Brukar tillbringa somrarna i Roslagen, i närheten av Östhammar och Öregrund. Rospiggarnas land mao.

Undrar en sak som har att göra både med rospiggarnas dialekt och med brittisk engelska!

I vissa brittiska dialekter, till exempel cockney, är drop the aitches / h's rätt vanligt. De säger 'ey och 'es not 'ere istället för hey och he's not here.

Har förstått att något liknande finns i Rospiggskan. Men de inte bara tar bort h i början av ord - 'oonom istället för hoonom - utan även lägger till h i början av ord - Albert Engström blir Albert Hängström.

Hur vanligt är detta egentligen i svenskan?

Förekommer det i andra dialekter än Rospiggskan?

Är det skenbara släktskapet med cockney bara en slump?

H är en konsonant med svag både artikulation och hörbarhet, som ideligen försvinner ur vitt skilda språk. I Sverige har det försvunnit ur uddljud (först i ord) åtminstone i Roslagen och Siljansbygden i Dalarna och ur vissa uddljud i hela Dalarna (och Bergslagen?) och uppåt Norrland; men dessförinnan försvann det (eller ett liknande ach-ljud) från alla andra ställningar redan i [WikiSve]urnordiska[/WikiSve]n. Ätt hette väl dessförinnan *ahtiR (eller liknande, orkar inte leta rätt på exakt bästa rekonstruktion) – jämför det inlånade tyska äkta av echte.

Ett välkänt stort h-bortfall skedde i senlatinet eller däromkring: inget av de romanska språken har kvar det h-ljud som det klassiska latinet hade, och även senare uppkomna h-ljud i den språkgruppen har haft en stark tendens att falla bort.

Det där h:et rospiggarna kan lägga till på fel plats (och som just an Hengström skämtade hom) skulle jag tro började som en hyperkorrektion, det vill säga man försökte göra "rätt" men kunde inte receptet.

Värt att notera är att "h" i vissa språk kan inverka på uttalet utan att självt uttalas. I t.ex. italienskan uttalar man inte h, men den påverkar uttalet av föregående bokstav/bokstäver. Ett klassiskt exempel är spaghetti, som uttalas ungefär som vi brukar uttala det på svenska. Om man däremot stavar som svenskar brukar, dvs. spagetti, så skulle det uttalas ungefär spadjetti på italienska, eftersom g följs av mjuk vokal. Genom att skjuta in ett h så bryter man den uttalsregeln.

Fast där är det inte fråga om något gammalt h-ljud, utan bokstaven h, som vid det laget ändå inte betecknade något ljud, har stoppats in som ett rent tilläggstecken för att "härda" g:et. Eller "härda" ett k-ljud som i gnocchi (uttalat ungefär "njåcki"), till skillnad från salsiccia ("salsittja").

Ok, så det är inte någon kvarleva av ett h som faktiskt har uttalats en gång i tiden?

Nej. Eller kanske, på sin höjd, en (i år) kortvarig <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspiration_(fonetik)" target="_blank">aspiration</a> av [WikiSve]velar[/WikiSve]en.

Men hur de där hårda velarerna före främre vokal har uppkommit får någon romanist reda ut.

Kvasir skrev:Värt att notera är att "h" i vissa språk kan inverka på uttalet utan att självt uttalas. I t.ex. italienskan uttalar man inte h, men den påverkar uttalet av föregående bokstav/bokstäver. Ett klassiskt exempel är spaghetti, som uttalas ungefär som vi brukar uttala det på svenska. Om man däremot stavar som svenskar brukar, dvs. spagetti, så skulle det uttalas ungefär spadjetti på italienska, eftersom g följs av mjuk vokal. Genom att skjuta in ett h så bryter man den uttalsregeln.

Som med u i spanskan och franskan: guerrilla, baguette, Guillou etc. Tvärtom med e som i t.ex. Peugeot.

Zombie skrev:H är en konsonant med svag både artikulation och hörbarhet, som ideligen försvinner ur vitt skilda språk. I Sverige har det försvunnit ur uddljud (först i ord) åtminstone i Roslagen och Siljansbygden i Dalarna och ur vissa uddljud i hela Dalarna (och Bergslagen?) och uppåt Norrland; men dessförinnan försvann det (eller ett liknande ach-ljud) från alla andra ställningar redan i [WikiSve]urnordiska[/WikiSve]n.

Dessutom har h försvunnit i uddljud före l, n och r i större delen av det germanska språkområdet, dock inte på Island. Isländskans hlægja motsvaras t.ex. av le i svenskan, lachen i tyskan och laugh i engelskan. Vidare har isländskan hníga men svenskan niga och tyskan neigen. Där isländskan har hrafn (ljudhärmande?) har norskan (och äldre svenska) ramn, danskan ravn, tyskan Rabe och engelskan raven.

Även före v (w) i uddljud har h till stor del försvunnit i de germanska språken. I danskan är h (utom i vissa dialekter) stumt i ord som hvid. I svenskan är h i denna ställning numera dessutom avskaffat i skriftspråket. (Före 1906 års stavningsreform skrevs hvit o.s.v.) I isländskan uttalas ett sådant h idag vanligen som k. Detsamma gäller till stor del också i norskan, där numera både hvit och kvit förekommer i skrift (den förra formen godkänd enbart i bokmål, den senare i såväl nynorsk som bokmål). Jag vet inte riktigt i vilken mån h ännu hörs i engelska ord som white (hur många som skiljer mellan which och witch o.s.v).

Zombie skrev:Ätt hette väl dessförinnan *ahtiR (eller liknande, orkar inte leta rätt på exakt bästa rekonstruktion)

Ska det verkligen vara ett urnordiskt R där? *gastiR har t.ex. ljudlagsenligt blivit gæster (med akut accent). Efter bortfall av nominativändelsen har vi så fått formen gäst. Ordet ätt, som är feminint (inte maskulint som gäst), har väl däremot inte haft någon sådan ändelse, så jag förstår inte riktigt vart R:et skulle ha tagit vägen.

Kvasir skrev:Värt att notera är att "h" i vissa språk kan inverka på uttalet utan att självt uttalas. I t.ex. italienskan uttalar man inte h, men den påverkar uttalet av föregående bokstav/bokstäver. Ett klassiskt exempel är spaghetti, som uttalas ungefär som vi brukar uttala det på svenska. Om man däremot stavar som svenskar brukar, dvs. spagetti, så skulle det uttalas ungefär spadjetti på italienska, eftersom g följs av mjuk vokal. Genom att skjuta in ett h så bryter man den uttalsregeln.

Aha! Det var ju bra att få veta idén bakom.

**************

Som Barracuber säger är det ofta i brittisk cockney som h faller bort, men ett ord där det är i amerikanskan det inte uttalas är herb (ört), som ofta uttalas "urrb". På vanlig brittisk engelska tror jag det uttalas "hööb".