Hej, fick ni stöd och förståelse av er familj och vänner när ni fick era diagnoser?
mvh kt

Jag misstänker att jag har AS men har ingen diagnos. Detta har jag talat om för de närmsta i min familj med blandade reaktioner. En del tror att det bara är något jag har fått för mig och vill inte lyssna, medans andra är mer öppna. Riktiga vänner har jag väldigt få av, men alla dom vet och de tog det bra. Två av dom har själva någon form av HFA-diagnos.

Ja, ingen tvekan, inga undantag som jag känner till.

Av mina föräldrar ja, av mina syskon och dåvarande "vänner", nej.

Ja, det har inte varit några som helst konstigheter.

prodge64 skrev:Jag misstänker att jag har AS men har ingen diagnos. Detta har jag talat om för de närmsta i min familj med blandade reaktioner. En del tror att det bara är något jag har fått för mig och vill inte lyssna, medans andra är mer öppna. Riktiga vänner har jag väldigt få av, men alla dom vet och de tog det bra. Två av dom har själva någon form av HFA-diagnos.

Min familj tror också att jag hittat på det, endast ett syskon som misstänker liknande saker förstod mig. Mina vänner sa "Nej, du är inte en sådan"

Men dom sa att om det visar sig att jag har det skulle det inte göra någon skillnad på våran vänskap, och det var ju skönt att höra.

Jag tycker att sådana reaktioner skapar större förvirring för då börjar jag undra om deras ord stämmer. Att jag bara hittar på dvs.

Majoriteten tog det bra. Min mamma är tveksam, längsmed linjen "varför ska man diagnosticera folk till höger och vänster bara för att de är annorlunda?". Men så har hon också en hel del spektrumdrag själv, och vill absolut inte få några egna diagnoser.

Kimmunikation skrev:Min familj tror också att jag hittat på det, endast ett syskon som misstänker liknande saker förstod mig. Mina vänner sa "Nej, du är inte en sådan"

Men dom sa att om det visar sig att jag har det skulle det inte göra någon skillnad på våran vänskap, och det var ju skönt att höra.

Jag tycker att sådana reaktioner skapar större förvirring för då börjar jag undra om deras ord stämmer. Att jag bara hittar på dvs.

Ja, de tänker nog inte på att det inte gör någon nytta överhuvudtaget att säga att man hittar på. Det kan ju vara svårt nog redan innan.

Inte alls, jävla egoistiska svin.

Haft diagnos sen jag var sex år så jag minns inte riktigt.
Mina föredrar var de som drev på utredningen så de tog de nog som en lättnad. Min syrra och mina vänner minns jag inte, men tror de tog de bra.

prodge64 skrev:HFA-diagnos.

HFA?

Högfungerande autism. Jag har fått för mig att det är ett slags samlingsbegrepp för vissa bokstavsdiagnoser, men jag kan ju ha fel.

prodge64 skrev:Högfungerande autism. Jag har fått för mig att det är ett slags samlingsbegrepp för vissa bokstavsdiagnoser, men jag kan ju ha fel.

Vet ej om de är det, en vanligare beteckning är NPF-diagnos (Neuropsykiatriska funktionshinder), HFA är första gången jag ser.

marxisten skrev:

prodge64 skrev:Högfungerande autism. Jag har fått för mig att det är ett slags samlingsbegrepp för vissa bokstavsdiagnoser, men jag kan ju ha fel.

Vet ej om de är det, en vanligare beteckning är NPF-diagnos (Neuropsykiatriska funktionshinder), HFA är första gången jag ser.

Då menar jag helt enkelt NPF i så fall.

Inga problem i familjen, bland vänner eller på jobbet. Möjligtvis en liten brydd farsa men får väl ge en bok i julklapp (som jag sedan själv kan låna )

Äh. Ingen som fattar autism.

Men de accepterar mig som en märklig jävel, som tidigare.

HFA är som AS, fast med språkförsening. Inkluderar inga diagnoser förutom just autism.

Jag har inte ens berättat för andra än forumister

Det är precis det här jag kämpar med just nu. Omgivningens reaktion. Jag har några riktigt nära vänner (som med undantag för en vän) där reaktionen inför min stundande utredning varit: ”Men jag tror att du överdriver dina problem. Du är inte alls konstig. Det är inget fel på dig.”

Allt är så glasklart i mitt huvud men när jag försöker berätta om det så blir jag oftast totalt överkörd och så tycker de att de har ”vunnit” diskussionen. Att jag har fel. Att jag inte har några problem.

Man kan aldrig räkna med förståelse, men man borde kunna kräva en viss acceptens. Jag är intelligent och har således lärt mig att dölja det som är tydligast. Ändå är det mycket som man tycker skulle vara uppenbart men som familjen inte kan ta till sig antagligen eftersom det bara är så man är i deras ögon och att det inte har någonting med en diagnos att göra. Exempel på detta är mitt ointresse för inredning och att jag säger mellan noll och två korta meningar under middagen medan de andra för en oavbruten diskussion. En diagnos förändrar inte så mycket i kontakten människa till människa men kan hjälpa en att få lite mer utrymme att vara sig själv om man har tur.

Sussietuss skrev:Det är precis det här jag kämpar med just nu. Omgivningens reaktion. Jag har några riktigt nära vänner (som med undantag för en vän) där reaktionen inför min stundande utredning varit: ”Men jag tror att du överdriver dina problem. Du är inte alls konstig. Det är inget fel på dig.”

Exakt så där var det här också innan utredningen. "Du ska inte hålla på att fundera så mycket och sätta en massa bokstäver på dig själv". Samt en massa jobbrelaterade tips som att "du måste våga mer", "du får inte vara så försiktig", "du måste våga ringa upp fler företag", "du måste våga satsa", "man måste våga spänna bågen".(citerat från min släkt framför allt)....

Nu när utredningen är klar dock och jag verkligen fick 3 diagnoser, då låter vissa av dem annorlunda (de som det är lönt att ens berätta för). Svart på vitt brukar de flesta människor ändra sig (jag är själv sån).

Att utredningen är över känns som en stor lättnad på det sättet. Sedan är det massvis med andra saker jag måste smälta och sakta ta in. Folk säger att det brukar ta lååång tid.

Sussietuss skrev:Allt är så glasklart i mitt huvud men när jag försöker berätta om det så blir jag oftast totalt överkörd och så tycker de att de har ”vunnit” diskussionen. Att jag har fel. Att jag inte har några problem.

Jag varierar. Ena studen är allt glasklart, nästa stund tappar jag allt. Skulle verkligen behöva nån form av "lathund"

barracuber skrev:Exakt så där var det här också innan utredningen. "Du ska inte hålla på att fundera så mycket och sätta en massa bokstäver på dig själv". Samt en massa jobbrelaterade tips som att "du måste våga mer", "du får inte vara så försiktig", "du måste våga ringa upp fler företag", "du måste våga satsa", "man måste våga spänna bågen".(citerat från min släkt framför allt)....

Haha! "Upp på tå och spänn vaderna!"

barracuber skrev:Nu när utredningen är klar dock och jag verkligen fick 3 diagnoser, då låter vissa av dem annorlunda (de som det är lönt att ens berätta för). Svart på vitt brukar de flesta människor ändra sig (jag är själv sån).

Just därför ligger jag ganska lågt just nu, tar själv inte upp ämnet och svarar lite kortfattat om någon har några frågor. Tänker inte ta de här diskussionerna förrän jag får en diagnos, OM det nu händer.

Jag kräver inte alls att folk storögt ska acceptera allt. Endast att de försöker ha ett öppet sinne, att saker kan vara på ett visst sätt även om de inte tänkt tanken innan.