Sirap hälsar till er alla och ger er detta:

Hopplöst hoppfull?!

När jag berättade om mina drömmar, mål, min smärta och mitt hopp, så såg jag - för ett ögonblick - det där lilla, tysta blänket i din ögonvrå. Jag tror inte bara att det var mina tårar, som speglade sig framför din syn.

Jag tror att jag såg ditt hopp att det någon gång, vem vet när eller ens hur, funnes ett hopp för mig. I mig.

Kanske såg jag fel, kanske inte. Jag kom ju hit för att jag hade glömt hur man hoppas. Men då, då, slog det mig: alla söker hopp. Annars vore det ju ingen mening med någonting alls.

Men det gör ont att hoppas, det blir mer att orka än vad man kan ibland. Det är då vi hoppas för varann.

Jag röker inte, men jag sitter ändå i rökrummet. Där sitter vi, hoppfulla som hopplösa. Men vad jag inte förstod, förrän jag såg din glimt av blänkande hopp, var just detta: vi lånar hopp av varandra, vi lånar ut hopp, i en omedveten överföring. Jag undrar stilla, om inte det är vad som gör oss till människor och inte möss.

Som sagt är det smärtsamt, det här med hoppet. Det gör oss sårbara, det gör oss utsatta. Det kostar trots allt energi, som vi får åter när vi lyckas med det vi har hoppats på. Men ibland går det inte som det var tänkt att göra.

Därför är jag hoppfullt i rökrummet, lånar ut mitt hopp och får tillbaka när jag själv inte orkar.

Det här är inte ett sjukhus där man får vård.

Det här är ett hus där man får hopp.


Onsdagen den 24 november bad en i personalen mig att skriva ner vad jag önskade för mig själv. Visst, sa jag. Så jag skrev ner vad vi alla gör, här som annanstans, patient som personal.

A skrev:Sirap hälsar till er alla och ger er detta:

Hopplöst hoppfull?!

När jag berättade om mina drömmar, mål, min smärta och mitt hopp, så såg jag - för ett ögonblick - det där lilla, tysta blänket i din ögonvrå. Jag tror inte bara att det var mina tårar, som speglade sig framför din syn.

Jag tror att jag såg ditt hopp att det någon gång, vem vet när eller ens hur, funnes ett hopp för mig. I mig.

Kanske såg jag fel, kanske inte. Jag kom ju hit för att jag hade glömt hur man hoppas. Men då, då, slog det mig: alla söker hopp. Annars vore det ju ingen mening med någonting alls.

Men det gör ont att hoppas, det blir mer att orka än vad man kan ibland. Det är då vi hoppas för varann.

Jag röker inte, men jag sitter ändå i rökrummet. Där sitter vi, hoppfulla som hopplösa. Men vad jag inte förstod, förrän jag såg din glimt av blänkande hopp, var just detta: vi lånar hopp av varandra, vi lånar ut hopp, i en omedveten överföring. Jag undrar stilla, om inte det är vad som gör oss till människor och inte möss.

Som sagt är det smärtsamt, det här med hoppet. Det gör oss sårbara, det gör oss utsatta. Det kostar trots allt energi, som vi får åter när vi lyckas med det vi har hoppats på. Men ibland går det inte som det var tänkt att göra.

Därför är jag hoppfullt i rökrummet, lånar ut mitt hopp och får tillbaka när jag själv inte orkar.

Det här är inte ett sjukhus där man får vård.

Det här är ett hus där man får hopp.


Onsdagen den 24 november bad en i personalen mig att skriva ner vad jag önskade för mig själv. Visst, sa jag. Så jag skrev ner vad vi alla gör, här som annanstans, patient som personal.

100+++++

Det där var jättebra skrivet. Länge leve hoppet.

Roligt att läsa. Jag hälsar tillbaka. Har varit orolig för sirap. Roligt att höra att h*n har kontakt med A också.

Tack för de fina orden!

Zombie skrev:Roligt att läsa. Jag hälsar tillbaka. Har varit orolig för sirap. Roligt att höra att h*n har kontakt med A också.

Oj! Vad glad jag blir att höra att jag är "brydd om"! I ärlighetens namn har jag väl varit orolig för mig med, har varit här på "sjukan" sedan i söndags. Kommer nog väl vara det ett tag till, och eventuellt föras över till beroendeklinikens neuropsykavdelning, vilket väl är positivt. Fast, som vanligt är det intagningsstopp överallt.

Skönt att jag har vänner här så jag kan låna dator och maila ibland. För övrigt kan jag nämna att jag är en han.

Det var väldigt vackert skrivet.

Ja, det var det verkligen också. Och det tänkte jag men kom inte på att skriva...

Återigen – tack för alla fina och glada tillrop! Jag är hemma nu i varje fall, mot soc:s och A:s inrådan (och min egen, egentligen), men jag klarade inte att byta boende igen. Kanske finns det ett korttidsboende här, som jag redan "känner", som kan ta emot mig. Håhå jaja, jag har iallafall fått både min AS men även ADHD (för mig rätt oväntat, faktiskt) på papper - av Försäkringskassan av alla ställen. De krävde ju särskild extrautredning för att ta reda på huruvida jag var arbetsför, på en fristående klinik, och den skulle ju prompt göras trots att jag var inlagd och därför inte arbetsför. Men resultatet var ju bra att få på papper

Hej!

Det var fint skrivet! Hoppas julen blev lite glad för dig i alla fall.

Hälsningar

Lilla Gumman