det gick ju inte. Upplever mig som ett bottenskrap i samhället, sanrt ringer väl Frdrik Reinfeldt och Anders Borg på min dörr och skickar mig till ätterstupan.

Jag kan verkligen förstå vad som driver en man att bli självmordsbombare, när alla dörrar stängs så kanske det är ett lockande alternativ, GUD har en plan för lilla mig lixom. Men oroa er inte, skulle inte kunna skada en annan människa och jag sympatiserar inte med deras dåd eller livssyn, ok? Men om ni läser om aspergi-banerna så vet ni vem som har varit i farten. Dom håller visst till i Aspergistan har jag hört.

Men förvånas över folks nästan naiva insällning till terrorism, det är ju n kamp mellan dom som har och int har. Men det är en annan diskution.

Så snälla hjälp mig med lite pep, känner mig väldigt egocentrisk som skriver detta, ni skall veta att jag följer befintliga trådar och svarar om jag upplever att jag har något att bidraga med.

Fyller snart 40 så hoppas på en nytändning i tillvaron.

Mina katter och mina bandkompisar är det jag har kvar, men ibland upplever jag att jag får vara med "på nåder" och spela. Jag är givetvis oerhört tacksam över att ha en lägenhet, mat och kläder, tro inget annat.

Vet inte, hoppas det blir bättre efter jul.

Kram till er alla

Det är en mörk årstid och då blir vi alla lite deppade men håll ut. I morgon den 22 dec är det vintersolståndet och efter det vänder det och blir ljusare igen. Vi alla, även NTs behöver solljuset och D -vitaminet det alstrar så när solen kommer tillbaka blir vi gladare. Håll ut kompis och en stor kram från mig.

Ja, imorse råkade jag ta två rittalin.tabletter, ja hade glömt att jag tagit den första i kaffedrickandet. Hör och häpna, men blev sugen på att arbeta igen, men Kattpappa skall inte knarka, lovar!!

Dom ligger på 30 mg. Har även 10 mg icke-depå att ta vid behov, kanske skulle ta en sådan på eftermidddagen?

Ja, nu blev det ju mkt off-topic här. Åter till ämnet, ja soljus var det ju längesedan man såg, dessutom var det ju månförmörkelse igår eller idag, hur mörkt kan det bli?

Kram till er alla från Kattpappa

När det gäller solljus och den brist på D-vitamin som lite sol vintertid kan ge är det ett bra tips att börja ta D-vitamin som piller.
Det bästa är då att ta ett D3-vitamin eftersom den är mer lättupptaglig för kroppen än ex. D2.
Brist på D-vitamin kan göra att man blir lite smådeppad och trött.