Tränar nästan alltid själv.

ensam såklart.

en aspie som utför sina dagliga rutiner tillsammans med en annan (NT) människa = praktiskt omöjligt.

dessutom i en gym-miljö när man är tvungen att hålla disciplin och är under press, väldigt dålig kombination och är som att be om konflikt.

Gymträning måste vara det ultimata för aspergare. Man går in och kör sitt program, på sin höjd nickar man som hälsning.
Det är inget tjafs och inga distraktioner, var och en fokuserar på sin träning.

Enda gångerna jag fått ut något av träning är när jag kört själv. Då jävlar blir det resultat. Lagsporter ser jag inte vitsen med överhuvudtaget.

@ Krigarsjäl

Hur ser du på kampsporter? Det är en en inviduell instans, dock emot en motståndare.

Jag har själv funderat starkt på att börja i Kendo, förhoppningsvis får vi det till min stad

Förrut så tränade jag på gym, själv.
Nu har jag slutat med det.
Nu tränar jag hemma, själv.

AAA skrev:Fallskärmshoppning någon?

Jag är intresserad av det, vill prova någon gång när jag har råd.

Vi har ett gemensamt gym i huset där jag bor. Trots att det är gratis och i samma hus så kommer jag inte iväg. Jag har bara varit där två gånger. Då var jag ensam men skulle kännas skumt om någon granne kom dit samtidigt. Då måste man småprata. Dessutom gillar jag inte att någon ser på när jag tränar.

KrigarSjäl skrev:Gymträning måste vara det ultimata för aspergare. Man går in och kör sitt program, på sin höjd nickar man som hälsning.
Det är inget tjafs och inga distraktioner, var och en fokuserar på sin träning.

Enda gångerna jag fått ut något av träning är när jag kört själv. Då jävlar blir det resultat. Lagsporter ser jag inte vitsen med överhuvudtaget.

håller med, tacka GUD eller någon för att jag hittade denna syssla, är som skräddarsydd för mig. nöta varje övning till perfektion.

var det någon som sa att vi är väldigt uthålliga, Ja det stämmer verkligen.

Heishi skrev:@ Krigarsjäl

Hur ser du på kampsporter? Det är en en inviduell instans, dock emot en motståndare.

Jovars, jag tycker det är schysst.

Hurr, hoppa fallskärm. Det gjorde jag en gång för ett par år sen. Det var häftigt men jävligt läskigt! Aldrig förr har jag varit så glad över att befinna mig på marken som när vi hade landat...

prodge64 skrev:Hurr, hoppa fallskärm. Det gjorde jag en gång för ett par år sen. Det var häftigt men jävligt läskigt! Aldrig förr har jag varit så glad över att befinna mig på marken som när vi hade landat...

Men det var en kick, eller hur? Jag har aldrig gjort det men jag föreställer mig som att det är världens kick. Var gjorde du det? Man kan göra det på Skavsta i alla fall. Vet inte om det här blir , vi får väl PM:a om fallskärm annars!

Jag hatar motion, men ibland är det kul och springa en långrunda.
Oftast ensam men ibland är det skönt om det är nån som drar med en, självklart måste denne säga till i förväg!

s.cat skrev:Jag hatar motion, men ibland är det kul och springa en långrunda.
Oftast ensam men ibland är det skönt om det är nån som drar med en, självklart måste denne säga till i förväg!

Numera cyklar jag hellre än springer. Men om cykling ska ge någon motion måste man nog ha en racer eller åtminstone trekkingcykel (=sport) - en vanlig cykel ger inte en tillräckligt stor utmaning. Men visst är all cykling nyttig.

Förr när jag gillade att springa så var det antingen ihop med musik i lurarna eller med en kompis man snackade med. Både musiken och samtalet gjorde att jag glömde bort själva springandet. Tiden bara "sprang" iväg Att springa själv utan musik har jag aldrig gillat.

Jag kommer alltid ensam till träningen, men det är jujutsu jag tränar och det är ju en rätt social grej. Men det sköna är att alla regler är tydliga, alla är där för samma sak och de små ritualerna kring träningen gör det faktiskt väldigt befriande.

Jag tränar långdistanslöpning i en klubb och deltar i 2-3 gemensamma träningar i veckan.

KrigarSjäl skrev:Gymträning måste vara det ultimata för aspergare. Man går in och kör sitt program, på sin höjd nickar man som hälsning.
Det är inget tjafs och inga distraktioner, var och en fokuserar på sin träning.

Enda gångerna jag fått ut något av träning är när jag kört själv. Då jävlar blir det resultat. Lagsporter ser jag inte vitsen med överhuvudtaget.

Håller helt med!

Tränar på gym, hade en träningskompis ett tag och det funkade bra (han är NT) för han var inte så krävande och accepterar att man är "annorlunda", så gick i princip träna 60 min och vara social med han under hela tiden utan att bli totalt slut i skallen.. Skönt! Men bästa resultaten och bäst "lärdom" om min egna kropp får jag av att träna ensam. Blir lättare att fokusera på vilken övning man "tror" eller "vet" att man ska köra för att få bäst muskeltillväxt.. svårt att förklara men när man tränat ett bra tag så får man en helt annan känsla och övningarna slutar man välja "av slumpen", utan för att man faktiskt vet eller TROR att den här övningen kommer att ge MEST... DÄRFÖR att...
Snor ett citat jag hört som förklarar lite hur jag menar "set your mind in the muscle".. typ.

Jag har nästan alltid tränat ensam. Körde mycket löpning innan och har gymmat till och från i ett par år, jag tror inte att det skulle fungera speciellt bra med någon annan då jag känner att jag måste kunna köra precis som jag själv vill.

Enda fördelen med att köra med någon på gymmet är ju att personen kan stå bakom en och hjälpa till, ni som själva gymmar fattar vad jag menar.

Jag promenerar 2-3 km ett par gånger i veckan när det är barmark ute, annars försöker jag cykla på gymmet 10-15 min och ibland lyfta lite skrot 1-2 gr / vecka

Heishi skrev:Jag tränar imellan hungersnöd och sömnbrist. Inte riktigt så ofta som jag vill, m.a.o.

En motivering är att försöka placera nånting i samma miljö som gymmet, som du gillar. I mitt fall får jag bara lyssna på iPod när jag är 1. Ute och går, 2. Är på gymmet.

Problemet är att datorn har ju musik också.. hmm.

superbra tips! Dock har jag inte självdisciplinen just nu

Jag börjar bli desperat det går inte att komma iväg på träning min hållnimg e kass men ddet går inte att träna och komma iväg... Jag mår skit och får inte igång tankarna som gör det möjligt... Försöker verkligen, vill ha en kropp som är omöjlig med tanke på de svårigheteer jag har men vill så gärna.men själv är det omöjligt! Vill helst ha ett superschema som någon gjort i samspråk med.mig men det är för tusan omöjligt i det här stressade samhället...var ska jag vända mig?

@ lollo_testar

Uppsök ditt lokala gym. Hör med dem vilka utvecklingsplaner de har att erbjuda. En del gym erbjuder diestister, Personlig Tränare, o.s.v.
Det kan vara ett bra tips ifall man inte hittar motivationen själv, dessutom kan de bli enklare om man får rätt mat att äta, och att träna på mer regelbundna tider m.m.

Själv. Jag avskyr att träna/promenera med andra.

Varken eller, dvs tränar inte alls. Eller, en sanning med modifikation. Jag rider 2ggr/v och då brukar jag rida med en tjej (50+ ) som rider samma dagar som jag. Men jag rider gärna ut själv också.

Men när jag har tränat på gym så har jag alltid tränat själv.

Jag tränar ensam, men skulle inte ha något emot att träna med någon. Man behöver ju inte göra exakt samma saker hela tiden, men vara där och passa för varandra etc. Det är nog inte många som klarar av att träna med samma vikter som jag gör och kan väl bli problematiskt om man just då ska dela övning. Oh well...

Jag måste dock tacka träningen för en bruten social barriär! Jag disko-tränade i flera år, bara maskiner och isoleringsövningar. Aldrig bänkpress pga jag inte ville pressa utan att någon passade och inte vågade fråga om pass heller. Ingen knäböj eller marklyft pga dåliga knän. En dag tog jag max i alla maskiner och isoleringsövningar med 1 arm/ben i taget och var ju TVUNGEN att ge mig in på de övningarna om man skulle utvecklas. Så jag fick helt enkelt börja våga prata med folk och be om hjälp med pass etc.