Diffus ångest och annat (långt)
9 inlägg
• Sida 1 av 1
Diffus ångest och annat (långt)
På Svenny Kopp-träffen igår kom frågan om ångest upp och av någon anledning frågade jag efter en definition på den ångest jag upplever och beskrev den då i snabba drag. Eftersom jag sällan kan plocka upp ett rums reaktioner helt korrekt kan jag inte vara säker, men jag tyckte mig höra både lite djupa suckar och några spridda kommentarer om hur jobbigt det verkar. Och det är det ju. Någon frågade även efter vad ångest egentligen är.
Så vad om detta då? Ja, egentligen inte mer än att jag behöver ventilera antar jag. Jag känner en stark avundsjuka mot det personer som inte vet vad ångest är. Lyckligtvis har jag bara haft enstaka episoder av panikångest och jag vet att jag inte är lika hårt drabbad som många andra, men ändå. Ett liv utan ångest. Jag tror faktiskt jag skulle vara villig att offra någon av mina fyra lemmar för detta.
Hursomhelst, jag ger mig i kast med en liten beskrivning av vad ångest är för mig, så att andra som känner likadant vet att de inte är ensamma och så att de som slipper kanske kan uppleva att deras liv åtminstone inte befläckas av detta.
Först har jag den ångest jag bär med mig jämt. Även på en SSRI, en SNRI och förströdd konsumtion av Atarax har jag den jämt. Jag kan vara strålande glad, ledsen, arg eller upprymd, men ångesten är alltid där, som en konstant grundton i olika melodier, som tinnitus eller som skoskav. Nni förstår nog, något som alltid ligger där och alltid märks, även om man tillfälligtvis kan glömma bort den eller distraheras. Fysiskt känns den som en konstant spänning i mellangärdet och lemmarna.
Sedan har jag mina ångesttoppar som vanligtvis kommer på eftermiddagen och sent på kvällen. Då får jag faktiskt ont i magen, inte som fjärilar, i så fall fjärilar med stålvingar. Jag andas snabbt och ytligt men tar då och då ett djupt andetag i ett försök att stabilisera mig. Min puls är lite snabbare och jag blir lätt irriterad och kan inte koncentrera mig.
Min situationella ångest är den som är starkast, som inför samtalen i familjerådgivningen nu under hösten. då är det inte en klump i magen, det är mera som en tjock oböjlig pelare av ångest, från magen och ända upp i halsen. Ibland stryker jag mig över strupen, som om något fastnat som jag inte lyckats svälja. Det känns som jag rör mig ryckigt, min blick fladdrar runt och händerna rör sig konstant, jag ler hastigt och tomt när jag måste och försöker att bara andas och tänka "This too shall pass", mitt mantra för smärtsamma upplevelser.
Sist men inte minst kommer melankolin, som också är färgad av ångest. Den kommer på kvällarna, eller efter en längre stund med ångest och utlöses av nästan vad som helst. Då brukar jag gråta, det gör jag nästan aldrig av ångesten. Jag blir bara oförklarligt ledsen. Ibland är det för att jag tänker på hur mycket bättre livet vore och hur mycket bättre som människa jag skulle vara utan denna sjukdom, för min ångest är faktiskt en sjukdom, även om min Asperger inte är det. Jag tänker på alla saker jag inte klarar av och på hur mycket energi jag slösar bort på ångestdrivna tankar och ritualer.
Just tankarna och ritualerna tog SNRI:n faktiskt ner betydligt, och för det är jag tacksam. Jag tror det var beskrivningen av mitt ångestdrivna planerande som fick folk att sucka. Jag fastnar på ett ämne, t ex min sons utveckling, eller ekonomi, eller (tidigare) min vikt. Sen målar jag upp nuläget med smärtsam detaljrikedom och börjar lista tänkbara scenarier utifrån detta. Efter varje scenario går jag igenom mina tänkbara val av åtgärder och vad som kan bli konsekvenserna av dessa. Sedan går jag igenom alla dessa konsekvenser och listar nya tänkbara åtgärder. Det är som Hydran och huvudena, jag kapar ett och tre nya växer ut. När det var som värst kunde jag gå en hel dag sådär och jag försökte även sätta siffror på allt, då blir det ju lättare att hantera.
Varje gång jag hittade en lösning på ett problem, en åtgärd kände jag ett ögonblick av lättnad. Sen hittade min hjärna nästa problem, ångesten steg och jag fortsatte, ångesten trappades upp och energin flöt sakta ur mig tills jag var på disktrasenivå.
Numera kan jag avbryta det, troligtvis tack vare medicineringen. När jag var yngre tänkte jag att min ångest var en förvarning om något, förestående död eller olycka, och blev paniskt ledsen. Sen när jag blev äldre började jag leta efter den utlösande tanken, och när jag trodde att jag hittat den försökte jag bemöta den rationellt för att lösa upp ångestknuten. Numera vet jag att ångesten inte behöver någon anledning, den bara finns. Alla anledningar är bara min hjärnas sätt att försöka konkretisera den diffusa domedagskänslan. Och varje fösök matar ångestmonstret med mer energi.
Jag tror jag rundar av här. I samtal med en av mina bröder en gång sa han att han har accepterat det faktum att han kommer ha en mild ångest varje dag resten av sitt liv. Jag trodde jag hade gjort det också. Men nu märker jag att jag fortfarande hoppas på miraklet som ska göra mig ångestfri. Hittills har jag bara upplevt det när jag tagit Citodon mot migrän. Därför undviker jag den medicinen som pesten. Risken att bli beroende skulle vara överhängande.
Så vad om detta då? Ja, egentligen inte mer än att jag behöver ventilera antar jag. Jag känner en stark avundsjuka mot det personer som inte vet vad ångest är. Lyckligtvis har jag bara haft enstaka episoder av panikångest och jag vet att jag inte är lika hårt drabbad som många andra, men ändå. Ett liv utan ångest. Jag tror faktiskt jag skulle vara villig att offra någon av mina fyra lemmar för detta.
Hursomhelst, jag ger mig i kast med en liten beskrivning av vad ångest är för mig, så att andra som känner likadant vet att de inte är ensamma och så att de som slipper kanske kan uppleva att deras liv åtminstone inte befläckas av detta.
Först har jag den ångest jag bär med mig jämt. Även på en SSRI, en SNRI och förströdd konsumtion av Atarax har jag den jämt. Jag kan vara strålande glad, ledsen, arg eller upprymd, men ångesten är alltid där, som en konstant grundton i olika melodier, som tinnitus eller som skoskav. Nni förstår nog, något som alltid ligger där och alltid märks, även om man tillfälligtvis kan glömma bort den eller distraheras. Fysiskt känns den som en konstant spänning i mellangärdet och lemmarna.
Sedan har jag mina ångesttoppar som vanligtvis kommer på eftermiddagen och sent på kvällen. Då får jag faktiskt ont i magen, inte som fjärilar, i så fall fjärilar med stålvingar. Jag andas snabbt och ytligt men tar då och då ett djupt andetag i ett försök att stabilisera mig. Min puls är lite snabbare och jag blir lätt irriterad och kan inte koncentrera mig.
Min situationella ångest är den som är starkast, som inför samtalen i familjerådgivningen nu under hösten. då är det inte en klump i magen, det är mera som en tjock oböjlig pelare av ångest, från magen och ända upp i halsen. Ibland stryker jag mig över strupen, som om något fastnat som jag inte lyckats svälja. Det känns som jag rör mig ryckigt, min blick fladdrar runt och händerna rör sig konstant, jag ler hastigt och tomt när jag måste och försöker att bara andas och tänka "This too shall pass", mitt mantra för smärtsamma upplevelser.
Sist men inte minst kommer melankolin, som också är färgad av ångest. Den kommer på kvällarna, eller efter en längre stund med ångest och utlöses av nästan vad som helst. Då brukar jag gråta, det gör jag nästan aldrig av ångesten. Jag blir bara oförklarligt ledsen. Ibland är det för att jag tänker på hur mycket bättre livet vore och hur mycket bättre som människa jag skulle vara utan denna sjukdom, för min ångest är faktiskt en sjukdom, även om min Asperger inte är det. Jag tänker på alla saker jag inte klarar av och på hur mycket energi jag slösar bort på ångestdrivna tankar och ritualer.
Just tankarna och ritualerna tog SNRI:n faktiskt ner betydligt, och för det är jag tacksam. Jag tror det var beskrivningen av mitt ångestdrivna planerande som fick folk att sucka. Jag fastnar på ett ämne, t ex min sons utveckling, eller ekonomi, eller (tidigare) min vikt. Sen målar jag upp nuläget med smärtsam detaljrikedom och börjar lista tänkbara scenarier utifrån detta. Efter varje scenario går jag igenom mina tänkbara val av åtgärder och vad som kan bli konsekvenserna av dessa. Sedan går jag igenom alla dessa konsekvenser och listar nya tänkbara åtgärder. Det är som Hydran och huvudena, jag kapar ett och tre nya växer ut. När det var som värst kunde jag gå en hel dag sådär och jag försökte även sätta siffror på allt, då blir det ju lättare att hantera.
Varje gång jag hittade en lösning på ett problem, en åtgärd kände jag ett ögonblick av lättnad. Sen hittade min hjärna nästa problem, ångesten steg och jag fortsatte, ångesten trappades upp och energin flöt sakta ur mig tills jag var på disktrasenivå.
Numera kan jag avbryta det, troligtvis tack vare medicineringen. När jag var yngre tänkte jag att min ångest var en förvarning om något, förestående död eller olycka, och blev paniskt ledsen. Sen när jag blev äldre började jag leta efter den utlösande tanken, och när jag trodde att jag hittat den försökte jag bemöta den rationellt för att lösa upp ångestknuten. Numera vet jag att ångesten inte behöver någon anledning, den bara finns. Alla anledningar är bara min hjärnas sätt att försöka konkretisera den diffusa domedagskänslan. Och varje fösök matar ångestmonstret med mer energi.
Jag tror jag rundar av här. I samtal med en av mina bröder en gång sa han att han har accepterat det faktum att han kommer ha en mild ångest varje dag resten av sitt liv. Jag trodde jag hade gjort det också. Men nu märker jag att jag fortfarande hoppas på miraklet som ska göra mig ångestfri. Hittills har jag bara upplevt det när jag tagit Citodon mot migrän. Därför undviker jag den medicinen som pesten. Risken att bli beroende skulle vara överhängande.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Re: Diffus ångest och annat (långt)
Angelic Fruitcake skrev:På Svenny Kopp-träffen igår kom frågan om ångest upp och av någon anledning frågade jag efter en definition på den ångest jag upplever och beskrev den då i snabba drag. Eftersom jag sällan kan plocka upp ett rums reaktioner helt korrekt kan jag inte vara säker, men jag tyckte mig höra både lite djupa suckar och några spridda kommentarer om hur jobbigt det verkar. Och det är det ju. Någon frågade även efter vad ångest egentligen är.
Så vad om detta då? Ja, egentligen inte mer än att jag behöver ventilera antar jag. Jag känner en stark avundsjuka mot det personer som inte vet vad ångest är.
(min felstil)
Det är nog för att du kanske missförstår vad det innebär (eller åtminstone vad det kan innebära) att säga att man inte vet vad ångest är. Det betyder bara att man inte är klar över exakt vilken känsla och upplevelse att koppla ordet till, inte att man inte har eller har haft den upplevelsen, eller ens att den varit mild (den kan mycket väl ha varit hur svår som helst).
Om jag frågar om du vet vad "jrfkkfkfkf" är, och låt oss säga att det är en synonym till "ångest" , och du inte vet, då innebär det förstås inte att du inte har upplevt någon ångest. Bara att du inte kan koppla "jrfkkfkfkf" till den upplevelsen, för du vet inte vad ordet betyder.
Faktum är att ångest är en ganska diffus term, något som man kallar det som är obehagligt och som man saknar andra ord för. En slags slaskterm. Jag är en av dem som kan fråga vad ångest egentligen är, trots att jag har haft många svåra upplevelser av ett slag som många andra gissningsvis skulle kalla ångest.
Re: Diffus ångest och annat (långt)
Altus skrev:Angelic Fruitcake skrev:På Svenny Kopp-träffen igår kom frågan om ångest upp och av någon anledning frågade jag efter en definition på den ångest jag upplever och beskrev den då i snabba drag. Eftersom jag sällan kan plocka upp ett rums reaktioner helt korrekt kan jag inte vara säker, men jag tyckte mig höra både lite djupa suckar och några spridda kommentarer om hur jobbigt det verkar. Och det är det ju. Någon frågade även efter vad ångest egentligen är.
Så vad om detta då? Ja, egentligen inte mer än att jag behöver ventilera antar jag. Jag känner en stark avundsjuka mot det personer som inte vet vad ångest är.
(min felstil)
Det är nog för att du kanske missförstår vad det innebär (eller åtminstone vad det kan innebära) att säga att man inte vet vad ångest är. Det betyder bara att man inte är klar över exakt vilken känsla och upplevelse att koppla ordet till, inte att man inte har eller har haft den upplevelsen, eller ens att den varit mild (den kan mycket väl ha varit hur svår som helst).
Du har naturligtvis rätt i det. Jag har ofta själv svårt att skilja ut vad jag känner. Jag visste inte ens att jag hade konstant ångest förrän den faktiskt försvann under mitt första år på Zoloft. Så egentligen menar jag nog att jag är avundsjuk på dem som inte upplever ångest, eller åtminstone bara upplever den när det är befogat av situationen.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Ångest är verkligen bara ett ord, som jag inte kan koppla till ett tillstånd eller känsla, varken hos mig själv eller förstå vad ångest innebär för någon annan.
Jag vet inte hur många gånger som jag har fått frågan om jag Känner ångest. Hur ska jag kunna svara när jag inte vet hur det ser ut eller känns.
Däremot så kan jag tänka mig att situationen som utlöser känslan/tillståndet hos andra, kan ta sig helt andra uttryck för min del.
Det ända som jag vet (utan att ha känslan) är att det med stor sannolikhet är otroligt jobbigt för den som drabbas av det som kallas ångest.
Det var jag som frågade "efter vad ångest egentligen är". Jag kan bara säga att jag fortfarande är lika okunnig/oförstående.
Intressant tråd.
Jag vet inte hur många gånger som jag har fått frågan om jag Känner ångest. Hur ska jag kunna svara när jag inte vet hur det ser ut eller känns.
Däremot så kan jag tänka mig att situationen som utlöser känslan/tillståndet hos andra, kan ta sig helt andra uttryck för min del.
Det ända som jag vet (utan att ha känslan) är att det med stor sannolikhet är otroligt jobbigt för den som drabbas av det som kallas ångest.
Det var jag som frågade "efter vad ångest egentligen är". Jag kan bara säga att jag fortfarande är lika okunnig/oförstående.
Intressant tråd.
Kidnappar tråden lite för min egen ångest.
Nådde under tisdag och onsdag ett slags maxläge där både kropp och psyke mer eller mindre slutar att fungera. Sitter på golvet och ojar mig, dushar tills jag domnar bort eller nästan gråter när jag typ ska göra mat.
Alla kontakter utåt blir mest av karaktären att ställa in eller inte respondera alls.
Det är ju under såna här dagar, ofta det som man halvdant har lyckats bygga upp under dagar med bättre mående, som nu rasar som korthus.
Viktiga besök hos myndigheter som t.ex. har missats förr under sådana dagar och vips, så har man inte längre någon sjukkassa eller har glömt att betala räkningarna. Eller varför inte förlora en flickvän eller annan nära relation bara för att man isolerat sig några dar/veckor. Arbeta kan vara antingen himmel eller helvete dessa dagar.
Berättade för ett par vänner igår hur veckan varit och fick frågan från den ena om vad ångest var. Eftersom han inte är något blåbär direkt så frågade jag om han någon gång varit på väg att få stryk på t.ex. krogen, och redan innan förstått att han faktiskt kommer att åka på stryk.
Fick ett jakande svar och sa då att han ska försöka tänka sig att leva i den känslan, allt från en dag och upp till ett par tre veckor. Tror faktiskt att han förstod. Den andra kompisen har ADHD och vet redan.
Sen känner jag verkligen igen den där grundtonen av ångest som alltid finns där. Visste faktiskt inte om att jag hade ångest (undantaget panikångest, det förstod jag att jag hade),förräns jag fick kontakt med vården. Hade ju haft mer eller mindre ångest hela livet och trodde det var normalt.
Nåväl, ska inte bre ut mig mer. Det är skönt att ni finns här.
Nådde under tisdag och onsdag ett slags maxläge där både kropp och psyke mer eller mindre slutar att fungera. Sitter på golvet och ojar mig, dushar tills jag domnar bort eller nästan gråter när jag typ ska göra mat.
Alla kontakter utåt blir mest av karaktären att ställa in eller inte respondera alls.
Det är ju under såna här dagar, ofta det som man halvdant har lyckats bygga upp under dagar med bättre mående, som nu rasar som korthus.
Viktiga besök hos myndigheter som t.ex. har missats förr under sådana dagar och vips, så har man inte längre någon sjukkassa eller har glömt att betala räkningarna. Eller varför inte förlora en flickvän eller annan nära relation bara för att man isolerat sig några dar/veckor. Arbeta kan vara antingen himmel eller helvete dessa dagar.
Berättade för ett par vänner igår hur veckan varit och fick frågan från den ena om vad ångest var. Eftersom han inte är något blåbär direkt så frågade jag om han någon gång varit på väg att få stryk på t.ex. krogen, och redan innan förstått att han faktiskt kommer att åka på stryk.
Fick ett jakande svar och sa då att han ska försöka tänka sig att leva i den känslan, allt från en dag och upp till ett par tre veckor. Tror faktiskt att han förstod. Den andra kompisen har ADHD och vet redan.
Sen känner jag verkligen igen den där grundtonen av ångest som alltid finns där. Visste faktiskt inte om att jag hade ångest (undantaget panikångest, det förstod jag att jag hade),förräns jag fick kontakt med vården. Hade ju haft mer eller mindre ångest hela livet och trodde det var normalt.
Nåväl, ska inte bre ut mig mer. Det är skönt att ni finns här.
Re: Diffus ångest och annat (långt)
Angelic Fruitcake skrev:Sist men inte minst kommer melankolin, som också är färgad av ångest. Den kommer på kvällarna, eller efter en längre stund med ångest och utlöses av nästan vad som helst. Då brukar jag gråta, det gör jag nästan aldrig av ångesten. Jag blir bara oförklarligt ledsen. Ibland är det för att jag tänker på hur mycket bättre livet vore och hur mycket bättre som människa jag skulle vara utan denna sjukdom, för min ångest är faktiskt en sjukdom, även om min Asperger inte är det. Jag tänker på alla saker jag inte klarar av och på hur mycket energi jag slösar bort på ångestdrivna tankar och ritualer.
Jag mår oftast sämst på kvällarna, både psykiskt och fysiskt. Jag kan få riktiga sammanbrott om kvällarna, då jag gråter i ungefär en timme. Ibland gråter jag så häftigt att jag får svårt att andas. Ledsenheten kommer av tankar som jag vanligtvis är likgiltig till. Som att jag är ensam, eller att jag är oviktigt. När jag tänker på det nu känns det inget, men vissa kvällar blir det som världens undergång.
Min terapeut tror att dessa sammanbrott utlöses av övertrötthet, och det kan ju stämma.
- NoteToSelf
- Inlägg: 321
- Anslöt: 2010-09-22
Alla jag har känt med ångest och depression har beskrivit morgnarna som värst. För mig har det alltid varit kvällen. Jag tror också att det är övertrötthet, och kanske ackumulerad stress från en dag som förvirrad aspie.
Jag saknar verkligen cigaretter på kvällen.
Jag saknar verkligen cigaretter på kvällen.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Angelic Fruitcake skrev:Alla jag har känt med ångest och depression har beskrivit morgnarna som värst. För mig har det alltid varit kvällen. Jag tror också att det är övertrötthet, och kanske ackumulerad stress från en dag som förvirrad aspie.
Jag saknar verkligen cigaretter på kvällen.
Har också hört att deperssioner ska vara värst på morgonen. När jag berättade att jag brukar må sämst på kvällen för min läkare, sa hon att man vid depressioner brukar må sämst på morgonen, men vid depression blandat med ångest brukar må sämst på kvällen.. Det var nytt för mig.
I början av depressionen var det värst på morgnarna och på dagarna, nu har det ändrats..
- NoteToSelf
- Inlägg: 321
- Anslöt: 2010-09-22
Jag brukade tänka att ångest definitionsmässigt måste vara baserad på rädsla på ett eller annat sätt. Det passar bra om man har ångest t ex inför en främmande situation eller inför en prestation, och mer generell ångest kan då vara t ex (kanske undermedveten) oro inför framtiden eller ett resultat av dåligt självförtroende.
Men den definitionen överensstämmer inte med hur folk faktiskt använder ordet, och den är inte så pass viktig att den är värd att gå i strid för. Så jag accepterar att "ångest" helt enkelt är en typ av upplevelse, oavsett vad som orsakar den. Det är ett slaskbegrepp, men det är inte nödvändigtvis dåligt eftersom många förmodligen föredrar att kalla upplevelsen "ångest" än att inte ha något ord för den alls. Men man ska vara medveten om att det inte säger särskilt mycket.
Intressant nog finns det många somatiska sjukdomar och tillstånd som har ångest (enligt upplevelsedefinitionen) som ett av sina symtom, ibland det främsta.
Men den definitionen överensstämmer inte med hur folk faktiskt använder ordet, och den är inte så pass viktig att den är värd att gå i strid för. Så jag accepterar att "ångest" helt enkelt är en typ av upplevelse, oavsett vad som orsakar den. Det är ett slaskbegrepp, men det är inte nödvändigtvis dåligt eftersom många förmodligen föredrar att kalla upplevelsen "ångest" än att inte ha något ord för den alls. Men man ska vara medveten om att det inte säger särskilt mycket.
Intressant nog finns det många somatiska sjukdomar och tillstånd som har ångest (enligt upplevelsedefinitionen) som ett av sina symtom, ibland det främsta.
Återgå till Att leva som Aspergare