Jag som har Asberger är väldigt asocial, har svårt för socialt samspel med andra människor. Men när jag har läst några profiler, och annat av vissa av er som har Asberger, har jag till min förvåning märkt att en del av er inte alls värkar ha svårt med det sociala. Jag vet att symtomen kan vara olika för olika människor med Asberger. Men jag trodde att svårigheter med det sociala tillhörde Svårigheterna för ALLA med Asberger. Hur är det egentligen med det? Är det många av er här som inte har några problem med det sociala eller?? För, för mig är det just problem med det sociala som är värst av symtomen av As. Det är det som gör att jag lever ensam, och har gjort så nu i 17 år ung.


Admin

Förtydligade rubriken.

Finns olika grader i helvetet.

En del kanske tycker det är extremt socialt att ha tre samtalsämnen på en hel dag, någon annan kanske tycker det är extremt att ha färre än tusen.

Sen är det stor skillnad på hur man vill verka vara och hur man är, samt hur bra man lyckas. I textform på internet tror jag dock att de flesta lyckas bara man kan uttrycka sig så har man hur lång tid på sig att redigera som helst i princip, ingen som ser hur långa pauser man tar mellan orden t ex.

tre samtalsämnen, eller färre en tusen, menar du på forum som detta då eller? Jag talar alltså om i det värkliga livet, vänner, flickvän, osv. Inte om man skriver mycket, eller litet inlägg på forum.

Den kostar inget att framställa, man får ut mer ur en maskin än man matar in. Denna fras, vad menas??

Myller skrev:tre samtalsämnen, eller färre en tusen, menar du på forum som detta då eller? Jag talar alltså om i det värkliga livet, vänner, flickvän, osv. Inte om man skriver mycket, eller litet inlägg på forum.

Jag syftade på det verkliga livet med, trots mina tusentals inlägg anser jag mig inte vara ubersocial, tvärtom faktiskt.

Myller skrev:Den kostar inget att framställa, man får ut mer ur en maskin än man matar in. Denna fras, vad menas??

Evighetsmaskinen

Var min dåvarande signatur. Ser dumt ut med samma storlek på texten som i posten. Ändras här: http://www.aspergerforum.se/profile.php ... ditprofile

Jo det är sant så klart att jag kan tro att många här är mer sociala än de egentligen är, bara för att det är, som du skriver, mycket lättare att utrycka sig på nätet. Man kan, som sagt ta hur långa pausar som helst, medans man tänker på hur man vill formulera sin text. Medans det i värkliga livet är hur svårt som hälst att hänga med i friska människors samtal, med deras snabba vändningar, och uttryckssätt.

Jasså, det är/var din signatur, ursäkta, fattade inte det.

Jag beskrevs som socialt kompetent av utredande psykologen, men det är bara ytligt. Jag klarar mig bra så länge det är lagom mycket, lagom varaktigt (dvs inte går ut på att hitta nya vänner) och i relativt förutsägbara sammanhang. Men jag har väldigt få vänner. Generellt sätt har jag oftast pojkvän + en vän och sen min familj. Jag har aldrig tillhört en grupp, fastän jag längtade desperat i tonåren.

Det här med sociala svårigheter yttrar sig nog väldigt olika och beror nog även helt på vad man har för förhoppningar. Sen kan man ju ha nytta av en bra uppfostran, då har man ju regler att förlita sig på i vardagliga sammanhang där man inte förväntas vara superspontan.

Myller skrev:Jasså, det är/var din signatur, ursäkta, fattade inte det.

Jo, jag misstänkte att det låg till på det viset, hade ej tänkt tanken innan att de kunde förväxlas.

Myller skrev:Jo det är sant så klart att jag kan tro att många här är mer sociala än de egentligen är, bara för att det är, som du skriver, mycket lättare att utrycka sig på nätet. Man kan, som sagt ta hur långa pausar som helst, medans man tänker på hur man vill formulera sin text. Medans det i värkliga livet är hur svårt som hälst att hänga med i friska människors samtal, med deras snabba vändningar, och uttryckssätt.

Friska människor kanske det finns här med. Irl tycker jag mig se mycket sjukt folk, faktiskt så ser jag såna som pratar /är sociala hela dagarna som konstiga varelser. Det är som att de väntar på en order som ska verkställas, lata av naturen. Om du menar att asperger är en sjukdom så får du tänka om, brukar vara media som skriver detta bara för att fylla ut raderna. Sjukdomar blir värre om de inte går över, sätter ens kropp i viloläge så att den botar sig själv i bästa fall. Får man aspergerdiagnos så är det efter extremt mycket byråkrati, om det ens är möjligt, som man då kan få bli av med den. Alltså har inte "tillfrisknandet" något med den egna kroppen att göra, så jag ser det absolut inte som en sjukdom.

Parvlon skrev:Sen är det stor skillnad på hur man vill verka vara och hur man är, samt hur bra man lyckas.

Tillägger att individer kan ha väldigt olika definition på att lyckas.

Behövs fler alternativ för att kunna svara känner jag.
Någonstans mellan "Lite, men inte märkbart" och "Ja. mycket".

Ang. just sociala problem och AS tror jag att det för de flesta sociala problem beror på en stark självcentrering, snäva intressen (mindre gemensamt med andra) och ett bristande intresse att knyta an till människor och grupper. Så är det för mig själv iaf.
MAO inte alls så mycket p.g.a. svårigheter att läsa av andra, förstå signaler, kroppsspråk osv. som man kan tro.

Dock leder ju självcentrering och socialt ointresse till en större social isolering, vilket i sin tur leder till brist på social träning och sämre självkänsla - vilket i sin tur leder till bristande social förmåga. Detta är vad jag tror är huvudorsakerna till de flesta sociala "problem" som kan uppstå vid AS.

Angelic Fruitcake skrev:Jag beskrevs som socialt kompetent av utredande psykologen, men det är bara ytligt. Jag klarar mig bra så länge det är lagom mycket, lagom varaktigt (dvs inte går ut på att hitta nya vänner) och i relativt förutsägbara sammanhang. Men jag har väldigt få vänner. Generellt sätt har jag oftast pojkvän + en vän och sen min familj. Jag har aldrig tillhört en grupp, fastän jag längtade desperat i tonåren.

Det här med sociala svårigheter yttrar sig nog väldigt olika och beror nog även helt på vad man har för förhoppningar. Sen kan man ju ha nytta av en bra uppfostran, då har man ju regler att förlita sig på i vardagliga sammanhang där man inte förväntas vara superspontan.

det där med att man klara sig om det är lagom mycket känner jag igen ..... men oftas är jag osäkert ändo ..... och har svårt att upprätthålla bekantskåpenar ..... mycket lättere är det över nätet .... forum eller chatt eller så ..... men irl är det svårt och kosta mycket kraft

Lite, men inte märkbart.

En läkare sa en gång att jag har mer svårigheter än vad man kan se, att jag verkar fixa massa saker men egentligen har en hel del svårigheter. Tyvärr uppfattas det ibland som jag betett mig illa, när det snarare är att jag pga AS uttryckt mig klumpigt utan att mena illa.

Tycker socialt isolerad borde vart med också

Ja Fruitcake, det är samma sak med mig, lagom med folk då funkat jag nästan normalt. I mitt fall betyder det jag, och en till person i samma rum. Om vi är tre personer, eller mer i samma rum så blir jag tyst, man hänger inte med, och vill bara gå där i från. Jag passa mig oftast därför för att vara med i sammanhang där jag vet att det kommer att vara mycket folk.
Men visst är det sant att det också beror på vilka förväntningar man har.
Ja en bra uppfostran har man ju fått så att man kan föra sig så bra man nu kan föra sig socialt. Sen tror jag nog också att många av oss lär sig till en viss grad också hur man förväntas att uppföra sig gente mot andra människor, och en del klarar väll det bättre än andra.

Myller skrev:Ja Fruitcake, det är samma sak med mig, lagom med folk då funkat jag nästan normalt. I mitt fall betyder det jag, och en till person i samma rum. Om vi är tre personer, eller mer i samma rum så blir jag tyst, man hänger inte med, och vill bara gå där i från. Jag passa mig oftast därför för att vara med i sammanhang där jag vet att det kommer att vara mycket folk.

Jag har ett alternativ som jag faller in i när jag känner mig lite uppåt: Jag tar helt enkelt över och har monolog eller dominerar fullständigt. Det funkar faktiskt som umgängesstrategi, så länger jag kommer ihåg att inte vara dominant för länge. Så jag liksom slår på monologen och sen stänger jag av efter ett tag, väntar en stund, plockar upp en tråd från något som någon sa och trycker på "aspieknappen" igen.

Du tänker VÄLDIGT snedvridet Parvlon. Det värkar nästan som om du inte vet riktigt vad Asberger är? Du säger att det inte är någon sjukdom. Det är ju en psykisk sjukdom, betyder alltså att någonting i din hjärna är fel, eller hur. Du har till. och med en så snedvriden syn att du värkar tro att de friska människorna är det fel på. Jag har tyvärr tråkiga nyheter för dig, DET ÄR FEL. Det är DU, och jag som är onormala okey. Sen kanske det är så att det KÄNNS för dig som om de friskas sätt att vara är främmande för dig, men det är ju bara för att du själv aldrig betett dig som de gör, men det betyder ju inte för det att du beter dig normalt, och de friska onormalt, eller hur.
Och bara för att din psykiska sjukdom inte förvärras betyder väll inte att det inte är en sjukdom för det okey. Sen kanske du lider väldigt lite av din grad av Asberger, så det känns för dig som om det inte egentligen ÄR en riktig sjukdom, vad vet jag? Men det är det väll för det.

Angelic Fruitcake skrev:Jag har ett alternativ som jag faller in i när jag känner mig lite uppåt: Jag tar helt enkelt över och har monolog eller dominerar fullständigt. Det funkar faktiskt som umgängesstrategi, så länger jag kommer ihåg att inte vara dominant för länge. Så jag liksom slår på monologen och sen stänger jag av efter ett tag, väntar en stund, plockar upp en tråd från något som någon sa och trycker på "aspieknappen" igen.

Ja Fruitcake, Det funkar ju också i och för sig, önskar att jag också kunde vara lite mer dominant i början, till, och med starta, en del trådar, om det är mycket folk där jag är, så behöver jag inte sitta och tycka det är pinsamt att jag inte har förmågan att komma in någonstans, vilket är ofta förekommande i mitt fall

MsTibbs skrev:Lite, men inte märkbart.

En läkare sa en gång att jag har mer svårigheter än vad man kan se, att jag verkar fixa massa saker men egentligen har en hel del svårigheter. Tyvärr uppfattas det ibland som jag betett mig illa, när det snarare är att jag pga AS uttryckt mig klumpigt utan att mena illa.

Ja MsTibbs, jag känner igen det där med att friska människor i bland kan tycka att man är oförskämd, p,g,a hur man beter sig. Men det kan de också på den faktorn att många som jag har problem med att titta folk i ögonen när man samtalar med dem, och det Tycker då många är otroligt oförskämt, för det ska man ju göra. De tror att man egentligen inte lyssnar till vad de säger, men det gör man ju, man bara tittar på något annat när man snackar med dem. Finns det någon mer som har det problemet

Myller skrev:Du tänker VÄLDIGT snedvridet Parvlon. Det värkar nästan som om du inte vet riktigt vad Asberger är? Du säger att det inte är någon sjukdom. Det är ju en psykisk sjukdom, betyder alltså att någonting i din hjärna är fel, eller hur. Du har till. och med en så snedvriden syn att du värkar tro att de friska människorna är det fel på. Jag har tyvärr tråkiga nyheter för dig, DET ÄR FEL. Det är DU, och jag som är onormala okey. Sen kanske det är så att det KÄNNS för dig som om de friskas sätt att vara är främmande för dig, men det är ju bara för att du själv aldrig betett dig som de gör, men det betyder ju inte för det att du beter dig normalt, och de friska onormalt, eller hur.
Och bara för att din psykiska sjukdom inte förvärras betyder väll inte att det inte är en sjukdom för det okey. Sen kanske du lider väldigt lite av din grad av Asberger, så det känns för dig som om det inte egentligen ÄR en riktig sjukdom, vad vet jag? Men det är det väll för det.

Försök igen.

Jag värderar inte fel och rätt som andra idioter gör. Nej, jag har ingen psykisk sjukdom och jag beter mig inte normalt eller inbillar mig att jag gör det. Du kanske har en psykisk sjukdom, får stå för dig. Själv anser jag att samhället är sjukt.

Myller skrev:Du tänker VÄLDIGT snedvridet Parvlon. Det värkar nästan som om du inte vet riktigt vad Asberger är? Du säger att det inte är någon sjukdom. Det är ju en psykisk sjukdom,

Asperger syndrom.
Det är ett funktionshinder inte sjukdom.
Jämför med att sakna ett ben, det är heller inte någon sjukdom, det är ett funktionshinder.

Parvlon skrev:Jag värderar inte fel och rätt som andra idioter gör. Nej, jag har ingen psykisk sjukdom och jag beter mig inte normalt eller inbillar mig att jag gör det. Du kanske har en psykisk sjukdom, får stå för dig. Själv anser jag att samhället är sjukt.

Du ta och läs på vad Asberger ÄR i stället, så förstår du nog bättre vad det innebär okey. Det var det idiotiskaste, mest blinda synen på detta psykiska tillstånd jag någonsin har läst. Dags att vakna upp du du. Bääää

Myller skrev:Du ta och läs på vad Asberger ÄR i stället, så förstår du nog bättre vad det innebär okey. Det var det idiotiskaste, mest blinda synen på detta psykiska tillstånd jag någonsin har läst. Dags att vakna upp du du. Bääää

Jag kan iaf använda google.

Protip: ignorera resultaten som pekar mot flashback.

Disease
illness
Mental illness
Disability

Parvlon skrev:Jag kan iaf använda google.

Protip: ignorera resultaten som pekar mot flashback.

Parvlon jag har ångrat mig. Jag tänkte fel. Jag måste ge dig rätt här. Asberger är ingen sjukdom, utan ett funktionshinder. Jag fattade bara inte skillnaden mellan en sjukdom, och ett funktionshinder, därför tyckte jag att du diskuterade helt knäppt, men man är ju stor nog att erkänna om man har fel. Sen tror jag att eftersom jag själv har haft så stora problem med detta eländiga funktionshinder, så känns det nog för mig som om det vore en ren sjukdom, men det är det alltså inte. Du värkar inte ha så stora problem med det, och det är väll bra för dig då, men själv som sagt är man inte lika lyckligt lottad. Well that´s life right. What are you to do.

Myller skrev:Parvlon jag har ångrat mig. Jag tänkte fel. Jag måste ge dig rätt här. Asberger är ingen sjukdom, utan ett funktionshinder. Jag fattade bara inte skillnaden mellan en sjukdom, och ett funktionshinder, därför tyckte jag att du diskuterade helt knäppt, men man är ju stor nog att erkänna om man har fel. Sen tror jag att eftersom jag själv har haft så stora problem med detta eländiga funktionshinder, så känns det nog för mig som om det vore en ren sjukdom, men det är det alltså inte. Du värkar inte ha så stora problem med det, och det är väll bra för dig då, men själv som sagt är man inte lika lyckligt lottad. Well that´s life right. What are you to do.

Ingen fara, mycket möjligt att jag diskuterar knäppt dessutom.

Jo, det blir nog svårt att definiera vad som är en sjukdom och ett funktionshinder baserade på känslor. Oftast brukar dock folk bli förbannade när nån säger att asperger är en sjukdom, inte tvärtom. Det låter som att man hoppas på att bli frisk, vilket du kanske gör?

Förstår inte varför man lever ensam i 17 år om man inte vill det.