Kanske en lite krånglig titel på tråden? Men vad jag vill säga, och fråga om är detta. Jag har märkt ett antal gånger att jag kan tala med människor som jag egentligen inte känner, som om vi känt varandra länge. För ett tag sen när min handläggare var på semester, så fick jag en sommar vikarie, en tjej. Redan första gången vi träffades så snackade jag på i sådan ton som vi kände varandra, vi hade aldrig sett varandra förut. Sånt får än att säga oj, när man kommer hem. Jag har fått omtalat för mig att jag var likadan när jag var liten. Var då ganska inbunden, och talade inte gärna med de andra skolungarna i första, och andra klass, men var tydligen desto frimodigare när det gälade lärarna, då babblade man på redan från första dagen har de sagt. Var nämligen väldigt hyperaktiv när jag var liten.
Är detta en vanlig symtom av Asberger, eller är det bara jag som kan, för det mesta helt omedvetet, bete mig såhär? Ni kan tänka er vad de friska tänker när man gör så här: Känner vi varandra eller? Därför tror jag nog att jag uppfattas som ganska utåtriktad ibland av vissa, fast jag egentligen inte är det.

Ibland saknar jag spärrar, jag liksom pratar på om vad som helst, till vem som helst. Men om jag pratar som om jag känt dem länge vet jag inte, tror inte det iaf. Det är mer, som sagt, att jag kan prata om väldigt personliga saker med folk jag bara känt någon dag..

Däremot har jag nog onormal stort förtroende för auktoriteter, typ läkare, lärare m.m. Har hört många som sagt att de tycker det är svårt att prata med någon (tex psykolog) som de inte känner. Jag, däremot, kan berätta hela min långa livshistoria till en "terapeutvikarie", utan att ha träffat människan förr, och utan att känna obehag.

Ja, men det är ung, så jag menar, man snackar, precis som du säger, om väldigt personliga saker med folk som man egentligen inte känner så väl alls.
Ja, vi Asbergare har nog pga detta fenomen lättare att tala just med tex psykologer. Förtroende för läkare, lärare har jag inte märkt av själv, Däremot tycker jag nästan onaturligt mycket om auktoriteter har jag märkt. Både när det gäller människor, och samhällsordningar.

NoteToSelf skrev:Ibland saknar jag spärrar, jag liksom pratar på om vad som helst, till vem som helst. Men om jag pratar som om jag känt dem länge vet jag inte, tror inte det iaf. Det är mer, som sagt, att jag kan prata om väldigt personliga saker med folk jag bara känt någon dag..

Däremot har jag nog onormal stort förtroende för auktoriteter, typ läkare, lärare m.m. Har hört många som sagt att de tycker det är svårt att prata med någon (tex psykolog) som de inte känner. Jag, däremot, kan berätta hela min långa livshistoria till en "terapeutvikarie", utan att ha träffat människan förr, och utan att känna obehag.

Komiskt. Är likadan. Har vid flertalet tillfällen varit iväg till olika psykoterapeuter/kuratorer/psykologer. Senast var för min hypokondri, inkl. livsbagaget. Satt i en timme och bara malde. Har alltid varit sådan, och andra kan inte förstå hur man kan berätta så mycket för en ny, okänd person. Men detta gäller uteslutande sådana typer av auktoriteter, med vanliga människor kan det vara svårare (oftast). Läste din tråd om "fantasivärld" också. Är lik dig på den punkten också!

Jag tror att det handlar om att sådana människor ni talar om endera befinner sig i en roll som gör att pratandet med dem är lättare och mer fokuserat till vissa saker, eller också är personer som har en ovanligare konstellation av försvarsmekanismer än "NT" i allmänhet.

Jag är en av dessa personer som har "aspietycke" utan att ha diagnos. Jag är inte så rädd för när folk går över gränserna för vad det är lämpligt att prata om. Många människor blir besvärade och är rädda för att de ska dras in i något som de är rädda att förlora kontrollen över medan jag genom mina livserfarenheter och möjligen också läggning är mer straight to the point.

Det kan väl också mer allmänt vara så enkelt som att det är lättare att prata med någon som man vet eller tror sig veta att man aldrig kommer att träffa sen och då behöver man inte konfronteras med om man sa något fel som påverkade relationen.

När det gäller auktoriteter så är jag däremot helt hopplös! Vill fortfarande vid över 40 års ålder slå till alla som försöker bestämma över mig!

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror att det handlar om att sådana människor ni talar om endera befinner sig i en roll som gör att pratandet med dem är lättare och mer fokuserat till vissa saker, eller också är personer som har en ovanligare konstellation av försvarsmekanismer än "NT" i allmänhet.

Jag är en av dessa personer som har "aspietycke" utan att ha diagnos. Jag är inte så rädd för när folk går över gränserna för vad det är lämpligt att prata om. Många människor blir besvärade och är rädda för att de ska dras in i något som de är rädda att förlora kontrollen över medan jag genom mina livserfarenheter och möjligen också läggning är mer straight to the point.

Det är därför det ofta är stimulerande att diskutera med folk som har "asperger". Jag gillar inte gränssättningar, och markanta normer som ska fungera som ett samhällets skydd. Gränser hindrar mig från att förstå omvärldens sanna natur. Men med vilken läggning menar du?


Angående att du har problem med auktoriteter, hur utvecklas sådant tror du?

Inser att jag måste förtydliga mig. Att jag inte är rädd att diskutera sånt med folk innebär inte att jag är lika reda att diskutera känsliga saker när det gäller mig själv och i synnerhet inte på ett offentligt forum. Det är andras gränsöverskridanden jag inte är så rädd för.

"Hyper som barn" är mer ADHD, men oftast har man ju litet symtom härifrån och därifrån i NPF-världen även om man inte kanske uppfyller mer än en diagnos.

Jag har två lägen frikopplad och ointresserad eller inkopplad och privat. Jag känner ofta att jag exponerar mig för mycket, pratar för mycket om privata ämnen, men om jag väl bestämt mig för att släppa garden har jag inget mellanläge, då kan jag berätta vad som helst. Nuförtiden sker det mer sällan eftersom jag är på min vakt ganska ofta, men när jag var i tonåren ledde det till oväntade kontakter och relationer eftersom en del människor helt enkelt besvarade det och berättade sina innersta hemligheter.

Sen har jag också varit med om att folk bekänt alla möjliga saker för mig utan att jag själv sagt så mycket. Som om jag har någon slags utstrålning av att vara mottaglig. Samtidigt kan jag ofta vara en dålig lyssnare eftersom jag associerar hejvilt när folk pratar och ofta leder samtalet OT.

Jag säger nästan aldrig för mycket i en gruppsituation, då är jag nog lite för distanserad snarare. Men om det bara är jag och en till kan jag snabbt bli väldigt personlig, eller om det bara är en enskild person inom en grupp jag riktar mig till.

Jag vill minnas att jag på min första Aspieträff på Vasa satt med Pemer hela kvällen och knappt lyckades hålla mig från att hälla ur mig allting. Gången därpå satt jag vid ett fullsatt bord, men lyckades nästan prata öronen av Zombie, och blev supernojjig mitt i alltihop när jag insåg att jag just berättat väldigt privata saker för en komplett främling. Men det gick bra i båda fallen. (Ja jag är en pratkvarn)

Mellanlägen? Suck! Svårt!

NoteToSelf skrev:Ibland saknar jag spärrar, jag liksom pratar på om vad som helst, till vem som helst. Men om jag pratar som om jag känt dem länge vet jag inte, tror inte det iaf. Det är mer, som sagt, att jag kan prata om väldigt personliga saker med folk jag bara känt någon dag..

Däremot har jag nog onormal stort förtroende för auktoriteter, typ läkare, lärare m.m. Har hört många som sagt att de tycker det är svårt att prata med någon (tex psykolog) som de inte känner. Jag, däremot, kan berätta hela min långa livshistoria till en "terapeutvikarie", utan att ha träffat människan förr, och utan att känna obehag.

Oj! Exakt samma här. Rabblar upp min livshistoria för "vikarierande" psykologer, drar mig inte för att berätta känsliga bitar. Känner inte att det är jobbigt eller att jag tvekar. Men jag borde definitivt försöka hålla nere på informationsflödet ibland...

Jag har, ett par gånger, råkat berätta alltför personliga saker för besökare på mitt jobb, eftersom jag ibland inte ser var gränsen går. T.ex. så skulle jag en gång försöka småprata med en person (hade bara träffat denne i ett par minuter). Råkade slänga ur mig ett skämt om när jag fick akut diarré... insåg vad jag hade sagt samtidigt som jag avslutade meningen. Pinsam tystnad följde. Jag som bara skulle visa mig "öppen och glad".

Kan detta ha att göra med att många aspisar bara vill prata om saker som är relevanta/intressanta för dem? Småprat och kallprat är oerhört svårt, men personliga saker - det är relevant. Även om det innebär för mycket information och ett till synes "ouppfostrat" och okänsligt beteende...

Edit: Här på forumet är jag mer på min vakt... eller ja, jag värnar om min anonymitet så tillvida att jag inte vill gå ut med namn/ort/jobb, men personliga tankar och åsikter finns det gott om.

Angelic Fruitcake skrev:Sen har jag också varit med om att folk bekänt alla möjliga saker för mig utan att jag själv sagt så mycket. Som om jag har någon slags utstrålning av att vara mottaglig. Samtidigt kan jag ofta vara en dålig lyssnare eftersom jag associerar hejvilt när folk pratar och ofta leder samtalet OT.

Samma här! Jag skulle så gärna vilja vara en bättre "terapeut", stötta och ge perfekta, uttömmande svar. Men i mitt fall så är det så att jag är för frånvarande. Tänker mycket på vad personen säger till mig, men jag kan aldrig forma tankarna till ord.

Jag har gått på många nitar genom åren pga att jag berättat för mycket, för snabbt och framför allt för FEL personer. Jag är väldigt känslig för psykiska attacker från andra och många gånger har jag berättat saker som blivit perfekta vapen att tillintetgöra mig med för de som haft den läggningen.
Är bra mycket mer försiktig nu.

Det är en bra sak med internet osv, det är större chans att man märker att man håller på att berätta något alltför personligt, och hejdar sig.
Lättare (för mig iaf) att sluta babbla om allt möjligt, och få sagt vad man vill ha sagt också.

Lättare att hålla ordflödet i styr i text än i tal så att säga.