Jag har en sjukdom som går i skov. Den har varit särskilt aktiv under hösten och för några veckor sedan tills igår låg jag på sjukhus för den mest akuta delen i ett sådant skov. Vad som skulle bli en tredagarsvistelse blev till lika många veckor när komplikationer tillstötte.

Är det någon som har tips på hur man hanterar sjukhusvistelser? den främmande miljön, många olika människor/personal och avbrottet i mina egna rutiner... till slut var det bara så att släpp hem mig!!! Jag står inte ut!!
Personalen gjorde sitt bästa men det var inte tillräckligt. Tips?

Usch låter hemskt. Jag klarar inte ens av sjukhusBESÖK utan konsekvenser.

Min spontana tanke är att skapa en "sjukhus-bok". Inte för jag vet hur mycket dom har ork/lust att titta i den men ändå.

Skriv upp vad som är absoluta "nej" för dig. T.ex. väckas genom beröring. Vad som gör dig lugnare. Några sidor för kommunikation mellan dig/dom och anhöriga kanske? Vad som funkade/inte funkade senast.

En bekants vän hade något liknande men minns inte mer. (den personen var barn och cancersjuk, men det underlättade att slippa berätta samma sak hela tiden för dom).

Lista till psyk: Korsordstidningar, färgpennor, dagbok, Care Bear, armvärmare och tjocka sockar. Sen tandborste och sånt, men då klarar man sig bra!

aspiemelly skrev:Usch låter hemskt. Jag klarar inte ens av sjukhusBESÖK utan konsekvenser.

+1

Det jobbigaste för mig är inte nödvändigtvis sjukhuseriet utan att behöva dela patientsal med jobbiga människor.
Jag höll på att krevera när jag låg för benbrott - idel kacklande bönder i ivrigt samspråk rörande nonsensprat.
Dåliga, vulgära och plumpa skämt framförda på grötig, grammatiskt felaktig skånska.
5 dar i det sällskapet var nästan mer än vad en språkfascist mäktar med.

KrigarSjäl skrev:Det jobbigaste för mig är inte nödvändigtvis sjukhuseriet utan att behöva dela patientsal med jobbiga människor.

Samma här. Och medpatienternas besök sen...

Sist jag låg inne (2 mån för lungsäcksinflammation) fick jag först ligga ensam (skönt), men sen ville de flytta mig till dubbelrum. Jag sa som det var med AS/ADD, att jag delat förr, hur svårt det är att inte kunna rå sig själv, och att jag verkligen inte ville dela. Och så löste de saken på annat sätt, jag fick ligga kvar.

Jag har också extremt svårt för sjukhusbesök, och sjukhusvistelser är ju knappast att tänka på med allt vad det innebär med nya människor, miljöer etc. som också du skrev, Juddy.

KrigarSjäl skrev:... utan att behöva dela patientsal med jobbiga människor.

Det där är bara "too much" för mig, går inte, kan inte, vill inte...!

Jag hade eget rum - tack gode gud för det.
Jag låg, den här gången, inskriven i ca. 3 veckor, inga permissioner. Först var det ett vanligt skov, sen tillstötte lunginflammation och det visade sig att jag var allergisk mot antibiotikan.
Nu är jag helt utmattad. Jag har sovit och drömt alla mina värsta stressdrömmar.

Jag har AS samt bipolär sjukdom, och så det här eländet som får mig att bli inlagd på sjukhus. Det verkar som om kombinationen av AS + bipolär sjukdom får människor att anta att man är mindre vetande. Vissa är helt galna, som när jag bad om sockerdricka istället för te och undersköterskan tittar på mig och säger nä nä, det kan du ju inte dricka NU. Eh jo, faktiskt. Jag kan själv avgöra om jag vill ha sockerdricka NU. Jag mår illa, jag är trött, ge hit sockerdrickan.

Jag hade en del frågor om VEM som hade det fortsatta ansvaret just nu. Sedan tidigare vet jag att det inte sällan spelas patientfotboll så VEM ska/skulle jag vända mig till om det blir problem eftersom flera kliniker har varit inblandade. Och de tittar på mig som om jag är tokig och jag känner ett starkt behov av att förklara mig men samtidigt, varför ska jag förklara mig? Är det så konstigt, AS eller inte AS, att man vill veta vad som gäller?
Och så "bekymret" med att komma på saker, frågor, i efterhand. Vad vi pratade om igår kan jag ha frågor om idag. Det handlar om mitt arbetsminne, jag bara funkar så.
Det blir väldigt knepigt när AS möter den vanliga vården. En läkare var väldigt intresserad och ställde frågor om hur det funkar men ingen annan frågade vad, om något, jag behövde. Kanske antog de att jag skulle fråga själv men det är inte alltid så enkelt att mitt i den allmänna förvirringen pipa fram att jag behöver min kudde hemifrån. Och en del annat.

En gott råd: se till att inte hamna på sjukhus med AS.

På MAVA hade jag eget rum. Första gången på psyk (olåst) sov jag första natten ensam och sedan tre veckor med sällskap som dock var bra. På psykakuten (låst) fick jag eget rum.