Hej!

kanske har mitt barn adhd eller asperger. BUP utreder och säger att det är diagnos men vet inte vilken. De har bara träffat mitt barn ett par gånger. Jag förstår det som att det finns stor sammanblandning mellan diagnoserna, eller överlappning. Jag läser om både adhd och asperger och förstår att mitt barn har drag liksom lite av det ena och lite av det andra men inte något fullt ut så att det hela blir klockrent.

vilka symptom hade era barn/hade ni som små? vad särskiljer små barn med asperger från andra barn?

mitt barn är fem år och det är främst femåringar eller yngre som jag är intresserad av.

jag oroar mig för fel diagnos eller en diagnos när mitt barn bara är ett "vanligt" men "extremt" barn.

Hjälp mig gärna med en liten lista över saker som ni märkte inte överensstämde med hur andra barn gjorde och betedde sig för åldern.

Hej så länge

Jag ska inte sitta på nätet mer nu så jag svarar inte med nåt eget svar, men här hittar du bra info:

http://www.autismforum.se/gn/opencms/we ... ga_tecken/

tack. jag har läst den. det står mest om riktigt små barn men mkt bra länk i sidan fanns det (om olika undersökningar).

jag tror att mitt barn har asperger. men jag är ändå tveksam. vissa saker stämmer inte alls:

är inte bokstavlig (förstår ironi)
har god mimik
verkar kunna läsa av ansiktsuttryck
är intresserad av att vara med andra människor (fast helst vuxna)
talar inte konstigt
mkt god fantasi


däremot:
extrema fixeringar kring mat
vissa tvångsmässiga beteenden
svårt med jämnåriga - blir arg, vill bestämma, ointresserad
extremt svår på morgon/kväll
utbrott ofta
haft sömnproblem
arg
svårt att avsluta/påbörja saker
fixerar sig vid konstiga saker, t ex hur snabbt något är, hur stark något är, hur tungt något är. svaret i sig är helt ointressant. ingen "kalenderbitare" med svaret som fås utan mer konstaterande. "jaha, den bilen går skitsnabbt (snabbt räcker inte, och hastigheten i sig är inte intressant)


någon som känner igen?

någon som kan lägga till?


mitt barn är ungefär fem år gammalt.

t skrev:verkar kunna läsa av ansiktsuttryck
är intresserad av att vara med andra människor (fast helst vuxna)
talar inte konstigt
mkt god fantasi

ser inte att något av dessa skulle tala emot en diagnos.

varför är det så viktigt att ställa en (rätt) diagnos så pass tidigt? det är flera år kvar till skolan börjar.

skolan börjar till hösten. jag är väldigt orolig för att det inte ska funka. att dom bara ska släppa ut mitt barn på rasten och det inte fungerar alls.

sedan fungerar ingenting hemma heller. det är kaos. föräldrarna helt utmattade pga att det är så svårt att förstå. det blir konflikter och utbrott hela tiden. om jag inte vänder ut och in på mig själv och lirkar.

mitt barn kräver 100 procentlig uppmärksamhet från mig hela tiden. det är svårt och sorgligt. kan t ex ta på sig själv men kommer liksom aldrig till skott men saker och ting.

jag tänker mig att man är lite mer konstigt än mitt barn om man har asperger. men något är det ju - hemma hos mig är det verkligen inte normalt. jag ser det i synnerhet när man träffar andra ungar. då fattar jag verkligen hur konstigt det är hos mig...

jag tänker på det här dygnet runt och har gjort det i flera år. jag är så orolig, utmattad och ledsen. jag vill mitt barn allt gott och gör allt för att det ska fungera. jag vet bara inte vad jag ska göra och hur jag ska bemöta.

ska jag öva socialt eller hålla borta ifrån folk t ex? det fungerar aldrig att gå till någon och fika. mitt barn gillar inte det och kan bli orolig efteråt eller verkar tycka att det är trist på plats. andra barn blir det bråk med. eller att han är "blyg".

kan aldrig släppa iväg mitt barn själv med ett annat barn på rummet t ex.

Har inte så mycket att komma med och inga barn själv. Men två saker:

Vad jag har hört om BPU rent allmänt, från många olika håll, är att de inte brukar vara pålästa om NPF. Kan finnas anledning att vara vaksam på det. (Och kanske prova annan utredare?)

Begå inte misstaget att tro att allt de räknar upp som exempel ens på en bra sajt måste stämma in, eller behöver stämma ens i de flesta fall. Tråkigt att behöva säga, men det misstaget finns det redan tillräckligt många proffs som begår (och som därför ställer felaktiga diagnoser på folk). I diagnoskriterierna står uppräknat en radda allmänt formulerade kännetecken, och av dem räcker det att några få är uppfyllda. Så om ett proffs säger att några specifika detaljkriterier måste vara uppfyllda behöver h@n antingen läsa på, eller också bli av med några fördomar och därefter bredda sin erfarenhet.

Det jag tänkte på som möjliga AST-drag hos min minsting som nu är sex var/är att inga kläder kan tas på utan att det blir väldigt jobbigt eftersom allt sitter åt, nytvättade kläder skaver och känns obehagliga, underkläder ska krånglas med i det oändliga osv. Sömmar som sitter åt och strumpor som korvar sig är ett ständigt problem.
Ett stort krångel med påklädningen alltså.
Hon måste få sätta på sig strumporna själv exempelvis och dra ut tådelen så den sitter precis som hon vill och inte får det vara vilka strumpor som helst heller, bara vissa duger.
Med kläder har jag övergått till mjuka mysbyxor och skippat allt åtsittande då det ändå inte funkar utan att hon får "sprattel- och skrikanfall" och gör sig helt omöjlig.

Sedan var det mycket det här med envishet om att allt ska vara på hennes sätt eller inget sätt, både i lek med andra och i alla aktiviteter egentligen. Ett stort kontrollbehov och stora utbrott när det inte blev på precis hennes sätt.

Lättkränkthet och små kommunikationsmissförstånd som gjorde henne väldigt upprörd (och gör fortfarande) var en annan aspekt jag undrat över.

En viss avstängdhet (utåt sett då) när hon upplever en situation obehaglig, att hon då undviker ögonkontakt och ej svarar på tilltal när någon främmande eller halvbekant försöker närma sig henne.

Rada upp leksaker och färgsortera ritpennor och annat var väl ytterligare ett frågetecken.

När det gäller att få syn på saker, säg ett klädesplagg som ligger under näsan på henne, är också ett problem. Hon verkar inte riktigt förstå hur hon ska hitta saker eller sätta igång med påklädningen eller annat själv, man måste finnas där och pusha på.
Dock klarar hon av det själv i skolan men det är ett stressmoment för henne att få på sig allt.

Lättstressad och väldigt känslig när det gäller små yttepyttegrejer som andra barn knappt ens verkar tänka på.

Dock har jag än inte gått vidare med dessa funderingar ang. en eventuell AST-problematik hos min dotter men det är sådant jag tror räknas in som möjliga AST-drag.

Hej,
Jag har precis fått misstanke om att pappan till våra barn har antagligen Asperger. Han var så svår att leva med att han fick tyvärr flytta ut för 1,5 år sedan. Jag misstänker också att vår äldsta barn 5år också har det. Hon beter sig liknande som ni andra har beskrivit.

Orsaken jag svara är att för något år sedan blev det så illa för mig att jag bara skrek, så jag gick en kurs KOMET i Stockholm. Den har hjälpt mig otroligt mycket. Jag rekommenderar att försöka få hjälp. Utredningen om barnet när det är litet som 5år är lite för tidigt. Vad jag förstår så gör de helst ingen utredning förrän kanske 9år eftersom om en feldiagnos görs, så kan ju det skapa problem i sig.

Med kärlek, tydliga regler och med fokus på det positiva kommer man längre har jag märkt.
Lyck till!

Kom på att jag råkade utelämna en del av de symptom som jag från början tyckte mig se hos dottern som ljudkänslighet (rädd för höga ljud), tendens till närmast fobiska tankegångar osv.
Här en länk till en tråd där jag skrivit mer om hennes eventuella AS-drag: http://www.aspergerforum.se/nar-ar-det-dags-att-soka-hjalp-t15070.html

Jag undrar också varför du inte kan lämna din son ensam med andra barn? Vad är du rädd för ska hända?

Det som Medkänsla skrev om Föräldrautbildningen KOMET är ett bra tips! Många föräldrar har fått mycket hjälp av att gå den kursen och lärt sig att hantera konflikter och annat på ett mycket bättre sätt.
Länk till mer info:
http://www.kometprogrammet.se/
Kursen anordnas helt gratis för deltagarna i åtminstone Stockholm. Vet inte hur det ser ut på andra håll i landet.

t skrev:har god mimik
verkar kunna läsa av ansiktsuttryck
är intresserad av att vara med andra människor (fast helst vuxna)
talar inte konstigt
mkt god fantasi

Min dotter har autism (högfungerande) samt ADHD, när hon var ca 5år gammal hade hon inga problem med det du nämner här ovan. Hon var oerhört kreativ och lekte ofta fantasilekar och tog initiativ, både hemma och på dagis.

Hon hade aldrig "konstigt" tal, märklig mimik, tics (jo nu har hon det, vid 10 års ålder efter att ha börjat äta medicin men då bara ögonblinkningar och harklingar), eller liknande.
Hon hade många kompisar, flest killar.

Däremot skulle hon bestämma allt och inget var någonsin hennes fel.
Hon var en "nattuggla" och hade svårt att komma till ro på kvällarna.
Hon fick ofta utbrott och utbrotten kunde vara länge.
Kommer tyvärr inte på så mycket mer just nu, det var ju 5år sedan...

Medkänsla skrev:Hej,
Jag har precis fått misstanke om att pappan till våra barn har antagligen Asperger. Han var så svår att leva med att han fick tyvärr flytta ut för 1,5 år sedan. Jag misstänker också att vår äldsta barn 5år också har det. Hon beter sig liknande som ni andra har beskrivit.

Orsaken jag svara är att för något år sedan blev det så illa för mig att jag bara skrek, så jag gick en kurs KOMET i Stockholm. Den har hjälpt mig otroligt mycket. Jag rekommenderar att försöka få hjälp. Utredningen om barnet när det är litet som 5år är lite för tidigt. Vad jag förstår så gör de helst ingen utredning förrän kanske 9år eftersom om en feldiagnos görs, så kan ju det skapa problem i sig.

Med kärlek, tydliga regler och med fokus på det positiva kommer man längre har jag märkt.
Lyck till!

Diagnosen ställs ofta tidigare än 5. Om man vill ha beteendeterapi via habiliteringen får barnet exempelvis inte ens ha fyllt fyra vid diagnosen, och barn under fyra har förtur till utredningar för autism.

Symton på min dotter mellan 3-4år, dock vet jag inte om det är Asperger och tror inte helst på det, men är vaksam då jag verkligen tror hennes pappa har det (han uppfyller många symtom som står på Wikipedia).

Väldigt egocentrisk: hon ska ha allt och mig till sig själv hela tiden, lillasyster 2,5 år kan vi lämna tillbaks till sjukhuset (kanske bara syskon avundsjuka).
Slö: orkar inte göra något om det inte är roligt som äta (om det inte är godis så klart) (jag måste fortfarande mata henne annars äter hon inte och vaknar mitt i natten och väcker hela huset om hon inte får mat), vill inte klä på sig (alla kläder är obekväma och gör ont i sömmar och resår).
Känner sig ensam: har inga vänner säger hon, fast hon har det både hemma och på dagis; är mycket med vuxna, måste känna sig trygg.
Bestämmande: måste få sin vilja igenom annars blir hon 1 år igen och skriker och gråter.
Pratar mycket och förstår mycket och är intresserad. Är dock klumpig och välter garanterat ut mjölken till middag och frukost.
Fick extrema utbrott: en gång skulle hon inte vara med och knäppte upp bilbältet och skulle hoppa ur bilen fast vi åkte 50km i timmen, jag hann stanna på busshållplats, och jag hade barnlås på bildörren men det var inte kul ändå.

Svårt att somna: jag måste sitta hos henne länge innan hon somnar och göra en massa saker; hålla handen, ge massage, läsa saga, hitta på saga, kunde helt enkelt inte slappna av. Gjorde jag något fel så bara skrek hon.
Min dotter följer också mycket det "t" nämnde.
Rymde hemifrån 2 gånger med en granne: hemskt! de hittades av snälla människor efter 1 timme, 2km bort på busshållplatsen.

Men nu när hon fyllt 5år är det mycket bättre och det blir bättre tycker jag. Men jag tror också att jag har ändrat mitt beteende mot henne (KOMET kursen hjälpte mycket, att ändra föräldrarnas beteende mot barnet, inte tvärt om). Eftersom jag har tinnitus så har jag mycket svårt för höga ljud och även mycket blandade ljud, så jag tror att jag har överreagerat i de flesta situationer. Jag fick tinnitus när jag var 16år efter en hemsk influensa och måste dra mig undan om det blir för mycket annars kan jag få en blackout, fast det har endast hänt 2 gånger när jag var i tonåren. Tack för öronproppar!

Måste nämna att dagis aldrig har sagt att det varit något problem. Hon är mycket hjälpsam och kommer med bra förslag tycker de. De delar inte hennes uppfattning att hon är ensam och lite mobbad som hon själv uppfattar det. Men med mig är hon en riktig gnällis.

Så jag vet inte om hon har Asperger eller blev drabbad av mitt beteende mot henne som ett resultat av att min situation var hemsk och outhärdlig pga pappans beteende mot mig. Pappan har dock flera på sin sida släkten som har ätit antidepressiva tabletter, är bipolär, och 2 pedofiler. Det har varit ett par jobbiga år!

Vi har bara en misstanke om ev. diagnos på vår dotter. Men jag känner igen mycket av det du skriver. Hon är 6 år.

är bokstavlig (förstår inte alls ironi)
har dåligt uttal och många ord låter lite konstigt
tvångsmässigt beteende
svårt med jämnåriga - blir arg, vill bestämma, ointresserad
utbrott och arg
väldigt petig med maten
det är viktigt med rutiner (speciellt morgon/kväll).
har många rädslor och får nästan panik inför dessa
gillar inte att hälsa på hos nya människor
kan vara väldigt klängig på mamma/pappa
svårt med kläder (obekvämt, sitter åt, speciellt strumpor och underkläder. mycket krångel där)
hon har svårt att ta kritik eller minsta lilla tillrättavisning (börjar skrika och blir upprörd, blir rädd)
kan bli väldigt blyg inför vuxna (svarar inte på tilltal, vågar inte titta på dem, gömmer sig bakom oss)
när vi ska städa och det är alldeles för mycket grejer samtidigt blir det svårt för henne (då måste man börja med tex böcker, sen dockor etc.). Hon behöver att nån säger åt henne vad som ska göras och bara en sak i taget.
Hon har varit lite stel i sitt sätt, motoriken har varit lite efter det normala
Stressar upp sig och blir riktigt orolig över vissa saker (gillar inte när nånting ändras, eller när hon inte har koll på läget)
vi brukar säga att hon är en liten drama-queen just för att hon ofta överreagerar i många situationer
hon säger att hon inte har några kompisar, känner sig utanför, alla andra är dumma (på dagis) men personalen ser inte detta på samma vis som hon gör.

Jag tycker ofta att jag kan hantera hennes beteende ganska bra. Det gäller att man säger saker på rätt sätt och tar henne på rätt sätt. Fokusera på det positiva, bara vara väldigt förstående och ta sig tid. Min man har tyvärr svårare för detta och han har tyvärr egna problem både fysiskt och psykiskt som såklart gör det svårare. Men jag vet inte om detta kanske har förvärrat hennes situation och som också gör att detta blossar upp i perioder. Vi har andra perioder då det är lugnare och mer harmoniskt. Inte alls lika mycket krångel, bråk, utbrott, överdrivna rädslor etc.

Jag tycker också det är svårt att bedöma vad som är en ev. diagnos och vad som bara är en del av personligheten. Som riktigt liten var hon mer öppen, framåt, orädd och mer trygg i sitt sätt.


däremot har hon god mimik
verkar kunna läsa av ansiktsuttryck
vill gärna leka med andra (i perioder)
väldigt bra fantasi och påhittig med lekar
inga sömnproblem

Jag som femåring:

* Tystlåten och tillbakadragen på dagis (senare även på förskola + grundskola)

* Taskig motorik vilket gjorde att jag upplevde lekar som vidriga och obehagliga

* Fick panik för höga ljud

* Vågade inte beställa glass i kiosken även om någon vuxen var med utan de fick alltid göra det åt mig

* Stod för det mesta bakom ryggen på min mamma

* Var envis som en get, speciellt när jag fick en "lysande idé". Fick jag för mig något så skulle det ske NU, jag kunde absolut inte vänta.

* På dagis och i skolan var jag tvungen att få veta i förväg vad vi skulle göra om vi skulle göra något som avvek, t.ex. gå till badhuset. Annars fick jag panik och då blev det roliga inte roligt utan en skräckupplevelse.

* Rapp i käften, även om jag var tystlåten. Skämtade gärna och hade alltid svar på tal.

* Vägrade prata i telefon eftersom jag tyckte att det var extremt obehagligt. Det där satt väl i upp till tioårsåldern.

* Kom ofta på extrema idéer som att möblera om i mitt rum själv, mata dockorna med riktig mat, cykla inomhus, träna bokstäverna med spritpenna på garderobsdörren m.m.

* Udda matvanor. Ett tag åt jag bara lagad mat och jag envisades med att blanda mjöl, salt, vatten och karamellfärg i en bunke och äta det.

* Extremt bra ordförråd och ett väldigt lillgammalt språk

Ja, det finns säkert mer som var avvikande men det här är vad jag kommer på just nu.

Marabou skrev:Jag som femåring:
mata dockorna med riktig mat

Jag lekte sällan med de dockor jag hade. Jag brukade istället sticka mina dockor med nålar. Jag ville att de skulle lida (jag trodde att dockorna levde).

Sheyen skrev:

Marabou skrev:Jag som femåring:
mata dockorna med riktig mat

Jag lekte sällan med de dockor jag hade. Jag brukade istället sticka mina dockor med nålar. Jag ville att de skulle lida (jag trodde att dockorna levde).

Kanske hade du en inneboende ilska som du tog ut på dockorna?

Jag hade ett favoritgosedjur som följde med mig överallt, jag gick ingenstans utan henne och lekte ständigt med henne samt använde henne som snuttefilt. Men så en gång fick jag för mig att jag skulle strypa henne. Jag satte händerna runt halsen på henne och sa "tuuuupa". Jag vet inte varför jag gjorde så eller vad jag fått det där med strypa ifrån. Kanske för att jag hade en psykiskt sjuk pappa.

Jag har tre grabbar varav en väntar på AS-utredning. Enligt skolläkare och skolpsykolog är han "klockren" AS men möjligen att han inte uppfyller alla diagnoskriterier fullt ut.

Min kille var väldigt kinkig som bebis, han sov "aldrig" mer än 10-15 minuter i sträck under första 4-5 månaderna om jag inte bar runt på honom. Han hade en helt egen dygnsrytm med "natt" som började vid tretiden på eftermiddagen och slutade vid tretiden på natten (inte för att han sov så värst mycket längre intervaller i sträck då heller, men vakenpassen mellan tupplurarna var kortare). Amningen var besvärlig, när han var ca 3 månader vägrade han att ammas så jag blev tvungen att gå över till flaskmatning då han minskade i vikt. Han var väldigt mammig redan från början och vägrade att låta någon annan hålla honom, inte ens pappan.

Första 1,5 åren var han extremt fysiskt aktiv. Han kröp i princip inte men hasade på mage och tog sig fram rätt snabbt redan då han var lite drygt 4 månader. Sen var han också tidig med att stå och gick vid 10 månader. Han lärde sig aldrig att sitta utan stöd, eller inte vad vi märkte i alla fall, för så fort man försökte sätta honom upp så välte han omkull och stack iväg. Han klättrade och pillade på allt. Leksaker var han totalt ointresserad av men däremot var han oerhört intresserad av skåp och dörrar och kastruller. Han härmade aldrig som bebis och det gick inte att få honom att intressera sig för lampor eller liknande. Däremot var han oerhört intresserad av bilar och kunde identifiera alla vanligt förekommande bilmärken i 2-årsåldern, långt innan han t.ex. kunde namnge olika färger.

Min lille grabb hade "nattskräck" fast den kunde komma när som helst på dygnet, även när han sov på dagen. Då vaknade han och bara gallskrek och var helt okontaktbar och verkade inte ta in någonting av omgivningen. De här episoderna kom då och då mellan 2 månaders ålder och 1.5 år. Vid knappt 1.5 år började han få fruktansvärda utbrott då han kunde ligga och skrika upp till 45 minuter och det gick inte att få kontakt med honom eller trösta honom. De här utbrotten blev lindrigare sedan men han fortsatte att få utbrott i flera år.

Han började prata i ungefär "normal" ålder men hade en lustig språkutveckling då han väldigt systematiskt testade sig fram med t.ex. olika pluraländelser. Hans lekar var inte så fantasifulla utan handlade mera om att sortera och arrangera saker. Han verkade nästan helt okänslig för smärta och reagerade inte alls på sådant som rimligtvis måste göra ont, men klagade ofta över ont i magen, men läkarutredningar visade inget.

När det gällde kläder så var sonen totalt okänslig för hur de satt. Det hände att jag upptäckte att han t.ex. fått stora blåsor på fötterna av skorna utan att säga något. Man fick alltid hålla koll så han inte kom till skada eftersom han inte verkade reagera själv.

Han ville gärna leka med andra barn men var inte så bra på det sociala samspelet vilket gjorde att han inte var jättepopulär som lekkamrat under förskoletiden. Han hade också väldigt svårt att uppfatta andras känslolägen och kunde inte beskriva hur han själv kände sig. Hans mimik var ganska sparsam och blicken lite "annorlunda".

Han hade svårt med övergångar från en aktivitet eller plats till en annan. T.ex. fick han alltid ett tokspel när vi skulle gå ut till lekplatsen, och sen ett nytt när vi skulle gå in därifrån. Han hade svårt att varva ner och jag försökte bl.a. ge barnmassage men han verkade inte alls tycka om det. Öht han har inte verkat ha samma behov och önskemål när det gäller närhet och kroppskontakt som sina bröder. Han vill ha närhet men på sina egna villkor och verkar tycka att en del "gos" är mest obehagligt.

I övrigt var han en pratsam och snäll liten kille, lite tjatig med sina bilar och lite lillgammal. Första två åren eller så åt han nästan allting med god aptit, därefter började han bli kinkigare och kinkigare med maten.

Nu är min grabb 10 år och många av de här egenskaperna finns kvar. Han uttrycker inte mycket känslor, det sociala finliret är inte hans starkaste sida, han "snöar in" på saker även om det numera är militärhistoria och Harry Potter i stället för bilar, och han har mycket bestämda åsikter när det gäller mat.

Hmm... nu har jag nästan glömt vad det var du frågade Men det här är iaf vad jag kan minnas just nu om hur sonen var som liten.

...jo, just det ja! Sonen hade också svårt att skilja mellan bilder och verklighet. T.ex. var han jätterädd för dockor och gosedjur och om han såg en bild i en tidning eller en bok så kunde han bli väldigt upprörd för att han inte kunde "ta" det som bilden föreställde. Men det här var bara första två åren eller så.

Sheyen skrev:

Marabou skrev:Jag som femåring:
mata dockorna med riktig mat

Jag lekte sällan med de dockor jag hade. Jag brukade istället sticka mina dockor med nålar. Jag ville att de skulle lida (jag trodde att dockorna levde).

Jag skar upp en trasdocka med linjal när jag var liten. Jag lekte att linjalen var en kniv.

Jag har tre barn med diagnoser. En dotter med ADD, en son med AS och selektiv mutism och en dotter med AS. Tjejer med AS är annorlunda. Mina 2 AS barn är varandras motpoler.

Min dotter som nu är 9, är hemskt social, men hon har svårt att förstå och bli förstådd och hon är hemskt rakt på sak. Hon är inte petig med maten, men blir mer och mer. Hon kan tycka att vissa matrial på kläder inte känns bra. Hon hade svårt med uttal när det kommer till ändelser och till en viss mån vad saker kallas för.

Hon blir lätt frustrerad, speciallt när människor inte förstår eller när hon inte förstår. Många saker som min andra dotter med ADD har/gör, gör hon också, så mycket går in i varandra.
Min son har finmotorik, min dotter är klumpig.
Jag har både positiva och negativa saker att säga om BUP, men idag är dem duktiga på AS.

Jollrade extremt sent, talade sent, ekotal, talade i tre ordsmeningar vid 5 års ålder, lekte inte med andra barn, tog och tar inte ögonkontakt, pratar med bortvänd kropp eller ansikte, lekte inte med leksaker om de inte gick att sortera eller stapla på höjden, knölig med maten, ensidiga intressen som idag flera år senare inte har ändrats.

Hon fick diagnosen As pga. sin höga IQ... dock har många andra lärde sagt att dom borde ha HFA som diagnos i stället men de vill inte hennes psykologer lyssna till...

Arkimedes skrev:

Sheyen skrev:

Marabou skrev:Jag som femåring:
mata dockorna med riktig mat

Jag lekte sällan med de dockor jag hade. Jag brukade istället sticka mina dockor med nålar. Jag ville att de skulle lida (jag trodde att dockorna levde).

Jag skar upp en trasdocka med linjal när jag var liten. Jag lekte att linjalen var en kniv.

+1

Ville du skada dockan, eller var du mest intresserad av att öppna upp den och utforska insidan, liksom?

Jag brukade placera mina gosedjur och dockor på min soffa för att sedan sortera ut de som skulle lida och de som inte skulle lida. Jag fick för mig att vissa av dockorna och gosedjuren rörde sig och de som gjorde det blev placerade vid sidan av soffan (om de rörde sig skulle de lida för det). Jag var övertygad om att de som rörde sig skulle mörda mig. Jag hotade ofta gosedjuren och dockorna och varnade dem om att ifall de rörde sig skulle jag göra hemska saker med dem!

Sheyen skrev:

Arkimedes skrev:

Sheyen skrev:

Marabou skrev:Jag som femåring:
mata dockorna med riktig mat

Jag lekte sällan med de dockor jag hade. Jag brukade istället sticka mina dockor med nålar. Jag ville att de skulle lida (jag trodde att dockorna levde).

Jag skar upp en trasdocka med linjal när jag var liten. Jag lekte att linjalen var en kniv.

+1

Ville du skada dockan, eller var du mest intresserad av att öppna upp den och utforska insidan, liksom?

Jag brukade placera mina gosedjur och dockor på min soffa för att sedan sortera ut de som skulle lida och de som inte skulle lida. Jag fick för mig att vissa av dockorna och gosedjuren rörde sig och de som gjorde det blev placerade vid sidan av soffan (om de rörde sig skulle de lida för det). Jag var övertygad om att de som rörde sig skulle mörda mig. Jag hotade ofta gosedjuren och dockorna och varnade dem om att ifall de rörde sig skulle jag göra hemska saker med dem!

Jag kommer inte ihåg varför jag skar upp trasdockan. Jag var ganska liten då.

Jag plågade även andra dockor samt band fast dom.

Arkimedes skrev:Jag kommer inte ihåg varför jag skar upp trasdockan. Jag var ganska liten då.

Jag plågade även andra dockor samt band fast dom.

Plågade du djur också? Jag älskade att skada fjärilar och flugor. Satt och granskade dem noggrant medan de förgäves försökte överleva med 1 vinge och utan ben osv... Ibland eldade jag upp dem långsamt också.