sussi83 skrev:Ja, man får en uppsyn likt en gråtande hundvalp..då får man ALLT

Ha! Det var det jag förstod, kvinnor gör det med mening! Avslöjad, Haha!

Undrar vad vi män gör, börjar skrika, hojta och spela arga kanske?

Det är lögn och förbannad dikt att aspergare inte kan ljuga.
Själv kan jag ljuga och är stundvis tom bra på det. Jag misstänker att folk förväxlar vår rakhet med att inte kunna ljuga. Att jag föredrar pang på rödbetan framför tidsödande rundsnack och kallprat har inte ett skvatt med oförmåga att ljuga att göra.

Eller så är det klassiska myter och missuppfattningar som om autism & AS som visar sig, igen.

sussi83 skrev:Jag kan ljuga och manipulera de människor som jag inte tycker om eller inte har någon personlig relation till.
Jag får ingt dåligt samvete om jag tar till medel som får mig att nå ett visst mål och syfte. Men jag gör det inte för skojsskull.

Däremot är jag OTROLIGT dålig på att ljuga för nära och kära. Där skiner det igenom hur lätt som helst. Sen vill jag ju vara så ärlig och sann det bara går inför dem.

Så svaraet på din fråga är att det är ganska svartvitt.

http://www.youtube.com/watch?v=4epc4A7kS2Q

Klart man kan ljuga annars skulle man inte komma långt i den här världen, men behöver dock inte tycka om det för den sakens skull. Själv hatar jag att behöva leva i en värld där man måste ljuga i stort sätt hela tiden. Det är ett missförstånd att AS inte kan ljuga, dock så gillar man att vara ärligt och det är där myten kommer ifrån. (Att AS inte kan ljuga)

Annars är ju förutsättningar ganska goda om man tänker på tal och kropps språk, där i mot så är det ingen som kommer att lyssna då den karismatiska biten saknas (för de flesta) och där av blir det dålig effekt.

Jag kan ljuga för alla även för nära, men det är inget jag har något behov av eller för någon glädje av. Om det inte är på skämt på så sätt att den jag ljuger för också tycker att det är roligt.

MvH

KrigarSjäl skrev:Jag misstänker att folk förväxlar vår rakhet med att inte kunna ljuga.

Huvudet på spiken. (Jag gillar inte uttrycket jag skrev, men det är talande i det här fallet.)

Jag lärde mig att det är lätt att ljuga i vissa fall, då en person sade till mig att det syntes att jag var ärlig eftersom jag hade så god ögonkontakt. Vid just det tillfället utövade jag min kunskap om att man ska titta i ögonen, och stirrade snudd på.

Sedan testade jag ljugande, och det fungerade bra att titta i ögonen och ljuga. Där har vi en fördel kanske? Ögonkontakten är inte för många aspergare, vad den är för NT:ar.

En gång som 5-6-åring, funderade jag över vad som skulle hända om min klocka stannade på halv fem när mamma sade att jag skulle komma hem fem.

Jag ställde om klockan, och kom hem för sent och sade att klockan hade stannat. Jag fick ju inte stopp på den, bara ändrat den, och mamma räknade väl ut vad jag hade gjort, för lögnen gick INTE hem.

Jag har dock alltid (med ovanstående som debut) dragit allt till extremspets, och för att ta reda på hur folk och myndigheter reagerar/agerar på extremfall, så har jag hittat på saker. T.ex. sagt att jag var utan pengar när jag gick från sjukpenning till rehabpenning och det blev ett glapp då det ena betalades samma månad den det gällde och det andra en månad efter den det gällde. Då sade jag till soc att jag inte hade pengar alls den tiden, för att se hur de agerar på en sådan situation. (Nej, de sade att jag skulle sälja bil och lägenhet och återkomma, när jag sade att jag inte hade mat för dagen och noll pengar, och att det handlade om bara 3 veckor.)

Jag hade VÄLDIGT lite pengar, men klarade mig förstås genom mina föräldrar och genom lite sparpengar.

Jag har gjort fler liknande försök, eller kan lägga till någon detalj, för att se hur företag eller myndigheter hanterar när något extremt inträffar, eller som med Tele2, se vad de gör när man säger att deras sätt att inte vilja rätta till 165 kr som hamnat fel p.g.a. DERAS tekniska fel, gör att jag inte väljer dem som bredbandsleverantör (trots att jag ska göra det). Men nej, de svarade igår att de inte flyttar pengar bara för att det var fel på deras sida.

***

På något sätt så upplever jag mina lögner som mycket mer planerade och analyserade än andras.

Att snabbljuga i realtid och för att vara smidig, är svårare. Däremot så går det bättre med åren, och jag kan räkna ut innan, vad t.ex. FK kommer att kontra med, och förbereda mig lite grann.

Ljuga kan jag, men det märks ofta direkt. Om någon t.ex. har klippt sig och förväntar sig en positiv reaktion trots att jag tycker att det är gräsligt fult så kan jag säga; "Åååh, har du klippt dig? Skitsnyggt, du passar verkligen i det" Men man SER så jäkla tydligt i mitt ansikte, och HÖR på min tvekande, avvaktande ton att jag INTE menar det. Det är otroligt pinsamt.

biologic skrev:Ljuga kan jag, men det märks ofta direkt. Om någon t.ex. har klippt sig och förväntar sig en positiv reaktion trots att jag tycker att det är gräsligt fult så kan jag säga; "Åååh, har du klippt dig? Skitsnyggt, du passar verkligen i det" Men man SER så jäkla tydligt i mitt ansikte, och HÖR på min tvekande, avvaktande ton att jag INTE menar det. Det är otroligt pinsamt.

Just därför undviker jag till varje pris att hamna i sådant. Jag har slutat att påpeka att jag ser att folk klippt sig och liknande.

Jag kan ljuga men föredrar att inte göra det i de flesta fall. Jag tycker nämligen det är fel. (undantag när det handlar om TV-licensmänniskor, där ljuger jag utan dåligt samvete. Någon TV-licens vill jag inte betala, de pengarna kan bättre användas till något annat).

Jag tycker i regel väldigt illa om manipulativa människor.

Bror Duktig skrev:

biologic skrev:Ljuga kan jag, men det märks ofta direkt. Om någon t.ex. har klippt sig och förväntar sig en positiv reaktion trots att jag tycker att det är gräsligt fult så kan jag säga; "Åååh, har du klippt dig? Skitsnyggt, du passar verkligen i det" Men man SER så jäkla tydligt i mitt ansikte, och HÖR på min tvekande, avvaktande ton att jag INTE menar det. Det är otroligt pinsamt.

Just därför undviker jag till varje pris att hamna i sådant. Jag har slutat att påpeka att jag ser att folk klippt sig och liknande.

Haha, ja, fast ibland går det inte att undvika. Som när min kollega hade klippt sig väldigt kort, så att hon fick en nästintill "manlig" frisyr. Då KAN man inte låtsas att man inte har sett det; speciellt om de har den där förväntansfulla blicken i ögonen ("beröm-mitt-hår"-blicken)...

Beklagar avsaknaden av korrekt punktuation i föregående svar.

Jag skulle nog inte sagt något om frisyren i alla fall Bättre att vara lite oartig, än att bli mycket oartig Fast jag vet inte, jag kanske missar "beröm min/mitt XXX"-blickar, och gör bort mig hela tiden.

Bror Duktig skrev:Jag skulle nog inte sagt något om frisyren i alla fall Bättre att vara lite oartig, än att bli mycket oartig Fast jag vet inte, jag kanske missar "beröm min/mitt XXX"-blickar, och gör bort mig hela tiden.

Det är sådant man aldrig vet. Jag menar, jag missar mer än blickar. Ibland hela människor som jag känner när de går förbi mig på gatan. Så tror de att man är otrevlig bara för att man inte hälsar, hrm.

biologic skrev:

Bror Duktig skrev:Jag skulle nog inte sagt något om frisyren i alla fall Bättre att vara lite oartig, än att bli mycket oartig Fast jag vet inte, jag kanske missar "beröm min/mitt XXX"-blickar, och gör bort mig hela tiden.

Det är sådant man aldrig vet. Jag menar, jag missar mer än blickar. Ibland hela människor som jag känner när de går förbi mig på gatan. Så tror de att man är otrevlig bara för att man inte hälsar, hrm.

Det är du inte ensam om, det värsta är att folk inte ens vill försöka fatta om man förklarar heller. Dom behöver liksom göra sig synliga ordentligt, ett "hej" utanför synvinkeln räcker inte för att jag ska reagera när det finns en hel massa andra personer som också möts överallt.

prodge64 skrev:

biologic skrev:

Bror Duktig skrev:Jag skulle nog inte sagt något om frisyren i alla fall Bättre att vara lite oartig, än att bli mycket oartig Fast jag vet inte, jag kanske missar "beröm min/mitt XXX"-blickar, och gör bort mig hela tiden.

Det är sådant man aldrig vet. Jag menar, jag missar mer än blickar. Ibland hela människor som jag känner när de går förbi mig på gatan. Så tror de att man är otrevlig bara för att man inte hälsar, hrm.

Det är du inte ensam om, det värsta är att folk inte ens vill försöka fatta om man förklarar heller. Dom behöver liksom göra sig synliga ordentligt, ett "hej" utanför synvinkeln räcker inte för att jag ska reagera när det finns en hel massa andra personer som också möts överallt.

[OT] Precis! Ofta går man i sina egna tankar och varken hör eller ser... Jag brukar ofta titta ner i marken när jag går. Inte hela tiden, men tillräckligt ofta för att inte lägga märke till bekanta som vevar med armen på andra sidan gatan. [/OT]

Theone skrev:

sussi83 skrev:Jag kan ljuga och manipulera de människor som jag inte tycker om eller inte har någon personlig relation till.
Jag får ingt dåligt samvete om jag tar till medel som får mig att nå ett visst mål och syfte. Men jag gör det inte för skojsskull.

Däremot är jag OTROLIGT dålig på att ljuga för nära och kära. Där skiner det igenom hur lätt som helst. Sen vill jag ju vara så ärlig och sann det bara går inför dem.

Så svaraet på din fråga är att det är ganska svartvitt.

http://www.youtube.com/watch?v=4epc4A7kS2Q

Ha ha ha...jag tror inte att jag är psykopat, bara att jag har bristande empatisk förmåga till de jag inte känner.

Jag kan ljuga, i teorin i alla fall. Om jag verkligen, verkligen måste, men det är en kraftansträngning, det riktigt vänder sig i mig. Även om det moraliskt rätta är att ljuga i en viss situation får jag nästan lite magont av det.

Jag har väldigt svårt att ljuga spontant. I bästa fall lyckas jag med en avledande manöver. Om någon frågar mig något rakt ut kan jag bara förneka ifall jag sen tidigare förberett ett svar och övat in det lite.

Fan, jag får till och med dåligt samvete av att överdriva, eller låta påskina att jag kom försent för att tåget var försenat, när sanningen var att jag själv kom försent till tåget. Och jag tycker det är grymt jobbigt att utelämna saker på t ex blanketter.

Jag tror att för ovanlighetens skull passar jag väl in i stereotypen här.

F ö tycker jag att lögner i eget syfte är moraliskt förkastligt. Det får människors tillit till varandra att vittra sönder och har konsekvenser för relationer även bortom en själv.

Jag får instämma i det (mesta) som Angelic Fruitcake skriver ovan, för visst kan även jag ljuga, fara med osanning, men jag finner då inget nöje i det precis!

Det verkar trots allt ändå vara en del av konceptet, en nödvändig kunskap/förmåga man måste ha för att fixa det här med att "vara människa", vissa (vita) lögner hör liksom livet till, eller...!?
Så visst måste man även här göra sitt bästa...

Ja, hur som helst, jag kan alltså "ljuga", men mår alltid mer eller mindre dåligt av det och när det drar iväg mot "merhållet" talar jag verkligen om att må mycket dåligt, ibland panikartat dåligt

Nej, tacka vet jag situationer där man "får" hålla sig till sanningen.

Det är aldrig OK att ljuga för att vilseleda andra eller för att framstå i en mer fördelaktig dager. Punkt.

Du gillar inte heller försäljare ser jag...

Angelic Fruitcake skrev:F ö tycker jag att lögner i eget syfte är moraliskt förkastligt. Det får människors tillit till varandra att vittra sönder och har konsekvenser för relationer även bortom en själv.

Instämmer till 100 %.

När jag spelade "den galna mytomanen" med min familj märkte alla direkt när jag ljög (eller ja, försökte ljuga iaf).. Men när jag ljuger pga rädlsor brukar det inte märkas.

Sen har jag en tendes att "lura" andra, få dem att tro att jag är/kan något jag inte är/kan. Dock gör jag detta fullständigt omedvetet, det är mest de som misstolkar mig, så jag vet inte om det räknas som ljuga?

Jag kan ljuga men jag är fruktansvärt usel på det, jag är betydligt bättre på att flytta fokus eller att undvika att svara.

En intressant aspekt när det gäller att ljuga är att ljuga inför sig själv och/eller inför andra. Om man ljuger inför sig själv är man då bara en simpel självbedragare ? Och vad är vitsen med det ?

Sedan finns det ju en moralisk aspekt med lögner. Är det helt okej att ljuga om man skulle vinna 100 miljoner kronor på det ? Eller att vinna en vän genom lögner i det sociala kriget ?

jag är jätte dålig på att ljuga