Har funderat över en sak, sedan ett tag tillbaka:

Jag vet inte hur jag skall kunna formulera detta på ett bra sätt.

Men jag undrar hur många här finns som har relativt lindrig as och lever ordnade liv, med jobb/a-kassa, lägenhet osv. och som kanske inte har några jätteproblem ute i NT-världen, samtidigt som de har svårt att skaffa vänner/knyta kontakter och ibland inte pallar med att umgås på NT-folkets vis om än de är fullt medvetna om spelreglerna. Detta därför att det helt enkelt tar massor av energi att kallprata, ständigt behöva tänka ut kvickheter osv.
Jag skulle också vilja veta om det finns fler som, på grund av ovanstående tidvis känner er ganska ensamma, även om ni kanske lever i ett lyckligt förhållande, har ett fåtal ytliga vänner o.s.v.

Allt detta stämmer bra in på mig själv och det är därför jag undrar vilka och hur många som faktiskt känner igen sig?

Om det är något jag saknar i livet så är det ett ytligt kontaktnät IRL, där det gärna får ingå folk som allt det ovan beskrivna stämmer överrens med.

Känner väl igen mig mycket i det du skriver. Bortsett från att jag inte lever i ett lyckligt förhållande...

Skulle önska att jag hade lite fler bekanta, sådana man kan gå ut och dricka några öl och diskutera allt möjligt med. Lite enkelt och okomplicerat umgänge sådär hade varit fint.

Har väl egentligen inte några större sociala problem med mig själv eller ihop med andra. Mår hyggligt, visst är jag nere ibland och nån depression kommer och går men inte värre än att det går att hantera. Klarar mig skapligt och ekonomin funkar och jag har lite över för nöjen och intressen efter mat, räkningar, hyra etc är betalt trots att min inkomst är låg.

Tror väl att jag är någorlunda intelligent och förnuftig och att jag har en del vettiga tankar och en del kunskap som är värt nåt.

Men jag känner av en tristess och tomhet, en brist på riktning och mål i livet.

Har en del tankar och fantasier om sånt jag skulle kunna göra, det är inte det att viljan inte finns. Det är bara det att...det liksom inte...blir av.

Jag känner igen mig i det mesta du skrev, Ford. Är gift med barn, har nyligen fått diagnoser, har hus och bil, risig ekonomi (akassa) men det går på nåt sätt - fattar inte hur iofs men ändå.

Enda som inte riktigt stämmer är

ford skrev:...
har ett fåtal ytliga vänner o.s.v.

Jag har ett fåtal som kan kallas för vänner (< 5) men de är som tur är pålitliga typer som jag inte skulle definiera som ytliga. Äkta nära kompisar även om man inte umgås ofta. Det går långt mellan varven innan man pratar och träffas men det känns ändå inte jobbigt. Inga krav på tät kontakt.

Jag kan inte påstå att jag saknar ett ytligt kontaktnät. Jag har gott om ytligare bekanta genom skolan, tidigare arbeten, grannar osv. Den typen av kontakter kan vara bra att ha ibland (vid exempelvis praktiska bekymmer) men inte vid djupare problem. Då är man lyckligt lottad om man någon äkta kompis iaf. Och en livspartner.

Var ligger fokuset i tråden? Är det vänner du vill diskutera?

EDIT: Anledningen till att jag hänger här?

Frånsett att jag moddar så är det också nån ensamhet som ligger i grunden. Eller utanförskap. uddaskap. Man söker sig till likasinnade. Det är rätt mänskligt.

Jag känner igen mig i det du säger det jag igentligen har svårt med är att jag inte kan kontrollera min ilska (men det är när jag blir riktigt sur) annars är det bara den sociala biten men det beror nog mest på att jag aldrig gått i skolan.. så har aldrig riktigt umgåts med personer på det sättet förövrigt känner jag mig ganska normal visst känner man igen sig när folk snackar om AS som i att man har en liten drömvärld man kan nästan sitta och kolla in i väggen ett bra tag och bara sväva bort, men det är ju bara possetivt vet inte hur ja hade klarat mig utan den lilla världen

barracuber skrev:Jag har ett fåtal som kan kallas för vänner (< 5) men de är som tur är pålitliga typer som jag inte skulle definiera som ytliga. Äkta nära kompisar även om man inte umgås ofta. Det går långt mellan varven innan man pratar och träffas men det känns ändå inte jobbigt. Inga krav på tät kontakt.

Det var kanske fel av mig att skriva ytliga vänner. Har snarare två nära vänner, som jag sällan umgås med och som dessvärre inte hade passat särskilt bra ihop med varandra. Av sist nämnda anledning träffar jag dem aldrig samtidigt, utan var för sig och framfröallt den ene av dom har jag egentligen inte särskilt mycket gemensamt med. Den andre har jag lite mer intressen gemensamt med, men han har å andra sidan en personlighet (tradig och aspigt egocentrisk) som gör att man inte orkar med honom i "för stora doser".

barracuber skrev:Var ligger fokuset i tråden? Är det vänner du vill diskutera?

Det jag är ute efter är väl dels att rent allmänt se om det finns fler som är i min situation, dels att se vad här kan finnas för potential för att bygga upp ett ytligt nätverk IRL, som på sikt kanske kan lägga grund för ett kompisgäng bestående av någorlunda likasinnade, som man skulle kunna hänga med då och då.

Trevligt med folk man inte behöver berätta ALLT för utan som förstår om man skriver bara en mening redan.

En sorts kännsla av ensamhet... längtan efter gemenskap med vänner/likasinnade... gillar i likhet med MsTibbs när människor förstår saker jag uttrycker utan att jag behöver förklara mig med en massa ord.

Känner igen ungefär allt förutom förhållandebiten (lever dock i ett lyckligt förhållande med mina katter och dammråttor).

Jag har ingen diagnos utan bara misstanke om saken.

Har en vän som jag trakasserar alldeles för ofta och ytliga bekanta via jobb och uni. Dessa har jag dock väldigt svårt att hålla kontakten med (orkar inte) och det finns väl en viss risk att jag tappar alla såsom jag gjort med alla jag känt hittills.

Jag hänger här för det verkar finnas väldigt många vettiga och trevliga människor här. Jag orkar inte med forum och sådant i någon större utsträcking, men detta försöker och vill jag verkligen orka med.

För att här finns likasinnade och att jag noll har kontaktnät (utöver släkt) pga 15 års social fobi. En fobi som tyvärr till viss del även finns på nätet, även om den är mindre.

Känner för övrigt helt igen det Moggy skriver (jag citerar):

"Men jag känner av en tristess och tomhet, en brist på riktning och mål i livet.

Har en del tankar och fantasier om sånt jag skulle kunna göra, det är inte det att viljan inte finns. Det är bara det att...det liksom inte...blir av"

Hur gör man för att komma förbi de känslorna och ta tag i sitt liv ?

Det enda man blir erbjuden av psykvården är antidepressiva, vilket bara får mig att fastna ännu mer i samma mönster, pga jag då blir likgiltig inför det.

Ett litet sidospår bara..

geocache skrev:En sorts kännsla av ensamhet... längtan efter gemenskap med vänner/likasinnade... gillar i likhet med MsTibbs när människor förstår saker jag uttrycker utan att jag behöver förklara mig med en massa ord.

Instämmer.

jag hänger väl här pga det är intressant att läsa om alla erfarenheter kring adhd och asperger så man förstår sig själv lite bättre om det nu är möjligt och försöker väl bidra med den lilla kunskap jag besitter för tillfället om det kan hjälpa någon

sen tycker jag även att det är mycket intressanta ämnen av olika slag som tas upp här och roligt att diskutera kring dem och lära sig nytt

många som skriver här är ju väldigt insatta i vissa ämnen och det är rätt roligt att läsa om också

jag umgås vad jag vet än så länge endast med NT vänner och det är svårt för dem att förstå hur man känner kring alla problem man har även om de kanske märker att man är lite "udda" ibland

då är det lättare att diskutera saker här än med dem

ford skrev:Har funderat över en sak, sedan ett tag tillbaka:

Jag vet inte hur jag skall kunna formulera detta på ett bra sätt.

Men jag undrar hur många här finns som har relativt lindrig as och lever ordnade liv, med jobb/a-kassa, lägenhet osv. och som kanske inte har några jätteproblem ute i NT-världen, samtidigt som de har svårt att skaffa vänner/knyta kontakter och ibland inte pallar med att umgås på NT-folkets vis om än de är fullt medvetna om spelreglerna. Detta därför att det helt enkelt tar massor av energi att kallprata, ständigt behöva tänka ut kvickheter osv.
Jag skulle också vilja veta om det finns fler som, på grund av ovanstående tidvis känner er ganska ensamma, även om ni kanske lever i ett lyckligt förhållande, har ett fåtal ytliga vänner o.s.v.

Allt detta stämmer bra in på mig själv och det är därför jag undrar vilka och hur många som faktiskt känner igen sig?

Om det är något jag saknar i livet så är det ett ytligt kontaktnät IRL, där det gärna får ingå folk som allt det ovan beskrivna stämmer överrens med.

Jag känner igen mig i allt ovanstående...förutom att jag inte har någon diagnos ännu. Bara misstanke och ska den 17 december träffa en läkare och försöka få remiss till någon som kan göra en utredning på mig. Hoppas att det går snabbt och smärtfritt att få den. Är 99,5% säker på att jag vid en utredning kommer att få diagnosen AS - eventuellt med en "släng av" ADD.

"Hänger" här för att det känns som att det jag läser (som ni andra har skrivit) är som om någon skulle ha beskrivit mig själv - inte ALLTID men, ofta. Är för tillfället arbetslös. Mitt "yrkesverksamma liv" har bestått av arbetsmarknadsåtgärder, vikariat, sjukskrivning och arbetslöshet. Är nu snart 38 år. Gift och har tre egna barn och två bonusbarn. Bor i lägenhet. Ekonomin går runt men, "that's it".

Det är relaterat till TS-inlägget.

- Har ingen diagnos och har aldrig varit i behov av vårdapparaten.
- Hyffsat acceptabel tillvaro för tillfället. (mina mått mätt)
- Jobbar.
- Få jätteproblem med "NT-världen". (mina mått)
- Få egna jätteproblem. (mina mått)
- Komma i riktig "kontakt" med människor klara jag knappt av.
- Sällan jag känner mig ensam. Är inte imun mot den.
- "Något" begränsar mig i vissa sammanhang.
- Min mamma har alltid "sett något autistiskt på mig". (notera ordvalet på, dvs inte i)

Min terapeut upptäckte att jag hade drag av AS, så rekommenderade hon att jag skulle kolla lite på aspergerforum för att se om jag kände igen mig i vad som skrevs där, vilket jag gjorde. Känns lite mer som jag tillhör någonstans nu, så jag stannade kvar.

geocache skrev:En sorts kännsla av ensamhet... längtan efter gemenskap med vänner/likasinnade... gillar i likhet med MsTibbs när människor förstår saker jag uttrycker utan att jag behöver förklara mig med en massa ord.

Ja, det gillar jag också! Men sådana människor är mycket svåra att hitta. När man finner dem så klickar det dock direkt. Ofta visar det sig sedan att de har ADHD/AS eller drag av detta... Två av mina vänner har nyligen blivit diagnostiserade med ADHD respektive AS.

Jag känner igen mig helt i fords beskrivning. Jag har ett antal nära vänner (3, eller 4 om man räknar min sambo), och sedan några ytliga vänner, som ändå inte är så pass ytliga som du beskriver. Jag skulle gärna vilja ha fler vänner som man kan hitta på saker tillsammans med, för mina nära vänner bor så långt borta. Vi träffas när vi orkar, vill och kan.

Viljan att umgås finns väl innerst inne, men samtidigt inte. Ibland vill man vara NT, för de verkar ha det så roligt, t.ex. på "tjejmiddagar", men å andra sidan vet jag att jag hatar sådana tillställningar, eftersom det för mig blir en enda lång teaterpjäs med förutbestämda regler och glättiga repliker, där jag måste sitta på helspänn för att verka vara NT. Mental utmattning. Svårt att förklara hur ambivalent jag är. Jag orkar och vill inte umgås, och är tillfreds med ensamhet (förutom sambon), eftersom jag träffar så mycket folk på jobbet (vilket tröttar ut mig). Men samtidigt vill jag vara "som alla andra". Tycker att det är trist att man blir betraktad som onormal för att man har valt att vara lite av en ensamvarg.

Samtidigt har jag ett mycket socialt jobb(!), kommer fantastiskt väl överens med arbetskamrater och chef, har hus och ordnad ekonomi och har aldrig haft problem med att skaffa pojkvänner (erkänner; de har alla spelat rollspel/datorspel).

Jag hittade hit för att ni alla på ett par eller nästan alla punkter liknar mig...

Jag hänger här dels för att jag är intresserad av aspergerfrågor dels för att jag tycker diskussionerna är mer rakt på här och har större substansinnehåll än rundsnack.
På andra forum är det mer rundsnack och mindre substans - vilket tråkar ut mig.

Här kan man komma till saken direkt istället för att insinuera i 14 trådar först.

Det här är min tillflyktsort från gemene mans okunskap. Här kan folk stava och använda stora och små bokstäver. Dessutom är det en läroupplevelse. Jag lär mig mer om mig själv när jag lär mig om andra. Sen vill jag också försöka hjälpa människor och själv bli hjälpt.

Jag tycker om att diskutera, det är anledningen att jag tillbringar tid här. Faktum är att det antagligen är den enda anledningen till att jag tillbringar tid här. Jag har, som bekant, inte möjligheten att känna samhörighet med människor baserat på gemensam diagnos, gemensam härkomst, gemensam ögonfärg eller vad det nu kan tänkas vara (många människor tycks kunna känna samhörighet oerhört ytligt och lätt).

Jag känner mig inte ensam trots att jag valt bort vänner och dragit mig undan från de som jag en gång placerade i den kategorin. Det var ju ett medvetet och frivilligt val.

FakkDöWörld skrev:Det här är min tillflyktsort från gemene mans okunskap. Här kan folk stava och använda stora och små bokstäver. Dessutom är det en läroupplevelse. Jag lär mig mer om mig själv när jag lär mig om andra. Sen vill jag också försöka hjälpa människor och själv bli hjälpt.

Bra sagt. Håller med.

Jag känner också igen mig i ovanstående. Pluggar, bor i egen lägenhet, kan uträtta vardagsärenden utan problem osv. Men det är när man ska umgås och ha olika slags relationer med folk som det blir problem för mig. Jag kan de sociala oskrivna reglerna och allt det där men det tar enormt mycket energi och jag känner mig bara obekväm i sociala sammanhang. Har inget direkt behov av att umgås med andra heller för det ger mig inte så mycket i utbyte...
Men bortsett från det så fungerar min vardag utan problem

Anledningen att jag är på detta forum då och då är att här är jag inte annorlunda, när jag har en massa NT-personer omkring mig har jag ständigt en känsla av utanförskap Har blir man accepterad för den man är!

Jag känner inte av ensamhet så ofta. Jag känner mig snarare "inte med" på något sätt. Alltid i sociala samanhang har jag känt att jag är utanför själva gemenskapen. Det kommer inte automatiskt för mig, jag måste "jobba" på det. Jag har några vänner (där det är uttalat "vi är vänner") och många känner mig, men jag känner inte dom. Jag förstår ofta inte vem som är min vän. Jag försöker kategorisera i familj/vän/arbetskamrat. Men detta gör egentligen ingen skillnad då jag inte riktigt kan se hur den ena relationen skulle se annorlunda ut än den andra (men undantag för familj, här ser jag att dessa personer är min familj hela livet även om vi bråkar.)

Jag tycker att hela relationsaspekten av livet är så extremt förvirrande. När folk beter sig irrationellt tappar jag lusten att försöka. Jag blir mindre och mindre tålmodig och jag tycker inte om den jag blir.

jag hänger här för att förstå mig själv och andra bättre. utbyta erfarenheter. och känner mig lite hemma här på nåt viss.

Jag har också allt till det yttre (man, barn, jobb, hus, bil...). Men inga vänner som jag umgås med. Träffar mina trevliga kollegor varje dag, det räcker. Sen rider jag 2ggr/v oftast med en och samma person som jag ser som en kompis.

Jag har haft vänner genom åren, men relationen har alltid runntit ut i sanden, mkt för att jag aldrig hört av mig. Har liksom inte tänkt på att man kanske ska ringa och har jag kommit på det har jag inte orkat/vågat.

Jag tycker att det är intressant att se (eftersom jag inte fått diagnos, men fått bekräftat genom tester hos psykolog att jag uppfyller vissa kriterier på AS, vilket jag tror beror på att hon hade en ganska snäv bild av hur man "ska" vara som AS) hur lik jag ändå är er med diagnosticerad AS.

Jag vet inte om jag någonsin kommer gå på ngn träff för att träffa andra med AS, vet att jag gärna skulle vilja i början, men sen hitta på en anledning till att inte komma som med alla andra sociala tillställningar. Jag har helt enkelt väldigt lite behov av sociala kontakter, men tycker att det är givande att "prata på nätet".

känner mycket igen mig ...... hänger här för att det är oftas lättere att komonicera över nätet sen irl ...... känner mig ibland ensam men har tre barn och är lycklig gift ...... har bara en riktig bra vänn ..... annars är det för svårt för mig med kontakternar oftas ..... och inte många som förstå att jag behöver mina pauser .....