Jeg har lagt merke til noe/I've noticed something
15 inlägg
• Sida 1 av 1
Jeg har lagt merke til noe/I've noticed something
Hvorfor sier/sager folk fra Skandinavia "Will do", "Vil bli bra" etc. istedet for "It will/It'll do" og "Det vil bli bra"?
Jag tror att en del information har gått förlorad i översättningen här. Fraserna du har skrivit på norska har jag aldrig hört, så där kan jag inte hjälpa. När det handlar om engelskan så betyder frasen "Will do" ungefär "det ska jag göra" eller "det ordnar jag". "It'll do" betyder helt enkelt "det får duga".
Jag tror it och Internet förändrar språken en del.
Två bra exempel är SMS och Twitter (båda max 140 tecken / SMS eller tweet). Detta leder ju till att man skriver så komprimerat som möjligt. Det blir
* 'hämtar dig kl 12' i stället för 'jag hämtar dig kl 12'
Men ifall dessa vanor började pga it och Internet eller om det även är andra faktorer, vet jag inte. Fast jag kan tänka mig att utvecklingen av modernt talspråk - inte minst storstadsspråk - har inverkat.
* 'Dunno' i stället för 'I don't know'
* 'Ingen aning' i stället för 'jag har ingen aning'
Jag anmäler att tråden flyttas till Språkspalten.
Två bra exempel är SMS och Twitter (båda max 140 tecken / SMS eller tweet). Detta leder ju till att man skriver så komprimerat som möjligt. Det blir
* 'hämtar dig kl 12' i stället för 'jag hämtar dig kl 12'
Men ifall dessa vanor började pga it och Internet eller om det även är andra faktorer, vet jag inte. Fast jag kan tänka mig att utvecklingen av modernt talspråk - inte minst storstadsspråk - har inverkat.
* 'Dunno' i stället för 'I don't know'
* 'Ingen aning' i stället för 'jag har ingen aning'
Jag anmäler att tråden flyttas till Språkspalten.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
HGJ skrev:MrWin skrev:Faren min sier;
"Vil plukke deg opp", istedet for "Jeg vil plukke deg opp", hvorfor?
Jag tror inte precis att det är något typiskt skandinaviskt. I romanska språk - med undantag för franska - använder man väl däremot vanligen inga subjektspronomen.
Är det förresten inte så att subjektspronomen överhuvudtaget i den indoeuropeiska språkfamiljen börjat förekomma i någon större utsträckning först med försvinnandet av de finita verbens markeringar för person och numerus?
I dina exempel framgår person och numerus visserligen inte av verbformerna, men det är väl ändå klart att det är jag resp. det som avses.
För övrigt är det bara vid rak ordföljd som man i norskan (och svenskan) kan utelämna subjektet på det här viset. Om man placerar ett adverbial först i satsen blir subjektet obligatoriskt: Idag vil jeg plukke deg opp. Där skiljer sig norskan från de romanska språken.
barracuber skrev:Jag tror it och Internet förändrar språken en del.
Två bra exempel är SMS och Twitter (båda max 140 tecken / SMS eller tweet). Detta leder ju till att man skriver så komprimerat som möjligt. Det blir
* 'hämtar dig kl 12' i stället för 'jag hämtar dig kl 12'
Men ifall dessa vanor började pga it och Internet eller om det även är andra faktorer, vet jag inte. Fast jag kan tänka mig att utvecklingen av modernt talspråk - inte minst storstadsspråk - har inverkat.
En författare jag kommer att tänka på när det gäller utelämnande av subjektspronomen är Per Anders Fogelström.
HGJ skrev:barracuber skrev:Jag tror it och Internet förändrar språken en del.
Två bra exempel är SMS och Twitter (båda max 140 tecken / SMS eller tweet). Detta leder ju till att man skriver så komprimerat som möjligt. Det blir
* 'hämtar dig kl 12' i stället för 'jag hämtar dig kl 12'
Men ifall dessa vanor började pga it och Internet eller om det även är andra faktorer, vet jag inte. Fast jag kan tänka mig att utvecklingen av modernt talspråk - inte minst storstadsspråk - har inverkat.
En författare jag kommer att tänka på när det gäller utelämnande av subjektspronomen är Per Anders Fogelström.
Det var han som skrev "Mina drömmars stad" va? Den boken är hittills den enda som jag inte känt att jag behövt tvinga mig enom. Det låter kanske inte som ett bra betyg, men jag tyckte den var jättebra i alla fall. Huruvida det har med hans sätt att skriva eller ej vet jag dock inte.
Det är säkert många århundraden gammalt i både svenskan och norskan att utelämna subjekts[WikiSve]pronomen[/WikiSve] i ledigare stil i sådana fall då man ändå förstår vilken person som avses. En gång i tiden använde man dem säkert knappt alls i de [WikiSve]germanska_språk[/WikiSve]en heller, annat än när man särskilt ville betona: "Det var jag som..." och så vidare. Alla [WikiSve]indoeuropeiska_språk[/WikiSve] har eller har haft person[WikiSve]ändelse[/WikiSve]r i verben som duger lika bra utom till att ange kön.
Å andra sidan har väl spansk-, italiensk-, polsktalande och andra indoeuropeer, som har behållit det ändelsesystemet någorlunda intakt, på senare tid börjat använda subjektspronomen i obetonad ställning även där de inte skulle behöva.
Vet inte om det finns några belägg för när eller hur det moderna germanska bruket att utelämna subjektspronomen i ledigare stil kan ha uppstått, eller om det rentav har anor från den tid då språken var rikare på personändelser. Vardagsspråk brukar inte lämna så mycket skriftliga spår.
Å andra sidan har väl spansk-, italiensk-, polsktalande och andra indoeuropeer, som har behållit det ändelsesystemet någorlunda intakt, på senare tid börjat använda subjektspronomen i obetonad ställning även där de inte skulle behöva.
Vet inte om det finns några belägg för när eller hur det moderna germanska bruket att utelämna subjektspronomen i ledigare stil kan ha uppstått, eller om det rentav har anor från den tid då språken var rikare på personändelser. Vardagsspråk brukar inte lämna så mycket skriftliga spår.
Kan tillägga att det äldsta nordiska balladfragment jag vet om (med noter och allt, otroligt nog), ur [WikiSve]Codex_Runicus[/WikiSve] , som jag inte har läst men förmodar är på trettonhundratalsskånska, utgörs av en sådan här subjektlös mening från en tid då språket nog vanligen satte ut subjektspronomen. Visserligen är det vers, men man kan ändå ana en viss skillnad i uttryckssättets stilvalör mot femhundra år senare:
[WikiSve]Drømde_mik_en_drøm_i_nat[/WikiSve]
um silki ok ærlik pæl.
[WikiSve]Drømde_mik_en_drøm_i_nat[/WikiSve]
um silki ok ærlik pæl.
prodge64 skrev:HGJ skrev:barracuber skrev:Jag tror it och Internet förändrar språken en del.
Två bra exempel är SMS och Twitter (båda max 140 tecken / SMS eller tweet). Detta leder ju till att man skriver så komprimerat som möjligt. Det blir
* 'hämtar dig kl 12' i stället för 'jag hämtar dig kl 12'
Men ifall dessa vanor började pga it och Internet eller om det även är andra faktorer, vet jag inte. Fast jag kan tänka mig att utvecklingen av modernt talspråk - inte minst storstadsspråk - har inverkat.
En författare jag kommer att tänka på när det gäller utelämnande av subjektspronomen är Per Anders Fogelström.
Det var han som skrev "Mina drömmars stad" va?
Ja, det stämmer. Det ingår förresten fyra böcker till i den serien.
Zombie skrev:Kan tillägga att det äldsta nordiska balladfragment jag vet om (med noter och allt, otroligt nog), ur [WikiSve]Codex_Runicus[/WikiSve] , som jag inte har läst men förmodar är på trettonhundratalsskånska, utgörs av en sådan här subjektlös mening från en tid då språket nog vanligen satte ut subjektspronomen. Visserligen är det vers, men man kan ändå ana en viss skillnad i uttryckssättets stilvalör mot femhundra år senare:
[WikiSve]Drømde_mik_en_drøm_i_nat[/WikiSve]
um silki ok ærlik pæl.
Rör det sig verkligen om samma slags subjektslöshet här? Jag har svårt att se vad det underförstådda subjektet i så fall skulle vara.
Såvitt jag kan se har vi att göra med två skilda fenomen:
1. Något subjekt sätts inte ut eftersom person och numerus framgår av verbformen eller sammanhanget eljest visar vem eller vad som avses. Ett indoeuropeiskt exempel på detta är spanskans Tengo un perro, där något yo inte behöver sättas ut eftersom tengo bara kan vara första person singularis. Det "moderna germanska bruket" har MrWin givit exempel på. I nutida norska och svenska ger verbformerna inga upplysningar alls om person och numerus, men det är ibland ändå klart vem eller vad som menas. I tyskan innehåller verbet mer information, dock mindre än i de romanska språken. 1 pl. och 3 pl. är i tyskan alltid lika (wir sind, sie sind etc.), ofta också 1 sg. och 3 sg. (ich hätte, er hätte etc.).
2. Verbet är ett s.k. opersonligt verb, som inte kräver eller inte kan ha något subjekt. Man har helt enkelt inte någon klar föreställning om någon subjektsreferent. Hit hör s.k. väderverb och andra verb för naturföreteelser, t.ex. regna och åska. (Dessa två verb har dock i svenskan ett betydelsetomt - expletivt - det på subjektsplats.) Just regna och åska fordrar inte heller något annat nominalt led. Annorlunda förhåller det sig med drömma. Detta verb hörde i de nordiska språken tidigare till de opersonliga verben, och detta är ännu fallet i isländskan. Det nutida jag drömmer motsvaras av ett äldre drömmer mig eller, med annan ordföljd, mig drömmer. ("Maran" har här på forumet föreslagits som förklaring till subjektslösheten vid detta verb.) Formen mig är här ackusativ. I isländskan kan ytterligare ett led i ackusativ stå vid detta verb:
Mig (1 SG. ACK.) dreymir (3 SG.).
'Jag drömmer.'
Mig (1 SG. ACK.) dreymir (3 SG.) draum (ACK. SG.).
'Jag drömmer en dröm.'
Mig (1 SG. ACK.) dreymir (3 SG.) drauma (ACK. PL.).
'Jag drömmer drömmar.'
Okkur (1 PL. ACK.) dreymir (3 SG.) draum (ACK. SG.).
'Vi drömmer en dröm.'
Okkur (1 PL. ACK.) dreymir (3 SG.) drauma (ACK. PL.).
'Vi drömmer drömmar.'
Verbet står här genomgående i 3 sg., kongruerar alltså inte med något av de nominala led som är utsatta i satsen.
I nutida språkvetenskap betraktas satser som de ovanstående faktiskt ofta inte som subjektslösa. I stället har mig, okkur etc. i sådana satser omtolkats som subjekt, trots att ledet i fråga inte står i nominativ och inte heller avgör verbets person och numerus. Vi har att göra med "quirky cases", "aukafallsfrumlög", d.v.s. subjekt i oblikt kasus.
Mer förvånande är det kanske att även dativen i exempel som de följande betecknas som aukafallsfrumlag:
Mér (1 SG. DAT.) þykir (3 SG.) pönnukakan (SG. NOM.) góð (SG. NOM.).
'Mig tyckes pannkakan god'. 'Jag tycker om pannkakan.'
Mér (1 SG. DAT.) þykja (3 PL.) pönnukökurnar (PL. NOM.) góðar (PL. NOM.).
'Mig tyckas pannkakorna goda.' 'Jag tycker om pannkakorna.'
Här finns ett led i nominativ som verbet kongruerar med. Detta led betecknas dock som nominativobjekt (nefnifallsandlag)!
Ett aukafallsfrumlag har samma position i en sats som vanliga subjekt: i påståendesatser oftast först, såvida inte den platsen är upptagen av något adverbial (eller objekt):
Ég kom til Íslands.
Mig dreymdi draum.
Isländskan har dock (åtminstone i skriftspråket) bevarat möjligheten att även i påståendesatser placera verbet först:
Kom ég til Íslands.
Dreymdi mig draum.
Detta är den normala ordföljden i frågor som kan besvaras med ja eller nej men kan alltså även förekomma i påståenden. Jämför med trettonhundratalsskånskans Drømde mik en drøm.
Zombie skrev:[WikiSve]Drømde_mik_en_drøm_i_nat[/WikiSve]
um silki ok ærlik pæl.
HGJ skrev:2. Verbet är ett s.k. opersonligt verb, som inte kräver eller inte kan ha något subjekt. Man har helt enkelt inte någon klar föreställning om någon subjektsreferent. Hit hör s.k. väderverb och andra verb för naturföreteelser, t.ex. regna och åska. (Dessa två verb har dock i svenskan ett betydelsetomt - expletivt - det på subjektsplats.) Just regna och åska fordrar inte heller något annat nominalt led. Annorlunda förhåller det sig med drömma. Detta verb hörde i de nordiska språken tidigare till de opersonliga verben, och detta är ännu fallet i isländskan. Det nutida jag drömmer motsvaras av ett äldre drömmer mig eller, med annan ordföljd, mig drömmer. ("Maran" har här på forumet föreslagits som förklaring till subjektslösheten vid detta verb.) Formen mig är här ackusativ. I isländskan kan ytterligare ett led i ackusativ stå vid detta verb:
Mig (1 SG. ACK.) dreymir (3 SG.).
'Jag drömmer.'
Mig (1 SG. ACK.) dreymir (3 SG.) draum (ACK. SG.).
'Jag drömmer en dröm.'
Mig (1 SG. ACK.) dreymir (3 SG.) drauma (ACK. PL.).
'Jag drömmer drömmar.'
Okkur (1 PL. ACK.) dreymir (3 SG.) draum (ACK. SG.).
'Vi drömmer en dröm.'
Okkur (1 PL. ACK.) dreymir (3 SG.) drauma (ACK. PL.).
'Vi drömmer drömmar.'
Verbet står här genomgående i 3 sg., kongruerar alltså inte med något av de nominala led som är utsatta i satsen.
I nutida språkvetenskap betraktas satser som de ovanstående faktiskt ofta inte som subjektslösa. I stället har mig, okkur etc. i sådana satser omtolkats som subjekt, trots att ledet i fråga inte står i nominativ och inte heller avgör verbets person och numerus. Vi har att göra med "quirky cases", "aukafallsfrumlög", d.v.s. subjekt i oblikt kasus.
Mer förvånande är det kanske att även dativen i exempel som de följande betecknas som aukafallsfrumlag:
Mér (1 SG. DAT.) þykir (3 SG.) pönnukakan (SG. NOM.) góð (SG. NOM.).
'Mig tyckes pannkakan god'. 'Jag tycker om pannkakan.'
Mér (1 SG. DAT.) þykja (3 PL.) pönnukökurnar (PL. NOM.) góðar (PL. NOM.).
'Mig tyckas pannkakorna goda.' 'Jag tycker om pannkakorna.'
Här finns ett led i nominativ som verbet kongruerar med. Detta led betecknas dock som nominativobjekt (nefnifallsandlag)!
Ett aukafallsfrumlag har samma position i en sats som vanliga subjekt: i påståendesatser oftast först, såvida inte den platsen är upptagen av något adverbial (eller objekt):
Ég kom til Íslands.
Mig dreymdi draum.
Isländskan har dock (åtminstone i skriftspråket) bevarat möjligheten att även i påståendesatser placera verbet först:
Kom ég til Íslands.
Dreymdi mig draum.
Detta är den normala ordföljden i frågor som kan besvaras med ja eller nej men kan alltså även förekomma i påståenden. Jämför med trettonhundratalsskånskans Drømde mik en drøm.
Förresten är väl mig i svenskans mig drömmer snarast att betrakta som dativ? Från Söderwalls Ordbok Öfver svenska medeltids-språket (uppslagsordet dröma):
http://spraakbanken.gu.se/fsvldb
i dröm framställa sig el. synas. med den drömmande betecknad genom dat. (el. en form som kan fattas ss dat.).
[...]
med den drömmande betecknad genom en form som kan vara ack., men äfven kan fattas ss nom.
[...]
opers. (med personobj. i ack.).
Wessén skriver i Svensk språkhistoria, del III, § 121 (s. 190):
Jfr det äldre uttryckssättet: honom drömde een dröm (ack.) om ena nat (ST), och det yngre : þa droymdi henni draumbr (GS), drömde them badhom en drömber (nom.; Pass).
Det som skiljer de båda uttryckssätten är vilket kasus ordet dröm står i. Det äldre har ändelselös ackusativ (dröm), det yngre nominativ med r-ändelse (drömber, draumbr).
Isländsk böjning:
SG
N draumur
G draums
D draumi
A draum
PL
N draumar
G drauma
D draumum
A drauma
Fornsvenskan har följande böjning (tror jag):
SG
N drømber
G drøms
D drømi
A drøm
PL
N drøma(r)
G drøma
D drømum
A drøma
Forngutniskan (GS = Gutasagan) har (liksom isländskan) bevarade diftonger.
I båda uttryckssätten står beteckningen för den drömmande i dativ (honom, henni, them badhom). Ännu äldre är väl att ha båda leden i ackusativ, som i isländskan? I så fall torde vi här ha ett fornsvenskt (inklusive forngutniskt) exempel på det fenomen som i modern isländska kallas dativsjuka (henni dreymir i stället för det vedertagna hana dreymir). Det är väl denna övergång till dativ som lett till att ordet dröm i dessa uttryck övergått från ackusativ till nominativ. Jämför med de två isländska typerna i inlägget ovan: dreyma med två led i ackusativ och þykja med ett i dativ och ett i nominativ. Den senare övergången bör väl även ha påverkat det finita verbet. Gutasagan har:
þa droymdi (3 SG.) henni (DAT. SG.) draumbr (NOM. SG.)
Hade det handlat om flera drömmar skulle det väl ha hetat:
þa droymdu (3 PL.) henni (DAT. SG.) draumar (NOM. PL.)
Jämför med isländskan, som inte har något led i nominativ:
þá dreymdi (3 SG.) hana (ACK. SG.) draum (ACK. SG.)
þá dreymdi (3 SG.) hana (ACK. SG.) drauma (ACK. PL.)
Däremot:
Henni (DAT. SG.) leiðist (3 SG.) bíllinn (NOM. SG.).
'Hon tycker att bilen är tråkig.'
Henni (DAT. SG.) leiðast (3 PL.) bílarnir (NOM. PL.).
'Hon tycker att bilarna är tråkiga.'
Skånskans Drømde mik en drøm torde på Gutasagans språk bli Droymdi mir draumbr. Skånskan kan i detta fall således synas stå närmare isländskan än gutniskan i grammatiskt avseende:
Skånska: Drømde mik en drøm.
Isländska: Dreymdi mig (ACK.) draum (ACK).
Gutniska: Droymdi mir (DAT.) draumbr (NOM.).
Men skenet bedrar, såvitt jag förstår. Skandinaviskan hade redan i den äldsta litterära tiden sammanfall av vissa kasusformer som i isländskan ännu hålls åtskilda. Isländskan har i ackusativ mig < mik, þig < þik, sig < sik och i dativ mér, þér, sér. Redan den äldre fornsvenskan hade däremot ofta mik, þik, sik även i dativens funktioner. Längre skilde man mellan t.ex. hana i ackusativ och henne i dativ. Med det ackusativstyrande verbet heyra/høra och det dativstyrande þakka kan man t.ex. bilda följande satser:
Isl.: Hann heyrði mik.
Sv.: Han hørþe mik.
Isl.: Hann heyrði hana.
Sv.: Han hørþe hana.
Isl.: Hann þakkaði mér.
Sv.: Han þakkaþe mik.
Isl.: Hann þakkaði henni.
Sv.: Han þakkaþe henne.
I Sydskandinavien föll dessutom r-ändelsen i nominativ singularis av starka maskuliner (dit drømber hör) tidigt bort. Detta innebar sammanfall med den sedan tidigare ändelselösa ackusativformen.