Hej jag är ny medlem och jag har gått med eftersom jag väntar på utredning i autismspektrum, man misstänker att jag har asperger. Min stavning är ibland dålig jag är medveten om detta.

Jag har som ett mörkt moln i magen. Jag har slutat på ett av mina arbeten för att inte bli stressad och "gå in i väggen" som jag alltid blivit i mitt liv. Jag har varit på psykakuten i två veckor och kom ut för några dagar sen.

Jag väntar på kallelse till bedömningssamtal och ena minuten är allting lugnt och nästa tror jag att jag ska falla omkull och klarar ingenting. Jag har fått medecinering för RLS (restless legs syndrome) och attarax samt propavan vid behov. Jag samtycker inte till mycket medecinering men litar på läkarna nu.

De senaste dagarna har jag levt "normalt". Skrattat, diskuterat, gjort mig fin. Men så tappar jag allt idag och det är som en dimma jag går i. Jag förstår inte vad jag gör. Jag klarar inte att analysera som jag gjort hela mitt liv. Min hjärna säger stopp och jag kommer ingenvart. Jag förstår inte vad jag ska göra. Ska jag bara ligga i sängen? Ska jag ringa någonstans? Ska jag arbeta?

Jag har kärleksbekymmer och jag kan inte sortera någonting. Vad borde jag göra nu? Tänka på min utredning? Tänka på något annat? Tänka på killen och försöka lösa vårat problem?

Jag är vanligtvis en lättsammare person och hoppas inte att ni tycker detta är ett väldigt negativt inlägg. Detta är ju det första jag skriver här. Jag behöver bara stöd just nu. Jag är väldigt förvirrad av allt.

Jag är ju också inte säker på varför jag är som jag är. Jag har ju ingen diagnos och jag vet inte var jag ska vända mig nu. Jag vill inte tänka att jag är asperger innan utredningen är färdig. Jag är bara förvirrad och vilsen. Det är stopp i min hjärna. Jag vill gråta men jag har ingen känsla på det sättet.

Jag undrar över andra hur man haft det innan man fått diagnos? Hur man levde innan man visste hur det låg till?

Hoppas att jag inte skriver för förvirrande.

Mycket tror jag är relaterat till vilken ålder man tillhör, och vilka olika aktiviteter man kan ägna sin tid åt. Jag tror det helt enkelt är viktigt att fokusera på ditt välmående. Jag kan omöjligen säga hur ditt förhållande ser ut, men ifall du känner en viss tröst och att du har en partner du kan lita på, som stödjer dig, tror jag att denne är en viktig del att ha i åtanke.

När det kommer till utredningen kommer den vara ganska utmattande i vissa skeden. Se till att hålla på dina rutiner, få bra sömn, bra mat, och undvik att stressa upp dig. Planera in olika saker framöver, så det "bara" blir att följa ett schema framöver.

Försök att hitta någonting du tycker om att göra. Läsa en bok, spela ett spel, titta på tv, en viss serie, o.s.v. Lägg tid på de när du känner de där obehaget komma.

Ha regelbunden kontakt med Vuxenpsykiatrin. Det är viktigt att proffesionella människor hjälper dig. Separera på att söka stöd, och att söka hjälp. Stöd får du från din familj och vänner, hjälp från vuxpsyk. De kan även hjälpa dig till metoder över hur du ska bemöta just dina problem, och det är utav yttersta vikt att du får hjälp, och komma i underfund med vad är det för problem du behöver arbeta på. Det går inte att arbeta med svårigheter ifall man inte vet var det är, så att kontakta vuxenpsyk, eller att fortsätta ha regelbunden kontakt med dem tror jag är en klok idé.

Kolla runt lite på forumet också, se ifall det dyker upp någon tråd som kanske kan hjälpa dig med just dina problem i nuläget - Du är inte ensam, och det finns hjälp. Jag är ganska säker på att allting du kan ha svårigheter med, har berörts på ett eller annat sätt här på forumet. Kika på dem och se om något där verkar som en smart lösning.

Om inte, kan du alltid prata av dig här. Välkommen till forumet förresten!

Jag fick min diagnos för ett drygt år sen. Jag var bara en eftermiddag på psyket, men jag skulle ha kunnat skriva samma sak som du.

Låter inte ett dugg konstigt. Och inte särskilt förvirrande.

Utan att veta så mycket om dig så tycker jag att du ska tänka på dig själv. Utredningen är i sig ett äventyr och får du diagnos kommer du att få många svar och många nya frågor.

Känn dig inte dum för att du pratar om jobbiga grejer här. Det är meningen. Det finns många väldigt fina människor här som har varit ett enormt stöd för mig när det har varit tufft.

Välkommen hit!

daniella skrev:Hej jag är ny medlem och jag har gått med eftersom jag väntar på utredning i autismspektrum, man misstänker att jag har asperger.

Varför misstänker du asperger? Har du hängt här, har du läst mycket om AS?

daniella skrev:Jag har som ett mörkt moln i magen. Jag har slutat på ett av mina arbeten för att inte bli stressad och "gå in i väggen" som jag alltid blivit i mitt liv. Jag har varit på psykakuten i två veckor och kom ut för några dagar sen.

Det låter aspigt att inte orka att leva upp till kraven i arbetslivet.

Var du deprimerad eller varför var du på psyk?

Har du något arbete just nu?

daniella skrev:Jag väntar på kallelse till bedömningssamtal och ena minuten är allting lugnt och nästa tror jag att jag ska falla omkull och klarar ingenting. Jag har fått medecinering för RLS (restless legs syndrome) och attarax samt propavan vid behov. Jag samtycker inte till mycket medecinering men litar på läkarna nu.

De senaste dagarna har jag levt "normalt". Skrattat, diskuterat, gjort mig fin. Men så tappar jag allt idag och det är som en dimma jag går i. Jag förstår inte vad jag gör. Jag klarar inte att analysera som jag gjort hela mitt liv. Min hjärna säger stopp och jag kommer ingenvart. Jag förstår inte vad jag ska göra. Ska jag bara ligga i sängen? Ska jag ringa någonstans? Ska jag arbeta?

Jag har kärleksbekymmer och jag kan inte sortera någonting. Vad borde jag göra nu? Tänka på min utredning? Tänka på något annat? Tänka på killen och försöka lösa vårat problem?

Jag är vanligtvis en lättsammare person och hoppas inte att ni tycker detta är ett väldigt negativt inlägg. Detta är ju det första jag skriver här. Jag behöver bara stöd just nu. Jag är väldigt förvirrad av allt.

Upp och ned från dag till dag. Fick du bra stöd från vården när du låg på akuten? Om du inte kände bra stöd är risken att du känner dig vilsen, förvirrad och rädd.

De gångerna jag legat inne har jag känt mig väl emottagen av personalen men inte av läkarna - jag har upplevt de som kyliga och distanta. Tack och lov fick jag bra läkare i öppenvården - de måste se till att man inte lämnas vind för våg när man blir utskriven.

EDIT: Ser att Heishi och vadloink skrivit massvis med kloka ord!

Jag är tacksam för svaren. Ni verkar väldigt snälla. Nu vet jag vad jag ska göra. Som jag alltid gjort- en sruktur för tiden fram över. Jag ska gå och simma nu och kommer läsa alla svar ingående ordentligt när jag kommer hem. Jag är väldigt glad att jag gått med här, hur det än blir med min diagnos.

Snabbt svar till barracuber ang. misstanke om asperger:

Jag har inte läst mycket utan med "man" menar jag läkarna och sjuksköterskorna på östra sjukh. akutpsyk. där jag var inlagd i två veckor pga total nedstängd hjärna. Jag hade ångest och panik, kramp och rädsla för intryck. Även en bekant som är socionom och arbetar med människor har undrat. Jag har hållt mig borta från internet och sidor om asperger för att inte blir påverkad av information utan "ren" i mitt sätt. Men nu behövde jag verkligen få uttrycka mig.

Jag måste gå men kommer att återkomma till era bra svar. Detta hjälper mig redan jag har blivit klarare i huvudet bara genom att läsa igenom snabbt. Jag återkommer.

tack

Hej daniella och varmt välkommen till forumet. Du skriver inte alls negativt eller förvirrande. Det är dina tankar och funderingar du ger uttryck för. Hur tillåtet som helst.

Massor av varm omtanke till dig.

Av geocache

Hej Daniella!
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har inte heller någon diagnos. Jag försöker nu få till en utredning, men det verkar inte vara lätt. De tycker att jag är för frisk då jag har ett fast jobb och så. Men jag känner att jag behöver hjälp. Det känns som att jag håller på att bryta ihop så som du har gjort, men jag kan inte tillåta detta då jag har ett barn och ett till på väg. Men jag vet inte hur länge jag orkar hålla mig uppe. Kul att du hittade hit och hoppas du kan få bra stöd här på forumet. Jag tycker det känns bra att prata med människor i liknande situation och byta erfarenheter och så. Välkommen hit!

Hej igen.

Tack åter för dessa svar. Det känns som ett berg att göra en struktur för min tillvaro just nu (något som jag annars är expert på) men verkligen nödvändigt. Min problematik pendlar i olika dimentioner och jag har hela mitt liv levt i cykler. Kontrollbehovet jag utveklat sen tidig ålder förflyttas mellan olika nivåer.

Jag märker att jag behöver en vardagsstruktur nu, precis som Heishi skrev.
Också bra att svara på frågorna jag fick från barracuber. Det defineras för mig själv när jag gör det. det ni alla skriver är lugnande intellektuellt. Jag förstår inte min känsla men det blir mera logiska tankebanor.

De mest förvirrande aspekter för mig är sociala livet och vardagen. Hur lever man "rätt". Hur vet jag vad som är rätt för mig? Hur kommer människor fram till att de är en viss person som gör på ett visst sätt?, om de borstar tänderna innan eller efter frukost/hur länge/hur hårt, hur ofta är det befogat att städa, hur "rullar någonting på"? Hur länge måste någonting pågå för att det ska "rulla på"?... det ser så löjligt ut när jag skriver det, men alla dessa minianalyser pågår ständigt i mitt bakhuvud. Jag måste helt enkelt BESTÄMMA mig för hur jag ska göra dessa saker och bara göra dom. Ett hästjobb eftersom det ingår många små detaljer i ett vardagsliv, men jag ska göra det.

Så fort jag inte har ett projekt som innebär idé- analys- plan- delmål- verkställande så flyter hela tillvaron. Jag har en överförmåga att få detta tunnelseende på något jag finner intressant. Då känner jag ett sorts syfte med dagarna. En mening med tiden. Jag tänker inte ens på tiden allt jag ser är stimuleringen jag får av något. Jag tänker och förstår utomsaker mycket bra, jag har lärt mig att formulera eftersom hela mitt liv varit en kamp att göra mig förstådd. Jag bryr mig inte om mig själv i resonemang, det är resonemanget självt som är det intressanta.
Jag är bara en kropp då som genomför och formulerar. Detta är inte så sunt ser jag när jag skriver. Jag struntar fullkomligt i mig själv. Till och med när jag analyserar mig själv gör jag samma sak. Allting händer i mitt huvud och inget har en anknytning till en känsla. Ord, analys och organisering har blivit mitt viktigaste verktyg. När jag sedan är klar med ett projekt återgår jag till en vardag och ett "jag" som inte finns. Den tappar jag bort hela tiden. Den måste jag skapa igen.

En konflikt har varit att jag inte vågat söka mig till ett sådant här forum innan jag vet hur det ligger till med mig. Men jag har redan fått ut så mycket av bara ett inlägg att jag tycker detta är bra för mig.

Jag är trött men jag tänker nog bättre nu i alla fall. Jag ska förkovra mig här bland trådarna och se om jag hittar tips som kan hjälpa mig.

Kul att du kom hit!

Du är inte ensam! Min hjärna är som en byrå där man stoppat lite av varje i lådorna...ingen ordning eller sortering alls! Måste leta igenom varje jävla låda för att hitta det jag söker inget har en given plats (makes sens?) En stor soppa av känslor och intryck.

Jag orkar periodvis inte "hålla minen" heller. Känner mig orolig och vet inte i vilken ende jag ska börja.

Jepp, de där tankarna har nog de flesta. Rutiner, även de minsta grejerna. Ifall nånting ändras eller bryts kan man gå och vela över det hela dagen.

Det är j*vligt jobbigt, men på sätt och vis måste man ta kontroll över de stora grejerna först. De små grejerna, trots att de blir förbannat irriterande, får stå över. Det där med att leva rätt är väldigt inviduellt. Det enda man kan följa är egentligen medicinska riktlinjer, att sömn och matrutiner fungerar t.ex. Allt annat är valfritt. Det är bra att du sökte dig hit, som många poängterat tidigare. Man måste sätta hälsan i första rum, och i ditt fall verkar det som att lägga ner mer tid till dina önskemål/hobby's. Någonting som får dig att kravlöst arbeta med hjärnan helt enkelt. Ifall man planerar allting ner i minsta detalj (sickan från jönnsonligan ? ) kommer man även, likt han, få fnatt förr eller senare. Man måste kunna ventilera på något sätt.

NT's mest "kreativa" sätt verkar vara som att supa ned sig varannan helg. Dock någonting jag starkt avråder

daniella skrev:Jag har fått medecinering för RLS (restless legs syndrome) och attarax samt propavan vid behov.

Jag fick hemsk RLS av Propavan.

Har du provat Kat-kitt?

Dagobert skrev:

daniella skrev:Jag har fått medecinering för RLS (restless legs syndrome) och attarax samt propavan vid behov.

Jag fick hemsk RLS av Propavan.

Jag misstänker att detta var en av anledningarna de tog bort propavanen för mig på sjukhuset. Dessvärre har jag haft krypningar i benen så länge jag kan missas. Gillar verkligen inte att ta medecin, men innan min utredning är igång tänker jag att det är bäst att lita på läkarna. Jag tar inte propavan om jag inte har stora problem med sömnen. Men sifrol vill de däremot jag ska ta varje dag enligt dosering. Lite läskigt.

milve skrev:Har du provat Kat-kitt?

Kat-kitt? vad är det?

Se i länken Kat-kitt.

Jag hade idag mitt första samtal med öppenvården utanför akuten. Detta samtal var högst förvirrande då jag bara pratade och pratade utan att förstå vad jag själv försökte säga. Helt plötsligt, trots ÅR av analys, hade jag inget konkret att forulera om mitt liv. Jag förstod ingenting av mig själv. Var, när, varför, hur. Jag kände mig mer förvirrad efteråt och tom och ville bara stirra på saker. Jag var nervös för detta samtal. Jag körde bil dit och efteråt till ICA och där fastnade jag på linjer överallt och gick i någon sorts dimma.

Finns någon som varit med om liknande situation som kan känna igen sig?
Jag förstår det som att jag står inför tre bedömningssamtal. Dessa fick jag snabbt då man ansåg att jag mådde så dåligt på akuten och var inlagd.
Men vad ska jag tänka? Jag vill ha en utredning. Jag tror att jag behöver veta varför jag fungerar såhär. Fungerar jag konstigt? Vad är vad? Jag är så förvirrad. Varför beter jag mig på detta sätt? Jag är orolig att jag inte hamnar rätt när jag är så inkonsekvent i mitt uttryck.

Strukturerandet går si sådär. Det enda som käns verkligt är att gå in på detta forum. Jag vet inte varför. Min hjärna vill inte hjälpa mig och då har jag inget som hjälp. Jag fick en övertygelse igår om att "bara jag skaffar en whiteboard och organiserar allt som händer på så kommer det lugna ner sig. Jag hade MÅL och skaffade en bra stor tavla och var i och med detta sysselsatt i några timmar men jag klarade inte av att strukturera upp som jag brukar. Det ser rörigt och ogenomtänkt ut. Jag vill ingenting. Jag fick ett stort stipendie igår också men jag känner ingenting.

Jag hittade detta Kit-Katt och det såg mycket tydligt och bra ut. Men jag tycker jag är falsk innan jag vet om jag har en diagnos. Jag önskar just nu att jag bara var som sådana människor som verkar leva helt enkelt hur det nu går till. Jag vill inte vara förvirrad. Jag önskar att jag visste vad som är rätt att göra just nu. Jag har inga riktlinjer. Jag pratar inte rätt. Det är så svårt att be om hjälp när jag inte pratar rätt så de utanför förstår.

Jag önskar att jag hade roligare saker att skriva om. Jag kan mycket om olika saker men inget blir riktigt rätt nu.

milve skrev:Se i länken Kat-kitt.

Ser ingen länk alls i tråden. Här finns två:

http://www.aspergerforum.se/kat-kittet-1-t14333.html
http://www.aspergerforum.se/kat-kittet-2-t14688.html

Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig men dock känner jag igen mig i dig. Du verkar må/känna ungefär som jag gör just nu. Håller dock på med NPF utredning nu men gjorde klart WAIS (ett iq test) för två veckor sedan och då så den PTP psykolog som gjorde de testerna att min vanliga psykolog skulle höra av sig inom ett par dagar och tala om vad som skulle hända här näst. Men hon har ännu inte hört av sig vilket är väldigt frustrerande och jag klarar inte av att ringa till någon annan än mina föräldrar och min pojkvän.
Så ja du är iaf inte ensam.

KaosPrinsessa skrev:Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig men dock känner jag igen mig i dig. Du verkar må/känna ungefär som jag gör just nu. Håller dock på med NPF utredning nu men gjorde klart WAIS (ett iq test) för två veckor sedan och då så den PTP psykolog som gjorde de testerna att min vanliga psykolog skulle höra av sig inom ett par dagar och tala om vad som skulle hända här näst. Men hon har ännu inte hört av sig vilket är väldigt frustrerande och jag klarar inte av att ringa till någon annan än mina föräldrar och min pojkvän.
Så ja du är iaf inte ensam.

Det är olidligt för mig att inte förstå händelseförloppen. Dessa samtal känns lösryckta när jag inte fattar vad de leder till. "Vad håller vi på med" ungefär. När sjukvården inte är konsekvent blir jag mistänksam och tror att saker rinner ut i vattnet. Det är en skön tanke att jag inte är ensam.

Jag har ett arbete några timmar i veckan och det blir som en flykt, men även där uppstår många för mig komplicerade sociala situationer och jag ältar. Sen när jag är hemma vet jag inte vad jag ska göra med tiden. Jag har egentligen musik och kan syssla med det i timmar i sträck men nu får jag ingen impuls. Vad gör du när du är hemma? Har du en rutin?

daniella skrev:

KaosPrinsessa skrev:Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig men dock känner jag igen mig i dig. Du verkar må/känna ungefär som jag gör just nu. Håller dock på med NPF utredning nu men gjorde klart WAIS (ett iq test) för två veckor sedan och då så den PTP psykolog som gjorde de testerna att min vanliga psykolog skulle höra av sig inom ett par dagar och tala om vad som skulle hända här näst. Men hon har ännu inte hört av sig vilket är väldigt frustrerande och jag klarar inte av att ringa till någon annan än mina föräldrar och min pojkvän.
Så ja du är iaf inte ensam.

Det är olidligt för mig att inte förstå händelseförloppen. Dessa samtal känns lösryckta när jag inte fattar vad de leder till. "Vad håller vi på med" ungefär. När sjukvården inte är konsekvent blir jag mistänksam och tror att saker rinner ut i vattnet. Det är en skön tanke att jag inte är ensam.

Jag har ett arbete några timmar i veckan och det blir som en flykt, men även där uppstår många för mig komplicerade sociala situationer och jag ältar. Sen när jag är hemma vet jag inte vad jag ska göra med tiden. Jag har egentligen musik och kan syssla med det i timmar i sträck men nu får jag ingen impuls. Vad gör du när du är hemma? Har du en rutin?

Jag vill mest bara få det överstökat så jag slipper känna mig som en labbråtta. Men klart man vill veta lite vad som försegår. Men nu har jag fått tid till min psykolog den 17 dec.

När jag är hemma gör jag vad jag vill. Har inga rutiner då jag hatar scheman och rutiner. Psykiatrin har förr försökt bygga upp scheman åt mig för att se om ångest och depression dämpas men det för det inte, blir bara värre för att jag då finner livet ännu tråkigare och mer meningslöst.
Jag gör allt möjligt hemma, oftast byter jag ämne/grej varje kvart ungefär eller nått sånt (min tidsuppfattning suger). Jag har ständigt nya idéer och saker jag påbörjar (men typ aldrig avslutar). Just nu läser jag i fyra olika böcker samtidigt som jag håller på att tillverka en scrapbooking kalender och jobbar med en uppgift i en 15% internetbaserad kurs jag håller på med. Fast efter jag har skrivit detta ska jag dock bada.
Så ja när jag är hemma gör jag det jag känner för och det som ploppar upp i huvudet.

det har snart gått en månad sen jag skrev det första inlägget och jag mår inte bättre dessvärre. jag var på två bedömningssamtal och står i kö till utredning i autismspektrum.

livet käns meningslöst. inget berör mig. min inspiration är borta. jag vill ingenting. hittar ingen rutin.

inge roligare än så är det nu.

Välkommen hit! Jag har haft min diagnos i ett år nu, är 36 år. Hela mitt liv har jag varit en outsider, inte passat in någonstans, varken på skolan eller på något arbete. Mobbades konstant.

Först när jag flyttade blev det bättre, i en vuxenskola, men jag hade svårt med att studera.

Sedan fick jag mitt drömjobb, att designa broderimönster men inte ens det jobbet pallade jag med och dessutom rann det ut i sanden. Har nu sjukersättning och saknar inte att arbeta. Jag blir så uppstressad av att jobba, får ångest och panik, även mitt sista jobb (ovan).

Nu känns det lite lugnare då jag slipper stressen att jobba. Men jag kan känna som dig ibland.

känner mycket igen mig i det du skriver ..... skönt att du hittade hit ..... kramar