Har pratat med min terapeut om min väldigt detaljerade fantasivärld, och undrar om ni har en?
Är det vanligt bland aspergare eller människor i allmänhet att ha en egen fantasivärld?

Svårt att förklara vad jag menar med fantasivärld... Alla människor har ju fantasier, men en hel värld? Hur står det till i era skallar?

Personligen har jag en, som sagt, detaljerad fantasivärld. Är i den så ofta jag hinner, dvs flera gånger varje dag.

Berätta gärna om era fantasivärldar! Finns det bara påhittade människor i den, eller "riktiga" människor också? Var utspelar det hela sig? Hur ofta är ni där?

Ingen speciell värld men många idéer och fantasier.

Jag vet inte exakt vad som är skillnaden mellan väldigt mycket fantasier och en hel fantasivärld.

Jag har haft väldigt mycket fantasier hela livet.

När jag var yngre nu är det väldigt begränsat. Igår skratta jag rätt mycket när jag tänkte på hur lustigt det skulle vara om någon hade en viselpippa på mäskdunken så man vet när det är klart. Det förde mig till tankar som handlade om några alkoholister i ett slitet hus på landet som hade gjort så och där ifrån kan jag just nu inte förklara mer. Det var fruktansvärt roligt iaf jag brukar inte skratta så mycket annars. De tankarna sattes igång av en gammal låt som råka åka på när jag skulle rota bland cd skivorna för att hitta någon natt musik (brukar lyssna på låg volym när jag ska sova).

Men annars är det väldigt begränsat just nu.

Mvh

Jag har en verklighetsuppfattning som skiljer sig markant från andra människors. Men jag vet inte om det själv förrän någon påtalar det. Så nej, ingen fantasivärld. Men en sjuk störd verklighetsuppfattning där jag per automatik gör allting bättre och vackrare än vad det är ute i den svarta demonvärlden.

Ja, fast det som utspelar sig i fiktionen använder både interiör/exteriör, rekvisita och deltagare från verkligheten såväl som påhittade personer/platser.

Oj, upptäckte precis en del fel i texten/svarsalternativen o.O men så kan det gå när man e trött..

Skönt att höra att man inte är den enda som lever till stora delar i sin egen lilla värld..
Min fantasivärld utspelar sig oftast i en stor, rätt intetsägande byggnad, ofta med samma personer (från verkligheten), men även väldigt många påhittade personer, det varierar väldigt mycket. Ibland hittar jag på en person som ska fylla en speciell funktion. För tillfället, tex, är jag mörkrädd igen, så jag hittar på en person som ligger i sängen hos mig, och håller om mig. Ibland hjälper det, ibland inte.

Denna fantasivärlden har gett mig lite bättre självinsikt. Har, tillsammans med min terapeut, kommit fram till att de personer som finns påriktigt, och förekommer i min värld, är de personer jag kan "se" tydligast (jag har ofta svårt för att urskilja andras personligheter, de blir ofta väldigt monotona och diffusa. Men det finns ju de personer vars personlighet jag tydligt kan se.) Har kommit fram till att killar är lättare för mig att tyda än tjejer, tex.

Ibland kan denna världen vara användbar; tex när jag mår väldigt dåligt och får självmordstankar, så "överförs" de till denna världen. Det blir då lättare att distansera mig från dem, de kan inte "ta över" så att säga.

Andra gånger är det väldigt deprimerande. När jag tänker att mitt liv är så tomt att jag måste hitta på en värld.

Men fantasivärlden finns där, på gott och ont.

Arkimedes skrev:Jag vet inte exakt vad som är skillnaden mellan väldigt mycket fantasier och en hel fantasivärld.

Jag har haft väldigt mycket fantasier hela livet.

För mig är skillnaden att fantasier är mer som bilder, medan fantasivärlden är jämförbart med en film.

Vet inte om det hjälpte så mycket..

NoteToSelf skrev:

Arkimedes skrev:Jag vet inte exakt vad som är skillnaden mellan väldigt mycket fantasier och en hel fantasivärld.

Jag har haft väldigt mycket fantasier hela livet.

För mig är skillnaden att fantasier är mer som bilder, medan fantasivärlden är jämförbart med en film.

Vet inte om det hjälpte så mycket..

I så fall har jag en fantasivärld.

Arkimedes; är det dåligt?

Arkimedes skrev:

NoteToSelf skrev:

Arkimedes skrev:Jag vet inte exakt vad som är skillnaden mellan väldigt mycket fantasier och en hel fantasivärld.

Jag har haft väldigt mycket fantasier hela livet.

För mig är skillnaden att fantasier är mer som bilder, medan fantasivärlden är jämförbart med en film.

Vet inte om det hjälpte så mycket..

I så fall har jag en fantasivärld.

Den inre filmen kallar jag min värld. Delar av den har blivit olika slags texter eller så är det så att jag har använt min förmåga att "spela" upp en scen i min inre film för att lättare hitta rätt formspråk till det jag skriver.

NoteToSelf skrev:Arkimedes; är det dåligt?

Nja... jag tänker väl ungefär såhär som du skrev:

Andra gånger är det väldigt deprimerande. När jag tänker att mitt liv är så tomt att jag måste hitta på en värld.

Nej. Det närmaste jag kommit sådant är när jag gick i fjärde klass och satt långa stunder på lektionerna och längtade till de vilda djuren i skogen... då var tankarna långt långt borta från matteuppgifterna i boken jag satt med... och när jag några år senare hörde en tonsättning av Dan Anderssons dikt "Hemlängtan" var jag "fast" på riktigt.

Länk till dikten "Hemlängtan":

http://runeberg.org/kolvakt/28.html

Ja när det bli för miserabelt då börjar jag skratta, det är något jag har fått lära mig under en längre tid. Har varit med om så mycket galenskaper i livet så jag har hur mycket som helst på lager. I misären och kaoset galenskapen finns det något mycket roligt som jag inte riktigt begriper (eller kan förklara) men det är väl något försvar antar jag.

En annan del av det hela under.

Älskar att vara ute och paddla på sommaren igenom halvt igenvuxna åar med lövskog, då driver jag verkligen iväg i fantasin. Exotiska saker gör mig lyrisk, det bli mystiskt och jag älskar den där mystiken, svårt att beskriva det men det tar över en så pass att man helt går in i det som en trans.

En annan del av det hela under.

En del spel gör att jag också försvinner in i den världen och det bli som en del av min då fiktiva verklighet där inget annat existerar, det är dock sällan nuförtiden som jag kan gå in i det hela ordentligt därför spelar jag inte så ofta längre, det är bara vid speciella tillfällen när jag är i rätt sinnesstämning.


En annan del av det hela under.

Gillar att somna in till en del speciella filmer som får mig att halvsova och då klardrömma i filmen (klardrömma kan man säga att man vanligtvis gör på morgonen) och bli en del av den. Det är fantastiskt när det funkar som det ska, dock kan jag bli ganska besviken när jag vaknar om jag lyxat till det allt för mycket. Men ändå nöjd över resultatet när det blivit så bra.

Mvh

Nej, jag har ingen konstruerad fantasivärld. Faktum är at jag har en otroligt dålig fantasi. Så om jag utav någon anledning jag skulle försöka skapa en, skulle det gå åt helvete.

Den tillflykt jag har är den meditierande aspekten musik har för mig.

Jag tänkte fantasivärld mer som någonting återkommande, ungefär som man kan tänka sig JK Rowling måste ha haft (och har förmodligen) när hon skrev om HP, eller som Tolkien måste ha haft. För mig är det inte så samlat utan betydligt mer uppbrutet men sträcker sig definitivt längre än till bara bilder.

JA.

Det kan man lugnt säga att jag har.

Jag har alltid haft minst en fantasivärld att fly till när jag behöver. När jag går på stan eller andra ställen med mycket folk på så befinner jag mig i min fantasivärld (jag har autopilot på, den fungerar hyfsat, har bara varit på väg att bli överkörd några gånger). Problemet är att jag kan bli så "lost" i mina egna fantasier ibland att jag kan gå fel.

Mina fantasivärldar handlar alltid om andra med mig som tittare eller läsare (beroende på vilken form världen är i). Numera så handlar de ofta om de olika serier jag jobbar på.

Jag försvinner även in i fantasier om framtiden, d.v.s. jag visualiserar samtal, problem, händelser och annat som kan/kommer hända mig och jag fantiserar om hur jag ska hantera dessa situationer.

När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med reslutatet att jag promenerar timme efter timme.

Man kan väl säga att jag tillbringar den största delen av min tid inne i mitt eget huvud. Det är inte så ofta som jag är här och nu.

Aspergare blir bara konstigare o konstigare

Theone skrev:Ja när det bli för miserabelt då börjar jag skratta, det är något jag har fått lära mig under en längre tid. Har varit med om så mycket galenskaper i livet så jag har hur mycket som helst på lager. I misären och kaoset galenskapen finns det något mycket roligt som jag inte riktigt begriper (eller kan förklara) men det är väl något försvar antar jag.

En annan del av det hela under.

Älskar att vara ute och paddla på sommaren igenom halvt igenvuxna åar med lövskog, då driver jag verkligen iväg i fantasin. Exotiska saker gör mig lyrisk, det bli mystiskt och jag älskar den där mystiken, svårt att beskriva det men det tar över en så pass att man helt går in i det som en trans.

En annan del av det hela under.

En del spel gör att jag också försvinner in i den världen och det bli som en del av min då fiktiva verklighet där inget annat existerar, det är dock sällan nuförtiden som jag kan gå in i det hela ordentligt därför spelar jag inte så ofta längre, det är bara vid speciella tillfällen när jag är i rätt sinnesstämning.


En annan del av det hela under.

Gillar att somna in till en del speciella filmer som får mig att halvsova och då klardrömma i filmen (klardrömma kan man säga att man vanligtvis gör på morgonen) och bli en del av den. Det är fantastiskt när det funkar som det ska, dock kan jag bli ganska besviken när jag vaknar om jag lyxat till det allt för mycket. Men ändå nöjd över resultatet när det blivit så bra.

Mvh

Varje punkt stämmer in på mig!

Det där med att jag skrattar åt tragiska saker, det är ganska jobbigt. När någon är förbannad på mig och bara skriker, så tycker jag plötsligt att det är skitkul, skratter bara bubblar ut. Hur förbannade tror du att dom blir då?

När jag spelade Nintendo64 så levde jag mig in i den världen helt, tänkte på spelet även när jag inte spelade. Sedan spelade jag Farmville, var helt inne i den världen. Tog bort Farmville-applikationen och senare hela Facebook eftersom jag plötsligt kände att allt var bara trams.

Det bästa jag vet är att somna i smyg när man kollar på film med någon! Och drömmen liksom blandas in i filmen. Allt blir mer dramatiskt på något sätt.

Beror ju på hur man definierara fantasivärld, men jag har ju min skeva självbild som ställer till det ibland.

Men med katterna, ja vi har en egen värld tillsamans. Nu på vintern så avlägger jag en ur katt-perspektiv en detaljerad väderrapport.

Brukar även använda mina katter som "spegel" för saker jag upplever. När tex SD kom in i riksdagen klädde jag det i att "det finns ett pari som inte vill ha rosa nosar". Men min hankatt har ju rosa nos så vi ändrade det till att ALLA nosar är lika värdefulla.

Ibland när jag deppar ner mig kan min hankatt sjunga "sudda-sudda bort..." men med en egen text, tassar o svansar, ja jag är knäpp.

Om jag handlar kan det hända att mina katter "pratar", i närhetn av charkdisken kan min honkatt "säga", glöm inte skinka till mig. Men jag är ju medveten om att det är en fantasivärld så var inte oroliga!!

mvh, Kattpappa

Arkimedes skrev:Varje punkt stämmer in på mig!

Det där med att jag skrattar åt tragiska saker, det är ganska jobbigt. När någon är förbannad på mig och bara skriker, så tycker jag plötsligt att det är skitkul, skratter bara bubblar ut. Hur förbannade tror du att dom blir då?

När jag spelade Nintendo64 så levde jag mig in i den världen helt, tänkte på spelet även när jag inte spelade. Sedan spelade jag Farmville, var helt inne i den världen. Tog bort Farmville-applikationen och senare hela Facebook eftersom jag plötsligt kände att allt var bara trams.

Det bästa jag vet är att somna i smyg när man kollar på film med någon! Och drömmen liksom blandas in i filmen. Allt blir mer dramatiskt på något sätt.

Jo jag börjar också oftast skratta när någon blir arg eller flippar ur. Det är antagligen en försvarsmekanism som man utvecklat för att man ska kunna hantera det på ett bra sätt. Jag vet precis hur arga folk blir, det är just det som jag ofta skrattar åt, att de blir så arga för att jag är så besvärlig ibland. Brukar skämta för mig själv om att snart hämtar de nog facklorna och högafflarna, alltså jag brukar tänka så inte säga det. (sen ser jag det där i bilder och skrattar)

Feacbook samma där så spelade jag FV ett bra tag, fast det har lugnat ner sig. Spelar mest på PS3 just nu och på datorn i bland, eftersom jag spelar i mot andra på nätet så blir det mycket urflippningar och irriterade frustrerade chatt kommentarer, är väldigt bra på skjutspel så jag brukar bli anklagad för fusk. Så då får jag ihop en kombo där som är väldigt trevlig och ibland hysteriskt rolig.

Folk tycker att jag är hopplös när jag halvsover till filmer oftast, sedan blir de irriterade när jag kommer ihåg filmen på ett helt annat sätt. Ibland glömmer jag bort att jag troligen har halvsovit till filmen och kan därför återge filmer så ingen förstår något.

-Vadå så var det inte alls
-Jo det är så jag mins det och jag har bra minne ska du veta
-Nä du halvsov jag såg dig
-Aaahh ok haha vad konstigt jag kände mig allt vaken är du säker
-Aaa helt säker du blunda


Mvh

Moderator mnordgren: Fixade citatet.

Jag har ingen detaljerad påhittad fantasivärld, däremot psykotiska symtom; hallucinationer och paranoia vävs ihop till en världsbild.

Förstod inte heller riktigt vad du menade. Som jag tolkade det menade du att drömma vaken så att säga. Det kan jag inte, men jag kan fantisera ihop sekvenser utan vidare problem. Gör ofta det för att gardera mig mot verkligheten så jag vet vad jag ska göra i alla tänkbara situationer. Ibland bara för skojs skull. Händer ofta att jag råkar drömma mig bort när folk pratar eller jag behöver koncentrera mig på något, men än mer när jag är ute och promenerar. När jag promenerar är det som att alla tankarna flödar och jag fantiserar hela tiden bortsett från då jag tittar runt och uppskattar det vackra i min omgivning.

EDIT: Läste precis igenom tråden, och såg ditt inlägg, Banzai

Banzai skrev:Jag försvinner även in i fantasier om framtiden, d.v.s. jag visualiserar samtal, problem, händelser och annat som kan/kommer hända mig och jag fantiserar om hur jag ska hantera dessa situationer.

När jag mår dåligt så vill jag vara i mina fantasivärldar så mycket som möjligt. Tyvärr så måste jag i regel röra mig eller göra något för att komma in i dem riktigt med reslutatet att jag promenerar timme efter timme.

Man kan väl säga att jag tillbringar den största delen av min tid inne i mitt eget huvud. Det är inte så ofta som jag är här och nu.

Nästan lite skrämmande hur lika vi är på de punkterna!

Vi seglade från Västervik till Gotland en natt. Jag satt sysslolös i sittbrunnen och småslumrade, det gungade behagligt. Så började en film spelas upp för min inre syn, jag körde mc på en väg, helt verkligt. Jag tittade på saker som dök upp längs vägen. Jag sov inte, för rorsmannen sa nåt åt mig och jag svarade "Tyst, jag ser på film". Detta varade kanske 10 minuter.

Jag har varken förr eller senare lyckats med detta. Har kanske varit på gång ibland men minsta ögonrörelse avbryter filmvisningen.

Det här räknas väl inte som fantasivärld men ändå.