Vet inte riktigt var jag skall börja, men detta händer mig ganska ofta, kanske för att jag inte alltid håller inne med saker jag borde och resulterar i att folk lämnar mig.

Nåväl, innan jag börjar kanske jag bör förklara grunden till allt.

När jag var barn hade jag rätt lätt för att umgås med barnen, även om jag var mobbad, så var jag alltid den som hittade på mest djävulskap i skolan, för utom mobbarna förstås.

När jag gick i 7an-9a var jag ganska tystlåten och mobbad dagligen i skolan, för att jag var konstig, mest för att jag hade upp vikta byxor och inte hade Hip-Hop kläder.

När jag började Gymnasiet hade jag bestämt mig istället för att ta igen allt som jag hade förlorat och missat och gick rätt över styr till extremitet och gjorde allt och pratade om olämpliga saker till olämpliga folk. Folk tyckte jag var en glapp käft, ironin var ändå att det var dom som spred ryktena och försökte förstöra för mig på många sätt, som om det skulle gjort mig bättre och mer konstruktiv, tyvärr blev jag bara värre och blev betraktad som ännu mer underlig och konstig.

Nu till saken, jag har en kompis, en gammal vän till mig. Han och jag har alltid haft bra kontakt, men han fick en flickvän som inte gillade mig och umgicks ofta med dom som snackade skit om mig och spred rykten om mig, även saker jag inte hade gjort. Alla har sina hobbies. När han var ihop med henne så umgicks han inte med mig, om han ens fick det för henne, han hälsade inte ens på mig när han var med sin dåvarande flickvän.

En gång ringde jag till honom, men en av de som sprider rykten om mig svarade och sa till honom att det var jag och började skratta, alla andra i rummet, inklusive min kompis började skratta hånfullt och han som svarade sa att min polare inte kunde prata.

Hon började snacka skit om mig till honom om att jag var konstig, så han kommenterade att jag har Asperger för henne och att hennes syster själv har Asperger syndrom, då blev hon förbannad på honom och sa att han inte skulle blanda in hennes syster i det hela. Detta bara på bevisade att hon skämdes för att hennes syster hade Asperger och inte ville jämställa henne med mig. Kul att hon visar respekt för sin syster på detta vis.

Till slut gjorde han slut med henne och flyttade till en annan stad med sin kompis. Vi har inte pratat på jätte länge, men jag skrev ett mail till honom på en community och han blev glad att jag svarade och vi bytte nr och pratade i telefon. Jag berättade för honom hur förbannad jag var på dom som han i flera år hade umgåtts med, för allt deras skitsnack om mig (och dom alla vet att jag har Asperger), nåväl om det, jag beklagade mig om att jag var ledsen och förbannade av alla dessa år dom förstört mina rykten, kanske inte så konstigt att man beklagar sig till en vän, med tanke på att han själv umgåtts med dem, men han umgås inte med dom längre så vitt jag vet.

Han var på väg att byta mobil i samma veva som jag ringde till honom. Sedan försökte jag höra av mig vid ett senare tillfälle, flera gånger och han har läst alla mina meddelanden (på communityn) och har haft många månader på sig att svara, men har inte svarat över huvud taget.

Det är ganska glasklart att han inte tänker svara.

FÖRSTA FRÅGAN ÄR:

Har han ändrat sin åsikt om mig?

Skäms han för mig?

Har han press från andra personer?

Blev han störd för att jag sade till honom och beklagade mig rätt så mycket om hans f.d. polare (kände han möjligen igen sig själv, att han kanske också någon gång hånat mig framför mina kompisar?)

Hur mycket vän var han och har han egentligen någonsin varit?

ANDRA FRÅGAN ÄR:

Varför klagar jag när jag förlorat en falsk vän, varför är jag ledsen av att fått reda på sanningen, borde jag inte vara glad att slippa leva i en illusion?



Skulle gärna vilja höra liknande historier från andra Aspergare, om hur dom själva gjort och hanterat en sådan situation, så jag kanske kan finna en framtida lösning på mitt problem, inte just med honom, utan liknande situationer, när man tror gott om en vän som spottar en i ryggen som ett tack för ens vänskap.

Låter mest som att du haft med omogna människor att göra.
För egen del undviker jag umgänge med människor som är omogna, irrationella, barnsliga, ytliga, obildade. Ja ni kan typen. Popsnören.

Eftersom jag har dåliga erfarenheter av såna människor undviker jag dem, de brukar ändå bara vända kappan efter vinden.

Kan säga att jag själv haft väldigt mycket erfarenheter av "falska vänner". Antagligen har detta gjort mig ganska hård, ytlig, känslokall och ibland även cynisk inför andra människor.

Jag uppför mig artigt och korrekt mot folk IRL, men öppnar mig inte, släpper inte gärna någon in på livet, lägger inte ner särskilt mycket känslor om jag inte känt någon väldigt länge och ger inget om jag inte får något tillbaka. Det är inget jag är stolt över, men det har sina orsaker...


En dag träffade jag dock en människa som var så genomsnäll och "äkta" att hela min kalla, ytliga fasad rann av mig (åtminstone inför henne). Hon hänger här på forumet och vi är numera gifta.

Kingdom_Hearts skrev:Har han ändrat sin åsikt om mig?

Skäms han för mig?

Har han press från andra personer?

Blev han störd för att jag sade till honom och beklagade mig rätt så mycket om hans f.d. polare (kände han möjligen igen sig själv, att han kanske också någon gång hånat mig framför mina kompisar?)

Hur mycket vän var han och har han egentligen någonsin varit?

Varför klagar jag när jag förlorat en falsk vän, varför är jag ledsen av att fått reda på sanningen, borde jag inte vara glad att slippa leva i en illusion?

1. Skit i det. Hans uppfattning om dig diskvalificerar honom från din polarlista, eller hur?

2. Skit i det också. Livet blir väldigt besvärligt om man försöker psykoanalysera människor.

3. Det är mycket möjligt. Folk som lyssnar på skvaller och går på vad andra tycker brukar vara fega kappvändare. Så skit i det också.

4. Som sagt, ingen ide att försöka klura på människors bevekelsegrunder.

5. Uppenbarligen är han inte mycket att hänga i gran överhuvudtaget. En riktig man tar sina konflikter rakt och inte enligt sicksackmönster.

KrigarSjäl skrev:Låter mest som att du haft med omogna människor att göra.
För egen del undviker jag umgänge med människor som är omogna, irrationella, barnsliga, ytliga, obildade. Ja ni kan typen. Popsnören.

Eftersom jag har dåliga erfarenheter av såna människor undviker jag dem, de brukar ändå bara vända kappan efter vinden.

Tack hmmmm, det ligger nog väldigt mycket i vad du säger.

Det låter väldigt logiskt det du säger, har faktiskt umgåtts med dom som har en "Image" och måste tycka som sina vänner, annars har dom inga vänner kvar. Kan dock inte säga att min kompis vare sig är omogen, barnslig, eller ytlig...irrationell? Vet inte, men något är fel; kan också varit som har gjort fel.

Konstigt bara att när jag gör fel, blir det alltid uppståndelse, när dom gör det görs det oftast i gäng, då är det istället en slags hobbyverksamhet. Många av dom som klagar på mig att jag är konstig, gör exakt samma saker på fyllan, då är det okej, men när jag står för det jag är och tycker då är det oacceptabelt och omoraliskt, detta skall kallas för "Normala personer".

Vänder kappan efter vinden, jo den känner jag väldigt väl till, exempelvis, man hamnar alltid liksom i 3e hands sortering på vän listan och dom kommer inte alltid då dom lovar. Man kanske vill bjuda på mat eller något, men då hamnade man visst i vägen för en supar fest, så all den tid man lagt på maten, eller kakan man bakat, för att göra den andre glad bara försvinner och man blir tom och ledsen med sin mat, eller kaka och bara vill kasta in den i väggen.

Svaret blir oftast, "Jaha, det var tråkigt", eller någon annan någon dum ursäkt, kort och kall, "Förlåt, men du kunde väll bjuda in någon annan istället", eller varför inte, "Du måste missuppfattat allting, jag har inte lovat någonting, du kan inte ta saker för givet." för att ge en samvetskval.

ford skrev:Kan säga att jag själv haft väldigt mycket erfarenheter av "falska vänner". Antagligen har detta gjort mig ganska hård, ytlig, känslokall och ibland även cynisk inför andra människor.

Jag uppför mig artigt och korrekt mot folk IRL, men öppnar mig inte, släpper inte gärna någon in på livet, lägger inte ner särskilt mycket känslor om jag inte känt någon väldigt länge och ger inget om jag inte får något tillbaka. Det är inget jag är stolt över, men det har sina orsaker...


En dag träffade jag dock en människa som var så genomsnäll och "äkta" att hela min kalla, ytliga fasad rann av mig (åtminstone inför henne). Hon hänger här på forumet och vi är numera gifta.

Grattis vad kul, jag är väldigt glad för din skull angående din tjej/fru. Sånt gör mig alltid glad när andra lyckas i förhållanden, även om jag inte är speciellt bra på det själv. Jag önskar dig ett härligt äktenskap.

Jo jag känner igen det där, kall och cynisk. Jag kan vara rätt så hemsk mot folk ibland och bara kör över dom medvetet, för jag vet att dom (NT-folk) med största sannolikhet är likadana och lika trångsynta som alla andra (jag vet att jag har fel på den punkten, men bryr mig inte för den delen heller), bryr mig inte avsevärt mycket alls om NT-folk är sjuka, eller har psykiska problem, för det är NT-folk och sådana kan man utnyttja för sin egen vinnings skull, så vidare dom faktiskt kan gilla en för den man faktiskt är, problemet är att dom som brukar respektera en brukar oftast vara rätt udda och oftast har lätta drag av Asperger/Högfungerande Autism.


Brukar också alltid vara artig och göra ifrån mig så bra som möjligt, men gillar att prata om omoraliska saker, för vem har egentligen satt upp regler för var den exakta gränsen går? Tycker inte om att prata tråkiga och ytliga ämnen bara för att upprätthålla en fasad...just till vilken anledning då, att tillfredsställa deras ego? Jag vill ha ett gemensamt utbyte av mina diskussioner och gärna djupa diskussioner. Det går att ha kul utan att snacka skit om folk, man kan gärna prata om oacceptabla saker, det som samhället anser är oacceptabelt, eller är moraliskt inkorrekt , sånt som folk egentligen inte vågar prata om, då de är rädda vad deras kompisar skall tycka om dom, medan dom kanske innerst inne samtidigt brinner för att dom själva just vill prata om det *LOL*, själv säger jag att om en vän lämnar en för det, var det inte en vän, för vänner gör inte så, men det gör det inte mindre smärtsamt.

Trångsynthet och att undvika nya tankesätt och ideal är något som främst NT-folk värderar högt. Vi Aspergare kan självfallet också vara cyniska och trångsynta mot NT-folk, men jag tycker oftast att det är välförtjänt.

Tror att Aspergare och Högfungerande Autister är som gjorda för varandra, inte för NT-folk, så att man bör primärt söka ett förhållande med dom som har samma sak, dvs jag borde inte leta efter en tjej i NT-kretsar, utan söka mig till dom som själva har Asperger/Högfungerande Autism och det är troligast att jag just där kommer finna min drömkvinna...

1. Ja, det gör han verkligen, om han inte vågar skriva tillbaka och förklara allting, utan att sticka svansen mellan benen, hatar sådana människor, bättre att vara ärlig rakt upp i ansiktet...likväl behöver man ändå inte alls vara det minsta otrevlig mot den andre bara för att man säger det man tycker; detta är ett problem många inte verkar att fatta, för det finns alltför många som säger att dom säger allt rakt upp i ansiktet och är oftast rätt kaxiga och otrevliga; men ironiskt nog när det väl gäller inte säger någonting, eller kläcker ur sig någonting tämligen olämpligt, bara för att dom vill såra den andre.

2. Vet att det är sant, kan bara vara svårt när man ofta ställer det till för sig själv, men självömkan leder ingen vart, för utom att man blir svagare och bryter ihop ännu mer.

3. Jag måste lära mig att inte umgås med sådana personer, annars får jag bara en massa problem och mår dåligt. Absolut sant, fega kappvändare, låter mest troligt, har faktiskt inte riktigt gjort den kopplingen förut på det viset du lade fram det, skall ha i åtanke vad du skrev och iaktta när folk vänder kappan efter vinden, för det är ett visst beteende som antyder på att man inte vill ta en konflikt, även ett tecken på falskhet och att personen i fråga troligen inte har rent mjöl i påsen.

4. Okej, då kan jag lika gärna sudda ut han från min lista och gå vidare...tråkigt bara att sådant händer när man tycker om en person så mycket, men det lär blir kul att se hur han reagerar när vi möts, då jag kan svänga rätt fint i humör och bli iskall och hänsynslös och jag älskar att såra folk om dom förtjänar det, dom gillar ju att förstöra för mig, dom skäms för att jag är mig själv och inte bär en mask.

5. Jag lever själv efter den principen, försöker så gott jag kan att leva efter det, då jag tycker det är svagt, oavsett om man är en man eller kvinna att kunna ta en konflikt för att lösa ett problem. Självfallet är inte jag heller helt perfekt, men försöker åtminstone att eftersträva perfektion på detta plan, då jag anser att om jag springer iväg med svansen mellan benen är jag lika feg som alla andra och då blir det helt fel, då jag börjar förakta mig själv.