Till att börja med så är jag en ganska hårdför och tuff person utseendemässigt. Jag har hittils under mitt liv klarat mig relativt bra förutom 9 månaders inlägg på psyk. Nu har jag hamnat i en helt sanslös depression och jag har absolut 0 livslust kvar och allt är bara ett mörker samtidigt som ångesten och rädslorna sköljer över mig.

Har berättat för ett fåtal, en idot tyckte jag skulle börja plugga! Tack för förståelsen liksom. Jag äter för nuvarande 3 mediciner Citalopram, Trilafon och ergenyl och jag vet inte vart jag skall vända mig. Har ingen att ringa pga att jag är rädd för att störa folk.

Längtar till min skyddade värld på låst avdelning där inget ont kommer åt mig och där jag har fasta rutiner (medicin, mat, dusch, rökning i apburen osv). Men samtidigt om jag drar till akutpsyk är jag rädd att hamna 9 månader igen utan att träffa kidsen och jag vet inte om ekonomin klarar det. Egentligen vet jag inte vad jag pratar om just nu, känns bara som att jag grävt ned till botten och nu står satan brevid mig och erbjuder sig att gräva ned mig djupare..

Ajdå. Hade jag vetat det när jag svarade dig i den där svensk-kultur-tråden...

Inte så bra på praktiska tips, men har du någon vän eller vårdkontakt som du skulle kunna bolla idéer med?

Eller sett den här klistrade tråden?:
http://www.aspergerforum.se/nar-livet-b ... 15891.html

Zombie skrev:Ajdå. Hade jag vetat det när jag svarade dig i den där svensk-kultur-tråden...

Inte så bra på praktiska tips, men har du någon vän eller vårdkontakt som du skulle kunna bolla idéer med?

Eller sett den här klistrade tråden?:
http://www.aspergerforum.se/nar-livet-b ... 15891.html

Ingen fara..

Jag har 2 vänner. Båda mår lika dåligt som mig just nu ironiskt nog och är inget större stöd. Den ena har "bara" ADHD och kan inte sätta sig in i mina problem. De nummer jag såg i tråden hade öppet till 22 som senast och nu närmar den sig 01:30.

Psykakutens nummer ringer jag ogärna pga att sist jag ringde så sade hon(telefonisten) åt mig att rycka upp mig och att allt skulle bli bättre..

Psyks mobila enhet kommer inte innanför dessa dörrar, skulle fan sätta LPT på mig omedelbart..Jag berättade för min sambo att jag inte hade någon livslåga kvar och hon bara tittade bekymrat innan hon gick på toa..

Shit! Det kan inte vara något vidare om du längtar till psykakuten!:-(
Hoppas du kan få lite sömn i natt på nåt sätt!

Varför är det ingen som svarar på dina behov? Det är fan sjukt, man får känslan att de medvetet sunkar ner sin kommunala arbetsplats för att man ska känna sig tvingad att punga ut sina besparingar.

Vet inte om saker och ting hade fungerat om övergången hade varit komplett, men i dagsläget i detta gränsland slits man ju åt alla håll.

Såg just att du faktiskt kan ta kontakt med psykiatrin, jag läste lite snabbt imorse.

Den där trygga institutionskänslan kan hjälpa, det blir till slut en plats man strävar efter att lämna. Det blir lite back-to-basics när man blivit överhettad. Man får lugna ned sig och eventuellt kommer ansträngningen för att allt ska fungera, och då uppskattas saker mycket mer. Det är ett prestationsscenario som kan klaras upp. Men att någon sätter ett jävla LPT utan att diskutera saken med dig är åt skogen. Kolla PM förresten.

Sovit jävligt dåligt i natt, funderat på massa utvägar ur detta skit men kom ej fram till någon lösning. Försöker bara överleva minut för minut nu, men är rädd för att jag ska göra något dumt. Vill inte gå ut med hunden idag men jag måste..

Du tror alltså att risken är stor för att du ska få LPT om du söker hjälp och därför törs du inte söka hjälp?

Ett jädra dilemma! Jag har inte haft den typen av problem som du har men var inlagd en gång som barn och det var en såpass negativ upplevelse att jag förmodligen inte skulle hjälpa alls om jag hamnade i den situationen.

Problemet med att inte sova ordentligt är ju att man slutar tänka rationellt och då kommer man inte heller på några lösningar. Tankarna går bara i cirklar.

Om det handlar om att överleva minut för minut antar jag att du har en strategi för det. Är det möjligt att utsträcka den minuten till något längre tidsperioder, såsom timmar, dagar? Om inte är det kanske dags att söka hjälp ändå? Går det att på något sätt att avgränsa ett enda av de problem du upplever just nu och inrikta dig bara på det, om inte det viktigaste och mest centrala så kanske det som är lättast att göra något åt.

Är du rädd att det är större risk att du gör något dumt om du går ut eller om du stannar inne?

Bjäbbmonstret skrev:Du tror alltså att risken är stor för att du ska få LPT om du söker hjälp och därför törs du inte söka hjälp?

Ett jädra dilemma! Jag har inte haft den typen av problem som du har men var inlagd en gång som barn och det var en såpass negativ upplevelse att jag förmodligen inte skulle hjälpa alls om jag hamnade i den situationen.

Problemet med att inte sova ordentligt är ju att man slutar tänka rationellt och då kommer man inte heller på några lösningar. Tankarna går bara i cirklar.

Om det handlar om att överleva minut för minut antar jag att du har en strategi för det. Är det möjligt att utsträcka den minuten till något längre tidsperioder, såsom timmar, dagar? Om inte är det kanske dags att söka hjälp ändå? Går det att på något sätt att avgränsa ett enda av de problem du upplever just nu och inrikta dig bara på det, om inte det viktigaste och mest centrala så kanske det som är lättast att göra något åt.

Är du rädd att det är större risk att du gör något dumt om du går ut eller om du stannar inne?

Låg inne på LPT 9 månader för 5 år sedan då min läkare sade att jag var "Extremt farlig för allmänheten under obekväma och pressade situationer". Så jag har väl ingen större lust att sitta på en låst avdelning igen.

Ang att tänka rationellt så är det tyvärr en omöjlighet, jag försöker bara att överleva 1 minut i taget, och läggs jag in kraschar ekonomin då sambon måste ta VAB 4 dagar i veckan. Har provat KBT, DBT osv men när jag väl får sådana här svackor på hösten kan jag bara tänka på en sak som kan befria mig, alla vet vilket ord jag menar. Men det är det sista jag vill för mina barn. Men jag antar att jag får uppdatera i denna tråd tills det värsta lägger sig..

Jag har tyvärr inget "klokt råd" eller så att förmedla till dig, Eddie88 , men ett "tankestöd" kan jag iaf sända dig.
Ta en minut i taget är väl faktiskt det bästa sättet att uthärda situationer som t.ex. denna och det vet/gör du ju redan, så ta hand om dig efter bästa förmåga.

Varm tanke till dig, Eddie88!

En timme i taget, en dag i taget. Tänk på att äta ordentligt och sköta din hygien, gör man inte det känns det ännu sämre. Det finns några linjer man kan ringa om det krisar, de ska finnas klistrade här på forumet.

Ditt mående är ett fysiskt och kemiskt tillstånd som du kan uthärda och övervinna.

Har inte så mycket att säga som kan lösa några problem för dig.


Men jag hoppas innerligt att det löser sig på bästa tänkbara sätt för dig!

Jag har också haft en del dåliga erfarenheter hos psykakuten, mådde ännu sämre när jag gick därifrån.

Dessvärre har jag inga direkt bra råd, annat än det som redan sagts; ta en minut i taget, sköt om dig fysiskt (äta ordentligt, sköta hygien osv)

Min terapeut ger mig också det rådet; sköt om dig själv extra mycket när du mår dåligt. Hon säger att jag ska vara snäll mot mig själv och trösta mig själv (typ vila, inte pressa mig, äta lite choklad osv). Synd bara att jag är otroligt dålig på det.

Du kan inte be din sambo hjälpa dig få lite struktur i vardagen? Att hon/han hjälpa dig att äta regelbundet, försöka ta promenader med dig och så? Eller bara ringa till psyket, säga att du mår dåligt och undrar om de skulle kunna skicka hem någon till dig som hjälper dig med strukturen?
De kanske låter dig testa det ?

Jag var nyss inlagd. En långsam chock att komma ut. Jag har noll koll. Jag försöker tänka som en säger till mig;

"du vet när det är bra och man minns när det var så dåligt"

jag fattar vad den personen menar. Jag försöker tänka att det kommer kännas så om ett långt eller kort tag. Jag bara ligger i sängen. Orkar inte titta på film, orkar inte läsa orkar inte tänka.

Hur länge sedan mådde du ok?

daniella skrev:Jag var nyss inlagd. En långsam chock att komma ut. Jag har noll koll. Jag försöker tänka som en säger till mig;

"du vet när det är bra och man minns när det var så dåligt"

jag fattar vad den personen menar. Jag försöker tänka att det kommer kännas så om ett långt eller kort tag. Jag bara ligger i sängen. Orkar inte titta på film, orkar inte läsa orkar inte tänka.

Hur länge sedan mådde du ok?

Mår ofta ok, varit tungt sedan mitt besked om AS och ADD. Men jag var på gymet igår samt ute med hund och var ute på café i morse så det börjar lätta lite.

Eddie88 skrev:Mår ofta ok, varit tungt sedan mitt besked om AS och ADD. Men jag var på gymet igår samt ute med hund och var ute på café i morse så det börjar lätta lite.

nice att höra. samanträffande, var just själv och tränade och mår mycket bättre. hoppas du får en bra helg

Moderator mnordgren: Fixade ett trasigt citat.

daniella skrev:

Eddie88 skrev:Mår ofta ok, varit tungt sedan mitt besked om AS och ADD. Men jag var på gymet igår samt ute med hund och var ute på café i morse så det börjar lätta lite.

nice att höra. samanträffande, var just själv och tränade och mår mycket bättre. hoppas du får en bra helg

Träning är ett underbart livselixir. Det bästa som finns efter s..

Hoppas du får en bra helg också, jag skall iaf bädda ned mig hela helgen och isolera mig ha ha.

Moderator mnordgren: Fixade ett trasigt citat.

Du har varit inlagd en gång, du vet vad det innebär och du har klarat av det förut, då kommer du klara av det en gång till.
Det behöver inte alls vara lika länge denna gång, det är inte ens säkert att de sätter LPT på dig, utan du kan vara där frivilligt.
Du kanske bara behöver justera och byta mediciner?

Att dina vänner också mår dåligt kan faktiskt innebära att de har större förståelse för hur du mår och jag tror att om du frågar om stöd så kan de säkert följa med dig till psykakuten.