Jag har inga konkreta råd att komma med, jag vill säga att jag tycker du är ball (Gäst10) och att jag gärna skulle vilja jobba med dig. Att du försöker och vill lösa problem och gör dig besvär med att förstå, det är starkt av dig!

Det är oxå intressant att läsa om dina upplevelser sas utifrån, hur han beordrar underleverantören utan att ens märka det själv och hur inbilsk han är för övrigt. Jag önskar fler var som du och vågade och ville hjälpa när man ser att andra har problem. Själv uppskattar jag rak kommunikation, bara det är sagt i välmening och inte för att skada. Väldigt osvenskt I know.

Vissa av sakerna du beskriver pekar åt narcissism tycker jag, det där med hierarkin tex.

Jag förordar alltså alt C.

Det är nog skillnad på om man själv alltid känt att det är något som är fel och sökt diagnosen, och om man i stället blir påtvingad diagnosen. Jag blev påtvingad, och iom det var det som om jag var "fel" och alltid hade fel.

Jag misstänker att S inte förstår att han "ger henne order". Han kanske tycker att han bara påpekar fakta el gällande överenskommelse.

Om någon kund el leverantör klagar så är det "bevis" nog. Men ni skulle behöva förklara konkret för honom vad han gjort fel. Vilka ord han använt som var fel. (Fast är det själva tonfallet som är fel, blir det nog svårt.)

Där jag jobbade fanns det en "kund" som gjorde livet till ett helvete för mig. Ständigt ringde de och ville ha svar och klagade. Det var inte mitt fel alla gånger utan berodde på personer högre upp i hierarkin. Men dem ville inte kunden ge sig på utan ringde alltid till mig. Till slut blev jag rädd varje gång telefonen ringde. Det slutade med att jag fick sluta. Jag visste inte vad jag gjort för fel egentligen. Men fick höra att jag borde gjort kunden nöjd trots att jag inte visste var ärendet låg el fick tag på dem som skulle besluta.

Om S inte tror på er trots att ni är två mot en, så får ni säga att det faktiskt drabbar hela verksamheten el att ni får merarbete pga hans misstag. I värsta fall får ni tala med chefen, det är ju faktiskt chefers jobb att ta tag i "svåra samtal".

Ett citat från en aspergare som fick diagnos i mogen ålder:

”Vi skulle ju kunna kommunicera med rättframt talad svenska. Problemet är, att då skulle de känna sig högst oartiga, som om de gjorde mig illa. Under hela sin uppväxt har de nämligen lärt sig, att innan man talar rent ut, ska alla andra kanaler först prövas. Om jag då begär att de ska hoppa över alla metoder som jag ändå inte förstår, och gå direkt på klarspråket, så begär jag något som är känslomässigt motbjudande av dem. De är inte vana att ta till klarspråk annat än vid två tillfällen. Nämligen när de talar till små barn, respektive när de är arga på någon.” http://www.aspergerforum.se/gunnel-norro-aspergers-syndrom-har-jag-verkligen-det-t4063.html

Alien skrev:Ett citat från en aspergare som fick diagnos i mogen ålder:

”Vi skulle ju kunna kommunicera med rättframt talad svenska. Problemet är, att då skulle de känna sig högst oartiga, som om de gjorde mig illa. Under hela sin uppväxt har de nämligen lärt sig, att innan man talar rent ut, ska alla andra kanaler först prövas. Om jag då begär att de ska hoppa över alla metoder som jag ändå inte förstår, och gå direkt på klarspråket, så begär jag något som är känslomässigt motbjudande för dem. De är inte vana att ta till klarspråk annat än vid två tillfällen. Nämligen när de talar till små barn, respektive när de är arga på någon.” http://www.aspergerforum.se/gunnel-norro-aspergers-syndrom-har-jag-verkligen-det-t4063.html

Ja det var klarsynt sagt, och precis det jag önskar mig. Skippa finliret, var rak.

KrigarSjäl skrev:Det berättade låter mer som en klassisk arbetsplatskonflikt än som en aspergerbeskrivning, om jag skulle ge ett råd skulle det vara att behandla saken som en sådan istället för att slänga fram en diagnos i ansiktet på en kollega.
...
Att fjäska för chefer låter inte särskilt typiskt för aspergare, snarare är det väl klassiskt streberbeteende?

Jag håller helt och hållet med KrigarSjäl här ovan!!!

Jag arbetar själv på en liten arbetsplats, där jag är verksamhetsansvarig. Vi (och då menar jag hela min arbetsgrupp) har också en problematisk kollega, som närmast kusligt överensstämmer med flera av dina exempel, in på detaljerna där med att han tror sig vara större och starkare än jag. Vilket han inte är, han når mig knappt till örsnibben!

Det är bara det att på min arbetsplats är det jag som är diagnosticerad med AS. Den diagnos jag satt på min kollega är... korkad och tanklös!

Gäst10 skrev:Har ni någon erfarenhet av att folk i er omgivning tycker att ni är befallande när det inte är er avsikt eller kan vi räkna bort den biten av S personlighet som något annat?

Det här är i alla fall en detalj som vi borde kunna få ihop ett hyfsat användbart svar på. Så jag undrar om du kan precisera vad du menar med "befallande"? Menar du närmast bokstavligen just "befallande" eller manar du t.ex. att vara dominant och tala om hur saker ligger till och hur de bör göras?

Ett personlighetsdrag som ju i hög grad är problemet är synbarlig oförmåga att förstå hur andra kan tänkas tolka en. Det är en stor gåta för mig om det personlighetsdraget kan vara en effekt av "aspighet" (om nu det biologiskt sett är en eller flera saker) eller om det alltid är något helt annat. Så även om vi kommer fram till att "befallande" kan vara ett aspigt drag så vet åtminstone inte jag om det att upprepat göra samma sak, ständigt utan avsikt, är något aspigt.

Gäst10 skrev:Har ni någon erfarenhet av att folk i er omgivning tycker att ni är befallande när det inte är er avsikt eller kan vi räkna bort den biten av S personlighet som något annat?

Nej, det jag fått höra är att jag uppfattas som lyhörd och omtänksam, möjligen något överpedagogisk när jag ska lära upp någon ny praktikant, vilket är en direkt bieffekt av min aspiga vilja att vara tydlig.

Min jobbiga kollega går dock och delar ut befallningar till höger och vänster, även mot mig som jag ändå vet att han utan tvekan betraktar som högsta hönset. Om jag säger något annat så blir det som jag bestämt, och det vet han och fogar sig efter. Jag ser det som att han "leker" för sig själv att han har någon slags makt, som han verkligen inte har! Och jag har vant mig, och kan inte ta det personligt, eftersom det verkligen är så där absurt som på TS:s arbetsplats.

Men jag sitter i en situation som är så lik den som beskrivits, att jag inte kan förhålla mig objektiv i det här. Vid första genomläsningen undrade jag nästan om det var någon från mitt jobb som skrivit in om detta, men vi är fler personer än tre inblandade.

jonsch skrev:

Gäst10 skrev:Har ni någon erfarenhet av att folk i er omgivning tycker att ni är befallande när det inte är er avsikt eller kan vi räkna bort den biten av S personlighet som något annat?

Det här är i alla fall en detalj som vi borde kunna få ihop ett hyfsat användbart svar på. Så jag undrar om du kan precisera vad du menar med "befallande"? Menar du närmast bokstavligen just "befallande" eller manar du t.ex. att vara dominant och tala om hur saker ligger till och hur de bör göras?

Ett personlighetsdrag som ju i hög grad är problemet är synbarlig oförmåga att förstå hur andra kan tänkas tolka en. Det är en stor gåta för mig om det personlighetsdraget kan vara en effekt av "aspighet" (om nu det biologiskt sett är en eller flera saker) eller om det alltid är något helt annat. Så även om vi kommer fram till att "befallande" kan vara ett aspigt drag så vet åtminstone inte jag om det att upprepat göra samma sak, ständigt utan avsikt, är något aspigt.

Jag liknade tidigare S som en hund i en flock. De som har hundar vet att man måste göra klart för dom att människorna i familjen bestämmer, annars kommer hunden försöka stiga i rang i flocken. Det kan börja med att hunden morrar mot ett av barnen och kommer den undan med det kommer den fortsätta sträva uppåt.

I S fall försöker han ge mig och Å order under arbetet. Om vi gör som han säger (ibland orkar vi inte konfrontera honom, speciellt jag) eskalerar det och han kan till slut ge order om hur vi ska äta vår mat. Om jag eller Å istället konfronterar honom direkt och säger att vi ska göra det motsatta ger han sig alltid och det verkar som han tycker det är skönt att vi tar besluten, ändå kan han inte låta bli att ge nya order nästa dag.
Om S säger att vi ska använda metod A och jag säger vi ska använda metod B kan han avsluta konversationen med att säga: Nu använder vi metod B, som om han ger mig order att göra som jag säger.

I kontakt med folk utanför arbetet säger han öppet att han bestämmer på vår arbetsplats och när vi har inhyrd personal tror de under första veckan att han tar alla beslut och styr med järnhand. Detta beror på att S ger order om arbetsmoment som vi gör på samma sätt varje dag, men en utomstående tror att han beslutade detta just då.

Om Å är närvarande kan S ibland säga att han är boss men det är ganska sällsynt. Om jag, S och en tredje person pratar säger han utan att blinka att det är han som bestämmer, trots att både han och jag vet att det inte är sant.

Jag hoppas det ger en bättre bild.

Mvh D

Inte heller det låter uttalat aspigt.

Får man fråga vad du vet om asperger och vad du läst i ämnet?

Jodå tack, Gäst10! Märklig människa, min värsta amatörpsykologanalys skulle förstås bli att han lider av mindervärdeskomplex. Oavsett vad han lider av tvivlar jag personligen på att det är något beteende som är extra vanligt hos aspisar. Men det är ju mina personliga tvivel.

jonsch skrev:Jodå tack, Gäst10! Märklig människa, min värsta amatörpsykologanalys skulle förstås bli att han lider av mindervärdeskomplex. Oavsett vad han lider av tvivlar jag personligen på att det är något beteende som är extra vanligt hos aspisar. Men det är ju mina personliga tvivel.

jag tycker det låter som att det kan vara en AS som tror att världen ser ut som han ser den och att han troligen skulle tro i första hand att ni har AS och inte han, som sagt: han verkar introvert på sitt sätt men samtidigt social, han verkar behöver struktur och ledning för han kan inte hantera makt.

Han har problem med ändringar och detta är ju ett AS drag samtidigt som vissa här säger att hans problem inte låter speciellt AS. Jag skulle kunna hålla med om det delvis, men samtidigt så känns det som han är ovanligt barnslig och gillar att leka med er som några slags "human toys" då han inte kan kontrollera makten. Samtidigt som jag tror att han kanske känner sig som en "motivations spridare" då han säger åt er, (han skulle väl antagligen kalla det humor) det ena och det andra tyder på att han har ett stort kontroll behov vilket också är väldigt AS, samtidigt som han hatar behovet och vill också kontrolleras för att senare kunna "bryta sig loss" och försöka kontrollera igen.



driv med han killen istället för att ta han så allvarlig, han är ju as och har ett öga för detaljer och försöker väl säkert utnyttja era svagheter (även om det inte är hans fel, han är ju sjuk/handikappad).

nått som är helt klart är dock, att han verkar ha väldigt dåligt självförtroende innerst inne och oavsett om han har AS eller inte, och borde älska sig själv.

Amatöranalys utförd efter en amatöranalytikers hobbydiagnosticerande?

Tillåt mig småle en aning...

KrigarSjäl skrev:Amatöranalys utförd efter en amatöranalytikers hobbydiagnosticerande?

Tillåt mig småle en aning...

Jag har ingen erfarenhet eller kunskap om AS utan kom i kontakt med detta för några veckor sedan. Jag har försökt lära mig så mycket jag kan men tyckte det var bättre att fråga de som har mer kunskap. Jag är väl medveten om att min kollega har problem som ligger utanför diagnosen AS och försöker här reda ut vilka delar av hans beteende som kan sorteras där.

Det räcker att läsa en eller två trådar här så förstår man hur komplex diagnosen är och hur olika den ter sig för olika personer. Jag förstår också att Wikipedias beskrivning inte passar på de flesta, och kan ses som en skymf för andra men när jag och Å läste den var det som att läsa en jättebra beskrivning av S. Alla de beteenden som vi tyckte var märkliga beskrevs detaljerat.
Under kategorin "andra avvikelser" står det:

"De som har Aspergers syndrom kan uppvisa en rad andra sensoriska, utvecklingsrelaterade och fysiologiska avvikelser. I vissa fall kan personer med AS ha en udda gångstil och kan ha tvångsmässiga rörelser i fingrar, händer, armar eller ben,[26] däribland tics"

Dessa tics och S gångstil hade vi tolkat som att han spände sig för att se större ut och var ett av de saker vi störde oss mest på. Nu känns det som vi fick en förklaring och inte behöver bli förbannade för att "han försöker se stor ut" hela tiden.

hangwithmeifyourforreal skrev:jag tycker det låter som att det kan vara en AS som tror att världen ser ut som han ser den och att han troligen skulle tro i första hand att ni har AS och inte han

"

Precis så skulle jag formulerat det.

ja alltså, det där var ju inte ett helt random utalande.

hangwithmeifyourforreal skrev:ja alltså, det där var ju inte ett helt random utalande.

Jag förstår inte vad du menar nu. Kan du förklara?

Gäst10 skrev:I kontakt med folk utanför arbetet säger han öppet att han bestämmer på vår arbetsplats och när vi har inhyrd personal tror de under första veckan att han tar alla beslut och styr med järnhand. Detta beror på att S ger order om arbetsmoment som vi gör på samma sätt varje dag, men en utomstående tror att han beslutade detta just då.

Om Å är närvarande kan S ibland säga att han är boss men det är ganska sällsynt. Om jag, S och en tredje person pratar säger han utan att blinka att det är han som bestämmer, trots att både han och jag vet att det inte är sant.

Jag hoppas det ger en bättre bild.

Mvh D

På mitt jobb är det jag som motsvarar Å!
Men nu undrar jag om det är som hos oss - de flesta utomstående genomskådar det här beteendet och vad han säger redan efter första eller andra besöket hos oss? Och då är det han som framstår som pinsam - dock är han lyckligt ovetande om att folk genomskådar honom...

Jag har aldrig sett några sådana drag hos någon annan person jag träffat med AS, de har snarare liksom jag inte lagt så stor vikt vid folks "rang" - jag grundar min respekt för andra på hur de behandlar andra, och bemöter dem utefter detta.

Jag berättar för våra tillfälligt anställda och praktikanter direkt hur läget är kring kollegan S, redan innan de träffat personen, så att de inte går på vad han säger. Och att de genast ska höra med mig om han befaller dem om något, så att jag kan säga åt honom att det är jag som arbetsleder dem. Lite, lite har det nu efter fyra år börjat gå in hos honom att han inte kommer någon vart med oss andra.

Antingen får man ju ta tag i problemet med facket och allt sådant, eller så får man hitta vägar att arbeta med personen på arbetsplatsen ändå. Det låter som om ni ibland spelar med på hans villkor. Så kan ni ju inte ha det, arbetsplatsen är ju ingen lekplats, ni är vuxna människor allihop. Vare sig vissa individer har AS (som jag) eller inte...

Och om ni andra nu tvingar iväg honom för att få en ev. diagnos av något slag - så betyder det ju inte att han kommer att förändra sig! Men om ni tycker att det hjälper att tänka på honom som aspergare, och att ni därigenom kan överse med en del saker han har för sig, så gör det då. Men behåll tankarna för er själva, dem behöver ni inte berätta för honom.

Och jag tycker faktiskt att det luktar skitsnackande bakom en kollegas rygg att hålla på att spekulera så där... så är jag brutalärlig också, speciellt på jobbet.

Alexis skrev:

Gäst10 skrev:I kontakt med folk utanför arbetet säger han öppet att han bestämmer på vår arbetsplats och när vi har inhyrd personal tror de under första veckan att han tar alla beslut och styr med järnhand. Detta beror på att S ger order om arbetsmoment som vi gör på samma sätt varje dag, men en utomstående tror att han beslutade detta just då.

Om Å är närvarande kan S ibland säga att han är boss men det är ganska sällsynt. Om jag, S och en tredje person pratar säger han utan att blinka att det är han som bestämmer, trots att både han och jag vet att det inte är sant.

Jag hoppas det ger en bättre bild.

Mvh D

På mitt jobb är det jag som motsvarar Å!
Men nu undrar jag om det är som hos oss - de flesta utomstående genomskådar det här beteendet och vad han säger redan efter första eller andra besöket hos oss? Och då är det han som framstår som pinsam - dock är han lyckligt ovetande om att folk genomskådar honom...

Jag har aldrig sett några sådana drag hos någon annan person jag träffat med AS, de har snarare liksom jag inte lagt så stor vikt vid folks "rang" - jag grundar min respekt för andra på hur de behandlar andra, och bemöter dem utefter detta.

Jag berättar för våra tillfälligt anställda och praktikanter direkt hur läget är kring kollegan S, redan innan de träffat personen, så att de inte går på vad han säger. Och att de genast ska höra med mig om han befaller dem om något, så att jag kan säga åt honom att det är jag som arbetsleder dem. Lite, lite har det nu efter fyra år börjat gå in hos honom att han inte kommer någon vart med oss andra.

Antingen får man ju ta tag i problemet med facket och allt sådant, eller så får man hitta vägar att arbeta med personen på arbetsplatsen ändå. Det låter som om ni ibland spelar med på hans villkor. Så kan ni ju inte ha det, arbetsplatsen är ju ingen lekplats, ni är vuxna människor allihop. Vare sig vissa individer har AS (som jag) eller inte...

Och om ni andra nu tvingar iväg honom för att få en ev. diagnos av något slag - så betyder det ju inte att han kommer att förändra sig! Men om ni tycker att det hjälper att tänka på honom som aspergare, och att ni därigenom kan överse med en del saker han har för sig, så gör det då. Men behåll tankarna för er själva, dem behöver ni inte berätta för honom.

Och jag tycker faktiskt att det luktar skitsnackande bakom en kollegas rygg att hålla på att spekulera så där... så är jag brutalärlig också, speciellt på jobbet.

Hej Alexis.

Det brukar ta en vecka att genomskåda om man jobbar med oss heltid. Problemet är att kunder bara träffar oss någon timme per tillfälle vilket gör att de under lång tid tror att S är ansvarig och kontaktar honom i första hand. De kunder vi haft under lång tid kontaktar alltid Å eller mig eftersom de inte får den service de vill ha av S. Jag skall tillägga att S är väldigt duktig på vissa arbetsuppgifter, speciellt när han kan koncentrera sig på en sak och inte blir störd.

I somras skulle jag och Å ha semester samtidigt och då gjorde jag som du beskrev när vikarien kom. Jag förklarade arbetsmomenten han skulle göra och sa att S hade svårt att delegera och kunde verka stressad och arg ibland men att han inte är så farlig som han verkar. När vi lämnat ändrade S på arbetsordningen och försökte lära upp vikarien på andra arbetsuppgifter och redan efter några dagar hade det skurit sig mellan dem.

Jag tyckte killen verkade duktig och ringde upp honom efter sommaren och han sa som många andra att S var den elakaste person han träffat. Han sa att S bad honom göra en sak och skällde sedan ut honom när han gjorde det fel. Han fick då order att göra något annat och fick reda på att han inte klarade av det heller. Precis så kände jag de första veckorna när jag började jobba på arbetsplatsen. Efter ett tag förstod jag att S inte var elak medvetet utan bara tyckte jag var dum som inte förstod hans instruktioner vilket gjorde honom frustrerad och arg.

Vi vill inte ta upp problemet med våra chefer eller med facket eftersom vi vill fortsätta jobba med S på grund av att han är duktig. Om vi bestämmer oss för att ta upp diskussionen med honom vill vi göra det själva och inte blanda in andra (förutom ev. hans fru) eftersom han troligtvis kommer bli väldigt ledsen och arg.

Apropå skitsnacket bakom hans rygg så stämmer det och jag är inte stolt över det, men det hjälper. Första halvåret vantrivdes jag oerhört på grund av S men när jag förstod att Å kände likadant och vi kunde prata av oss när S inte var i närheten blev allt bättre for oss båda. Å var väldigt irriterad stora delar av arbetsdagen och var hela tiden tvungen att kontrollera så att inte S kastade viktiga papper etc. Nu kunde vi dela på den biten och även diskutera hur vi skulle förhålla oss till S.

Angående att vi spelar med på hans villkor så stämmer det också. Jag orkar helt enkelt inte ta "konflikten" varje dag. Det är även ett problem att vi inte är S överordnade men på en så liten arbetsplats med den uppbyggnaden vi har ska det inte behövas och processen att göra Å eller mig till chef är väldigt komplicerad.

Den svenska konflikträdslan finns även där, i alla fall hos mig. Ibland blir det konflikt mellan mig och S och de dagarna är hemska. Först måste jag förklara varför jag är arg och detta gör att S blir förvånad, förbannad och sedan ledsen. Sedan ska vi komma fram till vad han gjorde fel vilket är en lång process. Ofta slutar det tillslut med att S köper mitt/Å:s argument och allt är frid och fröjd...i några dagar. Sedan börjar det igen.

Mvh D

Gäst10 skrev:Hej Alexis.
...
Den svenska konflikträdslan finns även där, i alla fall hos mig. Ibland blir det konflikt mellan mig och S och de dagarna är hemska. Först måste jag förklara varför jag är arg och detta gör att S blir förvånad, förbannad och sedan ledsen. Sedan ska vi komma fram till vad han gjorde fel vilket är en lång process. Ofta slutar det tillslut med att S köper mitt/Å:s argument och allt är frid och fröjd...i några dagar. Sedan börjar det igen.

Mvh D

Jösses, vad jag känner igen mycket i allt det du skrev!

Men jag kan tyvärr bara vidhålla att om han skulle få en diagnos eller inte ändrar ju ingenting, det är ju inte så att mindervärdeskomplexet - eller vad det nu är som ligger i botten på det här märkliga beteendet - försvinner som genom ett trollslag genom att få en stämpel på sig...

Jag vill dock absolut säga en sak som du kanske tycker låter komisk, men jag är helt allvarlig: Jag har inför mig själv försökt förklara en del av det här märkliga beteendet som min kollega håller på med som ett märkligt NT-spel som jag som aspergare inte förstått mig på! I synnerhet denna märkliga fixering vid att vilja framstå som chef och att tro att ingen annan kan något för att han själv inte kan det.

Kan inte din kollega Å prata mer med honom om hur ni upplever situationen, om det är så att han har mer respekt för honom/henne? Och om ni ändå tycker att situationen är ohållbar - kan ni inte vända er till facket och säga det första ni gör: "Vi vill inte bli av med honom, bara få hjälp att reda ut situationen..." och höra om de kan hjälpa er? Och var är er överordnade chef i det här? Känner den personen till er situation?

Jag förstår innerligt väl att ni har en hemsk situation på jobbet, men AS kanske inte är det centrala i sammanhanget...

Alexis skrev:

Gäst10 skrev:Hej Alexis.
...
Den svenska konflikträdslan finns även där, i alla fall hos mig. Ibland blir det konflikt mellan mig och S och de dagarna är hemska. Först måste jag förklara varför jag är arg och detta gör att S blir förvånad, förbannad och sedan ledsen. Sedan ska vi komma fram till vad han gjorde fel vilket är en lång process. Ofta slutar det tillslut med att S köper mitt/Å:s argument och allt är frid och fröjd...i några dagar. Sedan börjar det igen.

Mvh D

Jösses, vad jag känner igen mycket i allt det du skrev!

Men jag kan tyvärr bara vidhålla att om han skulle få en diagnos eller inte ändrar ju ingenting, det är ju inte så att mindervärdeskomplexet - eller vad det nu är som ligger i botten på det här märkliga beteendet - försvinner som genom ett trollslag genom att få en stämpel på sig...

Jag vill dock absolut säga en sak som du kanske tycker låter komisk, men jag är helt allvarlig: Jag har inför mig själv försökt förklara en del av det här märkliga beteendet som min kollega håller på med som ett märkligt NT-spel som jag som aspergare inte förstått mig på! I synnerhet denna märkliga fixering vid att vilja framstå som chef och att tro att ingen annan kan något för att han själv inte kan det.

Kan inte din kollega Å prata mer med honom om hur ni upplever situationen, om det är så att han har mer respekt för honom/henne? Och om ni ändå tycker att situationen är ohållbar - kan ni inte vända er till facket och säga det första ni gör: "Vi vill inte bli av med honom, bara få hjälp att reda ut situationen..." och höra om de kan hjälpa er? Och var är er överordnade chef i det här? Känner den personen till er situation?

Jag förstår innerligt väl att ni har en hemsk situation på jobbet, men AS kanske inte är det centrala i sammanhanget...

Jag anser att den enda lösningen är att Å eller S:s fru pratar med honom. Å säger att försökt i alla år de jobbat ihop men inte lyckats och jag menar att vi måste "bevisa" för S att det är något i det sociala hos honom som inte fungerar innan han kan erkänna det för sig själv.

Min amatördiagnos (obs! amatör, jag vill inte trampa på tår) är att S visar så gott som alla kännetecken som finns kring AS, och i kombination med hans andra problem blir det konflikt med omgivningen. Om han bara var medveten om att alla i hans omgivning inte är dumma i huvudet när de inte förstår honom skulle det hjälpa oss oerhört. De andra problem han har går kanske inte att åtgärda men i fallet AS känns det som vi nu skulle kunna göra något konkret för första gången. Frågan vi ställer oss är om det är värt att berätta våra tankar och teorier för S eller om det bara skulle skapa oreda.

Man kanske skulle smyga in information om AS till honom. Om man anonymt skickar lite broschyrer till honom kanske han tror att de är riktade till hans son och börjar läsa. Jag tror dock inte att han ser sig själv i beskrivningen men man kan hoppas. De gånger han blir intresserad av ett ämne läser han ALLT han hittar i faktaväg.

Fråga 1: Vad är ett NT-spel?

Fråga 2: Gör AS på något sätt att man blir mer eller mindre bra på att sålla information? Om S läser någon tror han väldigt blint på det även om det står i t.ex Aftonbladet.

Mvh D

Just auktoritetsbiten i det som ursprungligen skrevs om S har inget med AS att göra. Det brukar vara tvärtom snarare då, att man inte klarar av att hantera hierarkier.

rdos skrev:Just auktoritetsbiten i det som ursprungligen skrevs om S har inget med AS att göra. Det brukar vara tvärtom snarare då, att man inte klarar av att hantera hierarkier.

Å andra sidan borde en del aspergare klara av det logiska och enkla i systemet. Om det är en formell hierarki d.v.s och inte informell.

En formell hierarki har en enkel struktur som är lätt att hålla reda på.

Gäst10 skrev:...
Fråga 2: Gör AS på något sätt att man blir mer eller mindre bra på att sålla information? Om S läser någon tror han väldigt blint på det även om det står i t.ex Aftonbladet.

Mvh D

socialt har AS svårt att sålla information, men jag vet inte om det gäller aftonbladet också, men det tror jag verkligen inte efter som han tänker logiskt.

Gäst10 skrev:Fråga 1: Vad är ett NT-spel?

NT står för neurotypiska personer, dvs personer utan asperger. Det var dumt av mig att använda ett uttryck som du inte var bekant med. Med att jag misstänkte att detta var något slags "NT-spel" menar jag att detta att kämpa om makten kanske skulle kunna vara något vanligt beteende bland personer utan asperger! För jag begriper mig då rakt inte varför någon vill framställa sig som chef som inte är chef. Det är ju bara rent ljug, och sådant har jag svårt för.

Gäst10 skrev:Fråga 2: Gör AS på något sätt att man blir mer eller mindre bra på att sålla information? Om S läser någon tror han väldigt blint på det även om det står i t.ex Aftonbladet.

Nej, min erfarenhet är att aspergare är rätt duktiga på att bilda sin egen åsikt om saker och ting... Däremot kanske man låter sig luras av personer som man tror att man kan lita på, bara för att man inte förväntar sig att de ska ljuga med en, till exempel.
Personligen är jag oerhört källkritisk.

Men jag kan ju bara tala för mig själv och mitt intryck av de aspergare som jag har träffat och/eller arbetat tillsammans med. Andra kanske har andra erfarenheter.

Angelic Fruitcake skrev:

rdos skrev:Än har ni inte lyckats visat på någon som helst effektivitet för folk som jobbar över självdiagnosticering.

Liksom ni kan försöka inbilla folk att dragen i AS-diagnosen skulle kunna existera som helt vanlig variation bland folk i allmänhet och då vara helt orelaterade till dragen i diagnosen. Sådant larv lämnade jag bakom mig för typ 5-10 år sedan.

Jag förstår inte vad du säger. Kan du formulera om det?

Visst. Om en individ har någon svårighet som står i DSM-manualen, så är det ytterst sannolikt att denna svårighet är identisk för en person som fått en AS-diagnos och en som inte fått en.

Alltså: Någon har svårt med ironi => beror sannolikt på att man missar kommunikation, oavsett om man har AS eller inte. Någon maler på om sina intressen oavsett om andra är intresserade eller inte => beror på att man är uppslukad av sitt intresse och missar andras ointresse, oavsett om man har diagnos eller inte.