Pemer skrev:Det tvivlar jag inte alls på!

Ni får se till att fixa en date. Order från Krigarn!

Hjälp......

KrigarSjäl skrev:

Pemer skrev:Det tvivlar jag inte alls på!

Ni får se till att fixa en date. Order från Krigarn!

Nja. Liksom Anders så har jag mer dragning åt lammkött...

Bjäbbmonstret skrev:

KrigarSjäl skrev:

Pemer skrev:Det tvivlar jag inte alls på!

Ni får se till att fixa en date. Order från Krigarn!

Nja. Liksom Anders så har jag mer dragning åt lammkött...

Ah, då har jag missförstått. Glöm mitt inlägg.

Och jag är alltså inte den som flyttar någon annanstans eller vill ha något på distans om så den jag mötte var flyttbar. Dejtar jag i storstockholmstrakten, och redan fel sida om stan har generellt känts för jobbigt och i varje fall inte hittills funkat i längden (två försök att tala om, 1995 och 2005, så det är inte så att det kryllar av sådana erfarenheter).

Jag skulle börja ta bättre hand om vänskapen med en väldigt trevlig tjej som bor rakt ovanför lokalen vi var i på träffen i lördags, dvs i mitt närmaste grannhus. Har varit riktigt klumpig där på tok för länge, ändå har vi kant varann i snart tre år...

Antar att Pemer känner till detta men här ger iaf experten goda råd:
http://www.expressen.se/sex/1.900556/expertens-rad-for-att-fa-karlekslycka-pa-internet

Till exempel:

Ha ett foto!
Det ökar chanserna att träffa någon, det handlar inte om skönhet utan många svarar inte om du inte har foto. Du behöver inte oroa dig för att bli igenkänd – världen är större än man tror.

Det skulle jag själv aldrig ha. Paranoid som jag är skulle jag tro att alla mina bekanta var där: "Jaså är hon ute och raggar på nätet". Så nätdejting vore nog inget för mig, nu är det iaf inte aktuellt.

Våga ta kontakt!
Särskilt tjejer kan vara dåliga på att själva ta kontakt, men sitt inte och vänta utan välj själv vem du vill ha kontakt med.

Var personlig!
Var personlig när du skriver meddelanden! Läs personens profil noga och fråga något som har med profilen att göra. Skicka aldrig samma meddelande till flera personer, det märks!

Jag skulle säkert skicka samma standardbrev till alla. Ungefär som när jag sökte jobb, ändrade bara namn och datum.

Nätdejting verkar inte lättare än vanlig dejting, jag är lika dåligt på allt. Det är ett under att jag blev gift, så passiv och misstänksam som jag är.

Ha ett foto!
Det ökar chanserna att träffa någon, det handlar inte om skönhet utan många svarar inte om du inte har foto. Du behöver inte oroa dig för att bli igenkänd – världen är större än man tror.

Jovisst, och somliga av dem som kräver foto använder själva foton som är tio år gamla eller på annat sätt inte stämmer med verkligheten för fem öre. Welcome to the internet!

Pemer skrev:Och jag är alltså inte den som flyttar någon annanstans eller vill ha något på distans om så den jag mötte var flyttbar. Dejtar jag i storstockholmstrakten, och redan fel sida om stan har generellt känts för jobbigt

Världen krymper för dig Pemer! Du har ju alla möjligheter att "vidga ditt sökområde" om du vill få till det!

Alien skrev:Antar att Pemer känner till detta... (...)

Nätdejting verkar inte lättare än vanlig dejting, jag är lika dåligt på allt. Det är ett under att jag blev gift, så passiv och misstänksam som jag är.

Ja, passiva och misstänksamma är de. Jag har alltid haft foto. Jag har alltid skrivit ett unikt och personligt brev varje gång jag försökt ta kontakt, aldrig fuskat med något massproducerat.

"Show me some personality", "skriv något personligt" har det kunnat låta när tjejer deklarerar att de inte svarar på de förinställda komplimanger man kan välja på motesplatsen.se

Jo tack, och de verkar onekligen svara mer på personliga brev...

Det har verkligen varit tacksamt... det är rätt sorgligt när man tänker på det. Undrar hur många man faktiskt har skrivit till genom åren. Varav klart flest förmodligen aldrig ens har tagit notis om mig personligen, utan bara ryckt på axlarna över att det var 63 brev i inkorgen den dagen i stället för 62 om inte jag hade skrivit också. Varav 58 av de övriga var intetsägande "hej tjejen puss vill du knulla".

Om de sket helt i att läsa brev de fick och började leta själva enbart, då skulle chanserna öka betydligt att seriöst sökande av bägge kön hittade varandra... Men det verkar ju inte heller vara av intresse...

Bjäbbmonstret skrev:

Pemer skrev:Och jag är alltså inte den som flyttar någon annanstans eller vill ha något på distans om så den jag mötte var flyttbar. Dejtar jag i storstockholmstrakten, och redan fel sida om stan har generellt känts för jobbigt

Världen krymper för dig Pemer! Du har ju alla möjligheter att "vidga ditt sökområde" om du vill få till det!

Ja, men vill jag nu inte flytta någon annanstans eller börja vänta på någon som bor någon annanstans... suck... jag vill träffa någon att träffa...

Men det är ju nätdejtandet i ett nötskal också, de flesta andra verkar ju vara mer intresserade av folk ju längre bort de bor, och har svårare att se dem som bor i samma trakt... lätt att kunna ses på en fika ena dagen, och nästa... nej, det är ju förstås inte heller lika spännande som någon som bor i en annan landsände och som man måste börja planera biljettbokning och kanske semesterdagar för att över huvud taget kunna träffa.

Pja, jag har aldrig lätt att stå emot bara för avstånds skull heller. Är de goa som fan är det klart man blir nyfiken. Men jag har också gjort en expedition till Luleå och tillbaka. Femton timmar hem från första resan avgjorde att hon inte var kunde vara värd fler resor. Eller nja... nu ljuger jag, det var fler bitar... hund hade hon ju t ex också...

Pemer skrev:. de flesta andra verkar ju vara mer intresserade av folk ju längre bort de bor, och har svårare att se dem som bor i samma trakt... lätt att kunna ses på en fika ena dagen, och nästa... nej, det är ju förstås inte heller lika spännande som någon som bor i en annan landsände och som man måste börja planera biljettbokning och kanske semesterdagar för att över huvud taget kunna träffa.

Personer som bor långt bort verkar naturligtvis inte lika "farliga". Man kan prata mer avslappnat med en sån person för att man "vet" att det är mindre sannolikt att det blir nåt. Sen rätt vad det är så trillar man dit ändå...

Exakt.

Du kanske ska satsa på ännu större avstånd? Det finns ju rätt många som har hittat en partner de blivit lyckliga med så långt bort som på andra sidan havet, och då menar jag inte små vattenpölar som Östersjön och Nordsjön.


En annan fundering, som du förmdoligen inte alls vill höra men som likväl skulle kunna vara viktig, är att du kanske är för desperat, och att det märks på dig i kontakterna. Jag vet själv hur desperat jag var när jag var yngre och ännu inte hade haft något förhållande. Jag var ute på dansställen varenda helg, fast jag inte trivdes där och egentligen inte trodde på det, och jag gick på massor av studentfester. Ett problem var förstås att jag var blyg och osäker, men jag också för desperat, och är man desperat så är det lätt att man tänker och handlar fel.

"Desperat"-tugget har vi kört många, många varv redan. Det är den mest konstlade faktor som finns i sammanhanget, och som bygger mest av alla i hela ämnet på ren förnedring och förolämpning från dem som använder ordet.

Till att börja med används det så satans inkonsekvent - massor av människor kallar sig på ett försmädligt sätt för "singel, men inte desperat", därvid implicerande att det finns andra singlar som är desto mer "desperata" - och så långt menar man ju verkligen "desperat" i ordets rent språkliga betydelse: den som är "singel men inte desperat" menar just att han/hon inte skulle ta "vem som helst" eller "nöja sig" med något slags "första bästa". Helt enkelt motsatsen till att sitta och hålla sig med några som helst krav och idealbilder av hurdan den man vill möta ska vara.

Och enligt den definitionen kan man aldrig gärna kalla mig "desperat". Jag skulle alltid sträva efter att välja bort den som inte kan/vill bilda familj och som jag också skulle kunna få barn med, den som har eller kommer att vilja skaffa hund, den som röker och den som bor mer än någon enstaka mil ifrån mig.

På min långt ifrån lika avgörande lista skulle jag av två i allt i övrigt till synes likvärdiga välja någon som gillade sport det allra minsta före en totalt ointresserad, någon som höll på Hammarby eller ingen av stockholmsklubbarna före någon som höll på Djurgården eller AIK, någon som dricker kaffe före någon som inte gör det, någon med välvårdade och gärna långa naglar före en nagelbitare, någon som står till höger före någon som står till vänster, någon som inte direkt tror på den religiösa definitionen av en gud före någon som gör det, någon som... pja, någon som äter kött likaväl som jag själv före någon som inte gör det, någon som dricker alkohol i någon mån ungefär som jag före någon som dricker mycket mer än jag eller som inte dricker alls...

...massor av sådana detaljer. Så det är inte så att jag saknar "krav" och idéer på "vem" och "hurdan" jag helst skulle vilja att hon var.

Om jag var "desperat" i ordets verkliga språkliga innebörd skulle jag alltid ha strävat efter att hålla mig framme oavsett egna inställningar och tankar varje gång någon väl visat mig intresse. Och i så fall skulle jag knappast ha suttit här och kverulerat över min ensamhet, i så fall skulle jag levt som sambo sedan länge med någon av massor av hugade som velat ha mig men som inte jag ville ha.

Men "desperat"-skolan är ju själva minst lika desperata i sin strävan efter att kunna använda just ordet "desperat", så när det gäller oss som ska kallas "desperata" i det här sammanhanget menar man ju rena inställningen som sådan. Det är helt enkelt mitt och mina gelikars sätt att utstråla vår trötthet på vår ensamhet och vår längtan efter ett slut på den som i sig är helt annorlunda än hos de andra, som inte är "desperata". Och det är det ordet betyder.

Vilket i sig inte handlar om något annat än att man uppenbarligen helt enkelt kan ha två olika "grundinställningar". Något fler (?) har den normgivande sortens inställning till singelliv contra relationer. Den utstrålning de därmed förmedlar gentemot varandra är normen, och de är präglade på att se och känna igen varandra, och kan attraheras av varandra.

En singelkille av den sorten som just är singel och vill börja jobba på att träffa någon kan ha en hur flörtig stil som helst, och skulle kunna skämta helt öppet i stilen "Aha, så jag kan inte flytta in förrän nästa vecka" och vad som helst i den stilen - men han är ändå rätt "stämd", och uppfattas inte av någon som "desperat", utan han är bara charmig och klart attraktiv.

Men sedan är vi ju nu alltså en grupp bredvid som har en annan sorts utstrålning. Vi kan inte ens börja presentera oss på en dejtingsajt på nätet utan att anses ha fel attityd och fel inställning, bara att inleda sin presentation med "hej, här är en singelkille till som längtar efter någon vid min sida" och att fortsätta presentera sig och sina intressen räcker för att redan där få höra att man är för "på" och visar en alldeles för stor och konstig längtan.

Jag kan inte se att den skillnaden handlar om något annat än en ren utstrålningsskillnad, där den andra självutnämnda "odesperata" typen bara inte kan förhålla sig till oss. I de flesta fall skulle de aldrig ens kunna sätta fingret på vad det är som är så himla konstigt och "fel" med vår utstrålning.

Och här faller jag åter tillbaka på min ursprungliga teori på just den punkten. Att jag och min sort bara är alldeles för kärleksfull och romantisk, och bara har för mycket på pluskontot att erbjuda väl i en relation. Alla spel kring vad det är man ska upptäcka och falla för hos en potentiell partner är helt enkelt så uppbyggda på allt annat än vad man har att erbjuda i form av kärlek, ömhet och ömsesidighet väl i en relation att det är just vi med alldeles för mycket sådant som just därför blir uppfattade som alldeles för konstiga. Jag är fett övertygad om detta.

Hade jag varit lite mindre översvallande kärleksfull och därmed inte heller skulle ha lika mycket känslor, ömhet och värme att dela med mig av väl i en relation skulle jag inte heller utstråla så där "för mycket" av något folk i allmänhet inte känner igen och inte kan förhålla sig till.

Men som det är nu är det ju det där mer "spännande" de flesta - män såväl som kvinnor - är präglade på att attraheras av och känna en utmaning i. Vi som är mer som en öppen bok och från första början utstrålar att vi redan har alla sådana sidor och egenskaper som "rakt" och logiskt sett skulle göra oss till klart dugliga partners - troligen de klart bättre, vars partners knappast kommer att vantrivas i relationer med oss, om det någon gång mot förmodan väl händer...

...ja, vi är därmed inte spännande, det är oss det uppfattas som fel på, vi har inte fattat vad saker och ting handlar om, och det är vi som i stället för att ta saker och ting i rätt ordning på rätt sätt bara anses skrika ut på ett helt irrationellt sätt hurdana vi ser fram emot att vara i en relation, och hur ologiskt och konstigt, och följaktligen alldeles rent desperat vi längtar dit. Normen är att ha en helt annan utstrålning och attityd, vi är annorlunda, och de andra kan inte läsa oss. Det här med "desperat" är en av de många etiketter den andra sidan sätter på oss när de försöker läsa av och tolka oss.

Med enorma mått av träning kan man uppenbarligen lära om och lära sig bli tillräckligt rätt, och det ska jag naturligtvis sträva efter att försöka.

Men just nu - visst, jag erkänner. Jag är en familjetyp av kille som redan sedan femårsåldern började se fram emot som det normala att "så fort jag blev vuxen" bilda familj och bli pappa, men som inte var född med några naturliga instinkter enligt den normgivande majoritetens mall för hur det skulle gå till, och som nu har levt längre som vuxen än jag dessförinnan hade gjort som barn, utan att för mer än några månader av alla dessa år haft något annat civilstånd än singel.

Jag hatar det, och jag saknar något dödligt att inte ha någon att pussa på och kunna mysa med i soffan på kvällarna. Sedan lite väl har hänt efter 27 års ålder och framåt och jag fått smak på närhet och ömhet med sådana höjdare som långa djupa tungkyssar på närmare en kvart, så är det en jättetomhet att för det mesta inte ha någon att göra sådant med.

De som det hänt något med, om än inte riktigt stämt tillräckligt med för att passa för något seriöst på livstid med, varav det ett par gånger om varit jag som tyckte någon detalj var för fel för att vilja satsa, har samfällt vittnat om att jag i fråga om närhet, ömhet, beröring, kyssar och sex har kvaliteter som redan där räcker för att man omöjligt kan känna att "hej.... finns det någon som tror de skulle vilja....?"

...utan att jag tvärtom känner att det är jag som borde vara i position att tycka "Se hit tjejer och kolla vad som finns här, så får vi se om jag vill ha er..."

Men ändå ligger någon bisarr utstrålningsgrej i vägen och är helt irrationellt det viktigaste i sammanhangen, och lik förbannat är det jag som uppfattas som någon jättekonstig som snarare ska vara glad om väl någon någon gång kommer att känna för att nöja sig med mig snarare än välja någon annan som är desto bättre på att spela det rätta spelet.

Klart som fan det är frustrerande och tärande. Och framför allt att det är helt jävla fucking sjukt.

Jag tror definitivt inte att du är desperat, Pemer. Däremot så är du nog en aning övertydlig, vilket av många NT-kvinns uppfattas som tecken på att man är desperat. Brudar gillar mystiska killar...

Sen ska man inte dra sin livs historia på första mejlet, utan ta det lite lugnt. Och framförallt: ge tjejen uppmärksamhet. Tjejer gillar bra lyssnare. Mystiska snubbar som samtidigt är bra lyssnare alltså.

Ledsen om du tog illa upp Pemer, det var absolut inte meningen. Och att säga att det skulle vara nedlåtande är kanske lite märkligt eftersom jag ju sade att jag själv var för desperat när jag var yngre. Men jag kanske var nedlåtande mot mig själv utan att fatta det?

Vi menar nog lite olika saker med ordet också, tror jag. Jag menar inte att man saknar krav. Man kan mycket väl ha extremt höga krav och ändå vara desperat, som jag ser det. Vad jag menade var snarare att när jag brukade gå ut på studentpubar eller andra ställen, så var det nästan alltid med en förhoppning att äntligen träffa en tjej. Men de gånger när jag så småningom faktiskt lyckades få till några förhållanden på det sättet, så var det nog gånger som inte hade gått ut i första hand av den anledningen, utan faktiskt bara hade gått ut för att dricka öl med kompisarna eller något annat. Jag gissar att det påverkar hur man beter sig och vilket intryck man ger.

Jag vet sedan inte hur och om det går att översätta till nätedjting, men jag tänker mig att vissa fiskar på nätet lite halvseriöst bara, och har inte för stora förhoppningar på att hitta någon. De ger förmodligen ett ganska avspänt intryck och förväntar sig samma sak av andra. Om man däremot vid varje kontaktförsök har den där förhoppningen att , den här gången ska det väl ändå lyckas, så kanske det märks på vad man skriver och hur man beter sig. Dvs. en slags motsvarighet till hur jag förmodligen brukade bete mig på dansställen förr.

Suck, Kvasir. Det spelar ingen roll hur avspänd man är. Träffar man någon som verkar intressant för en blir man lika jävla nervös i alla fall.

Bjäbbmonstret skrev:Suck, Kvasir. Det spelar ingen roll hur avspänd man är. Träffar man någon som verkar intressant för en blir man lika jävla nervös i alla fall.

Du missförstår mig nog. Självklart blir man nervös, men det jag talar om är mera vilket beteende och vilken inställning man redan har utöver det.

Pemer skrev:"Men sedan är vi ju nu alltså en grupp bredvid som har en annan sorts utstrålning. Vi kan inte ens börja presentera oss på en dejtingsajt på nätet utan att anses ha fel attityd och fel inställning, bara att inleda sin presentation med "hej, här är en singelkille till som längtar efter någon vid min sida" och att fortsätta presentera sig och sina intressen räcker för att redan där få höra att man är för "på" och visar en alldeles för stor och konstig längtan.

Allvarligt Pemer.. Att i första meningen kunna läsa: "längtar efter någon vid min sida.." Har faktiskt en liten desperat klang och avslöjar ju inget om vilken drömman du egentligen är.

Jag tror att du är rökt redan där. Det känns ospännande på ett sätt som "tycker om skogspromenader" som alltid var en standardfras man jämt såg i veckotidningarnas kontaktannonser förr..

Varför skulle världens mest kärleksfulla och fenomenala kille gå å längta? Det verkar ju skumt.. Självklart så skockas kvinnor runt världens bästa singelman så att han kan välja och vraka. Kvinnan som till slut blir den lycklige kan verkligen känna sig utvald..

Thunderchild skrev:
Varför skulle världens mest kärleksfulla och fenomenala kille gå å längta?

Jag tycker inte att det är fel med att en fin och romantisk kille längtar efter någon att dela livet med. Det kan faktiskt vara lite gulligt.

(Missförstå mig nu inte Pemer jag stöter inte på dig...!)

KrigarSjäl skrev:Jag tror definitivt inte att du är desperat, Pemer. Däremot så är du nog en aning övertydlig, vilket av många NT-kvinns uppfattas som tecken på att man är desperat. Brudar gillar mystiska killar...

Sen ska man inte dra sin livs historia på första mejlet, utan ta det lite lugnt. Och framförallt: ge tjejen uppmärksamhet. Tjejer gillar bra lyssnare. Mystiska snubbar som samtidigt är bra lyssnare alltså.

Exakt... det gör jag alltså inte... (drar hela mitt livs historia på första mejlet).

Och ges jag väl tillfälle att visa det så är jag en jävel på att ge tjejerna uppmärksamhet. God lyssnare vet alla som haft smaken att vilja komma mig nära att jag är...

Så det är väl i princip det lite mystiska det stupar på.

Frågan är hur det skulle gå till. Periodvis har jag testat att inte berätta just någonting om mig själv i presentationstexterna. Inte sjutton har jag fått bättre respons då.

Alltså - berätta något lite, men inte antyda för mycket av fel bitar... och när det gäller mig är nog alltid just det jag testar att visa upp fel bitar för alla som får syn på min presentation just då.

Under tiden tyder mångas kommentarer och tips och även känslor jag själv får på att många som möter mig IRL rentav snarare får en känsla av att jag nog allt är en kille som redan har sitt på det torra, där har man ingen chans, ingen idé att ens försöka. Ja jävlar, det skulle inte alls förvåna mig. Fast varför har förlovade och gifta ring, och jag går omkring utan? Men var och varannan är ju bara sambo, så det behöver ju inte betyda ett dugg att man inte bär ring...

När man är nere hos syrran och går på stan med henne och ungarna eller någon av dem brukar tanken slå mig också - "just nu lär man väl möta hur många som helst som tror de ser mig med min tjej och våra barn" - och så brukar vi skoja om att man skulle ha ett plakat "BRORSA - MORBROR" på sig...

Jag är övertygad om att du kommer att hitta någon Pemer!
Vi tummar på snart...

Pemer skrev:Under tiden tyder mångas kommentarer och tips och även känslor jag själv får på att många som möter mig IRL rentav snarare får en känsla av att jag nog allt är en kille som redan har sitt på det torra, där har man ingen chans, ingen idé att ens försöka. Ja jävlar, det skulle inte alls förvåna mig. Fast varför har förlovade och gifta ring, och jag går omkring utan? Men var och varannan är ju bara sambo, så det behöver ju inte betyda ett dugg att man inte bär ring...

Ibland får jag en känsla av att tjejer blir mer intresserade av killar som har ring (och motsatt att många killar dras till tjejer med ring). Det skulle ju kunna bero på att de tror att det då är lätt och ofarligt att bli kompis med killen, men jag är inte så säker på det. En lite ful variant vore ju då du skaffar en ring och ser hur de reagerar. I krig och kärlek, som det heter. Nackdelen är förstås att om det lyckas så måste det förr eller senare uppdagas, och då går det troligen åt pipan av det skälet. I början kan man ju låtsas att man är på väg att separera från någon, men det går förstås inte i längden. Förmodligen dumt att prova alltså, men intressant som teori.

Thunderchild skrev:Allvarligt Pemer.. Att i första meningen kunna läsa: "längtar efter någon vid min sida.." Har faktiskt en liten desperat klang och avslöjar ju inget om vilken drömman du egentligen är.

Suck. I de sammanhang som är till för att de som längtar efter någon vid sin sida kan mötas och hitta varandra skulle det i första hand ha en liten desperat klang att råka uttrycka sig just som att man längtar efter någon vid sin sida.

Samma mystiska, och i grund och botten smått sinnessjuka cirkelresonemang som alltid. Hur mycket än man är i ett renodlat mötessammanhang för dem som samlas för att de antas VILJA möta en partner, så är det fel att låtsas om att det är det man är där för.

Vad är det man ska prata om? Svampplockning och marsvinsuppfödning?

Och vad är det som ska vara rätt stil för en presentation?

Hej. Kille. 39. Tror förstås inte särskilt mycket på det här, men tänkte ge det en chans och se vad som händer. Vet inte riktigt vad jag ska berätta om mig själv, men fråga så svarar jag. Hehe. Rap.

Kanske något att testa? Enligt de flesta tips man någonsin fått borde det vara mer rätt än något jag någonsin haft i en presentation på en dejtingsida....

Båda de två enda riktigt långa meningarna i den den plojtexten är väldigt typiska för den sortens tråkpresentationer som definitivt stöter bort mig i alla fall på kontaktsajterna. Vill en tjej göra sig ointressant för mig på nätet är det en perfekt linje att ha i sin pres.